Skjutglada européer spolierar inhemsk jakt
on 21/09/2021

Min dotter Elina spanar efter älg.

För första gången besökte jag licensområdet väster om Kvikkjokk tillsammans med Elina, min äldsta dotter. Ville visa henne våra gamla älgjaktmarker, hur man gör när man kikarjagar, hur man lockar, hur man slaktar, var det är bäst att tälta och ta ved. Men jag glömde tipsa henne om var det gick att hitta vatten. Måste berott på att vi hade en femlitersdunk med oss. Med helikopter kan man lyxa till det. Trots att det egentligen strider mot mina principer så flög vi med helikopter till jaktområdet. Vi hade bara helgen på oss. En fördel också att dimpa ner mitt i landskapet utan att störa viltet på vägen dit med vittring och nylonskrap från ryggsäckar och andra för älgar skrämmande ljud.

Idag jagar jag endast älg. Älgkött försörjer mig och min familj med mat ända fram till nästa jakt. Dotter Elina är född i Kvikkjokk med älgkött och fisk som vi fångat själva som stapelföda. Detsamma gäller äldsta sonen Anton och yngsten Nils, samt Elinas lillasyster Astrid.

Flera familjer i denna del av Sverige har den här matförsörjningen, den här kulturen. Det är ingenting märkvärdigt med det, men viktigt för oss. För min egen del extra viktigt på grund av min artrit. Läkare har avrått mig från att äta ko och gris eftersom de djurens mättade fetter kan trigga igång sjukdomen. Men vilt går bra. Mest troligt hade jag inte behövt ge mig själv injektioner en gång i veckan för att slippa skov om jag levt på grönsaker. Men här norr om Polcirkeln hade dock familjens matförsörjning då krävt ett enormt elslukande växthus och/eller att köpa långväga transporterade grönsaker för att livnära sig. Hur hållbart är det…?

Människor har jagat i det här området i tusentals år. Jag ser nya spår av dem varje år. Fångstgropar, bläckor, härdar, mjölkningsvallar, kokgropar, barktäkter, förråd, gravar. Jag känner tillhörigheten till förfäderna och till den här marken för varje steg jag tar. Och så alla jakthistorier som jag har fått mig till livs från området. Ända från mina barnaår har de här historierna präglat mig. Mängder av berättelser från en jägar-, fiskar- och småbrukarfamilj. Historier från Björntjärn, Guossavárre, Ridnut, Biehtsevárre, Livkko. Det var min familjs hemmamarker. Här bodde och verkade också deras förfäder. De bodde i låvdagoahte, tältkåtor. På jakter under granar och stenblock. De jagade, fiskade, mjölkade sina renar och brukade renarna också som last- och dragdjur eller använde dem till att locka vildrenar att komma inom skotthåll. På den tiden gällde det att kunna röra sig lätt på jakten. Bara en liten vuossa på ryggen, tjátjega, skinnskor, och skinnkläder.

De var samer allihop och hade lulesamiska som vardagsspråk. De och deras förfäder hade döpt varenda bäck, sel, sjö, myr, berg, skog, fjäll i denna del av Sábme. Namn som till viss del står på kartorna idag. De visste precis var det var bäst att färdas, var man kunde övernatta, var kallkällorna fanns, var viltet hölls. Under århundradena etablerade de ett kulturlandskap. Så kom svenskarna.

Svenskarna kristnade, tvingade, stal och skövlade. Fortfarande underhåller Sábme Sveriges så kallade välstånd med naturresurser och arbetskraft. Idag, under pandemin, är de fåtal oförstörda platserna i nordvästra Sverige också en källa till rekreation. “Vi måste till fjällen!”, ropar sönderstressade stadsbor och beger sig hit utrustrade med senaste dyra men helt nödvändiga plastutrustningen. Och de bättre bemedlade har ställt undan de statusmarkerande golfklubborna till förmån för vapen. Graverat hagelgevär för 150 000, ställande hund för 80 papp och plastkläder för att svepa in den egna kroppen för 50. Den nya tidens markörer. Prestigen måste upprätthållas.

Från den 15 september är det fritt fram också för övriga EU-medborgare att med hagelsprutejakt på ripa förlusta sig överallt i den svenska fjällvärlden förutom i Girjas sameby. Enligt de svenska reglerna krävs ingen jaktguide, bara att någon svensk förmåga tagit på sig att vara arrangör för jakten.

Från Kvikkjokk flygs horder av framför allt italienska ripjägare ut kors och tvärs. Italienarna är försedda med varsin hund, ibland två, som visar dem var riporna trycker när de kommer gående genom björkskogar eller videbuskage. Skytten gör sig beredd när hunden markerar och sedan kommenderas hunden att rusa fram så att ripan eller ripflocken lyfter. Så svingar skytten upp sin hagelspruta och skjuter av båda piporna i flocken. Alltid två skott. Ofta faller två dalripor, ibland bara en. Hagelsvärmen med hundratals små blyhagel sprider sig inte jämt utan så kallade randhagel kan slumpmässigt också träffa andra ripor i flocken och orsaka skadskjutningar. Ripor vinglar på vingarna och flyger långt nedför fjällsluttningen. Landar utanför synfältet och dör sedan en plågsam död. De skadskjutna riporna kan dessutom bli ett lättfångade byten för exempelvis jaktfalken. En rovfågel som har just ripor som sin huvudsakliga föda och som senare kan drabbas av blyförgiftning.

Att hagelgeväret fortfarande är tillåtet för så kallad jakt är för mig en gåta. Om denna hade uppfunnits idag skulle den aldrig blivit godkänd för jakt. Vapnet stammar från en uråldrig tid när tanken på jaktetik inte existerade. Ändå används vansinnesvapnet flitigt. Det är sjukt.

Bild från ifjol tagen på Kvikkjokks helikopterplatta som föreställer två italienska ripjägare
Också en bild från september 2020 där ripjägare får husera i Kvikkjokks tidigare skolbyggnad som numera ägs av två personer från Boden.

Efter intensiv kikarspaning under fredag eftermiddag och kväll, hela lördagen och söndagens morgon och förmiddag lyckades vi inte upptäcka en enda älg. Ripornas skratt väckte oss varje morgon och när vi bytte position i spaningen stötte vi dalripor tre gånger. Ena flocken som flög upp bestod endast av två individer, den andra var ensam och den tredje flocken bestod av tre ripor. Ripstammen var med andra ord rejält decimerat av ripskyttarna.

Ängsull i gryningen.


På söndagförmiddagen kom en helikopter och flög sakta över den plats där vi tältat. Som om den skulle landa på platsen. Vår falnande eld gav dock ifrån sig rök så ekipaget fortsatte upp bakom Dägánoajvve, landade på en backe väster om detta fjäll och släppte av tre ripjägare med tre hundar. Sällskapet gick med vinden västerut, genom videbestånden ovanför björkskogen. Det small ett par skott.

Kvikkjokks fjällstation är stängd för säsongen men abonnerad för italienska ripjägare. Gick upp till fjällstationen för att kolla läget och hela matsalen var knökfull av ripjägare. Det fanns ingen tanke om att det fortfarande råder en pandemi. En pandemi som gjort att många norrbottningar och andra förlänger eller förskjuter sin fjällsemester till hösten. Men de kan inte bo på Kvikkjokks fjällstation, för den är full av ripjägare. Ripjägare som har flera hundar, som låter ett gäng hundar jaga medan andra får vila. I burar, instängda i en småstuga vid fjällstationen. Som skäller, gnäller och ylar. Som troligen behöver rastas, men ingen husse eller matte finns där, för de har blivit utflugna på jakt med andra hundar.

Hundar i bur på Kvikkjokks fjällstation.

Det är bedrövligt att den här typen av “jägare” tillåts idka sin nöjesjakt i Kvikkjokksfjällen och på andra platser i Sábme. Att de skjuter dalripor hej-vilt på fjällsluttningar och skogar bara för nöjes skull. Att deras hundhållning är under all kritik. Man får inte hålla hundar i burar utan de måste ha rastgårdar, berättade Helen Svensson djurskyddshandläggare på Länsstyrelsen i Norrbotten.

Det är bedrövligt att EU-medborgares möjligheter till nöjesjakt går före ortsbefolkningar och samers egen jakt.

Det är bedrövligt att den svenska staten låter reformen om fri småviltsjakt från 1993 fortfarande råda. Den oerhört tunga Girjasdomen har endast gjort skillnad för Girjas sameby. Inga andra områden. Fler samebyar vill följa i Girjas fotspår men det lär väl bli en långvarig och dyr rättssak också för dem. Det spelar tydligen ingen roll att HD:s Girjasdom gett prejudikat i rättstolkningar. Politiker i regering och riksdag är så helvetes rädda för att förlora väljare om de börjar inskränka på denna jakt, så de gör ingenting för att korrigera misstaget från 1993. En majoritetens diktatur där flertalets rekreation sker på bekostnad av fåtalets egen matförsörjning. Och var finns etiken och moralen? Den så kallade översynen av rennäringslagen är nog tyvärr bara en taktisk giv för att slippa ta i denna fråga. Att förminska, marginalisera eller helt kunna nonchalera den.

Helikopterbolaget Fiskflyg samsas med Kallaxflyg på helikopterplattan i Kvikkjokk. Igår talade jag med VD:n på Fiskflyg och berättade om att det licensområde där jag jagar älg är tomt på grund av ripjägarna. Tuorpons och Jåhkågasska samebyar har kommit med önskemål om var det är känsligt att flyga ut ripjägare, något som Fiskflyg lyssnar till. Flygbolaget kommer troligen också lyssna till mina och andras önskemål under nästa jaktsäsong.
Tack för det 🙂
Fiskflyg hade inte behövt vara tillmötesgående. De är ett företag som måste tjäna pengar och som följer de lagar som finns, men de vill vara lyhörda och fortsätta ha goda relationer.

Jag kan kontatera att en av de kvarlämnade italienska jakthundarna nog hade tur som lämnades kvar på fjället.
Läs artikel här.

Jag och dotter Elina Nordqvist i färgprakten. Den enda älg vi såg fanns på min jacka…
















Träffar: 1790


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


12 Replies to “Skjutglada européer spolierar inhemsk jakt”



Tor Lennart Tuorda

Tor Lennart Tuorda med fjället Fieres i bakgrunden.

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag