Jag var med som undertecknare på följande replik på debattartikel i SvD Näringsliv:
”Företrädare från Ingenjörsvetenskapsakademin menar i en debattartikel i SvD att det globala behovet av metaller för att uppnå en grön omställning bör få oss att solidariskt tillgodose vad vi kan av detta behov genom att öppna nya gruvor utan att knorra. Annars ska vi skämmas.
Det är ett egendomligt sätt att resonera. Det är ju just en sådan logik som har försatt oss i nuvarande klimatkris genom att så oreserverat som möjligt följa och mätta marknadens behov av energilösningar. När vi nu går in i något som på global nivå mest ser ut som ett kombinerat beroende av både fossiler och mineraler behöver vi börja tänka annorlunda för att inte upprepa samma misstag som ledde in i en okontrollerad klimatkris. Finns det någon som verkligen tror att svaret på denna utmaning skulle vara att öppna så många gruvor som möjligt? Det är nu vi har behov av sans och skepsis, både från vetenskapskretsar och politiska beslutsfattare.
Är det inte bättre att vi börjar prata om hur vi använder och återanvänder metaller? Om metaller är sådana kritiska råvaror så måste användandet givetvis belysas. Vi vet att metaller behövs, att energi behöver lagras, men så länge ny utvinning är billigare och enklare än återvinning kommer gruvboomen att fortsätta. Politik och lagar behöver ändras så att återbruk och återvinning av metaller och andra mineraler gynnas framför brytning av nya. Sverige borde med sin kunskap och kompetens satsa mer resurser på teknologi där återvinning av gruvavfall står i fokus. Redan i dagsläget finns det i dessa enorma deponier i Sverige och världen över metaller att återvinna som skulle säkra många av framtidens behov för överskådlig framtid. Att som debattörerna föreslå en ny supermyndighet för att korta tillståndsprocesserna är väl snarast att be om ett ökat gruvmotstånd i landet. Vad som behövs är samtycke och kvalitet på besluten och då handlar det om att flera olika aspekter och intressen ska få komma till tals och få inflytande. Vi är väl trots allt ett land som hyllar demokratiska principer där människor ska få vara med och påverka sin framtid? Beslut om gruvbrytning ska förankras på lokal nivå, där det finns kännedom och kunskap om den lokala situationen och där man dessutom tar alla risker.
FN:s miljöenhet har i en rapport om styrning av den globala gruvsektorn fram till 2030 pekat på faran av obalans i fördelning av makt och inflytande mellan gruvbolag, stat och lokalbefolkningar. Denna obalans medverkar till att gruvindustrin globalt sett kan ta sig friheter där miljöbrott, korruption och brott mot mänskliga rättigheter ingår, vilket innebär att människors möjligheter till välstånd inte infrias. I rapporten uppmanas enskilda länder därför att utforma en minerallag som tillvaratar rättigheter för lokalbefolkningar. Gruvdrift ska givetvis ske i samtycke med demokratiska församlingar som kommuner och urfolk. Det finns ingen annan rimlig väg för att gå in i den metallålder som väntar.
Samhället behöver metaller och andra mineraler för många viktiga produkter. Därför behöver vi tänka i nya försiktigare banor om kommande generationer ska ha ren luft att andas, rent vatten att dricka, och ett klimat som det går att leva i. Fortsatt rovdrift på jordens resurser är en återvändsgränd.
Stellan Oscarson
Kicki Myrberg
Anita Ullmann
Moder Christa Claesson
Carl Piper
Johan Gran
Göran Gustafson
samtliga ledamöter i nätverket vetoNus styrelse
Barbara Wohlfarth
professor i kvartärgeologi, Stockholms universitet och ledamot av Kungliga vetenskapsakademien
Gunilla Högberg Björck
miljörättsjurist och ägare till juristbyrån GBH Miljörätt
Lisa Wanneby
ordförande i Urbergsgruppen
Tor L Tuorda
fotograf, nätverket Gruvfritt Jokkmokk”
Visningar: 93
Slutkommenterat?