Samer mot samer efter statens dribblande

Den 17 juni föll tingsrättens dom i Vapstensmålet. Vapstens lappby, som organiserar sydsamer med i tid räknat längre rötter i området, har stämt Vapstens sameby, där idag endast ättlingar till inflyttade nordsamer ingår. En rättsprocess som tagits om i tingsrätten, eftersom den första ogiltigförklarades. Utfallet i första vändan, att samebyn och lappbyn har delad rätt till renbete, var nämligen inte ett yrkande i målet. 

När tingsrätten i Lycksele nu än en gång har dömt i målet är det till Vapstens samebys fördel. Den bättre rätt till renbete som Torkel Stångberg, Erik Östergren och många andra sydsamer hävdar, anses inte gälla. 

Tingsrätten tycks utgå från rennäringslagen när den fäller sin dom över sydsamernas renskötselrätt. Och även rätten till renskötsel tillkommer det samiska folket, så står det också i domen, med hänvisning till rennäringslagen, att den som ska bedriva renskötsel också måste vara medlem i en sameby.

Lycksele tingsrätt skriver visserligen att de sydsamer som har stämt Vapsten sameby om bättre rätt till renbete också har renskötselrätt, i egenskap av samer. Sydsamerna kan alltså ansöka om medlemskap i Vapsten sameby och om de nekas kan Sametinget avgöra saken. Ett troligen juridiskt gångbart, men rätt så verklighetsfrånvänt resonemang med tanke på att Vapsten sameby hittills har nekat de sydsamer som sökt medlemskap i samebyn. Ingenting tyder på att utfallet skulle bli ett annat idag. Sydsamerna är därför tillbaka på ruta ett.

Att läsa domen är som att läsa att tiden står stilla. Som om statens historiska dribblande med samer och samiska marker ingenting betyder, utan att nu är nu. Återigen: Det kanske funkar juridiskt, om juridiken endast vill vara lagen till lags. Men någonstans skaver det. Inga av statens alla övergrepp går att skönja i Vapstendomen. Att läsa Torkel Stångbergs del av domen är rent smärtsamt. Det är en man som kämpar för sin och sina barns rätt inte bara till renskötsel utan också för att slippa känna sig kriminell på marker som han vet är hans egna. 

Det var just detta jag avsåg när jag i en förhastad och känslomässig kommentar på ett inlägg om domen skrev att jag känner igen mig, att situationen i Jokkmokk kan liknas vid den i Vapsten. Min kommentar var dock, insåg jag snart, alldeles för onyanserad och skriven i en känsla av besvikelse över att samer som saknar tillgång till sina rättigheter blir motarbetade. Inte bara av andra samer, utan också av domstolsväsendet och/eller lagstiftningen. Så jag tog bort kommentaren och hoppas att det här blogginlägget nyanserar min syn på saken.

Tack och lov har vi här inte samma infekterade situation som i Vapsten. Men det vore naivt att tro att inte tvångsförflyttningar av samer in i de här områdena har haft effekter för de samer som redan fanns här. Det har ingenting att göra med att de som kom råkade vara just nordsamer. På ett personligt plan har flera av dem varit goda vänner till mig. Som saknade vännen Lars-Guttorm Blind vilken jag vuxit upp med och kamperat mycket ihop med på jobb, jakt- och fiskesessioner. Och en tidigare ordföranden för Vapstens sameby som jag låg i lumpen med på I22 i Kiruna och som jag lärde jag känna som en oerhört rejäl, hjälpsam och generös person.

Det är helt självklart, att när staten tvingade ibland knappt läskunniga samer att skriva på avtal om förflyttningar så innebar det både en kränkning och en tragedi för dem som tvångsförflyttades, men också för många av de samer som redan fanns på områdena dit de hänvisades. Det blev mindre plats och att människor tvingats sluta med renar och flytta på sig när de förflyttade anlände, ofta med ganska stora renhjordar, är egentligen bara logiskt i all sin brutalitet. Det gäller inte minst den lulesamiska skogsrenskötsel som fanns i Jokkmokksområdet när de tvångsförflyttade behövde vinterbete för sina renar på samma marker som de skogssamiska renarna betade. Staten ansåg en grupp samer vara mer äkta och värdefull än en annan och hade man nu tvingat iväg dem måste man ju lösa situationen. Lösningen blev att via lappfogdar sortera ut folk från lappbyarna och minska det skogssamiska utrymmet.

De tvångsförflyttade samerna från i första hand karesuandoområdet var i större utsträckning mer renodlade renskötare och det gillade staten. Det ansåg lappfogdar och landshövdingar vara äkta samiskt. Endast renar och många renar skulle det vara. Detta till skillnad mot vissa av jokkmokkssamerna som förutom att sköta ett mindre antal renar också ägnade sig åt fiske, jakt, småbruk, och mycket annat. På samma vis tycks det ha sett ut i Vapstenområdet. 

När tvångsförflyttningarna pågick som värst kunde staten med hjälp av 1928 års renbeteslag lösa problemet med att skapa plats åt de nyanlända genom att stryka de samer som inte uppfyllde de påhittade svenska kriterierna för medlemskap i lappbyarna. Det var en rockad där staten såg till att byta en grupp samer mot en annan. Processerna liknar troligen varandra överallt dit staten som ett led i sitt storpolitiska spel hänvisade nordsamer. Att detta statens synsätt ska behöva prägla de mellansamiska relationerna idag, inte minst som det tar sig uttryck i Vapsten, är faktiskt mer än bara sorgligt. För dem som drabbas kan det handla om grunden för deras identitet och existens som samer: Att ha tillgång till marker för att kunna överföra kunskap och kultur till kommande generationer. 

Ja, jag hade önskat att sydsamerna i Vapsten hade haft något slags framgång i den juridiska processen. Inte för att nordsamerna i Vapsten skulle få motgång, utan för att även de samer som dragit ett kortare strå i statens godtyckliga prioriteringar, de släkter som i grunden har upparbetat den samiska rätten i området, skulle få sin rätt till markerna erkänd. Det är inte roligt att behöva känna sig kriminell på marker som man av hävd vördar, värnar och älskar. Att få tillgång till land och vatten som same – och för alla behöver det inte handla om renskötsel – är inte en fråga om nostalgi. Och de som tycker att de samer som slåss för sin rätt helt enkelt ska acceptera läget, lämna det förflutna bakom sig och gå vidare, har nog faktiskt inte förstått vad som står på spel för de enskilda personerna och deras efterkommande. 

Träffar: 761

Ett svar på ”Samer mot samer efter statens dribblande”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *