Samarbete var 1900-talets samiska paroll. Hur är det nu?

I början av förra seklet var de samiska rättighetskämparna Elsa Laula, Torkel Tomasson, Karin Stenberg, Gustav Park, med flera, tydliga med att samarbete och samordning var det som gällde för att få framgång i kampen mot den svenska kolonialmaktens glupande aptit för de samiska markerna. Alla samiska grupperingar var viktiga i rättighetskampen, men de var tvungna att organisera sig för att bli starka.

Renbeteslagarna 1886 och 1898 ansåg samerna vara en kränkande omyndighetsförklaring. 1904 ger därför Elsa Laula ut skriften Inför lif eller död? Sanningsord i de lapska förhållandena. Samma år görs ett försök att organisera sig och Torkel Tomasson blir redaktör för Lapparnes egen tidning, som 1918 blir Samefolkets egen tidning och senare Samefolket. 1918 anordnades också landsmöte i Östersund där 219 samer från svenska och norska sidan av Sábme deltar.

Det sjuder av ilska över hur svenskarna med sina tvingande lagarna kategoriserar samerna som stora barn.

Bland andra Laula, Tomasson, Stenberg och Park fortsätter framhålla att samarbete mellan alla samiska grupper är det som gäller. Och det håller i sig fram till 1928 när den tredje svenska renbeteslagen tvingades på samerna. En lag – som också den – vilar på rasistiska grunder och som detaljstyr precis allt i samernas liv. En lag där den svenska hållningen kom till tydligt uttryck om att de enda samer som ansågs som äkta lappar och som lagen handlade om är renskötarna. Alla andra samer kastades ut från lappbyarna och förlorade sina möjligheter till vedtäkt, att ta slöjdmaterial, att ägna sig åt fiske och jakt som man gjort tidigare och att sköta renar. Lappfogdarna beslutade vem som skulle vara med eller kastas ut. Vem som hade nog många renar och som jobbade nog mycket med dem för att få finnas kvar i gemenskapen.

Efter den vansinniga 1928:an startade Sverige på allvar sin brutala uppluckring av den samiska befolkningen. Kolonialmakten skaffade sig alibin i form av så kallad rasforskning för att bevisa att samerna var en lägre stående ras som inte kunde äga och sköta någonting och som med tiden hur som helst skulle dö ut. Utom renskötarna. Helst bara flyttsamer som befann sig till fjälls om somrarna. Skogssamerna räknades knappt och var alltför mycket i vägen för kolonisationen, så de skulle helst upphöra med sin renskötsel eller konvertera sig till fjällsamer. De fick finnas kvar, just så pass. Men det måste bo i kåtor och gå skola i kåtor. Måste valla renar. Måste flytta mellan olika betesmarker. Lapp skola lapp vara, som det hette på den tiden.

Men större delen av urfolket assimilerades pö om pö in i den grå svenska svenssonmassan och blev osynliggjorda.

Talet om samarbete och samordning mellan samiska grupper klingade successivt av. Kolonialmakten Sverige hade lyckats i sitt uppsåt att splittra det samiska folket för att lättare kunna komma åt naturtillgångar och kolonisera samiska territorium.

Självklart var medlemmarna i lappbyarna glada över att Sverige gett åtminstone dem möjligheter att kunna leva och verka som samer. Många kände en stolthet över det stöd (ett hycklande och falskt, men ändå…) som de ändå hade från kolonialmakten. Men det var långt ifrån någon dans på rosor. Det var just renskötarna som tvingades kämpa om att kunna bibehålla det som fanns kvar av kulturen och betesmarkerna mot kalavverkningar, plöjningar, besprutningar, vattenkraftsutbyggnader, och andra hot. Få andra brydde sig. Åtminstone inte på 1950- och 1960-talen.

Det blev inte något fler stort landsmöte på den svenska sidan av Sábme. SSR, Svenska samernas riksförbund, bildades 1950. Gustav Park blev förbundets första ordförande (1950-1959) och han efterträddes
1959-1967 av Israel Ruong som samtidigt var chefredaktör för tidningen Samefolket. En idag omöjlig ekvation. På denna tid hade samer som fiskade och/eller ägnade sig åt småbruk för att försörja sig Israel Ruong som talesperson i SSR. Detta eftersom han själv kom från såna förhållanden. Med tiden kom SSR mest att bejaka renskötarnas intressen.

1962 bildades Padjelanta nationalpark och samtliga ordföranden för de lappbyar som påverkades var tydliga med att parken inte skulle innebära några inskränkningar för ortsbefolkningens (samer och icke-samer) fortsatta möjligheter till jakt och fiske. Men så blev det inte när länsstyrelsen väl bestämde. Det visar att det fanns en vilja att värna också nybyggarsamerna från lappbyarnas sida.

1971 kom rennäringslagen som bland annat gjorde att lappbyarna bytte namn till samebyar.

Polariseringen blev med tiden allt starkare mellan de samiska grupperna. Förvisso var den icke-renskötande fraktionen nu allvarligt decimerad.

1979, när jag var 18, sökte jag för första gången tillstånd för att jaga älg på ett område söder om Kvikkjokk i Tuorpons sameby som jag själv skissade upp. Det var innan de stora så kallade J-områdenas tid.
Jag hade just fått licens på en CG 1900 6,5×55 och hade stora förväntningar. Då var jag bofast i Kvikkjokk och jagade älg enbart för den mat som denna jakt bidrog till. Ansökan skickades från länsstyrelsen på remiss till Tuorpons sameby vilka gav avslag. Länsstyrelsen avslog också med motiveringen blev att jakten inte kunde ske med hänsyn till rennäringens behov.
Senare fick jag höra att hela styrelsen i Tuorpon faktiskt tyckte att jag kunde få tillstånd på det område jag sökt, utom en, vars negativa inställning tjänade som ett veto. Vetoläggaren hade sina rötter i Karesuando. Det kändes bittert när mina egna rötter fanns i just Tuorpon. Jag fortsatte söka möjligheter att jaga i sex år men fick bara avslag. Först 1986 fick jag ett licensområde söder om Darreädno vid Njunjes.

1993 bildades Sametinget och det var en fröjd för såna som jag som fick en boost av att det fanns samer i tinget med samma erfarenheter som en själv. Som ansåg sig vara, och ju faktiskt var, lika äkta som vilken annan same som helst.
Dock spädde Sametinget på den polarisering som fanns. Det var riktigt eländigt de första två decennierna, typ. Nu är det ett mycket sundare samtalsklimat i tinget och förståelsen mellan grupperingarna har växt. Man kan dock önska att många av de ledamöter som varit med ända sedan starten borde lämna sina platser till yngre förmågor.

Min högsta önskan efter sametingsvalet den 16 maj är att det händer någonting radikalt. Att Sametinget börjar kräva saker bland annat när det gäller det hysteriska skogsbruket och vindkraftsetableringarna och att tinget börjar tala med en röst. Att enskilda politiker ägnar sig mer åt direkt motstånd mot exploateringshysterin.

Som när Sametinget 2013 antog sin mineralpolicy. Precis som våra föregångare jobbade i rättighetskampen i början av 1900-talet. Jag hoppas fler viktiga frågor går samma väg som mineralpolicyn. Tillsammans är vi starka!

Polariseringen mellan samer måste upphöra. Förståelsen för andra samers situation måste öka. Det krävs en bred dekolonisering. Fraktioner med samer som skäller på varann tjänar bara vår motståndare staten på.

För egen del anser jag att samer som är bosatta i Sábme i första hand ska ha möjligheter och rättigheter till fri vedtäkt, att ta slöjdmaterial var som helst och att kunna husbehovsfiska och husbehovsjaga överallt. Som det var för knappt hundra år sedan.

Utan problem ska alla samer i Sábme kunna återställa sina gamla samiska släktbyggnader till beboeligt skick, även om de råkar stå i ett naturreservat eller nationalpark.

Den 16 maj är det val till Sametinget. Rösta du också 🙂

Views: 121