Reumatismen

Jag har talat tyst om den sjukdom jag drabbades av 1995. Då åkte jag akut till Reumatologen på Bodens sjukhus. När jag gick på mina fötter var det som att gå på typ brännblåsor. Vänster ringfinger var krokigt och bägge knäna uppsvällda. Rullades in på avdelningen i rullstol och blev inlagd ett par dygn. Läkarna sprutade fingerleden med cortison. Ett läkarvetenskapens universalmedel som också sprutades i snudd på samtliga fotleder. En ung kvinnlig kandidat pressade in spruthelvetet också i brosket på översidan av vristen. Det gjorde helvetiskt ont. Bägge knäna dränerades på ledvätska och när tappningen var klar sprutades cortison också i knäna.

Jag fick inte ligga under ett varmt täcke utan endast ett lakan. Huttrade. En läkare sa att kyla hämmar den reumatologiska aktiviteten och kandidaten beskrev vilken reumatologisk sjukdom jag drabbats av. En artrit som många människor kan bära hela livet utan att den bryter ut. En så kallad HLA B27-relaterad artrit. Som kan startas upp av halsfluss, en könssjukdom eller urschligt tillagad mat. För mig gällde det sistnämnda. Åt för lite stekt kallrökt röding mitt i sommaren – full med bakterier. Kände mig inte dålig på en gång utan genomförde min fotodokumentation av renrajden som gick till Badjelánnda. Flög sedan ner från Árasluokta till hemmet i Kvikkjokk och då exploderade skiten.

Kanditaten sa, vilket ingen från den skolade läkarvetenskapen någonsin har nämnt, att jag helst inte skulle äta nöt- och griskött. Att sånt kött har mättade fetter vilka stimulerar reumatisk aktivitet. Ingen fara, tänkte jag, som hade min stapelföda bestående av älgkött och fisk. Blev dock glad över att en blivade doktor alls nämnde något om livsföring och födointag.

Lars-Åke Spik med renrajden i Bálgat, Sarek, juli 2015.

Det blev en ordentlig nedsättning av min tidigare fysik. Benmuskulaturen minskade radikalt. Jag var tvungen proppa i mig stora gula tabletter med Methotrexate, vilka hämmade den reumatiska aktiviteten. Problemet var att man måste ta upprepade blodprov för att se om preparatet sabbat njur- och levervärdena. Om det så gjorde var man tvungen vänta nån vecka innan man åt skiten igen. När skoven kom åt jag Pronaxen. Som karameller hetsåt jag då denna smärt- och inflammationshämmande medicin. Tålde den bra, som tur var, och kunde genomföra sessioner med foto och film. For bland annat bakom kamraten och älgjägaren Lars Öderyd från Malmberget till en seriös och mycket uppskattad film som vi gjorde, Löshundsjakt i norr. Det var tungt och gjorde ont många gånger, men kryssa mellan urgranarna skulle jag. Någon som aldrig hade funkat utan just Pronaxen. Lade av med den hemska Methotrexate och fick efter endel påtryckningar möjlighet att prova den så kallade biologiska och dyra medicinen Enbrel. Det var en engångsspruta som man själv skulle injicera i låret eller magfläsket. Fick instruktion om hur man gjorde på Vårdcentralen i Jokkmokk. Hemskt. Jag som hade sprutskräck. Men det var bara att bita ihop. Och det funkade. Blev helt symptomfri. Efter ett knappt år frågade sjukvården om jag kunde tänkas vilja byta till den billigare, men lika verksamma sprutan Benepali. Och det kunde jag. Det var kring tio år sedan.

Trots att fått noggranna anvisningar från Reumatologen på Sunderby sjukhus (Bodens sjukhus revs strax efter att jag varit inlagd där) så slarvade jag ibland. Man skulle prompt spruta sig själv en gång per vecka. Ibland drog jag på sprutandet till två och även tre veckor. Då kunde skiten blossa upp igen. Jag har dock aldrig fått någon fingerled påverkat efter utbrottet 1995. Inte heller något i fötterna. Men kräna. Ibland bägge två. En gång med nära en deciliter ledvätska som sprängde under huden och som de dränerade bort. Det var som att stappla fram på stockar till ben. Behandlingen vid de här skoven bestod alltid av att det sprutades rakt in i knäleden, från utsidan. Alla läkare i Sunderbyn har alltid prickat rätt. Testade dock en läkare i Jokkmokk, för att slippa köra de 20 milen till Sunderbyn, men denne kom inte in. Det gjorde ont som fan med det här grävandet när denne försökte hitta rätt. Läkarna slarvade ofta med att sprita knät innan sprutningen. Men en läkare stack ut, både med andelen sprit och med sin kompetens.

Hade en gång ett skov på en eftermiddag. Då var det extra jävligt. Förstod att det inte var någon idé att ringa Jokkmokk och jag iddes inte köra till Sunderbyn för att få någon att akut tappa ut ledvätskan. Då ringde jag till Peter Vaher, som jag kände lite grann, som var narkosläkare på Gällivare sjukhus och frågade honom om han kunde hjälpa mig. Se bilden på Peter när han sprutar överst.
– Jovisst, svarade Peter, men jag är på väg till Åre för att åka skidor. Kan du ta dig till Jokkmokk om en halvtimme? Jag passerar där då.
– Ja men så bra, svarade jag överlycklig.

Vi sammanstrålade vid Vårdcentralen och uppsökte första bästa behandlingsrum i en folktom korridor. Peter grejade fram det som behövdes och spritade knät ordentligt.
– Vi brukar använda mycket sprit på operation, sa han.
Så gav han mig först en behändlig liten smärtstillande spruta. Han väntade ett tag och dunkade sedan in den större sprutan rakt in i leden. Kände ingenting. Det var inte så att han försynt syftade in var någonstans han skulle sticka in den och försöktigt tryckte in spetsen. Som jag själv gjorde när jag gav Åsas häst Monsun en gigantisk spruta med B-vitamin i manken. Han verkligen bara dunkade bara in den. Oerhört imponerande! Jag sa det till honom och han svarade att han var van vid att spruta folk överallt. I ryggen, hjärnan. Vi kom överens om att fara på en tur till Muttos tillsammans, men det blev ingenting. Kanske vi kan göra det i år?

Så kom nyaste skovet. Tog med mig en spruta till julfirandet hos Bensons i Göteborg, sambo Åsas syster, man, barn och mor Birgitta. Låg mest still under hela veckan. Hade drabbats av en halsonda som aldrig tidigare. Kunde knappt svälja. Glömde bort sprutan. När vi kommit hem tog jag den, men det var för sent. Fick ett skov. Igår for jag till Sunderbyn och behandlades av en kvinnlig läkare som kände och markerade med en penna var det skulle stickas. Undrade om hon jobbat länge på avdelningen? Ja det hade hon. Var där sist 2016, så jag hade dålig pejl. Så spritade hon knät lika flitigt som var Peter Vaher gjorde. Det var farligt om det kom in bakterier i leden, sa hon. Så stack hon in sprutan och tappade ut kring 50 milliliter ledvätska. Avslutade det hela med att tjobba in dubbel dos cortison. Det gick smidigt. Hon var duktig. Tacksam. Det är en otroligt skön känsla att slippa den sprängande stocken till ben. Skulle ta det lugnt i två dygn. Adrig ta bort plåstret och inte duscha. Det var första gången en läkare sagt någonting liknande. Körde hem och använder nu kryckor för att inte belasta knät för mycket. Snart är jag ute på skidorna med Mausern på ryggen och kameran på bröstet:)

Nu får jag inte slarva med Benepali mera…




Om Benepali, från FASS:

“Benepali är ett läkemedel som är framställt av två humanproteiner. Det binder till ett annat protein som orsakar inflammation och blockerar dess aktivitet. Denna blockering minskar inflammationen som är förknippad med sjukdomen.”

Det är orimligt skönt att slippa kemikalier. Framför allt den jävulska Methotrexate. För de som drabbats av den allvarliga sjukdomen RA, reumatoid artrit, är preparatet tyvärr flitigast använt. Finns knappt något annat. Ofta tas det i kombination med Benepali.









Träffar: 175

4 svar på ”Reumatismen”

  1. Det är jobbigt när knoppen vill men kroppen sätter käppar i hjulet, Hoppas du slipper fler skov och att du får behålla hälsan. Krya på dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *