Pärlälvens fjällurskogs naturreservat åt väster fotograferat från lågfjället Jarre vid sjön Gárásj i Jokkmokks kommun. I bakgrunden syns Skielldavárre, innan dess bergkullen Jiervasfuorrná till höger och närmare kameran Nuortap Várddo. Mellan bergen och fjällen urskogar, myrar, bäckar och sjöar.
Sju mil långt. Ännu tre, fyra mil till om man räknar in Udtja naturreservat i söder, vilket militären numera använder som testfält för bomber och robotar (1957 platsen för ”Skott 4534 i provserien Vega”).
I sydväst, i Arjeplogs kommun, fortsätter det med ännu fler naturreservat.
Efter de sju milen tar Badjelánnda vid. I norr finns Kamajokk naturreservat, Kvikkjokk-Kabla fjällurskog samt Sareks och Stora sjöfallets nationalparker, sedan Sjaunja naturreservat i öster, Jelka-Rimakåbbå och Ultevis fjällurskog söder därom, sedan skogarna i Stubba naturreservat och Muddus nationalpark som fortsätter österut.
Kring hundra kvadratmil med sammanhängande gammelskogar och urskogar. Det är förstås en massa fjäll mellan västre änden av pärlälvenreservatet och skogarna vid Stuor Muorkke och Sjávnjá, och regleringsmagasinen i både Stora Lule älv och Lilla Lule älv, men ändå. Ett gigantiskt område av olika naturtyper som hänger ihop. Det är ett mäktigt faktum och någonting som är unikt för hela EU.
– Folk förstår inte att det finns kvar såna här urskogsområden i Sverige, säger Lars-Ture Lindholm. En sjumilaskog utan vägar, där det tidigare bara har huggits vindfällen 800 meter upp efter stranden på sjön efter stormen 1897.
Lars-Ture bor med sin hustru Märit i byn Berghem vid sjön Gárásj, cirka fem mil väster om Jokkmokk. Som granne har de fjället Jarre i urskogsreservatets östliga del som de ofta vandrar upp på.
Att urskogsområdet till slut fick ett skydd berodde mest på tur. Tur att Lars-Ture och Märit var på rätt plats vid rätt tid och agerade som de gjorde. Tur att den relativt nystartade Naturskyddsföreningen i Jokkmokk hade engagerade, modiga och duktiga medlemmar. Tur att föreningens ordförande Hans Anderson gjorde som han gjorde. Tur att inte statliga naturvårds- och skogsmyndigheter ensamma hade det fulla ansvaret för skogsskyddet, för då hade det knappt funnits kvar någon skog värd att skydda i pärlälvsområdet idag.
Med andra ord: Det var tur att det fanns ideella krafter! Men det är urschligt att skyddet av oersättliga naturvärden, med optimal biologisk mångfald, viktig för naturen själv, men också för klimatet och för nuvarande och kommande människosläkter, vilade och fortfarande vilar på enskilda och oavlönade individers engagemang.
Klicka på länkarna och läs hur det hela gick till i Sveriges Natur från ifjol med mina bilder, samt i tidningen Dalademokraten.
Mest tur av allt – och det måste noga understrykas – var det tur att så många naturmänniskor flyttade till Jokkmokk under senare delen av 1900-talet. Människor som med öppna ögon såg och förstod det värde som fanns kvar i Jokkmokks kommun och som förmådde agera för naturskyddet. En värdefull inströmning av naturmänniskor som för övrigt sker även idag. Att det kommer så många människor som vill bo och verka i Jokkmokks kommun primärt för naturens skull, är otroligt glädjande. I en film som jag och Lars-Ture nu arbetar med – som har arbetsnamnet Sjumilaskogen – får ni träffa några av dem 🙂 Filmen blir klar för visning någon gång under nästa års senhöst eller vinter (pga. Covid19 har produktionen försenats).
Efter att kampen om pärlälvsområdet hade vunnits kom skogsbiologen Mats Karström till Vuollerim. Hans gärning med Stegetföre-metodiken och tillhörande skogsskydd kan inte värderas nog mycket. Läs artikel i Sveriges natur. Ett nytt längre reportage om Mats och hans gärning kommer i Sveriges natur senare i höst.
Länk till Länsstyrelsens förnämliga Reservatskartan som visar alla reservat och nationalparker i Jokkmokks kommun. Klicka på områdena för att se deras namn och areal.
Jag är tacksam om du vill donera en summa på Swish, 0702300955
Tor L. Tuorda, så jag kan fortsätta publicera gammalt och nytt på denna blogg 🙂
Varma tack!
Visningar: 662
