Samlar material till en film om gammelskogarna.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Styrde över Roavásjáhpe.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.

Träffar: 95