Idag har jag fått en ny vän. Det är jag glad för. Vi delar den mörka historia och de övergrepp som våra far- och morföräldrar blivit utsatta för. Som gått i arv.
Jag blev så chockad av att finna min kära mormor Signes namn i Statens Rasbiologiska instituts lista över mätta lappar så jag kollade inte vidare för att se om också hennes och morfar Ruperts barn också blev utsatta för statens respektlösa klåfingrighet. Kanske också med morfar?
Jag har nog har anat övergreppet efter att ha sett etnologen Filip Hultblads bok från 1968 där han i Huhttán/Kvikkjokk markerat existensen av en enda “lapp” i en grafik. Min mormor.
Jag lärde känna min mormor Signe rätt så bra när jag bodde hos henne i mina tonår. Vi pratade mycket om allt möjligt och jag frågade flitigt om gamla tider, om kor, häst, jakt, fiske, renar. Hon berättade livfullt och skrattade ofta, både av förflutna dråpligheter och av mina kommentarer och tokerier.
Mormor var kristen och svor aldrig. Hon berättade med emfas att den store förkunnaren bror Petrus hade växt upp i byn. Mormoderskapet förtäljde också saker som mina kusiner knappast har en susning om. Löjliga familjen, nazisten och sagolikt elaka människor. Både hennes svärmor och svägerska kallade henne “högfärdig lappsudd!” Hon bodde i ett hus på en backe över dem, och det räckte. Men högfärdig eller dryg var hon verkligen inte. Tvärtom.
Vi kom verkligen nära varann jag och mormor Signe. Hon lärde mig baka mjukkakor och att sy. Hon satt ofta med en strumpstickning vid spisen vilken eldades konstant. Men stickning verkade vara för komplicerad. Jag klöv och bar hellre in ved. Lukten från brinnande näver och björk kan jag ännu återkalla. Ljudet från de fyra stickorna när de tog i varann kan jag ännu höra. Kaffekokningen, rutinen, ordningen, värmen, tryggheten. Hon var ett fundament i mitt unga liv. I barndomen hade jag dock en annan form av respekt för min kära mormor.
– När du svär så kommer en kråka in från murstocken och hackar i din tunga så den blir svart!
– Om du inte är snäll tar Guŋka-Lasse dig baki Nammásj!
– Gå inte nära forsen för då kan det gå som med pastor Löfgrens pojk!
Med mera.
Mormor bodde en period i en pensionärsläganhet nära min familj i Piteå för att min mor Maj-Britt skulle kunna hålla koll på henne efter att morfar gick hädan 1973. Jag kommer ihåg morfadern som tolvåring, hur han låg där grå och döende i sängen på sjukhuset…
När jag var kring 17 år körde jag mormor i kälken till Änok så att hon fick se min far Lennarts stuga och återuppliva markerna där hon räfsat på rånningen för att skaffa foder till kor och häst.
När hon bröt lårbenet satt jag med henne i ambulansen när hon åkte till vårdcentralen i Jokkmokk. Mormor tyckte dock inte att jag behövde följa med. “Det är onödigt”, “inte behöver du”, “jag klarar mig”. Sedan var hon ändå tacksam för mitt sällskap.
Denna lilla människa var Sverige alltså varit så enormt intresserad av. Det skulle “forskas” för att “bevisa” hennes underlägsenhet. Som nybyggardotter ansågs hon som en oäkta hybrid som besudlade den svenska folkstammen. Hon tillhörde den “lappblandade” befolkningen, som det står i det rasbiologiska institutets register. Grejen var att det mest fanns samer att bilda familj med. Inte äkta samer, som den svenska staten kategoriserade dem som. Som staten lagstiftade om. Renbeteslagen 1928 blev sista spiken i kistan.
Jag är så ledsen och heligt förbannad över det som min mormor, hennes släktingar och så många andra samer i andra områden i Sábme bllev utsatta för. Det är så horribelt jävligt att jag saknar ord. Kan bara svära åt det storsvenska helvetet som inte ens bett om ursäkt för övergreppen.
Jag ser framför mig min kära mormor i Njavve (tre mil nedströms Huhttán). Med lulesamiska som modersmål, där samiska klädesattribut och föremål naturligt fanns i vardagen trots att hennes familj levde med småbruk, jakt, fiske och renskötsel. Så gifte hon sig och flyttade till Huhttán, blev gravid, gifte sig och gjorde precis allt för att sudda ut den samiska identiteten. Assimelerades, försvenskades. Så kom rasbiologerna. Enkom for de nitiska jävlarna från Njavve tre mil extra upp efter Lilla Lule älv för att jaga ikapp njavvebon, mäta, fotografera. Jag vet inte om de fotograferade henne också naken. Om de mätte hudtonen och färgen på pubeshåret. Jag vill inte veta. Vill inte se. Jag vill nog inte besöka fotoarkivet på det forna Rasbiologiska institutet i Uppsala för att utröna om min kära mormor finns där.
Jag försökte få min mormor att berätta om sin barndom och sina ungdomsår, men det blev total tystnad. Jag vet ännu inte vilket år som övergreppet skedde. Troligen under den tid när rasismen och nazismen frodades som värst i Sverige. Det gällde att assimileras fort som bara den.
Alla andra stora och välkända kolonialmakter har tappat de flesta av sina kolonier. Och kolonialismen anses i många fall snudd på vara vara död. Men inte i Sverige – världens mest självförhärligande och hycklande land.
Fy fan för hur ni har behandlat min mormor och så många andra samer utan att ens korrigera följderna av övergreppen eller ens be om ursäkt.

Träffar: 274