Flottning på Lilla Lule älv
on juni 9, 2019

Från 1800-talet fram till att älvarna byggdes ut med vattenkraftverk pågick flottningen i den nuvarande Jokkmokks kommun. Under flottningens sista cirka 30 sista år längs Lilla Lule älv var den effektiv och välordnad. Stenar sprängdes i forsarna för att virket skulle flyta så bra som möjligt. Vid krökar i forsen byggdes avledningar av plank eller stockar för att virket inte skulle stranda, med mera.

På Lilla Lule älv samlades så kallade poster om 50 000 till 300 000 stockar ihop i “bommar” och drogs med en spelbåt i etapper på Saggat och släpptes utför Njavveforsen, på Tjåmotissjön och Skalka och släpptes nedför Björkholmsforsen, på Parkijaur och släpptes utför Parkiforsen, på Randijaur, och vidare nedför forsar och på sjöar ner till kusten.

En bom bestod av stockar som var ihopsatta med kättingar och som bildade en ring i vilken “posten” drogs. Flottningsbåten/spelbåten hade ett enormt spel med en dragg fastsatt i den 12 mm. tjocka vajern. Flottarna släppte draggen, körde ut 200-300 meter vajer och fäste så spelbåten i bommen med posten. Så drogs posten med spelet i spelbåten i etapper efter sjöarna. Det fanns två växlar på spelet, ettan och tvåan. Om man körde för länge på tvåan kunde spelbåten ta in vatten.

Vid kommande fors öppnades bommen och timret/massaveden trycktes ner i strömmen. I forsen kunde virket tjorva ihop sig till en bröt som flottarna ibland var tvungna att spränga för att lösgöra.

Bommar fanns också i slutstationen – sågverken och massafabrikerna vid kusten – för att separera timret från massaveden och skogsägare från skogsägare.

Ett tiotal poster per sommar kunde flottas. Flottningen engagerade väldigt många människor i byarna längs vattendraget. Självklart jobbade många också med avverkningarna. Under flottningens tid var det mest svans och yxa som användes för att fälla och kvista träden och hästar som transporterade iväg virket på doningar till upplägg vid älven. De flesta körningar skedde på vintern. Många hästar for illa i djupsnön. Vissa kuskar var mer brutala mot sina hästar än andra. Under hela min uppväxt har jag hört namnen på dessa människor, som mest såg hästen som en maskin för att tjäna pengar med än som en levande, kännande individ. Motsatsen var dock vanligast. De flesta kuskar gjorde allt de kunde för att inte hästen skulle fara illa.

Många kuskar från andra orter kom till skogarna vid älven för att köra timmer. Speciell förkärlek för körningar vid Lille Lilla älv hade piteborna.

Den nit som avverkningarna uppvisar, hästkörningarna och flottningen från cirka 1850 till andra världskriget, saknar motstycke. All skog gicks igenom, men bara de för sågning lämpligaste träden höggs ut. Ett träd där och ett där. Med den så kallade plockhuggningen, eller blädningen, bevarades både den den biologiska mångfalden och renbetet. Annat var det från 1950-talet och fram till idag. Nu är det kalhyggen som gäller. Förr gav skogsarbete och flottning många jobb. Idag är det bara någon skördarmaskinist och långtradarchaufför som får arbete i det så kallade skogsbruket. Vinsterna försvinner ut ur kommunen. Någon annan tjänar på skövlingen. En skövling som sker i ett urgammalt samisk kulturlandskap, som samer ägt och betalat skatt för i cirka 500 år, men som sedan 1905 är stulet av den svenska staten.

Flottningen längs Lilla Lule älv upphörde cirka 1957, sedan användes älven istället för produktion av elkraft. Belysande är de årtal när vattenkraftverken byggdes. Porjus var färdig 1915. Detta kraftverk tillkom endast för att underhålla tågen från Kiruna till Narvik med elström istället för kol, som loken kördes med tidigare. Tömningen av malmkroppen gick då snabbare, likväl flödet av pengar. Suorva reglerades och det enorma magasinet blev bara större och större under de fyra regleringarna 1919-1972. Det rikaste samiska kulturlandet dränkes med kåtor, bodar, fornlämningar och allt. Men sen blev det ett glapp på flera år när inga fler kraftverk byggdes. År 1977 var Stora och Lilla Lule älv utbyggda, och även Lule älv nedanför Vuollerim där älvarna rinner samman.

1915  Porjus
1951  Harsprånget
1954  Ligga
1961  Porsi
1962  Laxede
1963  Messaure
1967  Seitevare och Letsi
1970  Parki
1971  Vietas och Boden
1973  Akkats
1974  Vittjärv
1976  Randi
1977  Ritsem

36 år tog det från första till andra kraftverket. Från andra kraftverket till det sista tog det bara 26 år. Så blev älvarna/älven totalt utbyggd. Totalt förstörd. Också nu försvinner vinsterna från kommunen. Kring tio miljarder per år som slukas i statskassans svarta hål. Som bekostar Förbifart Stockholm och Gud vet vad. Numera fraktas timmer och massaved på lastbilar till kustens sågverk och massavedskokerier. Ofta 30 mil enkel resa…


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Ung fjällräv

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag