Mat i träda, om småskalig matproduktion

Från cirka 1600-talet fram till slutet av 1800 gjorde den svenska statsmakten sitt yttersta för att kolonisera och uppodla Sábme med den mellansvenska agrara kulturen som förebild.

Staten ansåg att odling och boskapsskötsel vara det allra bästa som folk norr om Polcirkeln kunde ägna sig åt för sin överlevnad.

Svenskar och finnar skulle flytta in så mycket det bara gick och urfolket samerna borde helst också bli småbrukare. I 10-20 år slapp den nyblivne bonden att betala skatt till staten och nybyggaren behövde inte heller göra militärtjänst. Frestande erbjudande som många kom att haka på. Hellre bonde än kanonmat i alla galna svenska krig som rasade ute i Europa. 

Alla nybyggare blev tilldelade de mest lämpliga markerna för sina nybyggen, som urgamla samiska bovallar och mjölkningsvallar vid bäckar, sjöar och kallkällor. Här var det mer öppet och slätare än på andra ställen. Här var det bördigt och fint och gräset växte högt gödslat av renspillning och fiskrens sedan långliga tider. Just här smällde sig nybyggarna upp sina timringar för sig själva och för sina kreatur. De högg skog och bröt rötter för att utöka odlings- och foderarealerna. Stenar grävdes upp och forslades iväg. Jord från högre delar av nyodlingen blev transporterad till lägre partier.

Till sin hjälp hade nybyggaren till att börja med en ko, tjur eller inlånad häst, plog och harv för att göra sin teg så jämn och stenfri som möjligt.

Det var ett jävla arbete i desperation. Man måste ju få mat till sina kreatur och till sig själv,  annars väntade svälten. Att marken var samernas brydde man sig inte om. Inte heller de stensatta eldringar som kom upp under plogen eller föremål och döskallar. Den svenska staten hade ju bestämt hur det skulle gå till. Det här var grejen. Jordbruk. Halleluja!

På 1900-talet, helst efter andra världskriget, verkade staten för att så många som möjligt från norr skulle till industrin söderut. Skatt lades på kor för småbönder som inga pengar hade. Den politiska statens vurm var stora lönsamma och effektiva jordbruksenheter och köttfabriker för gris, ungnöt och kyckling. Befolkningen och djuren skulle klumpas ihop och småjordbruken blev nedlagda på löpande band. Deras en gång så mödosamt nyodlade tegar växte igen. Boningshus, ladugårdar, stall och lador förföll.

Vid några förfallna timringar, eller brädfodrade timringar har barnbarnen till den sist verksamma bonden byggt sig någon sommarstuga i byggsats. Timringslika. Alla ser likadana ut. Det gamla pittoreska ska till någon del ändå behållas i förfallet och slyet. En vetskap om det som en gång var. Om inte barnbarnen sålt all skog vill säga, som farfadern eller morfaderns fäder och erhållit efter avvittringen. Som barnbarnen sålt och något skogsbolag gjort kahygge av.

Men tegarna finns kvar ändå. Där det går att göra mat. Den som vill kan få fram den igen. Om inte barnbarnsbarnen så kanske någon annan. Rotrycka slyet, reparera de byggnader som går att repa, bygga nytt, energisnålt och smart med kombinerade källor för energibehovet.

Skaffa häst, kor, får. Hästen till plöjning och harvning, gödslet till jordförbättring, korna för mjölk, grädde och fil, fåren för ull och kött. Och fritt ska de kunna gå. Småskaligt ska det vara. Ekologiskt, naturnära. Som gammalt.

Det ska odlas, allt vad som går att odla. Potatis, morötter, kål… Flera såna här småbruk i och vid byarna. Massor av dem. Där endast tegarna från förr blir brukade. Hållbarbet på rikt. Korta transporter. Bättre civilförsvar. Kloka och anpassade småbruk. Recilienta. Oberoende.

Också i respekt för föregångarnas slit och för de fördrivna samerna vars marker totalt blivit ommöblerade, men som nu också kan ge renmat för stödutfodring om vintrarna. För att bäst lyckas med denna smarta och hållbara rockad från den nuvarande centraliseringspolitiken, krävs dock stöd från statspolitiken. Som förr. Med storskalig småskalig matproduktion överallt.