Livet som publicist, och aktivist
on 19/01/2021

Jag vid Vállegårsså väster om Kvikkjokk. Foto: Markus Nyström.

Jag har jobbat som fotograf och skribent på frilansbasis sedan slutet av 1980-talet och började filma kring 2005. Några kortare perioder jobbade jag också i åldringsvården både i Kvikkjokk och i Jokkmokk och som bildlärare på gymnasiet.

Eftersom frilansandet inte längre gick att leva på, och att jag var för urschlig på att marknadsföra mig själv och hitta nya vägar i företagandet, tog jag 2015 en anställning som handledare för ensamkommande flyktingbarn. Sedan tre år vikarierar jag i hemtjänsten. För tillfället jobbar jag med ett förprojekt för Samefolkets blivande arkiv inför tidningens kommande digitalicering av hela sin hundraåriga utgivning. Lägger också sista handen vid tre filmertill Jokkmokks digitala vintermarknad, som jag spelat in och klippt vilka handlar om tidningen Samefolkets bok, tidningens del i motståndskampen och om urfolksjournalistik. Parallellt med detta samlar jag material till kommande filmer och stoff till nya bloggartiklar.

Sedan slutet av 1970 har jag varit partipolitiskt aktiv. Först i CUF, sedan MP. Ett par mandatperioden i slutet av 1980-talet och början av 1990 var jag gruppledare för MP i Jokkmokks kommunfullmäktige. Satt i kommunstyrelsen och barn- och utbildningsnämnden. Blev invald i Naturfotograferna 1991. Började blogga i slutet av det årtiondet.

För cirka 25 år sedan började mitt historiska intresse ta en allt större plats. Jag förkovrade mig allt mer om mitt eget arv och min personliga dekolonisering kom därför att utveckla sig ju mer jag lärde mig. Även vreden.

Men istället för att deppa ihop över alla nya vyer som skymtade fram från det koloniala töcknet började jag allt mer använda mina kameror som vapen för att skapa opinion mot den hysteriska exploateringen och för folkrättskampen. Jag var i och med det fortsatt politiskt aktiv, men knappt engagerad i något parti. Blev aktivist och de sanningar jag presenterade på sociala medier var inte så populära hos många. Blev en jobbig jävul helt enkelt. Och det fick konsekvenser. Gnällvarning, kan så vara, men det var så det var och fortfarande är. Engagemang har sitt pris i den här auktoritetstroende landsändan.

Jag fick inte längre sälja några stillbilder till exempelvis Jokkmokks kommuns olika marknadsföringsinsatser, fick knappt några fotograferingsjobb längre och de norrbottniska reklambyråerna slutade höra av sig. Tillsammans med svartlistningen dök bildbyråförsäljningen i botten och priserna på de stillbilder jag ändå lyckades kränga dök.

Jag sökte en massa filmstöd, bland annat för en film om skogssamerna i Sverige, men responsen uteblev. Svenska filminstitutet med Eva Hamilton i spetsen hade ju med hjärtans lust gått ut med att de ville stödja filmer om aldrig berättade berättelser från olika platser i det här landet, men när jag då presenterade just det – en aldrig berättad berättelse – blev det goddag yxskaft. Dränerande, minst sagt.

På Báktestubba, Laponia.

Jag lever i ett landskap som bär på många berättelser, både historiska och nutida. Men att i mina aktivistkläder numera kunna sälja några artiklar från de här trakterna till någon lämplig svensk publikation är därför svårt. Är bränd, typ. Förvisso hade jag kunnat lägga av med aktivismen och alla mina uppkäftiga uttryck i text och bild på sociala medier, slutat med den fysiska aktivismen och blivit tyst och smidig, men det har inte gått.

Därför är det stöd som visas från mina läsare för bland annat mina blogginlägg så stort och så viktigt. Det är helt otroligt att så många hör av sig, ger beröm och en och annan swish. Också helt okända människor. Det ger en fortsatt styrka och möjligheter till att fortsätta.

Tack, alla fina människor, tack 🙂








Träffar: 161


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Tor Lennart Tuorda

Tor Lennart Tuorda med fjället Fieres i bakgrunden.

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag