Lasses möte
on 28/09/2012

Hundra mil och mer än så har fötterna färdats över jaktområdet där kamraten Lars Öderyd och hans jaktlag jagar.

Oftast fullmatat med Pronaxen – om sanningen ska fram – eftersom mina leder inte mådde bra under denna tid. Ständigt insamlande av material till filmerna Löshundsjakt i norr, och också 2:an som kom ut för ett drygt år sedan. Många bomresor, inte så att Lasse bomskjutit, men möjligheterna att få bra bilder av ståndskall lyste vid såna resor med sin frånvaro. Ambitionerna till den andra filmen var att viltet framför bössan skulle vara en skoveltjur – och då har det naturligtvis mest blivit bomresor.

Visst har Lasses hund Astok alltid troget gjort sitt jobb, men det har varit kor med en och två kalvar och ensamma kor och kvigor och pinntjurar som jägaren inte haft så stor lust att fälla. Lasse har sällan upplevt en dag i skogen utan att det har blivit upptag. Det har ändå varit oherrans många oförglömliga jakter och naturupplevelser ända från 1997 då jag började följa med på jakter vid Ladnivaara, Vuoskovaara och Tossisvaara, med flera områden. I början jagade jag den perfekta stillbilden av jakt på ståndskall, sedan blev det film.

Gammelskog av sällan skådat slag där jag vid två tillfällen hittat den sällsynta dofttickan, som kräver verklig urskog för att alls kunna existera. Förståeligt nog kan bara små utvalda axplock av alla timmar film användas. De bästa sekvenserna, som också måste ge berättelse och ett djup. Jag och Lasse har talat om att vi ska göra en tredje film, men jag har varit ganska mätt på smygandet på skällande jämthund. Jagar själv mest i tystnad..

Idag gjorde Astok sitt jobb ännu en gång. Hade fast ståndskall på två ensamma älgkor, vilka husse Lars Öderyd inte ville skjuta. Annars var Lasse rätt nöjd med att ha sett en massa tjädrar och ripkullar på området när han ringde. Att han ringde berodde dock på en annan smått unik sak. När han på mitt favoritområde avancerade på ett av Astoks ståndskall ser han en björn framför sig. Den går mot honom. Hans impuls var dock inte att skjuta. Han blev bara rejält tagen av synen, av mötet. Pulsen lär dock ha gått upp på kamraten när han tvärhastigt också ser två årsungar komma i mammans spår. Då upptäcker honan Lasse, som inte blev rädd. Såg däremot rädslan lysa i honans ögon och i hela hennes kroppsspråk. Allt gick så fort, men Lasse registrerade ändå att det inte fanns tillstymmelse till vilja att anfalla. Istället flydde björnen efter några sekunder, med ungarna tätt efter. Lasse uppmätte avståndet till tolv meter. Om han hade skjutit, som ju många gevärsförsedda, orutinerade och rädda människor gjort i liknande lägen, hade skottet varit tvunget att ta i hjärnan eller ryggen på björnen för att den skulle falla direkt. Och hur fixar man det utan hagelgevär? I annat fall hade jägaren blivit dräpt, eller allvarligt skadad. Händelsen ger ett bra vitttnesbörd om hur det brukar gå till i möten människa – björnhona med ungar. Björnen är räddare för människan än tvärt om. Undantag finns, men de är mycket sällsynta. Riskerna för att honan känner ungarna vara så hotade att hon måste anfalla är troligen störst på försommaren, när ungarna är mindre.

Kamraten fick en fantastisk upplevelse. Jag hörde på hans röst att han var riktigt, riktigt lycklig. Jag vet hur det känns..


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag