Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:
”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.
Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.
Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.
Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.
Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.
Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.
Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.
Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.
Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.
På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”
Views: 1
