Jokkmokks lappby

Jokkmokks lappby har urgamla anor. Ingen vet hur gamla. Troligen från Gustav Vasas tid på 1500-talet då det blev viktigt att kunna kontrollera också folket i norr och ta upp skatt för marker som kungen sade sig äga. Innan dess torde samerna själva ha delat in områden i Sábme mellan sig för jakt, fiske och renskötsel i sijddasystem.

Jokkmokks lappby hette så ända fram till att den upphörde att existera 1934. Först 1971, när rennäringslagen blev verklighet, bytte denna och alla andra lappbyar namn till samebyar*. Den version av Jokkmokks lappby som fanns 1934 låg öster om den gamla byn som kartan visar, på områden vilka tidigare hade tillhört Sjokksjokks lappby.

Sex år alltså efter att den fabulösa renbeteslagen blev verklighet 1928 och när renskötsel kom att vara allenarådande vad gällde samer och samiska rättigheter, var lappfogde Ragnar Pappila ordförande vid ett möte där samtliga samer som drabbade av styckningen fanns representerade. Protokollet nedan är kopierat från Silbonah samesijdda:

*En sameby är ett område där renskötsel bedrivs kollektivt, ungefär som en ekonomisk förening.

“Särskilt protokoll hållet vid sammanträde med skogslapparna i Jokkmokks skogslappby
å tingshuset i Jokkmokk den 31 mars 1934.

Sedan lapparna i Jokkmokks skogslappby på övligt sätt, det vill säga genom tillsägelser av
lapptillsynsmannen och ordningsmannen, blivit kallade till sammanträde inför 1930 års
lapputredning, hade vid sammanträdets öppnande å tingshuset infunnit sig förutom
ordningsmannen Lars Teilus ett antal husbönder från nämnda lappby.

Härjämte bevistades sammanträdet av ordningsmannen N A Gruvvisare i Sirkas och Henrik
Omma i Tuorpon, ävensom ett flertal husbönder från sistnämnda två lappbyar, varjämte ett
antal bofasta hade tillstädsekommit. Om vad vid sammanträdet förekom antecknades följande;

§ 1. Uppdelning av Jokkmokks skogslappby i två nya byar.
Ordföranden föreslog, att Jokkmokks skogslappby lämpligen skulle uppdelas i två skilda
lappbyar, nämligen Sirre*- å ena och Teilus-gruppen å andra sidan och anförde till stöd för
denna uppdelning:
Redan på grund av geografiska förhållanden vore uppdelningen ifråga betingad, skilda som
grupperna vore från varandra av ett större landområde. Härjämte vore avståndet mellan
gruppernas visten så stort, att betning av renar på samma områden icke förekomme. Området
mellan grupperna ifråga utnyttjades helt och hållet av fjällappar som vinterbetesland.
Samarbete mellan Sirre- och Teilusgrupperna förekomme därför icke, i följd varav det vore
förenat med svårigheter för en ordningsman, exempelvis den som för närvarande utsetts från
Teilusgruppen, att utöva den tillsyn över och ha den förbindelse med den andra gruppen, som
vore önskvärt. På grund härav vore det angeläget att vardera gruppen finge sin egen
ordningsman. Till Teilusgruppen kunde man lämpligen hänföra Rödingsträskgruppen samt
kalla den sålunda bildade lappbyn Udtja skogslappby på grund av att samtliga husbönder vore
bosatt i Udtja. Den enhet, som utgjordes av Sirregruppen skulle lämpligen få heta Sirre
skogslappby.

Det antecknades att lapparna som vitsordade vad ordförande anfört enhälligt ansågo den
ifrågasatta uppdelningen lämplig samt förklarade sig icke hava något att erinra mot
benämningarna Udtja och Sirre skogslappby.
På grund härav beslöts, att Jokkmokks skogslappby skulle uppdelas i två skilda lappbyar,
nämligen Udtja skogslappby, till vilken Rödingsträsk-gruppen skulle räknas, samt Sirre
skogslappby.

§ 2 Gränser
Efter en stunds överläggningar rörande de lämpligaste gränserna för de båda lappbyarna
skulle här antecknas, att de tillstädesvarande lapparna enades om följande gränser;
1:o) Sirre lappby, omfattande områden inom följande gränser; från Lilla Luleälvs
sammanflöde i Stora Luleälv, uppefter förstnämnda älv till bäckmynningen strax öster om
Nelkerim och uppefter denna bäck till Harrejaure och därefter i rak linje över denna sjö och
vidare till Lulle Ålojaures sydligaste vik, över denna sjö till dess västra ände, härifrån i rak
linje till Pajep Sjatjoripmes sydligaste vik, över denna sjö och uppefter bäcken till
Samonåivejaure, härifrån över denna sjö i rak linje till högsta toppen på Årjep Tapmukjaurats
östra ände och vidare härifrån i rak linje österut till ”p” i ordet Pakkojokk, och nedefter denna
bäck till dess utflöde i Stora Luleälv och efter denna älv ned till dess sammanflöde med Lilla
Luleälven.

2:o) Udtja lappby, omfattande områden inom följande gränser: Från den punkt strax norr om
Rödberget, där lappmarksgränsen skär Krokån efter nämnda gräns mot sydväst till Sikån,
härifrån mot väster efter Arvidsjaurs och Jokkmokks sockengräns till odlingsgränsen, härifrån
vidare mot väster efter sockengränsen mellan Arjeplog och Jokkmokk till högsta toppen på
Talvatisåive, härifrån i rak linje mot öster till sydligaste kröken på Tjäurajokk och ned efter
denna bäck till Naustajaure, efter denna sjö till dess östra ände, härifrån i rak linje till
Padtjejaures västligaste vik, över denna sjö och längs efter därifrån utrinnande bäck till
Juokkiljaure, efter denna sjö till dess östra ände, vidare efter Juokkiljokk till Nelkejokks
utlopp i denna bäck, härifrån i rak linje mot öster till Puottaure vägskäl på landsvägen
Älvsbyn – Jokkmokk, och från detta vägskäl och längs efter landsvägen till Puottaure,
härifrån i rak linje mot öster till den punkt, där lappmarksgränsen skär Krokån.

§ 3. Renbeståndet
Det skulle här antecknas att lapparna ansågo 2.300 renar för Udtja lappby och 1.000 för Sirre
utgöra lämpliga antal.
Som ovan. Ragnar Pappila.”

* Sirre heter idag Slakka sameby.

Vilket årtal som hela byn flyttades från väster till öster känner jag inte till. Dock bör skälet till denna radikala tvångsförflyttning ha varit att den svenska staten, via dess länsstyrelse i Norrbotten och lappfogdarna, ville gynna fjällrenskötseln på skogsrenskötselns bekostnad. Fjällrenskötarna ansågs vara de mest genuina samerna. De samer som levde och verkade i skogen hela året, som inte flyttade till fjälls på vårvintern, tillhörde en avart enligt bland andra den så kallade same-experten KB Wiklund. Han uttalade sig om skogssamerna i STF:s årsbok 1904:

De här tankarna hade även lappfogden för Västerbotten Fredrik Burman, men också i Norrbotten odlades de.
Patrik Lantto skriver i sin bok Lappväsendet – Tillämpningen av svensk samepolitik 1885-1971, sid. 112-113:

“Synen på skogsrenskötseln var således ofta kritisk, och näringsgrenens existensberättigande ifrågasattes i båda länen. Det var i ett sådant klimat som byordningar 1904 utfärdades för fjällappbyarna i Jokkmokk. I stadgan hade skogslappbyarna Sjocksjock och Jokkmokk inkluderats i Sirkas respektive Tuorpon byalag, vilket formellt avskaffade de båda skogslappbyarna. Ordningsmannen i Sirkas, Nils Anders Grufvisare, protesterade 1906 mot detta. Han framhöll att det var omöjligt för ordningsmännen att förutom den egna byns renskötsel också ha ansvar även för skogssamernas, inte minst på grund av de stora geografiska avstånden. Det fanns även en oro för att fjällsamerna skulle tvingas att delta i erläggandet av ersättningar för skador som orsakats av skogsrenar.”

“Lappfogde Hultin (Julius förf. anm.) framhöll i sitt svar att sammanslagningen skett på fjällsamernas eget initiativ när förslaget till byordningen diskuterades, i syfte att öven skogssamerna skulle omfattas av en byordning vilket de dittills saknat. Det var framför allt byordningens föreskrift att renarna skulle föras på bete i fjällen som var den springande punkten: detta skulle spara vinterbetesmarkerna och tvinga skogssamerna att övergå till fjällrenskötsel vilket lappfogden stödde.”

“Sedan 1904 var således skogssamerna i Jokkmokk, åtminstone i teorin, förbjudna att bedriva skogsrenskötsel genom tvånget att under sommaren flytta med renarna till fjällen. Detta måste ses som ett led i de diskussioner som förekom i Norrbotten arr avskaffa skogsrenskötseln genom att förmå skogssamerna att övergå till fjällrenskötsel eller upphöra med sin näring.
I praktiken tycks dock skogssamerna ha trotsat förbudet. Renskötarna i Jokkmokks lappby, som då var den enda kvarvarande skogslappbyn i socknen, framhöll till exempel vid ett sammanträde med lappfogden 1916 avsaknaden av en byordning för lappbyn. Detta skapade problem eftersom det inte fanns några klara riklinjer och regler för renskötselns bedrivande. Byordningen för fjällappbyarna i socknen var inte tillämpbar, skogssamerna behövde en egen som var anpassad efter förutsättningarna för deras renskötsel.”

Mest troligt fick Jokkmokks lappby sin byaordning i och med renbeteslagen 1928. Byaordningen hann därför knappt användas innan byn avvecklades 1934. Med skogssamerna var det inte så noga. De skulle ju hur som helst försvinna, var den gängse uppfattningen bland forskare och den svenska maktapparaten.

Det är bedrövligt dåligt att det knappt finns någonting skrivet om Jokkmokks lappby, speciellt den äldsta varianten som inrymde det som kom att bli byarna Granudden, Björkholmen, Randijaur, Parkijaur, Östra Randijaur, Parkijaur, Klubbudden, Strömnäs, Vaikijaur, Karatj, Luvos, Piertinjaure, Dragnäs, Tjalmejaur, Vaimat, Nausta, Udtja, mfl. Som självklart också inrymde Jåhkåmåhkke/Jokkmokk innan byn alls fick detta namn, som var Dálvvadis, vinterboplatsen för själva Jokkmokks lappby, eller vad nu byn (….sijdda) hette innan svenskarna lade sig i?

Det är bedrövligt att historiken är så dålig för den plats där det nu hålls marknad första torsdagen i februari och så har gjort sedan 1606. Där det nu är tjo och tjim men där allting började med tvång. Där det var tvång att alla samer skulle samlas, där det var tvång att skatten skulle lämnas till kronans fogdar för att samerna alls skulle få begagna sina olika områden inom lappbyns gränser och där det var tvång att endast svenskarnas Gud skulle tillbedjas (som egentligen är tre i samma?) och där samernas skulle sluta med sin egen religion och lämna in sina trummor till prästen. Där det var tvång att bevista svenskarnas ting för att dömas av svenskarnas lag, om man råkar ha brutit mot någon paragraf i denna lag.

Jag är tacksam om du vill lämna ett stöd till mitt bloggande på swish 070 2300955

Tack på förhand 🙂

Träffar: 619