Allmänningen, vad är det för något? är en fråga som säkert många ställt sig. Nedan följer axplock från en akademisk avhandling i ämnet från 1977 av Ingrid Liljenäs: Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda skogs- och jordbruket.
”Det är nu 100 år sedan de första allmänningsskogarna bildades i Norrbottens län. Detta skedde i samband med att Kungl Maj:t den 17 mars 1876 i ett kungligt brev fastställde sockenbornas önskan i dåvarande odelade Pajala socken att få avsätta en fjärdedel av det skogsanslag, som vid avvittringen tilldelades hemmanen inom socknen, till en eller flera allmänningar. (sid 35).
Widmarks hemställan (landshövdingen i Norrbotten 1873–1885 Henrik Adolf Widmark) till Kungl Maj:t ledde till en ny avvittringsstadga, nämligen ”1873 års stadga för avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker” (SF 1873 nr 26). Denna innehöll stränga bestämmelser om utsyning, vilka skulle vara en garanti mot skogsskövling. (sid. 37)
I Västerbottens län hade man däremot föga sympatier för en sådan utveckling och hänvisade till en mängd negativa följder, som allmänningsskogarna kunde förorsaka, nämligen:
”att särskilda personer måste anställas för allmänningarnas bevakning; att något egentligt intresse hos delägarna för vården av dessa allmänningar inte var att påräkna; att i vissa socknar skulle bli nödvändigt att bilda en mängd häradsallmänningar svåra och kostsamma att bevaka; att jordägarna om de själva fick förvalta sin skog av densamma skulle ha jämnt upp så mycket större inkomst som det belopp, vartill kostnaderna för allmänningarnas förvaltning och bevakning uppgick; att allmänningarna skulle på samma gång de förorsakade minskning i hemmanens område, hindra många tillfällen till odling och följaktligen verka förlamande på jordbrukets utveckling osv”. (sid. 39)
Enligt avvittringsprotokollen för Gällivare, Jokkmokks, Arvidsjaurs och Karesuando socknar (1875) var jordägarna ”enhälligt villiga att avsätta en fjärdedel av skogsanslaget till häradsallmänning”. För övrigt är avvittringsprotokollen mycket knapphändiga om vad som egentligen tilldrog sig på avvittringssammanträdena. Man får nog förmoda, att landshövdingen fick kämpa å ena sidan mot böndernas okunnighet och å andra sidan mot bolagsherrarnas försök att övertala bönderna. 6 Följande händelser tyder på det. Vid avvittringen i Jokkmokks kommun kom detta motstånd särskilt till uttryck. En närvarande ortsbo, byggmästaren E G Kristiansson, Jokkmokk, har skildrat händelseförloppet för Norrbottens-Kurirens lokalredaktör Hugo Lindgren. (sid. 40)
”När det slutliga avgörandet stod i Jokkmokks tingshus deltog landshövdingen ej i den livliga diskussionen i vilken bolagsintressena dominerade. Propositionen framställdes med nej för avslag på landshövdingens förslag och ja för bifall därtill. Ett rungande nej dånade genom salen och överröstade de svaga jaropen . . .
Omsider tar landshövdingen till orda. Hans röst ljuder skarp och bestämd.
Jag finner frågan med ja besvarad”.
Denna odemokratiska förmåga finns märkligt nog gjuten på en plakett på en staty mitt i parken i Jokkmokk (se länken längst ner).
”År 1904 lämnade Norrlandskommittén ett slutligt betänkande. Bland lagförslagen ingick en framställning om avskiljande av skogsallmänningar och skogsmedelsfonder. Allmänningarna skulle skötas enligt en regelbunden hushållning och avkastningen skulle användas till allmännyttiga objekt inom bygden. Alla frivilliga initiativ för att bilda allmänningar skulle uppmuntras. En lagstiftning borde tillförsäkra allmänningarnas fortbestånd gentemot eventuella beslut att upplösa allmänningsorganisationen. Staten kunde dessutom genom ett ekonomiskt understöd befrämja tillkomsten av allmänningar. (sid. 50)
Riksdagen delade Kungl Maj:ts syn på allmänningar (riksdagsbeslut 17 mars 1905) och framhöll betydelsen av att bestämmelserna om allmänningarnas förvaltning blev sådana att allmänningarna kom att ge ett varaktigt stöd åt den jordbrukande befolkningen.” (sid. 51)
I Ingrid Liljenäs avhandling saknar jag information om hur avvittringen drabbade samerna och det öde som drabbade de samiska skattelanden i och med denna delning, som för Jokkmokks del skedde 1890-1905. Förvisso har avhandlingen några år på nacken. Man kan dock inte säga att nutida beskrivningar av händelseförloppet – när allt land samer skattat för i cirka 500 år plötsligt delades upp i statlig mark, hemman och allmänningar – har gjort konsekvenserna av avvittringen bättre rättvisa.
Det är en bedrift att denna fråga så effektivt lyckats osynliggöras, nonchalerats och mörkats. Vid tiden av förra sekelskiftet ansågs samer inte kunna äga och ansvara för något. De ansågs som stora barn vilka behövde förmyndare. Därför blev samerna som spöken i historieskrivningen. Det är som om denna historiskt största stöld som någonsin gjorts i detta land aldrig har inträffat.
Jokkmokks allmänning (mfl. allmänningar och skogsbolag i Sábme) och det brutala storskaliga skogsbruk de främst ägnar sig sig åt på de marker de anser vara sina, bör därför benämnas som häleri. Dessutom motverkar Allmänningen sitt syfte och är själva de värsta skogsskövlarna. Många renskötare i Jokkmokk anser det. Att de är det mest brutala skogsbolaget som inte tar någon hänsyn till renskötselns behov. Också jag, som ägnar mig åt ideell naturvård (och många med mig, också bland Allmänningens delägare), delar den uppfattningen.
Den rättvisande historien om avvittringen och den landgrabbing som skedde börjar allt mer kravla upp i ljuset. På Allmänningen i Jokkmokks uppfräschade hemsida beskrivs dock fortfarande förstås bara den historia som gynnar kolonisatören.
Att jag skriver det här beror på att jag vill lyfta upp en historia som det knappt talas om. Min högsta önskan är att styrelsen, förvaltaren och hela ledargarnityret för Allmänningen i Jokkmokk byts ut och att Allmänningen börjar leva upp till de ideal man tidigare verkat för. Det är inte bara vi på den här planeten. Det kommer också andra generationer allmänningsdelägare som också vill ha förmånen att kunna jaga, fiska, plocka bär eller bara finnas inne i en riktig skog, istället för de ensidiga tallplantager som nu dominerar.
Stöd gärna mina fortsatt granskningar av historiska och nutida händelser genom att swisha ett valfritt belopp till 070 2300955. Tack på förhand 🙂
Tor L. Tuorda
medlem i Naturskyddsföreningen
delägare i Jokkmokk Allmänning för fastigheten Kvikkjokk 4:18
medlem i Naturfotograferna/N
Visningar: 504
Om vi hade fria universitet så skulle i norr det här vara det främsta forskningsområdet – tiden runt Avvittringen.
Den mest omvälvande tiden i Norrlands historia,
orsaken till Laestadius och de andras norrländska ledarnas arbete och stora popularitet.
Läsarledarna var inblandade i de absurda skenrättegångar som följde,
t ex när vanligt folk blev åtalade när de högg sitt eget virke, av en stat skapad av samvetslösa tjuvar, rasister och massmördare.
Om vi kallades samer eller svenskar av överheten spelade mindre roll då.
Det blev viktigt senare, alla kallades vi lappar i norr från början av kronan.
Men nu är universiteten en det av stockholmsstaten.
Och dom vet att vissa ämnen är ”no go zone”.
Vissa saker måste undvikas i nationalstatsbyggen,
som alltid skapas med myter och halvsanningar.
Skulle allmänheten veta hur svenska nationen bytts upp skulle den braka samman.
I en kunskapsorienterad framtid kommer alla nationer försvinna.
Nationalismen är jämte socialismen mänsklighetens sämsta uppfinningar, orsak till de största katastroferna näst efter pandemierna.
Men det går få kläm på 1800-talet på egen hand.
Inte lätt, men det går.
Resten får man räkna ut själv.
Svenska staten byggdes helt på kolonialism, inrikes kolonialism.
Om man ser på Avvittringen som det brott det var,
då mister man förtroendet för nationen, och givetvis på monarkin.
Det är ju en ganska jobbig grej få ens orkar tänka på.
Sanning eller framgång?
Vad är bättre.
Sälja sin själ till djävulen?
Tjäna bra på att kalavverka sin egen hembygd åt Sveaskog o co.?
Ångern brukar komma efter pensionen,
då erkänner de drillade jägmästarna från Ume att de inte tror på plantager, egentligen…
Avvittringen vore verkligen ett forskningsfält som skulle få murarna att rämna, kanske…
Absolut.
Vet man att den mark som nu avverkas (skövlas och främlingar tar vinsten) är stulen av en galen kung så borde det ha viss betydelse.
Att statskyrkan avrättade sina egna medlemmar om de talade för mycket sanning.
Att uppdelningen i lapp och svensk var en minst lika sjuk handling.
-Men alla var ju galna på den tiden kan någon invända!
Jo, och det innebär ju än mer att man måste ta bort de beslut som togs av galningarna.
Ingen skulle ju tycka det var bra om vi återupprättade Tredje Riket, Gulag eller Inkvisitionen.
Men i norra Sverige har galenskaperna från den tiden aldrig tagits bort.
De finns kvar.
De ger också en slags vinstnäring, slaveri är ju på sitt sätt lönsamt,
men skapar enorma skador på själar och samhälle.
Just det vi ser i avfolkningsbygderna i norr.
Det är bara i avvittringsland som samhället inte fungerar som i övriga Europa.
Det fungerar mer som i Kongo eller Asien, även om vi inte mördar varandra.
Hatet är i alla fall fullt synligt, men på ett mer försiktigt ”svenskt” vis;
rasistiska glåpord, små illvilliga terrorattentat, skjutna vilddjur, renar, nerbrända fornlämningar, som kåtabränningen i Stenträsk mm.