Jag har jagat sedan barnsben. Född i en jägarsläkt blev jag präglad av jakt från tidiga år. Det var manligt. Det var så man skaffade mat, eller fick pengar. Jaktetiken var dock otroligt viktig. Aldrig skjuta för mycket, även om man kunde. Alltid vara säker på att skotten var dödliga. Aldrig chansa. En regel som gällde för kulvapen, men sämre med hagel som jag slutat använda för länge sen. Visst har jag i yngre dagar struntat i etiken och skjutit allt från gädda till mås, men idag skäms jag över mitt beteende. Onödiga och respektlösa galenskaper.
Jag har också gjort mängder med jaktreportage i olika jakttidningar genom åren. Något jag slutat med. Har också gjort ett antal filmer om älgjakt, ur ett mer etiskt och historiskt perspektiv.
Ju äldre jag blivit desto mindre jagar jag. Nu är det bara älg, för matens skull. Jag och min familj är självförsörjande med kött och fisk, som är stommen i vårt kosthåll.
Det är för mig helt omöjligt att förstå hur folk kan ägna sig åt vissa typer av jakt. Jakt, förresten, det är ofta mer som en sport. Som att träffa levande lerduvor i skogar och på fjäll. Hagelsvärm efter hagelsvärm med skadskjutningar och mängder av bly och tomhylsor. Tjädertuppar som flyger med bly i kroppen. Högar med ripkycklingar som knappt går att ta rätt på.
Många i det här landet börjar jaga i mogen ålder. Det har blivit en trend. De här människorna har ingen grund i jakten utan läser sig till hur man ska göra. Visst är det bra med krav på Jägarexamen för den som ska bära bössa. Utan den finns ingenting. Mängder av generationer har gått sedan jakten fanns naturligt i många jägarexamenstudenters släkt.
Jakten har för många urbaniserade och nyrika blivit en statusmarkör. Vapen, kläder, utrustning och hundar för en halv miljon är inget ovanligt. Tidigare var det golfkläder och klubbor som kunde signalera status, eller ens bil, eller vad man hade på sig i slalombacken.
Människor, många rätt så naturfjärmade, rör sig beväpnade i skogarna med hundar som luskar rätt på allt som finns. Jägaren har makt och kontroll och kan betvinga naturen. Vapnet ger trygghet. Ingen av de här individerna vill eller törs vistas i skogen utom när det är jakttid. Man måste också ha ett ärende, ett skäl till att gå runt i skogen.
Tryggheten kan dock visa sig vara falsk när exempelvis björnen kommer springande. Få är de jägare som inte skjuter då. I rädsla, panik och orutin. Sådana jägare ska ha en fabulös tur om kulan lyckas träffa så dödligt att den rusande björnen dör knallfall innan den når fram till den skräckslagne. Åtskilliga såna här incidenter har visats genom åren.
Denna typ av nya jägare beslutar, eller påverkar de som beslutar, i bland annat Naturvårdsverket. Kända författare, professorer och kockar tjänar som lobbyister.
11 procent av Riksdagens ledamöter tillhör Riksdagens jaktklubb. En sammanslutning som bland annat lobbade igenom den reform av fri småviltsjakt 1992 vilken HD visade stred mot lagen i och med Girjasdomen som kom i början av året.
De här asfaltsmänniskorna finns också på positioner i exempelvis Naturvårdsverket. Verket beslutade nyligen att jakt på ekorre, hermelin, svan och trana ska tillåtas. Få mer information på Natursidan.
Det är minst sagt pinsamt att just Naturvårdsverket går i de skjutgladas ledband och förklarar sin galna iver att jakten på ekorre kan förebygga skada, eftersom ”ekorren bland annat kan ta sig in under tak eller i vindsutrymmen och bygga bo där” och att hermelinens päls ”kan vara en användbar resurs”. Natursidan skriver: “En jakträttsinnehavare kan med andra ord skjuta tranor och sångsvanar på eget bevåg för att förebygga skador.”
Verkets klåfingriga tilltag är ofantligt långt från den naturvård som de ska syssla med, utan mest till gagn för människors välmåga och som jaktträning. Naturvårdsverket skriver: “Vid föreslagen jaktstart har ekorren fått sin vinterpäls och på så sätt främjas i viss mån nyttjandet av vilt som resurs.”
Det är väl ingen som går omkring i gråverk idag, som vinterekorren i sitt flådda tillstånd tidigare kallades. Eller hermelinskinn?! Vem kan för övrigt flå och processa såna här skinn idag. Och vem vill?
Verkets dravel är som hämtat från gamla tider då gråverk jagades hårt. För mina förfäder ingick ekorren i det skatteunderlag som kolonialmakten Sverige krävde för att få bruka sina lappskatteland.
Det här förslaget är så extremt korkat, otidsenligt och verklighetsfrånvänt. Jakten på trana och sångsvan som Naturvårdsverket också vill tillåta är så förbannat dumt så det orkar jag inte ens kommentera.
Min analys om dessa vansinniga förslag är att sportjägarna har för stort inflytande och att naturfjärmningen blivit för utbredd i det här landet. Också i Naturvårdsverket.
Ni får gärna swisha en summa som stöd för fortsatta skildringar om viktiga ting som sällan eller aldrig belyses till 0702300955.
Tack på förhand 🙂
Visningar: 460
I min ungdom när vi bodde på landet jagade jag.
Sedan, i vuxen ålder, kom insikten: Vi är alla med på samma resa.
Apropå film.
Den film som alla vi som jobbat genom åren i skogsgrupperna inom SNF i landet väntar på,
är den film som visar på kalhyggets fasor.
Det är svårt fånga på bild.
Bästa jag sett är Lars Lerins akvareller med kalhyggen.
Där anar man den där avgrundskänslan.
Det var på gång med Charon Film som gjorde The Planet, mycket bra film om framtida utmaningar.
Men det projektet föll av olika skäl, ett var att SNF hoppade av…
Det är verkligen svårt att få finansiering till ett projekt som hotar en basnäring och anklagar staten, det blir tunnsått på uppbackningen från de organisationer som är beroende av statsbidrag,
vilket bl. a SNF är antar jag, om inte annat att hålla sig väl med stat och myndigheter.
De flesta drar åt sig öronen.
Men, vi väntar på den.
Jag tror den kommer göras.
Uppdrag Granskning gjorde ett hösten 2004 om skogsskövling i Arvidsjaurtrakten.
Det vinklades så att det inte gick hem, plus brist på mediaträning.
Gav ingen effekt.
Så, vi väntar.