Jag tog mig inte till Alf Teilus

^{Bilden: Alf Teilus i Udtja by den 15 juni 2008.}

Från det jag var mycket liten hördes ofta Alf Teilus namn nämnas när vi passerade Goabddalis på våra resor från Piteå till Kvikkjokk, min mor Maj-Britts barndomshem.
– Där bor han, sa moderskapet och pekade på en brun träkåk på höger sida 45:an som löper genom byn.
Mor hade haft ett förhållande med Alf i unga dagar och det var ingenting hon hemlighöll. Tvärt om. Också när far Lennart styrde bilen talade hon om Alf.

Alf Teilus hörde jag många berättelser om från min mor. Speciellt efter att min far gått bort. Det var som om hon längtade tillbaks till tiden med Alf. Men för mig var han länge som ett spöke. Fram till en vårvinterkväll i Bárkká på 1980-talet när jag tog mod till mig och faktiskt besökte hans stuga och presenterade mig. Det blev lite stelt eftersom hans fru, son, svärdotter och barnbarn också fanns därinne och det var en aning stimmigt. Men ett första möte blev det i alla fall och spöket fick ett ansikte.

Alf Teilus hade sin bas i livet som renskötare i Udtja skogssameby. Ett underbart område som till största del undgått det moderna skogsbrukets skövlingar. Här står tallar troligen upp mot tusen år gamla, här finns uråldriga spår från den samiska kulturen som barktäkter, lavtäkter, härdar, fångstgropar kvar. Här lever gammelskogens berättelser kvar. Här vill och kan de äldre överföra berättelser om specifika platser och kunskaper till de yngre. Här hade Alf Teilus sina rötter. Rötter som sträcker sig enormt mycket längre än när Udtja i slutet på 1800-talet bröts loss som en mindre del av den betydligt större Jokkmokks lappby.

Jag träffade Alf då och då genom åren. Bland annat 2008 när Mats Ottosson och jag gjorde reportaget Den hemliga skogen. Tack för den fenomenala insatsen Mats 🙂

– Vet du Tor, du hade kunnat vara min son, sa Alf Teilus tvärhastigt efter en intervju. Vi skrattade och Alf fortsatte berätta om att den som stakade ut grusvägen genom gammelskogen från Návsta till Udtja by var min far Lennart. En väg som blev mycket omtyckt av samerna. Som försvarsmakten bekostade som plåster på såren för alla de inskränkningar deras testverksamhet med olika vapensystem innebar i det för allmänheten avlysta området.

Vi samtalade om gamla tider i Udtja, Kvikkjokk och Bárkka och Alf berättade så fint om min mor. Enligt moderskapets bästa vän i ungdomsåren Maja-Lisa Emredsson var förhållandet allvarligt.

En annan gång for jag för att drönarfilma en vinterskiljning som Udtja anordnade en bit söder om Goabddalis, på vägen mot Arvidsjaur. Alf Teilus var också där. Vi pratade en hel del och jag sa att jag skulle komma och hälsa på honom i Goabddalis. Innan vi skiljdes sa Alf med eftertryck.
– Hoppas du gör det också!

Flera gånger passerade jag byn men det stämde aldrig med ett besök, förrns i slutet på augusti förra året. Då styrde jag in vid det bruna huset och besökte Alf för första gången i Goabddalis. Alf blev glad att se mig. Han var en aning dämpad, men tinade upp en hel del medan vi pratade på betryggande avstånd mellan varandra. Han berättade om ekonomin i det gamla Udtja. Tog fram en låda med en massa räkneböcker han sparat. Han berättade om gamla tiders renskötsel och jag frågade honom om Jokkmokks lappby. Tyvärr fick jag inga tydliga svar om statens laborerande. Hade velat fråga mycket mer. Alltså mycket mer, framför allt om gamla tiders renskötsel och naturbruk, men också om relationen med min mor, om att Alfs farfar (tror jag) var så rik på sin renskötsel att han lånade Jokkmokks kommun pengar när de hade kris i ekonomin, och Alfs möte med Marilyn Monroe. Men det hanns inte. Det blev ingen andra gång. Den 15 mars i år gick Alf till den sista vilan. Stor sorg. Vila i frid bäste Alf.

‘

Visningar: 404