Segelbåten Mira flyttad från Haraholmen
on juni 3, 2019

Lars-Erik Sandström är glad över att den tidsödande färden nått sitt slut i hemmet på Nötön.


På grund av
att den nya Bondö Marina inte vill ha båtar stående över sommaren på sin nya grusplan var jag tvingad flytta min pappas segelbåt Mira. Helst innan den 1 juni, för att slippa högre avgift och ev. kommunal handräckning eller i värsta fall skrotning av båten. Jag tror hamnföreningen ville rensa bort alla gamla båtar, som bara står i sina vaggor år efter år och blir allt anskrämligare. Mira är också anskrämlig efter att ha stått på land i nära tio år. Dock kan man ha synpunkter på att alla båtägare prompt måste sjösätta varje sommar, utan att det finns några alternativa uppställningsplatser. Folk kan ju drabbas av sjukdom, vara på resa eller också behöver båten fixas till – som Mira.

Eftersom jag strulat undan brev från hamnföreningen var jag inte ajour med vad som timade. Sambo Åsa uppmärksammade mig på att det ju brann i knutarna för att få båten flyttad. I smärre panik ringde jag gamle vännen Arne Tingstad, som ordnade luft i båtvagnens däck, och så blev det samtal till den också gamle vännen och i mina tonår stand-in-pappan Lars-Erik Sandström, som utan betänketid lovade hjälpa mig att med sin jordbrukstraktor köra till Haraholmen, koppla på Mira och köra henne till Nötön där han bor och har sitt jord/skogsbruk.

Väl framme kopplade vi utan strul på båtvagnen, och så började den långsamma färden mot Nötön. Jag kör bakom båtekipaget och ser efter en kilometer hur båtvagnens ena hjul börjar wobbla. Kör om Lars-Erik och får honom att stanna. Hjulbultarna är utskruvade. Vi har ingen nyckel eller hylsa, bara en skiftnyckel. Med denna går det ändå att hjälpligt dra åt bultarna. Så kör vi en kilometer till och samma sak händer igen, men på andra hjulet. Skruvning, skruvning. Lars-Erik vill efterdra bultarna. Fastän jag dragit allt jag var värd så nog lyckas 80-åringen ändå dra några millimeter till. Har suttit för mycket vid datorn, tänkte jag. Har blivit förslappad. Annat var det när jag hjälpte honom lada in hö eller lasta timmer, då var man tränad… Tunga transporter fräste förbi våra ryggar då vi hjälptes åt att dra bultarna.

Efter de drygt 16 kilometrarna var vi framme på Nötön.Lars-Eriks fru Marianne bjöd på köttbullar och stuvad potatis. Mycket prat och skratt 🙂 Efter maten gick vi och rekade var båten lämpligast kunde stå. Lars-Erik tyckte det var bäst vid Gärda, som jag hjälpt till att slå, hässja och lada in många gånger. Där jag med pirr i magen gick med en unghingst, vilken som miljöträning också fick spankulera på ett gäng bakar som låg utslängda på marken. Inga problem. Nötö Gnistn (om jag minns hans namn rätt). Var hur lugn som helst. Där föll mina fördomar om hingstar. Trodde nog jag både skulle bli både ihjälsparkad och ihjälbiten. På rekognoceringsturen hoppade Lars-Erik över ett dike, och det gick ganska bra 😉


Så hämtades båtekipaget och Lars-Erik backade vant in Mira på en stickväg på sina ägor. Suveränt att ha henne där, med Fårön som utsikt, vilken där i sundet, haft sitt hem 1974, och legat på boj utanför det av pappa Lennart ritade och byggda huset på Klövergatan 1. Kommer så väl ihåg den synen. Och kusin Bengt som klättrade upp i masttoppen för att byta en lampa, eller vad det nu var för fel.

På väg hem for jag till Arne Tingstad och hans Catharina som bor vid Svensbyfjärden. Kaffe, appelkaka och mycket pratande där också 🙂

När jag styrde mot Jokkmokk/Randijaur var jag glad i sinnet för första gången på länge. Tack mina fina gamla vänner för att ni finns och ställer upp närhelst man behöver 🙂


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Ung fjällräv

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag