Gunilla Påhlsdotter, renskötare i Randijaur och Gállok
on 04/12/2018


Kvinnor är osynliga
i många gamla släktregister. Hundratals år med manliga namn, sida upp och sida ner. Men ibland skymtar de fram. Som Gunilla Påhlsdotter. Hon var renskötare på Tjäruborgarens land, det skatteland som hennes man Nils Andersson Svart (1716) nyttjade tillsammans Pål Andersson Svart (1722-95), kyrkoherde Petrus Alstadius från Hyttan/Huhttán/Kvikkjokk och nybyggaren i Randijaur, Nils Nilsson (1660-46).
Per Nilsson Penta 1688-, vars förfäder brukat Tjäruborgarens land i långliga tider, var dess huvudägare.

Den 11 september 1722: Gunilla Påhlsdotter och Nils Anderssson Svart var dopvittnen/faddrar tillsammans med bla. prästparet i Huhttán när Segri Påhlsdotter och Anders Andersson Svarts son döptes till Anders.

Tjäruborgarens land hade en oval form och sträckte sig ungefär till byn Nautijaur i norr, Ridáluokta i väster, Sjlaptjájávrre/Juovvavárre i söder och byn Randijaur i öster. Cirka tre mil långt och två mil brett. Min gissning är att de två lämningar av timmerkåtor som jag hittade vid Gállokjávrre tillhörde Per Nilsson Penta. Jag har ännu inte funnit några stöd för denna hypotes i arkiven, men det verkar troligt att Tjäruborgaren (om det nu var han eller tidigare generationer i hans släkt som var tjärhandlare) bodde vid den fiskrika sjön Gállokjávrre, i centrum av sitt skatteland.

Förutom att fiska för sin försörjning anlade han och hans familj flakar och giller i skogarna och berglanden och fångade alla slags djur som kunde ätas eller flås till pälsskatt, byteshandel mm. De jagade också med pilbåge och armborst, bedrev renskötsel och mjölkade vajor. Efter att silverbruket i Huhttán lagts ner 1702, och allt tvång med transporter av förnödenheter och silvermalm upphört, måste livet ha tett sig rätt så behagligt på denna plats. Familjens försörjning vilade på flera ben och de behövde troligen aldrig svälta. Om Lars Nilsson Penta också ägnade sig åt tjärhandel, var förstås det också ett bra tillskott.

Per Nilsson Penta var dock borta från sitt skatteland i cirka 30 år. Under hans bortavaro nyttjade ovanstående samer skattelandet. Jag tror också att familjerna Andersson Svart lånade och bebodde varsin timmerkåta vid Gállokjávrre, eller kanske också byggde själva. Återkommer om detta i ett senare blogginlägg…

Gállokjávrre, Roavvoajvve och Ráddnávrre i bakgrunden

Gunilla Påhlsdotter var nybyggaren i Randijaurs “renlapp”, dvs. hon skötte Nils Nilssons renar. Dessutom ansvarade hon för sin egen familjs renbestånd och hade “renarna på landet i oavbruten vård hela sommaren.”

På Häradsrätten i Jokkmokk den 15 februari 1743 anklagades Amund Andersson Perta (1698-79) i Tuorpons lappby för renstöld av Pål Eriksson (1698-63) i Randijaur. Veckan innan jul hade några av Erikssons renar blandat sig med Pertas renar. Eriksson hade återfunnit sju av sina djur i Pertas renhjord, men en oxren saknades. Eriksson besökte då Perta och kände igen den saknade renen, vilken Perta hade slaktat. Pojken Nils var med och också han kände igen renen.

…om de så vore bland tusende andra.

Gunilla Påhlsdotter kallades som vittne. Hon och pojken Nils hade vallat renarna på Tjäruborgarens land. Hon berättade för Häradsrätten att alla Pål Erikssons renar “hade varit över sommaren på hennes ‘renvist’, såsom de alltjämt voro, och hon kände således alla renarna , äldre och yngre, om de så vore bland tusende andra”.

Skinnet av den slaktade oxrenen visades upp för rätten och “hon sade sig både av håret och stället där trälgen (bandet för skällan) suttit känna igen den av Pål Erikssons renar som förkommit i julveckan”.

Häradsrätten tog vittnesmålen från Gunilla Påhlsdotter på allvar. Det står dock inte i rullorna vilken påföljd tjuvslakten gav.

Lulesamiska kvinnor har vistats längs Lilla Lule älvdal i tusentals år. Jagat, fiskat, bedrivit renskötsel, mjölkat renar, mm. Dock finns lite att läsa om dem i de gamla arkiven.

 

Källa: Filip Hultblad, Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken (Nordiska museet, Uppsala universitet 1968) sid. 112 och 426.


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


One Reply to “Gunilla Påhlsdotter, renskötare i Randijaur och Gállok”

  • Mer nyhetsvärde är att beskriva hur samer, eller de som pratade samiska och var samer i egentlig mening, huvudsakligen var jordbrukare och fiskare, som alla andra.
    Storsvenska tokstaten anser nu att bara renskötare är samer, typ nästan ingen…
    Jag menar att sanningen alltid är bäst.
    Jag minns när jag vid ca 20 års ålder för första gången läste texten “det var samerna som först började odla upp marken” (tror jag läste det i Ammarnäs eller där ikring på en lokalt tillverkad informationstavla om hembygden).
    Den sanningen får man inte hör ofta, för den passar inte in i den bild staten vill ge av oss i turistbroschyrerna, särskilt nu inför vinter OS.
    Det “samiska” säljer som smör!
    Men man mår illa av det.
    För allt består av lögn.
    “Sanningen måste läggas till grund för friden” sa Gerhard Gerhardsson, vår stora folklige ledare i bygden då när staten genomförde kolonisationen.
    Senare kom Læstadius.
    Det är oerhört vad svårt det är med sanningen nuförtiden, eller så har det kanske alltid varit.



Hermelin

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag