Kvinnor är osynliga i många gamla släktregister. Hundratals år med manliga namn, sida upp och sida ner. Men ibland skymtar de fram. Som Gunilla Påhlsdotter som var renskötare på Tjäruborgarens land, det skatteland som hennes man Nils Andersson Svart (1716) nyttjade tillsammans Pål Andersson Svart (1722-95), kyrkoherde Petrus Alstadius från Hyttan/Huhttán/Kvikkjokk och nybyggaren i Randijaur, Nils Nilsson (1660-46).
Per Nilsson Penta 1688-, vars förfäder brukat Tjäruborgarens land i långliga tider, var dess huvudägare.

Tjäruborgarens land hade en oval form och sträckte sig ungefär till byn Nautijaur i norr, Ridáluokta i väster, Sjlaptjájávrre/Juovvavárre i söder och byn Randijaur i öster. Cirka tre mil långt och två mil brett. Min gissning är att de två lämningar av timmerkåtor som jag hittade vid Gállokjávrre tillhörde Per Nilsson Penta. Jag har ännu inte funnit några stöd för denna hypotes i arkiven, men det verkar troligt att Tjäruborgaren (om det nu var han eller tidigare generationer i hans släkt som var tjärhandlare) bodde vid den fiskrika sjön Gállokjávrre, i centrum av sitt skatteland.

Förutom att fiska för sin försörjning anlade han och hans familj flakar och giller i skogarna och berglanden och fångade alla slags djur som kunde ätas eller flås till pälsskatt, byteshandel, med mera. De jagade också med pilbåge och armborst, bedrev renskötsel och mjölkade vajor. Efter att silverbruket i Huhttán lagts ner 1702, och allt tvång med transporter av förnödenheter och silvermalm upphört, måste livet ha tett sig rätt så behagligt på denna plats. Familjens försörjning vilade på flera ben och de behövde troligen aldrig svälta. Per Nilsson Penta ägnade sig även åt tjärhandel, vilket förstås också var ett värdefullt tillskott för hushållet.

Per Nilsson Penta var dock borta från sitt skatteland i cirka 30 år. Under hans bortavaro nyttjade ovanstående samer skattelandet. Jag tror också att familjerna Andersson Svart lånade och bebodde varsin timmerkåta vid Gállokjávrre, eller kanske också byggde själva. Återkommer om detta i ett senare blogginlägg…

Gunilla Påhlsdotter var nybyggaren i Randijaurs “renlapp”, dvs. hon skötte Nils Nilssons renar. Dessutom ansvarade hon för sin egen familjs renbestånd och hade “renarna på landet i oavbruten vård hela sommaren.”

På Häradsrätten i Jokkmokk den 15 februari 1743 anklagades Amund Andersson Perta (1698-79) i Tuorpons lappby för renstöld av Pål Eriksson (1698-63) i Randijaur. Veckan innan jul hade några av Erikssons renar blandat sig med Pertas renar. Eriksson hade återfunnit sju av sina djur i Pertas renhjord, men en oxren saknades. Eriksson besökte då Perta och kände igen den saknade renen, vilken Perta hade slaktat. Pojken Nils var med. Också han kände igen renen.

…om de så vore bland tusende andra.

Gunilla Påhlsdotter kallades som vittne. Hon och pojken Nils hade vallat renarna på Tjäruborgarens land. Hon berättade för Häradsrätten att alla Pål Erikssons renar “hade varit över sommaren på hennes ‘renvist’, såsom de alltjämt voro, och hon kände således alla renarna, äldre och yngre, om de så vore bland tusende andra”.

Skinnet av den slaktade oxrenen visades upp för häradsrätten och “hon sade sig både av håret och stället där trälgen (bandet för skällan) suttit känna igen den av Pål Erikssons renar som förkommit i julveckan”.

Häradsrätten tog vittnesmålen från Gunilla Påhlsdotter på allvar. Det står dock inte i rullorna vilken påföljd tjuvslakten gav.

Källa: Filip Hultblad, Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken (Nordiska museet, Uppsala universitet 1968) sid. 112 och 426.

Visningar: 47