Folkhemmets pris

socialdemokraterna
Samernas jurist Thomas Cramér och Israel Ruong, chefredaktör för tidningen Samefolket tillika ordförande för Svenska samernas riksförbund, besöker statsminister Tage Erlander i Stockholm någon gång på 1960-talet. Kvinnan till höger är Anna-Lisa Pirtsi Sandberg.
Okänd fotograf. Från Samefolkets arkiv.

1965 till 1973 hade Sverige världsrekord i ekonomisk tillväxt. Det är en era som många nostagiskt bär i sina hjärtan. Folkhemmet byggdes upp. Socialdemokraten Tage Erlander var statsminister. Han efterträddes 1969 av Olof Palme.

Under perioden fram till oljekrisen revs gamla stadsdelar i hysterisk takt och det byggdes miljonprogram och infrastruktur i de stora städerna. Elintensiv industri hade god tillgång till billig elström och det fanns hur många jobb som helst.

Sápmi dränerades på människor. Folk strömmade till fabrikerna påhejade av utvecklingsvurm och flyttningsbidrag. Jordbrukssektorn rationaliserades successivt och blev till djurfabriker. Mängder av småbruk konkurrerades ut och på deras på nedlagda odlingarna bredde slyet ut sig.

Det var den hyllade svenska modellen. Den socialdemokratiska modellen.

När den åttaåriga perioden startade hade Stora Lule älv, Lilla Lule älv och Lule älv som vattendraget heter när älvarna förenas vid Vuollerim blivit utbyggda med Porjus kraftstation (1915) och Suorvadammen (1923). Under socialdemoktraternas Tage Erlander byggdes Harsprångets kraftstation (1951), Ligga kraftstation (1954), Porsi kraftstation (1961), Laxede kraftstation (1962), Messaure kraftstation (1963), Seitevare och Letsi kraftstationer (1967).

Efter 1969 med Olof Palme som statsminister fortsatte älven/älvarna att förintas med Parki kraftstation (1970), Vietas och Bodens kraftstationer (1971), Akkatj kraftstation (1973), Vittjärvs kraftstation (1974) och Randi kraftstation (1976). Ritsems kraftstation var under uppbyggnad och öppnades av Fälldin-regeringen 1977.

Parallellt med vattenkraftsutbyggnaderna pågick det så kallade trakthyggesbruket med allt större frenesi. Gigantiska kalhyggen bredde ut sig på löpande band i Sápmi. Det största av dem nådde Abraur söder om Pite älvs som till slut var cirka 20 mil långt och två mil brett. Det plöjdes, hormoslyrbesprutades och gödslades. Skogen omvandlades till en fabrik, också den.

Gruvorna i Kiruna och Malmberget producerade malm på högvarv. Koppargruvan Aitik gick i produktion 1968.

All den elström och alla de pengar som den skövlade naturen genererade gick till statskassan för att finansiera folkhemmets miljonprogram, skapa jobb och städernas utveckling och infrastruktur med vägar och järnvägar förstörde möjligheterna för andra till att leva och bo, som samer, svenska- och samiska nybyggarättlingar mfl.

Norra Sverige försörjde den södra delen till en extremt hög kostnad. Visst blev det jobb för exempelvis vattenrallarna under vattenkraftens byggnadsfaser och i skogen för skogsarbetarna, men det var jobb bara under förhållandevis korta perioder. En form av konstgjord andning för att upprätthålla den västerländska ekonomiska doktrinen.

Idag fortsätter parasiterandet med många och enorma vindkraftsparker och ett skogsbruk som förfinat trakthyggesbruket och som fortsätter kalavverka sig fram i högre takt än någonsin.

Urfolket samerna har betalat dyrt för den så kallade välfärden. Det är vi samer som har fått våra marker stulna, skövlade och utnyttjade. Ett folks så kallade utveckling har skett på bekostnad av ett annat folks liv och kultur.


Träffar: 301

8 svar på ”Folkhemmets pris”

  1. På Ajjte finns ju en “rundtur med helikopter”.På en bild vid Stora Sjöfallet står Tage och Aina Erlander och tittar på forsen. Jag undrar just hur deras tankar gick där. Vackert,eller “vad många watt det blir”.

    1. Ja, man undrar en sån gång vem som ansvarar över saker om det inte blir rätt.
      Kungen är rikschef,
      men får inte göra eller säga något.
      Statsministern får säga och göra något,
      men kan inte.
      Det är inte hans jobb.
      Man kunde känna det runt coronan,
      ett tag var det myndigheter inom hälsområdet som tog presidentposten, han gjorde det ganska bra, Tegnell.
      Men att inte ha någon ansvarig i ett land,
      ingen man kan vända sig till om det verkligen behövs.
      Det är ett knepigt problem.

  2. Nu vet jag kanske mer. Oktober 1963 uppvaktade SSR regeringen och Tage Erlander. Inget foto hittade jag. NSD ska tydligen ha skrivit om det. Där har jag inte sökt än. Faster ska ha varit med i något yngre råd.
    På den här tiden hette faster Lundmark i efternamn. Hon blev änka vid 22 års ålder med en fyra månaders bebis. Jag blir stolt när jag ser den här bilden, hon var ensamstående mor och politiskt aktiv.

  3. Vet du mer om bilden? Var är den tagen? Jag är nyfiken. Vad gjorde faster där?

  4. Jag tror kvinnan är min faster Anna-Lisa Sandberg, född Pirtsi. Jag hoppas någon annan ser den och kan bekräfta eller så har jag fel. Men smycket är ett Pirak smycke.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *