Flyktingar i Jokkmokk

Erland Ström, Börje Danielsson och Mauritz Erikson vid en rysk flyktings grav vid Virihávrre i Bádjelánnda.
Foto: troligen Karl-Aage Swartzkopf

Flyktingmottagandet i Jokkmokk har sett olika ut under skilda tider. Under andra världskriget var det ett fåtal kommunbor som arbetade med flyktingarna – åtminstone i fält. Idag är det många anställda och ingen behöver frysa.

1944-1945 kom hundratals flyktingar till Jokkmokk: norskar, samer, ryssar och tyska desertörer. Idag är nationaliteterna fler men flyktingarna färre.

Min morbror Mauritz Erikson var gränspolis. Han och en kompanjon – oftast renskötaren Mikkel Utsi, ibland Paulus Utsi eller Henrik Päiviö – ansvarade för ett gigantiskt stort område väster om Suorva i kommunens norra del. I kommunens södra fjällregion, väster om Kvikkjokk, fanns Börje Danielsson och Gunnar Asplund som tog emot flyktingarna.

På skidor for de runt mellan torvkåtor och stugor för att leta flyktingar, eller spåra dem på snön. Oftast levde flyktingarna, men ibland hade de allvarliga köldskador, eller så var de döda. Vissa hittades, andra inte. De ligger kvar i fjällnaturen än idag.

Mauritz och hans kamrater fick ibland uppleva hemska ting, som kannibalism bland svultna flyktingar eller beskjutning. Mat, förbandsmaterial, kläder och andra förnödenheter drog de i pulkor för att lägga ut på strategiska platser. Vissa gånger fick de hjälp av flyget.

Till flyktingförläggningen i Suorva transporterades flyktingarna. De flesta kunde själva åka skidor, men de skadade bäddades ner i pulkor eller skidkälkar och drogs av skidåkare, eller om läget medgav, fick åka flygplan. Från Suorva fick flyktingarna färdas med häst och bil till Jokkmokk där chefen för hela verksamheten ordnade mottagandet. I den fylliga och välskrivna boken Landfiskalen Erland Ström i Jokkmokk finns mycket intressant att läsa om denna tid.

Morbror Maurits gav 1974 också själv ut en bok: Flyktingar i fjällen, som går att låna på bibliotek eller köpa från något antikvariat.

Min morbror var en fantastiskt duktig berättare och en humorist av rang. Men när jag träffade honom i hans stuga i Kvikkjokk smög sig alltid någon av hans upplevelser från kriget fram. Han var märkt. Det var sorgligt.

Jokkmokks flyktingmottagande 1944-1945 var minst sagt underdimensionerat. Åtminstone det primära mottagandet. Den handfull människor som tog hand om flyktingarna nära den norska gränsen fick utstå enorma umbäranden i storm, kyla och på bågnande isar. De tvingades ta ett ansvar för nödställda människor som helt saknar motstycke och som ingen ska behöva utstå. Min morbror och hans kamrater blev utnyttjade. Statsminister Per-Albin Hansson yttrade i januari 1945 i riksdagens första kammare “att beredskapen i fjällvärlden, för att möta ytterligare från Norge, var god” (Landfiskalen Erland Ström I Jokkmokk, sid. 93). 

Jokkmokks flyktingmottagande årgång 2015 är helt annorlunda. Igår har jag börjat jobba på ett av de tre asylboenden för ensamkommande flyktingbarn som finns i Jokkmokk och har hunnit skaffa mig viss kunskap om hur det fungerar. Generositeten är stor. Det saknas ingenting. Proffsig planering och logistik. Och det är två anställda som går i skift i det boendet där jag jobbar. Lika många (eller få) som i min morbrors grupp.



Visits: 434

13 svar på ”Flyktingar i Jokkmokk”

  1. Jag önskar köpa ett ex av boken “Flyktingar i Fjällen” av Mauritz Erikson. Vet du vem som säljer? (Jo jag har ett ex. – med jag vill gärna ha ett eller två ytterligare).

  2. Bäste Tor!
    Så roligt att hitta Din sida, Du är alltså syskonbarn till Mauritz Erikson, en fantastisk man. Själv är jag barn till en utav de flyktingarna som han räddade. Det ägnas ett helt kapitel åt en man och tre små barn, minste pojken ‘(5 år) var så utmattad att Mauritz bar honom på sin ryggsäck. Jag är dotter till den lille pojken.

    Jag är så ofta jag kan i min hytta i Tysfjord och när man ser bergen och betänker under vilka omständigheter flyktingarna gav sig av… är det ofattbart att dom över huvud taget överlevde. Men många gjorde det och då inte minst på grund utav människor som Mauritz Erikson. Hans bok är ett stycke historia och jag har själv köpt flera stycken igenom åren, mina barn och jag har därför var sitt ex och det är jag mycket glad för.
    Utan Mauritz Erikson… vem vet hur det hade gått för mannen (min farfar) och de tre barnen, kanske hade de klarat sig men mer troligt är att någon eller några av dem hade dött där på fjället. Men Mauritz verkade aldrig tveka, någon behövde hjälp och han gav sig av. Jag önskar jag hade fått träffa honom… det hade varit stort.

    Vänliga hälsningar, Catarina

    1. Hej Catarina!
      Så roligt att höra av dig och så fint du skriver om min morbror 🙂
      Mauritz talade ofta om sina upplevelser, ända från det jag var barn. Tror han var traumatiserad trots att han aldrig direkt var inblandad i kriget. Det var många hemska öden han tvingades bevittna med död, kannibalism, förfrysningsskador och barn som for illa. Han hade dock god hjälp av de renskötande samer som var med honom, som bröderna Mikkel och Paulus Utsi, men också Henrik Päiviö, mfl. Underbart att höra att han bar din far på sina axlar 🙂 Jag hade en väldigt nära relation med honom som liten. Följde med på skid- och fisketurer många gånger.
      Ha det väl! /Tor

  3. Har lige læst bogen og sidder tilbage med en mærkelig stemning i kroppen. Han beskriver “arbejdsforhold”, som var ufattelig hårde, og alligevel gik de ud i den hylende snestorm, uden tøven, gang på gang. Det norske ord “en hårding” dækker på ingen måde. Uden sammenligning har jeg selv haft fornøjelsen at stå i Padjelanta og Narvikfjella i til tider meget dårligt vejr og ingen sigt, og tilmed gravet nødbivuak for en nat, da hytten forsvandt i snestormen. Så jeg kan nemt sætte mig ind i disse hårdføre mænds uovertrufne indsats for at redde menneskeliv. De fortjener den dybeste respekt!

  4. Vet du var man kan hitta den boken?
    Jag har kollat på Länsbiblioteket men dom har den inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *