Flaken, verktyg för skattebetalning
on 27/02/2021

Isak Saba, den första samen som valdes till norska Stortinget 1906. På bilden från Samefolkets arkiv vilar sig Isak Saba mot en sádev, eller sádim, tjäderflake på lulesamiska.

Från 1300-talet fram till 1900-talets första del var fällor av allehanda slag oerhört viktiga verktyg för mina förfäders jakt. Dels för matanskaffning men också för att kunna betala den skatt som den svenska staten tvingade på samerna. För den nordliga delen av sábme kunde ibland två-tre riken parallellt kräva skatt av de samiska familjerna för att de alls skulle få idka jakt, fiske och renskötsel. I Jåhkåmåhkke räckte det oftast med skatteuppbörd till Sverige.

På bilden ovan visas sádev, eller sádim, på lulesamiska tjäderflake. Jag har aldrig sett en sån här tydligt och bra bild på sádim. För cirka 50 år sedan kunde man fortfarande se resterna av dem på tallåsarna, men idag har de blivit osynliga, uppslukade av marken.

Rest av sádim på 1950-talet. Samefolkets arkiv. Foto: Israel Ruong.

Hela bergland kunde prepareras tjäderflakar, ibland hundratals. Sådana områden kallades flakaland och präglades av tallskog. Några av dagens ortnamn vittnar om denna omfattande jaktform. Som Flakasand, Flakaberg och Sátimgårrgielas/Satimkårrheden söder om Själláriebme/Själlarim i Jåhkåmåhkke.

Det som lockade tjädern till att utlösa gilleranordningen så att flaken ramlade ner så att den dog, var grus. Lämpligt stora gruskort som tjädern i sin muskelmage kräver för att krossa tallbarr som den äter på vintern. Gruset lades under flakstockarna och skyddades på sätt från att snöa över. Ett oemotståndligt bete.

Också så kallade klabbgiller för hermelin och mård fanns på de samiska skattelanden. Så också större flakar för räv och järv. Skinn var den valuta som existerade för den så kallade lappskatten, men efter 1605 blev torrfisk och torrkött allt vanligare för att reglera betalningen. Detta för att de svenska arméerna behövde mat på sina fälttåg.

Som ett exempel på hur vanlig jakten var med fällor, som sádim, på lappskattelanden, kan ett utdrag från en dom i Häradsrätten i Jokkmokk 1732 att tjäna. Återigen på min blogg är källan Filip Hultblads bok Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken (Nordiska muséet 1968), sidan 413:
” 976, (Olof Andersson, förf. tillägg) som var född i Sjokksjokks by, krävde, att lappmannen 767 (Per Jakobsson Havar, förf. tillägg) från samma by skulle till honom avstå hans faders land, Stenträsket (Y 21), som han brukat efter faderns, Anders Mickelssons, död utan någon immission (varaktig, störande inverkan, förf. tillägg). Då nämnden intygade detta och att 976:s farfader brukat landet mot skatt, dömdes 767 att avstå detsamma, dock skulle 976 med 12 dlr kmt ersätta de 100 dugliga flakar och 100 dito giller som 767 uppsatt på landet. 14/2 1737.”

När jag i yngre dagar jagade mård med slagfällor tyckte jag att 20 fällor var mycket. Då hade jag skoter som jag bekvämt vittjade dem med. Men 200 fällor, endast gjorda med skogens eget material, som troligen måste besökas vareviga dag för att inte någon räv eller järv skulle norpa ens byten, måste ha varit ett styvt jobb. Självklart bör pilbågen ha hängt med på vittjningsturerna och dök det upp något läge för ekorrjakt, eller ett vargspår, eller att man fick läge på vildren, skiftade jaktens fokus. Jakt hela tiden, med andra ord. Troligen var det männen som mest jagade då kvinnorna skötte barn och renar. När kvinnorna slutat amma och barnen kunde klara sig själva och fick ansvar för renarna, jagade bägge föräldrarna.

Träffar: 226


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Tor Lennart Tuorda

Självporträtt
Jag vid Ale stenar i Skåne. Foto: Åsa Lindstrand

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag