Exploatörer: Kompensera för marker ni saboterat!

^{Stödutfodring av renar. Jokkmokk, Sápmi.}

I mitten av förra seklet blev kalhyggesbruket den helt dominerande skogsbruksmetoden i Sverige. På kalhyggena planterades tall, contorta och gran. I landets norra delar har därför renarnas möjligheter att skaffa mat dramatiskt försämrats. De allra sämsta betesmarkerna är contortaplantagerna där all undervegetation, inklusive marklavar, har utrotats.

På vintern äter renen lav som växer på marken. Mat som den luktar sig till även genom tjock snö. Renen gräver så fram sin mat med hjälp av sina framklövar. Om skogsbruket har röjt eller kalavverkat skogen finns en massa röjda stammar, kvistar och trädtoppar kvar som bråte på marken. Ett faktum som renen är medveten om först när den grävt sig ner nära marken. Ibland genom metertjock kornsnö som hela tiden rinner tillbaks i den grop den gräver. Så sparkar den och sparkar med sina framklövar, men möter bara hinder. Renen försöker ändå äta av den lav den kommer åt, men får i sig mycket snö vilken tär på energin. Renen söker nya lavförekomster, men när den kommit ner mot marken så hindrar bråten dem igen. Grop efter grop. Mycket kraft går åt till ingen nytta.

Under den omtalade tjocksnövintern 1935-1936 med cirka två meters snötäcke, dog väldigt många renar.

1936 fanns ändå viktig renmat som ofta saknas i de plantager skogslandskapet idag uppvisar: hänglavar. De mörka manlavarna och tagellavarna har sedan uråldriga tider tjänat som renens högeffektiva reservproviant när snön varit för djup eller hård eller när ett istäcke låst markbetet. Till och med utmärglade och dödsdömda renkalvar har kommit på klövarna igen bara genom att få äta hänglav. Under riktigt bistra vintrar kunde renskötarna fälla mindre, speciellt lavrika granar eller tallar. Spår efter dessa så kallade lavtäkter finns bara kvar i de gamla skogarna. Skogar som knappt finns kvar idag.

Under vintersäsongen 2017/2018 har markbetet på många håll varit extremt dåligt med islager som täckt marken, med mögel och tjockt snötäcke. Rekordmånga samebyar i framför allt i Norrbotten har därför sökt så kallat katastofskadeskydd. Skyddet medger 50% kostnadstäckning för renfoder från staten/Sametinget medan samebyar och de enskilda renägarna själva måste bekosta resten av fodret och allt merarbete som utfodringen bidrar till. Renar som inte stödutfodras har det kämpigt att klara livet. För många vintergrupper har de renkalvar som befunnit sig utanför beteshagarna svultit ihjäl.

Renpellets kostar cirka två kronor per kilo och varje ren äter i snitt 1,5 till 2 kilo per dag. De krubbor renskötarna serverar pelletsen i kostar ungefär 1 000 kronor per styck, en kostnad de själva får stå för.

Fjällsamebyarna kan välja att i förtid flytta upp sina renar till fjälls, om betet där råkar vara bättre än i skogen. För skogssamebyarna finns inga sådana val. De måste gilla läget eftersom de är i skogen året om och måste samla ihop alla renar de hittar i beteshagar och stödutfodra dem ända till snön börjar smälta bort. Att stödutfodra är oftast är en desperat åtgärd för att rädda renarna från svältdöden. En hemsk paradox av stödutfodringen är dock att många renar dör också i beteshagarna eftersom pelletsen inte är optimalt anpassad för just renmagar. Och när renar är samlade på en begränsad yta kan bakterier och virus lätt sprida sig så att hela den inhägnade renhjorden i värsta fall blir smittade.

Som lök på laxen finns växhuseffekten. Denna ger regnigare höstar vilket skapar is på marken när det blir kallgrader. Vädret är blåsigare, det är snabbare temperaturväxlingar än vanligt och rikligare med nederbörd. Snötäcket blir djupt och skiktas på grund av den lynniga väderleken. Omständigheter som gör det allt svårare för renarna att gräva och livnära sig. Något som i sin tur beror på de rika ländernas hysteriska konsumtion och ohållbara jakt efter tillväxt. En osund ekonomisk modell som renskötarna och många av oss andra, samer som icke samer, tvingats bejaka. Som alla kolonialmakter har tvingat sina urfolk att anamma.

Med hänsyn tagen till att renskötare/samer först fått sina renbetesskogar och jaktmarker stulna av den svenska staten (för Jokkmokks del i och med avvittringen 1890-1905) och sedan skövlade av skogsbruksbolag, vindkraftsbolag, vattenkraftsbolag och gruvbolag är det inte mer än rätt att exploatörerna och deras kompis staten kompenserar samebyarna och Sametinget för förstörelsen av det urgamla samiska kulturlandet som de bidragit till. Störst kompensation ska ges för dränkta marker och för contortaplantager – marker som är av noll och intet värde för renskötseln och de samer vars släkter tidigare har haft tillgång till dem.

Visningar: 32