Det handlar om samiska principer
on 30/06/2021

Jag i en sliehppa lånad från Östen Nägga där det står 1928, det år som den fabulösa renbeteslagen kom till.
Foto: Åsa Lindstrand.

– Jag är då lika mycket lapp som Tor, sa en 75-årig herre i en by utanför Jokkmokk som var förespråkare till den planerade gruvan i Gállok.

– Min man är lika mycket same som Tor, yttrade en medelålders kvinna gift med en annan gruvkramare.

Det är längesedan jag ansökte om att bli upptagen i Sametingets röstlängd. Och ännu längre sedan är det min mamma gjorde klart för mig att “vi är också samer”. Min sambo påminde mig härförleden om att jag under ett av våra första längre samtal för snart 25 år sedan sade: “Du vet, det finns ingen plats för såna samer som oss.” Det var nog skönt under en period att köpa statens uppdelning och klassificera sig själv som nybyggare, och därmed i enlighet med det koloniala kategoriserandet, som icke-same. Det gjorde saker lite lättare. Lättare att acceptera att tonårstidens drängande i renskötseln aldrig skulle ge en biljett in. Lättare att acceptera alla inskränkningar som släkten och familjen successivt drabbats av. Först miste man jakten här, sedan fisket där. Till slut fanns en liten plätt lagfaren mark runt Kvikkjokk kvar och den räddade den lagliga länken till markerna och möjligheterna att leva ett naturnära och på många vis traditionellt samiskt liv.

Genom Sametinget såg jag att jag var långtifrån ensam om att bära på de här känslorna. Och när gruvhotet tornade upp sig utanför fönstret på jaktstugan vid världsarvets kant blev det så uppenbart för mig var jag hörde hemma. När min yngsta dotter ungefär samtidigt skulle börja skolan gjorde vi det definitiva valet: Sameskolan. Det är i den värdegrunden jag och mina barn ska finnas. Ett par år senare tog jag tillbaka ett av släktens samiska efternamn, det som min mormors mamma föddes till, men som ströks över av prästen och ändrades från Tuorda till Nilsdotter.

Det är för övrigt tusentals, kanske tiotusentals, personer som skulle kunna ta tillbaka sina gamla samiska släktnamn, registrera sig i Sametingets röstlängd och börja bejaka de samiska värderingarna, kulturen och helt eller delvis också språket. Är vi många är vi starka. Så länge vi faktiskt är samer. Jag kan förstå den debatt som finns om kriterierna för att bli upptagen i röstlängden. För problemet är att en del av dem som idag uppfyller kriterierna på pappret i verkligheten helt har tappat de samiska värderingarna och är lika förblindade, koloniserade och okunniga som de flesta andra medborgare i det här landet. Jag kan förstå att det finns samer, till exempel en del representanter för de så kallade renskötarpartierna i sametinget, som är livrädda för de här människorna. Samer som inte förstår att en oförstörd natur är grunden för hela den samiska existensen. Att det endast är i de oskövlade markerna som kunskapsöverföringen kan ske. Samer som värnar vindkraftsparker, kalhyggesbruk, vattenkraft, gruvor och en oförändrad fri småviltsjakt i Sábme vilket de anser gynnar jobb, så kallad grön tillväxt och friluftsliv. Åsikter som vore de hämtade från näringsdepartementet och helt fjärmade från samiska grunder. Samer som ifrågasätter skoterförbud i kalvningstid. Den känsliga frågan som ingen vill yttra, men som finns i så mångas huvudet lyder:
“Är de samer?”
De finns också samer som sitter på positioner där de själva är direkt ansvariga för naturförstörande verksamheter och på så vis legitimerar dem. De viftar med sitt samiska ursprung och gör sig själva till gisslan hos kapitalet.

Den samiska kulturen och existensen vilar på värderingar och kunskaper knutna till dessa värderingar. Kunskap om att klara sig, bierggit, utan att skövla, i princip utan att lämna några spår efter sig. Där allt levande har ett värde och ska behandlas med respekt. Så ser jag det. Jag har uppfattat att det finns en stor acceptans för olikheter inom den samiska kulturen – det finns många, många olika sätt att vara same på – men också att det finns en gräns. Den kan vara svårdefinierad, men den handlar inte bara om blodsband, utan också om just värderingar.

Så, hur gör vi då, för att både vara öppna, välkomnande och omfamnande och samtidigt uppmuntra till mental dekolonisering? Lösningen är troligen inte att göra skattebetalda släktutredningar och efter eget tycke överklaga enskildas medlemskap i röstlängden, utan den finns någonstans i att inte kompromissa med sin samiska identitet, inte göra avkall på värderingarna, utan stå upp för dem. Jag har inte de konkreta svaren, men en sak vet jag, och det är att jag inte vill bli ihopklumpad med exploatörer i kolt när rennäringslagen ska ses över och rättigheterna diskuteras.






Träffar: 384


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


4 Replies to “Det handlar om samiska principer”

  • Det är just den här hopplösheten som är målet med kolonialismen, världen över, där rikedomar finns att hämta.
    Om samarbete funnits så hade statens näringar fått läggas ner.
    Bli ett normalt liberalt näringsliv.
    Viktig här är också att uppehålla tron på socialismen.
    Tron på den goda staten.
    Därför har den skattefinansierade 08-kulturens uppgift varit att göra reklam för socialismen.
    Just här i norr är detta givetvis särdeles viktigt.
    Nu skakar det i systemet.
    Vad kommer ut ur det?
    Vad kommer sedan?



Tor Lennart Tuorda

Självporträtt
Jag vid Ale stenar i Skåne. Foto: Åsa Lindstrand

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag