Min nya granne i Huhttán schaktade i helget ut marken vid sin stuga. Grunden av en en kolbotten från 1660-1702 frilades. När jag var liten visade min morbror, som då ägde stugan, det svarta kolet i marken. Här hade det kolats flitigt för att underhålla smältugnens blåsbälgar i silverhyttan cirka två hundra meter bort. Bälgar som drevs av ett vattenhjul i Gamájåhkå. Bälgar som det var dödsstraff att göra skada på.
Jag fick ett il till att försöka återuppliva några intryck av Kvikkjokk under eran med Luleå silververk, som silverbruket formellt kallades, under månaden april år 1667:
Rök från kolmilor. Hästar som inte står stilla vid lossning och lastning av timmer, ved, kol och andra förnödenheter. Svordomar. Hyttans bolmande. Dunk, dunk, dunk, dunk… Rostugnarnas svavelos går inte komma undan. Rinnande ögon, hosta, mera svordomar. Dunk, dunk, dunk, dunk…. Fallande träd. Yxhugg. Profossens skrik. Fem malmrajder anländer på gnisslande pulkor. Akkjorna stjälps rakt ner i en rostugn vid den stora stenen. Bergmästaren skrattar. Lycklig över ännu ett ton malm. Dunk, dunk, dunk, dunk… Malmkrossen eviga dunkande. Hästforor på älven. Hammarslag. Skovelhjulets swosch, swosch, swosch… Så ringer kyrkklockan. Alla släpper allt de har för händerna och går raskt över bron till kyrkan. Förutom bruset från Gamájåhkå blir det tyst. Men röker ligger tät över det kalhuggna landet i öster som såsmåningom kommer att bli byn Kvikkjokk. Snön är brun så långt ögat når. Svavellukten känns miltals bort. Pastor Matthias Groth predikar om Guds gåvor till mänskligheten. Han utlovar himmelrike för vissa och helvete för andra. Pastorns ord översätts till samiska.
Samerna tvekade dock inte om vart helvetet egentligen låg. Inte på någon abstrakt plats i underjorden, utan här, i Huhttán.



Visningar: 12