Det är med stor tillfredsställelse jag igår tog del av Länsstyrelsens yttrande till regeringen om bearbetningskoncession för prospekteringsföretaget Beowulf Mining plc. Här följer lite historik om Beowulfs framfart i kommunen och om gruvmotståndets framväxt.
I elva år har Beowulf funnits i Jokkmokks kommun. Sitt första undersökningstillstånd hade bolaget på berget Ruovddevárre norr om Kvikkjokk, vilket de med stor frenesi lyfte upp som sitt flaggskepp. Detta på grund av att malmkroppen till stor del består av titan. Att fyndigheten låg inne i världsarvet Laponia tog Beowulf ingen hänsyn till. Inte heller Bergsstatens dåvarande bergmästare Jan-Olof Hedström. Han arbetade bara utifrån Minerallagens intentioner, som han sa då jag i frustration ringde till honom.
Inte heller Naturskyddsföreningen, berörda samebyar, eller Naturvårdsverket, eller Riksantikvarieämbetet, eller Länsstyrelsen i Norrbotten hade uppmärksammat vad som var på gång.
Jokkmokks kommunledning var dock jublande glada till satsningen. Detsamma de kvikkjokksbor jag talade med. Jag stod tämligen ensam med min kritik.
2006-03-21 beviljades Ruotevare nr 1 vid Kvikkjokk.
Drygt tre månader senare beviljades järnmalmsfyndigheten Kallak nr 1 mellan Randijaur och Björkholmen.
Senare fick Beowulf ett flertal andra inmutningar tilldelade där de planerade provborra efter koppar och uran. ”I love Uranium!”, yttrade bolagets dåvarande CEO Clive Sinclair Poulton.
Åren gick och motståndet växte mot alla dagbrott Beowulf ville bädda för. I nätverket Inga gruvor i Jokkmokk (numera Gruvfritt Jokkmokk) som jag startade genomfördes demonstrationer och en massiv folkbildning på nätet och i media. Tillsammans med andra motståndsgrupper från hela landet hölls demonstrationer och manifestationer i Stockholm.
2013 nåddes gruvmotståndets kulmen. En samling tillresta aktivister bosatte sig i Gállok under sommaren och hösten. De anordnade sex blockader med tillhörande polisingripanden för att hindra Beowulf att spränga sina provbrott. Mängder med gruvkritiska människor kom till platsen. Det hölls ett flertal föredrag, musikframträdanden, workshops, och andra kulturyttringar. Samebyarna anordnade en manifestation. Det samma gjorde Sametinget. Tillsammans samlade de två manifestationerna nära ett tusen personer.
De senaste fyra åren har frågan om Beowulf skulle få bearbetningskoncession bollats fram och tillbaka mellan myndigheterna Bergsstaten, Länsstyrelsen, Regeringen, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket. Laponia och renskötselns överlevnad har varit den främsta stötestenen. Miljöfrågorna, som berör allt levande och all kultur i området har knappt nämnts. Inte heller dammsäkerheten. Dock skulle de ha rådbråkats i den miljöprövning som kommer allra sist i den segdragna processen fram mot beviljat tillstånd för att faktiskt börja bygga upp gruvans infrastruktur, spränga dagbrott, med mera.
Det har inte spelat någon roll att Beowulf bytt till en smidigare CEO, att de plockat in en gammal socialdemokratisk politruk som styrelseordförande, att de enrollerat en avdankad bergmästare som konsult, att de i tid och otid lobbat för sin sak på alla tänkbara nivåer. Det har inte spelat någon roll hur många och tunga löften Beowulfs företrädare duperat beslutsfattande nyckelpersoner med. Inte när de sakliga, fristående och kunniga tjänstemännen på Länsstyrelsen i Norrbotten sagt sitt.
Och Naturskyddsföreningen, som tidigare hållit sig passiv i gruvmotståndet, är idag i högsta grad med på båten. Föreningens mycket förnämliga Mineralpolicy säger allt. Läs den 🙂
Och även Sametinget, det parlament som företräder hela det samiska folket, har enhälligt antagit en gruvpolicy. Läs den också!
Det har rört på sig rejält under åren, och vi är många som har jobbat fram en helt annan medvetenhet än vad som rådde 2006, när Beowulf fick sitt undersökningstillstånd i mina mest älskade hemmamarker, i Ruovddevárre.
Det blir inga gruvor i Jokkmokk. Jag kan inte tro att regeringen skulle gå på tvärs mot det yttrande Länsstyrelsen nu inlämnat. Men jag är inte säker. Denna elvaåriga resa har lärt mig det. Först när regeringen tar sitt beslut kan jag förhoppningsvis pusta ut, och jag tror att flera med mig känner samma sak.
Eller egentligen: Först när minerallagstiftningen ändras, så att försiktighetsprincipen ges företräde när det gäller miljöfrågor och en betydligt större tyngd läggs på urfolksrätten, då kan vi först andas ut på riktigt.
Länsstyrelsens yttrande till regeringen som inlämnades igår, den 30 november 2017. Tack Länsstyrelsen i Norrbotten!
Och framför allt stora varma kramar och tack till alla fina naturälskande människor som hittills, på olika sätt, deltagit i denna kamp 🙂
Visningar: 20
Att halva sveriges markyta tillåts vara mer eller mindre vildmark trots stora markfyndighetet är en vacker utopi. Att inte Sverige ska tillåtas utvecklas i takt med omvärlden och försumma möjligheten till arbetstillfällen och styrkt bas är barnsligt. Hur många samer har krigat för Sverige historiskt? Att ta och inte ge men bara värna om sitt eget heter egoism och tillhör en svunnen värld.
Tack själv Tor för en bra insats!
Det är en varm och skön känsla att Länsstyrelsen i ett mycket genomarbetat yttrande säger nej! Än finns det hopp och det är enbart fulspel som skulle kunna få regeringen att säga ja…
/ Matti
Ja det har du rätt i Matti 🙂
Å andra sidan så byggde Staten sönder befintlig nationalpark när stora Sjöfallets kraftverk byggdes, ett av världens fulaste byggen.
Om det ska vara lika inför lagen så borde vem som helst få göra i stort sett vad som helst.
Eller?
Nuvarande rättsordning tillåter ju lagbrott så länge ingen skadas eller det är uppsåtligt (jmf Trptstyrelse). Spela dum är ok. Lagstiftning är politik som kan ändras över en natt så det krävs hårt uthålligt arbete att få som man vill. Hoppas det håller.
Mina fördomar har bara bekräftats sen jag såg ”dokumentären” kampen i sameland.
Aktieägare i Beowulf