Arkelologi i Gállok
on 06/08/2020


Den 30 maj 2012 vandrade jag raskt genom den grandominerade gammelskogen på östra sidan av sjön Gállokjávrre, kartans Gállakjávrre. Jag hade endast en stillbildskamera och GPS med mig.

Mineralprospekteringsbolaget Beowulf Mining hade enligt minerallagen tvingats anlita arkeologer för att inventera det område som planerade exploateras för en gruva. Arkeologerna hade dock inte hittat någon lämning vid Gállokjávrre, såg jag när resultatet av inventeringen lades ut på nättjänsten Fornsök. Det var märkligt tyckte jag. Forntidsfolk har ju alltid bosatt sig vid sjöar. Därav mitt besök. Jag ville själv se och försöka hitta något spännande fynd som kunde användas i kampen mot gruvplanerna.

Eftersom sjön ligger i den zon som planerades bli dagbrott skulle det vara extra viktigt att hitta arkeologiska lämningar just här, tänkte jag när jag fokuserad for fram i gammelskogen nära sjöstranden. Jag är ingen skolad arkeolog, men har ett tränat öga för skiftningar i naturen, för detaljer och har följt med folk som har kunskaper till att söka efter och upptäcka samiska fornlämningar.

Längs den östra stranden var det för blött, brant och ogästvänligt för att någon skulle ha slagit ner sina några bopålar där. Det fanns inte ens någon bra plats för en tältkåta.

När jag passerat gammelskogen kom jag till den bäck som avvattnar sjön. På andra sidan bäcken började tallplantagerna. Jag blev en aning nedslagen över att måsta gå på det gamla kalhygget. Det förstörda landet, hade farhågor över att också eventuella lämningar skulle vara skövlade, sönderplöjda eller sabbade av markberedningsaggregat.

När jag kommit över bäcken så jag en torr backe framför mig där det växte sparsamt med planterade tallar. Där fanns också uppslag av björksly, vilket skärpte mina sinnen. Just sådana samlingar, brytningar i det monotona, signalerade gammal mänsklig påverkan. På den i övrigt artfattiga och skarpa tallheden hade marken här rumstrerats om och gödslats med typ urin och slask.

Jag gick upp mot backen. Såg en svag antydan till en mindre fyrkantig husgrund, men jag kanske inbillade mig. Tog några bilder och gick runt på stället. Fortsatte upp mot backen tjugo meter bort med sin rätt så täta björkvegetation. Så skymtar jag en mänskligt lagd stenfot som burit upp den nedersta delen av en timring. Gick in i buskaget och såg antydan till en byggnad cirka 8 meter i kvadrat med en höjd i mitten. Min glädje var stor! Jag tog några bilder och gps:ade platsen. Satte mig ner och försökte smälta händelsen. Fantiserade om folket som bott här. Hur fint det måste ha sett ut när den grova tallskogen stod kvar. Trodde nog mest att timringen var en timmerhuggarkoja. Tyckte den verkade vara för stor för att vara samisk.

Efter en halvtimmes kontemplation hängde jag kameran runt halsen och stoppade ner gps:en i fickan. Vandrade vidare mot sjöns norra strand och den rätt så blöta myrkant man var tvungen att ta sig över.

På andra sidan var det inte lika hårt påverkat av skogsbruk som på den förra sidan. Jag gick sakta cirka 40 meter uppe i skogen, parallellt med stranden. Så kommer jag på ännu en förhållandevis stor timring. En av de yxhuggna knutarna stack upp ur mossan. Fantastiskt! Jag kunde inte tro det var sant. Tog bilder och märkte in också denna plats och gick sedan fort tillbaks till bilen och körde till Björkholmen. Jag for till byns äldsta invånare Ola Isaksson och frågade honom om han visste om att det hade funnits några timringar vid Gállokjávrre gammalt tillbaks.
– Nää, svarade Ola. Det har jag då aldrig hört talas om.

Jag blev ännu mera upprymd av Ola Isakssons information. Inte ens han visste något om byggnaderna och han hade heller inte hört någon om dem av sina äldre släktingar. Helt makalöst! De måste vara hur gamla som helst, och mest troligt inga bostäder för timmerhuggare eller hästkuskar.

I september kom forskaren May-Britt Öhman på besök till Gállok. I sällskap hade hon arkeologen Gunilla Larsson som på ideell basis ville inventera området. Gunilla gav värdefull input om det skatteland som historiskt hade omslutit Gállok. Hon tipsade om värdefull litteratur att läsa, om en karta som visade Tjäruborgarens land och inte minst tog hon Kol-14-prover av byggnadernas härdar. Gunilla var för övrigt rätt så övertygad om att timringarna var skogssamiska timmerkåtor. En övertygelse som stärktes när hon fick svar på proven hon skickat in (också det ideellt bekostat) vilka visade att kåtorna var cirka 350 år gamla.

Med tiden lärde jag mig mycket mer om kulturhistorian i området. Spännande vindlingar som löpte till Huhttán/Kvikkjokk och prästparet, snirkliga svårtydda tecken i Riksarkivets digitala arkiv och släktdatabaser som öppnade nya vyer av den historia som jag delar via dåtida och nuvarande släktingar i byarna Björkholmen, Randijaur – och Gállok!

Gunilla Larsson och May-Britt Öhman vid Gállokjávrre.
Gammelskog.


Tyvärr verkar inga samiska arkeologiska lämningar ha någon som helst tyngd när det gäller att få ett område skyddat mot exploateringar. Det spelar ingen roll om de är urgamla heliga platser där de samiska andevarelserna bor.
Åtskilliga samiska offerplatser har blivit dränkta under vattenkraftmagasin. Mängder av arkeologiska lämningar har skövlats av skogsbruk och av gruvor.


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag