Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld
on 6 augusti, 2011

Inlägget delvis uppdaterat den 5 november 2016.

Deltat, Kvikkjokks by och Bårdde i Sarek.

Kvikkjokk, eller Huhttán på lulesamiska, från den absurda epok från 1660 då svenska staten ville göra sig pengar på sitt annekterade område och bröt silverhaltig blymalm i nuvarande Badjelánnda och Sareks nationalparker vilken raffinerades i en smälthytta vid Gamájåhkå. Efter 40 års förlustbringande drift gjorde staten allt för att få nybyggare att bosätta sig i Kvikkjokk och nyttja silverbrukets uppbrutna slåttermarker. Nybyggarna slapp krigstjänst och erhöll 30 års skattefrihet.
Utvecklingen har gått från silverbrytning till en kort era av jordbruk/boskapsskötsel – till turism och sommarstugor. Kolonisering 3.0…

Kvikkjokks by och Tarradalen i väster.

Kvikkjokk och landet kring hela den övre delen av Lilla Lule älv har nu blivit rekreationsort för inte bara fjällvandrare utan också penningstarka sommarstuguägare och skoterfolk från hela Norrbotten. Det jungfruliga landet utan uppdämda vattendrag, skogsskövlingar eller gruvdrift lockar. Hygget norr om byn är dock ett undantag…
En stuga i den pittoreska fjällby betingar allt större inköpssummor och taxeringsvärdena på alla typer av stugor och tomter har ökat extremt mycket.  En och en halv miljon för en 48 kvm stor stuga på en tomt om knappt 800 kvadratmeter.
A8-regementet i Boden har via sin Kamratförening (och oss skattebetalare) byggt en stuganläggning för uthyrning till vem som helst. En oseriös konkurrens med de privata stugbyarna Kvikkjokks Turistservice, Årrenjarka Fjällby och Hellsten hotell som köpt anrika Kvikkjokks fjällstation. I början av 1980-talet ville Jokkmokks kommun med statens hjälp göra Kvikkjokk till Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärd. Slalombacke skulle byggas, en stugby, ett servicehus, husvagnsparkering, nya vägar, strandskoning, flytbryggor, vatten och avlopp, flygplats, och all annan infrastruktur som i sedvanlig teknokratisk ordning är kutym vad gäller all form av så kallad utveckling. Men när bybon Sture Danielsson hann före kommunens planer med att bygga en stugby, avslog politikerna hans bygglovsansökningar, förhalade hans ärenden, och uppträdde allmänt arrogant.

Ett naturvårdsområde skulle också inrättas, där endast privatägd mark skulle ingå (märkligt att inte en kvadratmeter av statens mark ansågs vara skyddsvärd). Byn byggnadsplanelades, vilket innebar att det i många fall blev grönområden mellan fastigheterna. Hus och bodar skulle flyttas. De stod för assymetriskt på marken tyckte lantmätaren, eller kanske de stod på annans mark, eller samfällighetens, eller ingens mark. I vissa lägen var det oklart om marker och ägarförhållanden, men det hade ändå fungerat i hundratals år. Nu skulle ansvarige lantmätare Per Hermansson fixa till det. Då bybornas hatbojekt, nu (2011) ordförande för Kvikkjokks samfällighetsförening – placerad på sin post av Naturvårdsverket vilka är de största markägarna. Vägen byggdes ett sextiotal meter väster om min stuga, stamfastigheten och alldeles nära min morbrors stuga (som för övrigt är såld). Breddad, rätad och extremt förhöjd blev resultatet i den EU-anpassade niten. Insynen till våra hus och tomter blev öppen för allsköns bilister. Morbror byggde ett högt staket/bullerplank, men det hjälpte föga. Staten exproprierade (tvångstinlöste) mark som min släkt ägt i hundratals år för att göra en parkeringsplats. Släkten fick 50 öre per kvadratmeter i ersättning. De sprängde sönder en vacker tallås där vi lekt som barn och samer i evinnerliga tider övernattat i kåtor och tält. Vägen skulle få rätt lutning, ju. Sedan anlade de själva parkeringsplatsen mitt i en fin myr. Denna fylldes naturligtvis igen med sprängmassorna från tallåsen. All så kallad utveckling skedde över kvikkjokkbornas huvuden. Visst behövdes insatser göras för att möta de enorma turistmassorna som politiker och tjänstemän hoppades på, men det hade kunnat göras mjukare. Och att vi bofasta fått vara delaktiga. 1982, när stakkäpparna stod för att markera vidden och höjden på parkeringsplatsen for jag runt på skoter och drog upp varenda en. Ny laddning käppar sattes ut, och jag gjorde om det hela. De sattes upp på nytt, men då ledsnade jag. De byggde sin parkeringsplats, som nu under högsäsong är fylld bara vid kanterna (se bilden). Myren med alla arter förstördes, och bäcken. Jag kan aldrig glömma när jag bar vatten från den lilla bäcken till mormor Signe och till mig själv. Eller när jag som liten lekte med grodorna, gjorde båtar av vedklabbar och balanserade på bron. Den tiden är för evigt borta.

 

Views: 57


Comments are closed


2 Replies to “Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld”

  • du missade att nämna att de också förorenade och förstörde bäcken vi tog dricksvatten ifrån samt även reglerade den med förbigång till forsen vintertid. de råder alltså även över bäcken.



Figurer på Báktestubbá

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag

Tors Galleri