Skogstur, naturfjärmning och monster

Fem dygn har det blivit i Muttos där jag fortsatte samla in material till min film om Laponias gammelskogar. Det var ett fantastiskt väder med sångsvanar, havsörnar, fiskgjusar, tranor, hökuggla, sidensvansar, med mera. Men inte en enda turist hade hittills i juli skrivit in sig i Muttosluoppal. Däremot i det hisnande höga fågeltornet till vilket jag klättrade upp i med video- och stillbildskamera och kikare hängande runt halsen och stativet likt en skidskytt fastsatt på ryggen så det inte hakade i på de smala gångbanorna. Jag känner mig trygg som ensam människa i skogen. Vad finns egentligen att vara rädd för? Folk är rädda för björnar, älgar, getingar, humlor, mygg, myrar, skogar, ja snudd på allt naturligt. De flesta människor har utvecklat ett liv utanför naturen och matproduktionen sker i fabriker.

1991 skrev jag in mig i gästboken i Manson-stugorna. Jobbade då på Länsstyrelsen. Det gjorde däremot inte den skogsmänniska som skrivit sitt namn efter mitt. Idag är det han som jobbar på Styret. Då var det rätt så många som vandrade i Muttos, unga som gamla. Och vissa återkom flera gånger.

Det har utvecklats en omfattande naturfjärmning.

Är det så här man ska man uppleva naturen? Var har seden att bygga gigantiska eldstäder kommit ifrån? Scouterna? Och tryggt, vid ett stugläger ska det eldas, som här i Manson.

Framför allt bland hopklumpade människomassor, det är skrämmande. Som i Norge… Efter att jag återvänt till bilen for jag runt till en del av alla de stora ödegårdar som finns östanför nationalparken, som Urtimjaure. Vi de gamla husen fanns ofta moderna sommarstugor uppbyggda med klippta gräsmattor, rabatter och båtar. Men också här, trots kanonväder – inga människor!? Och rekordlite vandrare som besöker Kvikkjokk. Leif Öhman som bor alldeles vid Kvikkjokksvägen här vid Randijaur berättar att alla bussar som åker västöver är tomma. Ibland kan en eller två huvuden sticka upp i bussen. Och extremt få bilar kör. Naturfjärmning också här. Var är nya generationer fjällvandrare? Ungdomarna gör annat. Som de jag smått chockerad stötte på mitt på Messauredammen. Tre bröder från Porsi som gör en musikvideo. Gjorde en kort intervju, ska försöka sälja en grej av deras projekt till någon lokaltidning. Mina kusinbarn kommer i alla fall upp till Kvikkjokk i början av augusti, Terezia, Daniel, Johan och Erik-Amma. Tillsammans med min dotter Elina och son Anton ska vi vandra långt mellan hemliga fiskevatten och ta god tid på oss. Lyckligtvis är då inte de helt borta i skogen!

 

4 reaktion på “Skogstur, naturfjärmning och monster”

  1. Hej!

    Tror att vi föräldrar har en del i att vi inte för vårt ”skogskunnande” vidare till våra barn. Svårt att få in rätt känsla för naturen om man inte förstår hur saker och ting fungerar.
    Intressanta bilder och reportage, känner igen mig i dina fina bilder.

    Tack!

  2. Men vad är det där för band?! Ser i varje fall ut som psykadelisk rock.

    Ja, jag funderar i liknande termer. Vart är vi på väg?? Är det någon som har någon egentlig aning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *