Skogssamiska timmerkåtor vid Gállokjávrre
on 11 december, 2018

Det är  svårt att tyda text från början av 1700-talet, speciellt när man är nybörjare. Man får ofta gissa sig till orts- och personnamn, med hänsyn tagen till försvenskning och felstavningar. Att tyda handlingar i riksarkivet, som Födelse- och dopboken, tillsammans med andra uppteckningar, är som ett detektivarbete. Ett pusslande med att lägga ihop uppgifter för att få en bild av hur gammelfolket levde och verkade.

Mitt nuvarande fokus ligger vid Gállokjávrre. Sjön ligger cirka fyra kilometer öster om Soahkesuoloj/Björkholmen och cirka sex kilometer väster om Ráddnávrre/Randijaur.

På 1970-talet bodde Per-Ingvar Huosi från Jåhkågasska tjiellde (sameby) i Soahkesuoloj tillsammans med föräldrarna Per Pirak och Anna, samt syster Inga.

Jag frågade Per-Ingvar nyligen om han hade hört talas om några byggnader vid sjön på Björkholmsberget, som renskötare brukar benämna platsen. Han berättade att han hade hört sin far nämna att samer har bott där tidigare, att platsen heter Gállok och sjön Gállokjávrre. Per-Ingvar minns också att gamlingarna talade om lappskattelandet Tjäruborgarens land. Men han känner inte till något om släkterna Penta eller Svart och har aldrig hört talas om någon renskötare på skattelandet vid namn Gunilla Påhlsdotter, som jag skrivit om i ett annat inlägg.

I och med denna information stärks dock vetskapen om att folk verkligen bodde vid Gállokjávrre. Vem som huserade där blir mina egna teorier och gissningar:

Timmerkåtor vid Gállokjávrre. Så här kan det ha sett ut en novemberdag i början av 1700-talet. Dock fanns inga tallplantager eller kalhyggen.


Per Nilssson Penta
(Tjäruborgare) torde vara bosatt i en av timmerkåtorna vid Gállokjávrre, vars rester jag hittade sommaren 2012, där de båda fynden  numera är registrerade hos Riksantikvarieämbetet.


Här, i mitten av det tre mil långa och två mil breda Tjäruborgarens land, fanns också hans förfäder. Om också de har fast bostad vid Gállokjávrre vet jag inte.

 

…mängder av mat, slöjdämnen, ved och biologisk mångfald.

 

Det är fascinerande att tänka sig hur detta skogslandskapet såg ut i början av 1700-talet. Metergrova tallar och granar blandade med alla andra trädstorlekar och sälgar, aspar, alar, björkar och rönnar med mängder av torrfuror och lågor. Riktiga skogar överallt med mängder av mat, slöjdämnen, ved och biologisk mångfald. Massor av spår efter Tjäruborgarens förfäder, men också av andra samer: barktäkter och lavtäkter, arrana (eldstäder), timmerhagar, njálla (stolpbod), ájtte (timrat förråd), torkställningar av olika slag, fångstgropar, giller och flakar.

Samernas fällfångst är otroligt viktig. Hultblad* nämner ett exempel som tas upp i Häradsrätten år 1737: En same i Sjokksjokks lappby tilldöms rätten att bruka och skatta för skattelandet Stenträsket. På landet har den nuvarande nyttjaren, som utan vederbörligt tillstånd använt det efter sin faders död, uppsatt 100 flakar och 100 giller. Samen som fick rätten till skattelandet döms att betala 12 daler kopparmynt i ersättning för fällorna.

Jag har inte lyckats utröna om Tjäruborgaren har någon familj. I 30 år är han borta från Gállok och sitt skatteland. Hultblad spekulerar om han fiskar pärlor i Pärlälven (Silbbaädno). Detta eftersom han bär tillnamnet Karaz (Gárásj), som är den sjö varifrån Silbbaädno rinner. I Tjäruborgarens ställe brukas landet mot skatt av nybyggaren i Ráddnávrre Nils Nilsson, och av Pål Andersson Svart och hans farbror Nils Andersson Svart. Under 1727-30 också av kyrkoherden i Huhttán/Kvikkjokk Petrus Alstadius.

Rest, troligen av Tjäruborgarens tjärdal, nära Gállokjávrre beskrivs i Fornsök, riksantikvarieämbetets nättjänst.


1718 börjar
Nils Andersson Svart skatta för Tjäruborgarens land. Han är kvar på landet till 1748 då Tjäruborgaren återvänder, och ytterligare några år. Märkligt nog står han i kyrkböckerna upptagen som boende i Jokkmokk…

Svenskarna har dock dålig koll på var många av samer egentligen bor om vintrarna, var renskötare och jägare är verksamma. Var de har sina mjölkningsvallar och var de brukar slå upp sina tältkåtor. Svenska myndigheter har också noll koll om de svenska namn prästerna tvingar på samerna verkligen används. De konstruerade svenska namnen är till för prästen och de riktiga namnen används endast samer emellan, i hemlighet, under kolonialmaktens radar.

 

...i hemlighet, under kolonialmaktens radar.

 

Olof Dagersson Stuorki (1724-81) skattar för landet år 1764. Filip Hultblad har angett att Dagersson Stuorkis åtkomst till landet är oförklarad, men att eftersom svartsläkten fanns på landet vid hans inflyttning och inga konflikter verkar finnas torde det tyda på att han stod i nära släktskap med svartsläkten. Hultblad skriver: “Det är därför sannolikt, att 705:s (Olof Dagersson Stuorkis) hustru Karin Andersdotter från Jokkmokksbyn (skogssamisk numera upplöst sameby) är identisk med 1094:s (Nils Andersson Svarts) dotter med samma namn.

År 1800 delas Tjäruborgarens land i Parkijaur och Skarre, vars innehavare är nybyggare. Skarre är för övrigt en av Olof Dagersson Stuorkis många tillnamn. Jag känner tyvärr inte till betydelsen av detta namn.

Skarre övertogs av friherre Hermelin, som också grundade frälsenybygget Parkijaur 1799, och för övrigt många andra fastigheter och skatteland i Sábme. Hermelin ville bygga upp en infrastruktur för att kunna frakta den titanhaltiga järnmalmen från Ruovddevárre, en mil norr om Huhttán/Kvikkjokk. De områden han lade under sig skulle tjäna som hållplatser och betesområden för de renar som han planerade använda i transporterna.

I mitten av 1800-talet blev skattelanden Skarre och Parkijaur bruksegendom, och så kom 1886 års renbeteslag där lappskattelanden avskaffades. 1890-1905 genomfördes den så kallade avvittringen där huvuddelen av markerna med några penndrag övergick i statens ägo och delades upp i hemman, allmänningar och som kronöverloppsmark – ett begrepp som staten konstruerade för just detta ändamål.

Tidigare samiska skatteland, som samer tvingats betalat skatt för i hundratals år till kronan i form av skinn, torrfisk och torrkött, stals av kolonialmakten Sverige.

Idag är det svensk kultur som präglar Tjäruborgarens land, med gigantiska kalhyggen och tallplantager. Borta är hänglavsskogarna, kulturspåren, slöjdämnena och den biologiska mångfalden. Idag är det svensk lag som gäller för jakt, fiske och renskötsel. Idag är den svenska modellen av skogsbruk synonymt med kalavverkning, markberedning och plantering. Och förstås gruvor och andra exploateringar som ger staten intäkter.

Den svenska kulturen värnar om det planerade tre kvadratkilometer stora dagbrottet i Gállok med tillhörande fyra kilometer lång slamdamm. Den svenska kulturen vill skövla den kvarvarande rest av gammelskog som finns på berglandet Roavvoajvve (Björkholmsberget) för att ge plats åt sprängsten från gruvan, med mera.

Mitt i det planerade dagbrottet fanns en tidigare aldrig kalavverkad naturskog som Allmänningen i Jokkmokk säger sig äga. Skogen inventerades av en ny förmåga på Skogsstyrelsen som inte hittade tillräckligt många skyddsvärda arter för att skogen skulle kunna skyddas. Vintern 2016-2017 kalhöggs skogen.

Det omvalda kommunalrådet i Jokkmokk socialdemokraten tillika gruvkramaren Robert Bernhardsson klättrade upp på en stor sten på detta kalhygge i samband med en intervju av Svenska Dagbladet. Kommunalrådet svepte med handen över kalhygget och det av Vattenfall utbyggda Parkijaurmagasinet och yttrande att en gruva i detta industrilandskap inte gör något. Det är ju hur som helst förstört.

 

…harrar och rödingar, kommer strömma ner i dagbrottet.

 

De arkeologiska lämningarna efter timmerkåtorna vid Gállokjávrre är inte undersökta av arkeologer. De kanske undersöks om prospekteringsbolaget Beowulf Mining ges bearbetningskoncession av en ny regering. Om det blir ett dagbrott i Gállok kommer självklart alla kulturspår som klarat sig undan skogsbrukets härjningar att utplånas. Också själva sjön Gállokjávrre. Dess vatten, med harrar och rödingar, kommer strömma ner i dagbrottet.

Kommer den svenska kulturen ännu en gång att ges företräde?

 

 

*Filip Hultblads avhandling Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken (1968).

Views: 428


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Be the first to comment



Norna

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag

Tors Galleri