Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.


Husnära natur

Jobbet på Allmek är slut, men det kan bli mer jobb senare.

Fyraåriga skygga Mustasch dök upp igår. Tre år sen han var här sist. Han bor numera i lagårn hos Bert och Alice Eriksson i Fagerlund drygt en kilometer bort.

Jag har skrotat runt vid huset här i Randijaur och hittat en del spännande saker.

Blomfluga på kråkvickerblomma

Mitt filmprojekt från gammelskogarna får vänta ett slag tills det visar sig att mitt inflammerade knä inte sväller upp mer. (Dränerade över 80 ml ledvätska igår, och så cortison in i leden…)

Gräs i blåst

Måste också träffa min son Anton och hans Sara och hitta på nåt roligt. De har kommit upp från Västerås där de numera bor. Kanske med båt i Kvikkjokk? Och dotter Elina och underbara barnbarnet Mira. Kanske i Änok, som Elina jämt tjatade om att vilja besöka när hon var liten.

Blåklocka

Först ta det lugnt och avvakta, göra musik med ett flertal baspålägg som grund. Kör via ett M-Audio interface rakt in i datorn. Macs Garageband är ett roligt program som tagit sig oerhört i den senaste versionen.

Pollinatör på gullris

Den 3 augusti blir det tåg till Göteborg för att ansluta till Åsa och Astrid. Ja det blir ett racklande utan dess like. Och innan skolan börjar ska vi vandra Rádjebálges från Ritsem, är det tänkt…

Rönnblad

Skogstur och extraknäck

Astrid dagen innan vi drog till skogs

Kontrasterna i livet är extrema för tillfället.

Vid tre-tiden på morgonen. Kåtan uppställd vid Tjierkimnabben vid Gárásj

Från frilansande och insamlande av bilder, film och textmaterial från skogar och fjäll till ett ”riktigt” arbete.

Jarre vid Gárásj
Lingonblad i bränd rot
Koordinater präglade på platta fastspikad på stolpe vid tälplatsen. Är det någon som vet varför?
Älgbetade sälgar på väg upp på den markanta knölen Tjierkimnabben
Astrid spelar munspel och Åsa studerar bilder på toppen av Tjierkimnabbe.
Ráddná snart fyra månader

Jobbar nu åt företaget Jokkmokks Allmek med att montera ner och forsla bort transportörer, elmotorer, gångbanor, med mera på Jokkmokks Värmeverk. En rolig syssla i ett par veckor med trevliga arbetskamrater, vilket känns lite ovant för en ensamvarg. Och att ha en lön! Behövs i bistra tider. Kolla in min nuvarande vardag här: http://www.youtube.com/watch?v=HuVbJtQUiXo

Att göra och sprida film

Midsommarafton! På Facebook debatteras min polisanmälan mot personen som lagt upp min film på The Pirate Bay. En sund och seriös debatt, men på andra forum på Internet får jag klä skott som en gammaldags, sniken jävul. Där råder i vissa fall en rent hatisk stämning.

Huvudfiguren i Löshundjakt i norr, jämthundshannen Astok

Grejen är den småunika situationen att Henrik Rasmusson på Internationella åklagarkammaren beslutat väcka åtal mot Sanoj, som fildelaren kallar sig. Min kompanjon tillika jägaren i den stulna filmen Lars Öderyd, har en svärson som hjälpt oss gräva fram information om denne Sanoj. Info som han hämtat helt lagligt. Info som åklagare Rasmusson tycker är nog stark för att väcka åtal.

Min gamla dv-kamera som tjänstgjorde i produktionen

Argument som att jag ska tacka för gratisreklamen och kommer att tjäna pengar på sikt, för var cirka 200:e nedladdning som Andreas Viklund skrivit på fb, är säkert sant. Allra helst med tanke på hans egna erfarenheter som musikartist. Det är förstås så att reglerna för upphovsrätt inte hänger med i en tid när teknikutvecklingen mer eller mindre skenat. Det är förstås så att den utvecklingen mest är på gott, men ibland på ont.

Vinterälgar

Det är absolut så att fler kan producera kultur och nå ut med den, som Andreas Viklund skriver. Det är bra. Men grejen är att jag vill styra över min film själv. I eftertexten vädjar jag faktiskt till dem som ser filmen att inte sprida den vidare på det sättet. Om det är en gammeldags och korkad inställning som jag egentligen förlorar på, så får ju också jag ensam stå för det misstaget.

Höstlöv

Jag har haft omfattande jobb med att lära mig videoredigering i ljud och bild. Och om hur filmen ska maknadsföras och distribueras. Jag har lagt ut rätt stora summor pengar för att producera filmen. Tid som ingen annan än jag själv betalat. Ingen försäkringskassa, arbetsförmedling eller annan instans i trygghetssystemet. Jag har inte haft någon sponsor som hjälpt till ekonomiskt under produktionen. Jag och Lars Öderyd bekostade DVD-utgåvan i 5000 exemplar själva. Tanken är förstås att försäljningen av filmen ska göra att jag får igen de pengarna, helst med ett  överskott. De pengarna kan jag inte vänta på i månader, eller år. På vissa internetfora har jag också fått kritik för att jag uttalar mig om att det inte är lika kännbart för giganter som Madonna eller enorma Hollywoodproduktioner att folk laddar ner deras alster utan att betala. ”Jaha, det är okej att ladda ner andras grejer, men inte dina egna”, typ. Jag har aldrig sagt att det är okej. Jag har bara sagt att det inte är lika ekonomiskt känsligt. Om jag hade tjänat om än bara några miljoner på min film hade jag inte brytt mig om några tusen nedladdningar av filmen. Nu rör det sig (tyvärr) inte om de summorna.

Höstbjörk

OK. Att bränna en plastbit kan tyckas vara en gammaldags modell för att nå ut med digital media. Men i så fall är också det mitt val. Det finns ju faktiskt fortfarande folk som skriver och ger ut tryckta böcker… Jag tycker det är respektlöst och arrogant att någon annan helt obekant hemmapulare ska rippa filmen med urschlig kvalité för att sen lägga ut den för fri nedladdning på en plats som hemmapularen valt. Om min och Lars Öderyds vilja varit att praktisera modellen med fri nedladdning, hade vi lagt ut filmen själva. Inte anlitat Sanoj eller någon annan amatör.

Älgskovel

.



Vår i Dievssajávri

Tänker tillbaka på förra veckans vistelse vid sjön Dievssajávri i gällivarefjällen.

Dievssajávri mot väst

Jag följde med kusin Torbjörn Yngvesson som jobbar som tillsyningsman åt STF när han ställde i ordning stuglägret och placerade ut Kungsledens roddbåtar.

Isvandring

Strålande väder på denna vackra plats, men isen låg ännu tjock ända fram till helgen.

Torbjörn Yngvesson drar båt

Jag fotograferade lövsprickningen och de läckra strutbräknarna som började spira.

Björklöv på gång den 9 juni
Strutbräknar på gång den 10 juni

En ung skogshare sprang runt stugorna rätt så trygg. Jag fick många stillisar och filmbilder.

Hare spegling
Hare vid sjön Dievssajávri
Sittande skogshare
Skogshare med bladstjälk

Hit kommer jag troligen återvända fler gånger!

Dievssajávri mot öst

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.

 

I Änok med Astrid och Ráddna

På vägen till Kvikkjokk låg en alldeles färsk bärskit av björn. Björnen hade hittat mängder av fjolårets lingon och kråkbär. Dotter Astrid tog ut tikvalpen Ráddna ur bilen, så att valpen skulle få lukta på lämningen. Men bara efter några sekunder ville hon spåra och drog i kopplet. Bara 10 veckor och nosen morskt efter marken.Tyvärr kom vi in i ett surdråg som vi inte var rustade för och fortsatte vår resa mot väst.

Björnskit på kvikkjokksvägen

En fisketur i Änok norr om Kvikkjokk väntade.

Astrid och Ráddna vilar på väg till Änok
Ráddna går på bron över Njáhkájåhkå (Njakakbäcken) på darriga ben

Blåsten gjorde dock fisket mindre lyckat. På spö fick vi ingenting. Nu har börstingen definitivt tagit över. Tydligen räcker inte kylan från tolv glaciärer i Sarek för att rödingen ska trivas. Det är mycket märklig!

Astrid kör båt som ett jehu

Istället för att fiska körde Astrid båt iförd min gamla flytväst från slutet av 1960-talet. Gjorde tvära girar och jagade svallvågor så vattnet sprutade. Ráddna fick lära sig båtliv. Skogen är något som Astrid också gillar.

Astrid under låga
Bäck i skogen vid Änok
Gulvit renlav på sten med Vallespiken i fonden

Men valpen blev fort trött av att springa omkring och lukta på allt, hoppa över bäckar och lågor. Så hon somnade, hopkringlad vid mina och Astrids fötter. Jag passade på att dra ett kammofluagenät äver oss och ta fram lockpipan. Astrid härmade järptuppens drill perfekt, och en fågel svarade efter tre-fyra försök. Men hur än både hon och jag lockade, så kom ingen järpe. Troligen blåste det för mycket. Jag drog över mig kammonätet och gick mot den plats tuppen satt, medan Astrid stannade vid ryggsäcken och åt hemmagjord, torkad älgkorv. Jag kom den ganska nära.

Järptupp

Riktig vårvinter i fjällen

Sitter här i Randijaur i regn och rusk och snön smälter snabbt på vallarna. Men det är ändå rejält vintrigt. Som en mer normal vårvinter från 1980-talet och bakåt.

Sol över Niják i Sarek

Annat var det i Vájssaluokta vid Stor Lule varifrån jag återvänt för tre dagar sedan och där vistats en hel vecka. Solen gassade från molnfri himmel mest hela tiden och det var oftast helt vindstilla. Jag kan inte säga att jag är direkt bortskämd med sådant sagolikt fjällväder. Jag fotograferade och filmade och hjälpte vännen Johannes Päiviö att lasta och klyva ved som sen transporterades till sommarens tältkåtaplatser vid kalvmärkningshagar i Badjelánnda.

Johannes Päiviö kör björkved till kalvmärkningshagen vid Skuolla i Badjelánnda

I Vájssa såg jag en ringduva den 5 maj och den 7:e dök en koltrasthanne upp. Vid Guvtjávrre, i översta björkskogen på sjöns sydvästra sida, syntes färska spår efter – en mård!

Mårdspår vid Guvtjávrre

Och under veckan såg jag spår efter minst fyra järvar. Efter en tur fram och tillbaks till Rijtsem såg jag två havsörnar vid ett nätutläggningshål ute på Áhkkájávrremagasinet. Viltrikt land, och mer lär det bli när lämlarna kommer igång. Om de nu gör det. Det var många år sedan det sista rejäla gnagaråret, men karaktäristiska spår visar att ett lämmelår kan vara på gång. Det var full vinter och skare i hela denna fjällvärld med få bartinade fläckar.

Rand med barmark vid Gisuris i Sarek

Om inte våren sätter fart fort blir det besvärligt för renarna som kommer vandrande från vinterbetet i skogarna att komma åt bete. Jag lämnade Vájssaluokta och körde över den förfärliga, av Vattenfall, förödda sjön.

Isvallar på Áhkkájávrre

Nu med lågt vatten i magasinet var det riktigt äckligt att ta sig fram, med sprickor och vallar överallt. Och öppet vatten där det porlade vatten mellan pölarna som innan regleringen. Med mig på skotern hade jag en hundvalp som jag fått av Johannes. En åtta veckors tik med lapphund och mycket vallhund i sig. Det ska bli spännande att se om hon duger till jakt. Kanske som bandhund? Redan nu visar hon i alla fall att hon kommer att bli en bra familjehund, och det är egentligen det viktigaste.

Åsa, Ráddna (vän) och dotter Astrid

Hot om avverkning i Änok

Jag har med stort intresse följt Tendens i P1 där naturens läkande kraft avhandlades. Hur människor som är sjuka i både kropp och själ ges lindring och bot genom att vistas i naturen. Eller bara med att se på fotografiska naturbilder från sin sjukhussäng. Naturen har mycket mer att ge än vad vi kan föreställa oss. Och tänk på alla växter som finns där ute i skogar och på fjäll, som ännu inte är upptäckta men med verksamma substanser mot människors sjukdomar. Naturen, med fjäll, deltaland och skog, och alla andra naturtyper, är värt så mycket mer än pengar från malm, vattenkraft och timmer. Tyvärr tycker inte alla så.

Levnadsglädje

Tyvärr är vi ganska ensamma i det stora hela, vi som tycker så. Inte ens folk som har sina rötter i Kvikkjokk, som kanske bör vara en aning mer restriktiva mot det moderna storskogsbruket – som kanske har lite mer naturmänniska boende inom sig än vad andra har. Men inte. För en del måste naturen göras om till pengar, som det enda värdet. Cirka sju kilometer norr om Kvikkjokk finns fin gammelskog som två skogsägare sökt tillstånd till att slutavverka. De vill göra kalhygge av alltihop.

Hotad gammelskog i Änok sju kilometer norr om Kvikkjokk. Sarekfjällen i fonden.

Ingen annan markägare har gjort några kalhyggen i detta område. När länsstyrelsen för några år sen ville göra naturreservat av Änok som länsstyrelsen själva i vanlig ordning skulle förvalta, ville kvikkjokksborna visa att de är de bästa förvaltarna och har så varit i flera hundra år. Tillsammans med ett tjugotal kvikkjokksbor (människor som bor permanent eller äger mark vid byn) reste jag till Luleå och landshövding Per-Ola Erikssons residens. Jag visade bilder och berättade om hur byborna vårdat området i generationer. Att den sällsynta osttickan växte ett stenkast från min och min brors stuga, och ett sjok knottrig blåslav på en 500-årig tall bara tio meter från stuguväggen. Jag visade en flygbild över deltat där barrskogen på deltasidorna låg helt orörd.

Flygbild över Änok, med privatägt deltaland och skogsmark på sidorna.

Efter detta rev landshövdingen upp planerna på att göra naturreservat, vilket gladde oss oerhört. Så dundrar det fram andra markägare som vill hugga ner all sin skog. Och här står jag med byxorna nere, och de andra byborna också som besökte landshövdingen. Alla önskade att Änok skulle förbli som det var, att kvikkjokksborna skulle fortsätta vara förvaltare av sin egen skog. Så mycket var den åsikten nu värd. Nu har länsstyrelsen skäl till att snabbt bilda naturreservat av hela alltet…

Karta över hotade områden, 55ha markerade med heldragen röd linje. Änojávvre i bildens nedre högra hörn.

Kvikkjokksvägen rustas upp

Grått, grått, grått. När jag kollade vädret för Kvikkjokk på yr.no visades ännu mer grått för de kommande dagarna. Inte för att det måste vara knallsol för att vara ute och fotografera, men nån liten solstimma bör det ändå vara. Och vinden. Bara det inte blåser för hemskt, som det gjort till fjälls mest hela tiden.

Var tvungen att beställa en extra laddning pellets till för att mäkta med resten av vintern. Han som transporterade de tre pallarna hit till Randijaur, berättade att de flesta pelletseldare beställt en laddning mer än vad de brukar. Ett tecken på att vintern verkligen har varit bister.

Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk

Påsken närmar sig och jag bävar för att köra bil västerut. Vägarbete pågår mellan Tjåmotis och Kvikkjokk, och det rejält. Visst är det ett måste att reparera den makalöst eftersatta vägen, men de kan väl ta det lite lugnare, åkarna. Men de far fram som på ackord. Lastbilarna kör skytteltrafik med grovt grus som de hämtar vid Parkijaur. I hög fart brakar tre-fyra bilar fram efter varann på den urschligt smala vägen. Krockar med personbilar har inträffat, och dikeskörningar. Ett flertal bilister har mött sladdande lastbilssläp där olyckan så när varit framme. Hoppas det inte händer nåt med påskens alla skoterlastade bilekipage.

Bilisterna måste själva kasta bort stenar för att kunna ta sig fram

Syskonen utter och fjällfärder i mitt första blogginlägg

Nu startar jag min blogg om mitt liv i naturen, med eller utan kamera om halsen, med eller utan bössa på ryggen.

Ungar söker trygghet hos varann medan mamma utter fiskar.

I februari – mars har jag farit runt en hel del i fjällen och skogarna vid Kvikkjokk. Undersökt riptillgången, letat efter spår av allehanda djur, platser för läckra landskapsbilder, tillgången på vinterrenar, kadaver, med mera. Skoterkörning i -30 är inte roligt. Det går knappt att klä sig ordentligt – min näsa som flagnat och svällt upp vittnar om det.

Lars-Nils Kuhmunen är i alla fall rejält påklädd.

Trots den hemska kylan satt talltitorna uppburrade i björkskogen till synes helt oberörda och förebådade våren intensivt kvittrande. Samma med strömstaren i Gamájåhkå. Den drillade och sjöng fastän den just hade dykt i strömmen.

Ripjägare i stormig björkskog.

I helgen var jag i Tarradalen för att fotografera, men det blåste och yrde utan avbrott. Trots det kom det fyra glada, unga och morska män från Umeå på skoter. De skulle skida i Sarek. Skotrarna lämnades vid Slihtajåhkå, vid gränsen till Padjelanta nationalpark. Sedan skulle de tälta en bit in i parken. Jag som trodde dylika entusiaster var ett utdött släkte. Att unga människor inte alls ägnade sig åt dylika strapatser. I kvikkjokksfjällen har det blåst och stormat i över två veckor, så de fåtal ripjägare som vistats i dalen har inte kunnat jaga. Idag, den sista jaktdagen, har alla jägare dragit hemåt, så Darrhavuopmes skrala fjällripstam får lugn och ro.

Fjällämmel från 2001.

Pärlugglor som poar trots att vintern är så långt gången, och hökugglan som visade sig vid STF:s stuga i Såmmarlappa, visar att sorkar och lämlar är på gång. Om nu bara smågnagarna får föröka sig utan att väder och klimat ställer till det, kan sommaren bjuda på rika kullar av ripor, tjädrar och andra fåglar. Kanske det blir lämmelår. Som 2001? Hoppas på det!

Kvällshimmel vid vinteröppet uttervatten.

De tre uttrar som jag filmat tidigare i vinter har flyttat till andra nejder. Hoppas kunna återfinna dem nu när dagarna är längre och varmare. Samlar material till en ny film.

Tor Lundberg

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…