Överklagan om avverkning i Änok inlämnad!

Den tallskog som Skogsstyrelsen lämnat klartecken för att avverka syns där deltat slutar i bildens högra del. Den ligger på Jåhkågaska Tjielldes marker. Något samråd med denna sameby har inte skett!

Nu har jag skrivit en överklagan som skickats till Skogsstyrelsen idag. Den lyder som följer:

Överklagan avverkningstillstånd A47878-2009

Jag överklagar skogsstyrelsens beslut att medge avverkning á 40 ha i Änok norr om Kvikkjokk.

Risken för skador på den mark jag är delägare i, Kvikkjokk S:1, är överhängande eftersom virket måste transporteras över Kvikkjokk S:1. Tidigare har samma markägare som nu vill avverka i Änok orsakat stam- och markskador när de utan tillstånd korsat marken som jag är delägare i med skogstraktor. Jag vill inte att någon dylik åverkan ska upprepas.

Som andra skäl till min överklagan anger jag följande:

Området har extremt stor betydelse för mig och många andra människor som lever i eller har anknytning till Kvikkjokk. Och ännu idag fyller Änokområdet en viktig funktion för försörjningen för oss markägare, främst genom jakt och fiske, men också till exempel för min personliga del som fotograf. En slutavverkning i ett ekologiskt känsligt område som detta kommer tveklöst att påverka möjligheterna till den typen av försörjning. Dessutom har området ett högt rekreationsvärde, även för människor utan anknytning till trakten.

Om kalhyggen tas upp i Änok kommer de aldrig att kunna återbeskogas. Det ger den enorma kalavverkningen i början på 1970-talet, genomförd av samma avverkningsivriga markägare som nu, tydligt vittnesbörd om. Det område man nu vill avverka är ännu mer utsatt för väder och vind. Det är helt uppenbart att hyggen på ömsom sidor Änokälven också de kommer att bli överväxta av björk- och videsly och att inga andra trädslag kommer att kunna växa där. Den avverkningsbenägna markägaren har i decennier och generationer eftersatt åtgärderna för återplantering. Det är ett faktum som Skogsstyrelsen också påpekat. Likafullt ger Skogsstyrelsen möjligheter till att ännu mer mark kommer att misskötas.

På grund av sitt storslagna läge invid Sarek och Laponia och tack vare sin för breddgraden optimala rikedom av växter och djur, har denna obrutna natur mellan gammelskog och deltaland skildrats flitigt genom åren, bland annat i böcker av Edvin Nilsson, Cay-Curry Lindahl och Hans Anderson. Tack vare marknadsföringen har områdets status för naturvården, friluftslivet, rekreationen och turismen nått höga höjder. Också jag själv har beskrivit landskapet, i text, bild och på film.

Lagbrott

I §18 skogsvårdslagen står följande:

”Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.”

Lagen är tydligt och säger: får inte ges om avverkningen är oförenlig med naturvårdens intressen.

Skogsstyrelsen har själva klassat området som nyckelbiotop, och länsstyrelsen bedömer att det är av väsentlig betydelse för naturvården. Det uppfyller också kriterierna som riksintresse för naturvård (Miljöbalken 3 kap. 6§) och riksintresse för det rörliga friluftslivet (Miljöbalken 4 kap 2§). Det är uppenbart att detta inte alls har beaktats i beslutet om avverkningstillstånd A47878-2009.

Jag anser därför att skogsstyrelsen genom tillståndsgivningen för avverkning i det aktuella området bryter mot den lag som primärt styr skogsstyrelsens egen verksamhet. Om något område i landet fyller kriterierna av väsentlig betydelse för naturvården, så är det detta. I en vidare tolkning av begreppet kulturmiljövård anser jag också att en avverkning helt skulle förändra karaktären i den kulturmiljö som hävdats i århundraden av renskötande samer, samer utanför renskötseln och nybyggarbefolkningen.

I samband med prövninmgen av avverkningsansökan har samråd endast skett med Tuorpons sameby. Inte Jåhkågaska Tjiellde, trots att halva avverkningsarealen – den på östra sidan av Änokdeltat – är denna samebys område.

Astrid på Fiellokberget i början av juni. Risken att landskapet i bakgrunden ska besudlas av ett kalhygge finns...
...som på denna bild över Kvikkjokks delta, Kvikkjokk och Sarekfjällen, där de avverkningskåta markägarna tagit upp ett jättehygge på 1970-talet.
Hotad skog.
Här har folk vistats i tusentals år utan att lämna några iögonfallande spår efter sig.
Änokdeltat med skogen som hotas av avverkning till vänter och höger i bild. Bårdde i Sarek i bakgrunden.

Vimmel på Jokkmokks marknad

Vissa av bilderna nedan kommer att publiceras i tidningen Samefolket.

Trängsel och rörelse bland alla stånd där alltifrån rackliga plastleksaker till suveränt läcker slöjd erbjuds.

Är nu ordentligt trött och förkyld efter allt spring på marknadsområdet och i alla byggnader med föreställningar, konst, konserter, kronprinsessa, med mera. De tiotals tusen besökarna bör ha fått sitt lystmäte rejält stillat.

Fullproppat med folk på marknadslördan. Som vanligt!
Den lulesamiska jojkaren och kulturarbetaren Per-Niila Stålka kollar in utbudet.
En av många stånd inomhus med högklassig samisk slöjd. Här silversmeden Torild Labba på samernas utbildningscentrum.
Fotografen Lena Kuoljok Lind och slöjdaren Ann-Sofie Jonsson i gemensam utställning på Ája.
Målaren Leila Nutti samtalar med svärfar Lennart Åstot.
Tema Samisk mat och Slow Food präglade årets marknad. Här är det provsmakning av delikatesser i en kåta på Samernas.
Sång och jojkgruppen Jarŋŋa på Bio Nordens scen i ett bejublat framträdande. Stående ovationer!
Mandy Senger har komponerat gruppens musik.
Jarŋŋa fylldes på av den duktige flöjtisten Alan Dooherty från Irland, som spelat flöjt i Sagan om ringen. Ett riktigt lyft för gruppen!

 

Katarina Rimpi.
Brita Stina Sjaggo.
Jarna fick också förstärkning av Lars Andreasen från andra sidan riksgränsen i det lulesamiska området.


Slöjden och maten bästa utbudet

Idag har det mest blivit rekognosering för vimmelbilder och omslag till Samefolket som jag tänker plåta imorgon. Lite slöjd hanns med,

Detaljer från tre av Mia Viltoks målningar på Samernas utbildningscentrum.
Sara Aira Fjällström tar ner ett av sina alster i glas som Karin Tuolja just köpt.
Konst i tyg och skinn av Sara Aira Fjällström.

annars mest filmning av det samiska köket. Ångande suovas bierrgo på murikkahäll – och mannen som skötte stekningen berättade lyriskt att han hade haft min mor som fröken i årskurs 1-3. Märkligt sammanträffande och otroligt roligt att höra. Kvällen veks åt Smakverksta på Ája, biblioteket på Ájtte-museet. Gourmémat på renkött, med väl anpassade viner. Samisk köttproducent, kock, vinkännare och en näringsexpert berättade utförligt om sina gebit.

Matverkstad på Ája.

Matgästerna förde anteckningar och satt betyg. Alla marknader innebär jäkt och ståhej och det går sällan att skaffa sig fullödig information om allt som händer. Det ska hinnas med så mycket, och dotter Astrid mitt i allt detta. Astrid fick lite plåster på såren i alla fall. Den njálmmefáhta, oväderskrage, som vi beställt blev klar idag. Lycka mitt i marknan!  Jag tycker att den största behållningen av Jokkmokks marknad är konsten, slöjden, föredragen, musiken, maten. Och så förstås alla mer eller mindre bekanta som man inte sett på länge.

Kronprinsessan Victoria gör Jokkmokks marknad

På Sameslöjdstiftelsen.
Kronprinsessan får gåva från Samernas utbildningscentrum, överräckt av Mikaela Unga Pirak.
På renrace, samtalar med Rickard Länta.
Kronprinsessan studerar bild som Siri Länta just tagit på henne.

Kronprinsessan och den i renracet segrande norrmannen. Undrar vad prins Daniel säger?
Ekipage!
Vild-Hasse säljer korv. Undrar hur många tusen bilder det blivit på denne galne knalle genom åren?
Stor behållning när Lars-Henrik Blind jojkade Mearrariika på Ájtte!

Invigning av Jokkmokks marknad

Jag besökte historiska marknaden igår, den 1 februari, och lyssnade till författaren Yngve Ryds lovsång om att åka skogsskidor med en stav. Som det brukades förr i tiden.

Elina Nygård-Hansson sätter iväg på hembygsgårdsområdet på riktiga träskidor gjorda av Bo Östergren, och med en stav. En väl beprövad samisk åkteknik.
Yngve berättar hur stavtrugan gjordes förr, av uppkokta granremsor och rötter. Och att spetsen inte fick vara för spetsig, då kunde hunden skadas i renskogen.
Yngve Ryd tycker att det är behagligare att vila mot en stav än två.

Idag började den moderna marknaden med jojk av Katarina Rimpi, sång av Dálvvadiskören, tal av kronprinsessan Victoria som invigde marknaden, utdelning av en mängd stipendier.

Katarina Rimpi efter avslutat jojknummer. Hon fick Jokkmokk korvs pris á 10 000 kronor för sina insatser som sångare/jojkare.

Katarina Rimpi är alltid ett säkert kort.

Katarina Rimpi och gatuchefen Lars-Gunnar Lundvall får igång publiken.

Kören gjorde entré med facklor och sjöng en mycket fin samisk sång, med fantastiskt bra ljud. Jag har aldrig hört så bra ljud från en kör. Det är svårt att fånga alla röster i jämn nivå med mikrofoner. Bra jobbat Ronny Danielsson och övriga!

Delar ur Dálvvadiskören framträder på invigningen.

Ser fram mot imorgon då marknaden drar igång på allvar. Då blir det filmning av matlagning, servering och folkvimmel. Plåtning av vimmelbilder, mer prinsessa, med mera.

Kronprinsessan Victoria i en för tillfället skulpterad tron, flankerad av SÄPO-snubbe i slips och kommunchefen Anders Nygårds - som ser ut som en forntida birlkarl.
Vi syns väl imorgon?

Farväl januari

Kollar igenom den sparsamma skörden av bilder från den hemskt kalla januari.

Huset i Randijaur. Med kameran går det att överdriva, för så hemskt mycket snö var det inte i början av månaden. Notera byggnationen över bron. Jag min superoptimist trodde det skulle gå att lägga plåten bara det blev blida. Men det har det varit dåligt med.
I Kvikkjokk med dotter Elina och Mira.
Och Astrid skottar snö.
Mira hålls av moster Astrid. Trots barnens magsjuka var det mysiga dagar.
Minus 32. Åkte på en tur efter toppfågel med kamraten Henrik Lindvall, men inga fåglar gick att se. Möjligen visar subtila tecken att en fågel mellanlandat på bildens tall och sen flugit vidare,
Henrik Lindvall med muskedunder på ryggen. Vi skidade nära sex kilometer i rejält lös snö. Men skidorna gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk, flöt bra. Med Tegsnäs hade det inte funkat!
I skymningen var det troligen närmare 35 minusgrader.
Kallt landskap efter kvikkjokksvägen.
På högre höjder sopar ljumma vindar bort snön från skogen.

Härliga februari väntar med marknaden som startar den tredje med insatser av både EOS 5:an och videon. Sen mycket skidåkning med pulka. Återkommer!

YouTube-klipp och filmfusk

Nu har jag laddat upp ett par nya kortfilmer på YouTube.

Simmande utterungar.

Den ena med klipp som ska ingå i en längre film kallad Vinterälven, om livet i och omkring en levande lappländsk älv. Filmen innehåller sekvenser av djur skildrade i sin naturliga miljö. De är inte tama och utplacerade för att filmaren ska få fina bilder, utan de finns bara, vilda i det vilda.

Gunilla Falck fotograferar utter i -22.

Nu hade jag sådan tur att Gunilla Falk som bor i Vaikijaur, ringde och tipsade mig om uttrar – en hona och hennes två ungar – som höll sig i ett vattendrag dag efter dag, vilka hon kunde fotografera utan att störa. Kolla hennes blogg här. Och det är just det som är viktigast, tycker jag, när kameran ska användas. Att fotografera eller filma djur utan att störa eller förstöra. Att skildra djuren dokumentärt.

Skogsmård i torrfura.

För att lyckas får man gömma sig eller smyga som vid jakt, eller ha tur och hitta individer som är tryggare än andra.

Ätande fjällämmel.

Detta seriösa förhållningssätt till det vilda gör att jag är medlem i Naturfotograferna.

Gäspande älg.

Kolla gärna motsatsen, där pengar, okunskap och lathet styr. Inslag i ABC News där amerikanska djurfarmer försörjer naturfjärmade filmare med tama djur, och skötare som ser till att vargen, puman eller räven följer manus. Där allt ska vara businness och rapp underhållning. Lyssna på hur det är ställt i Medierna i P1 (inslaget börjar efter 22 minuter), där jag lämnat en kommentar. Märkligt nog är jag ensam att tycka till om denna moderna och vulgära filmproduktion.

Katthonan Minsann.

Den andra filmen Fem får i Randijaur och Kvikkjokk (tama) handlar om de små kreaturen jag och sambo Åsa skaffade 2001, vilka nu tunnats ut till två tappra tackor. Jag vet inte hur gammalt ett får kan bli. Och det är det väl få som vet egentligen, eftersom de i köttproduktionen ofta slaktas när de lammat efter första eller andra gången. När vi köpte fåren från Bert Eriksson här i Randijaur visste han inte exakt hur gamla de var. Troligen är de kvarvarande kring 15 år gamla.

Oro till Orust, SJ never more

Åsa, Astrid och jag fick en resa av svärmor Birgitta för att fira jul på Västkusten. Det var med bävan för vad som komma skulle jag hoppade på bussen i Jokkmokk med min lilla familj. För de senaste vintrarna har tydligt visat hur miserabelt ställt det är med statens järnvägar. Också nu i vinter har det stundtals strulat någonting hemskt, men jag – optimisten! – tänkte att det väl ändå skulle var övergående. Att SJ nog skulle skärpa sig över julhelgen.

Älvsby tågstation. Resan börjar med fyra timmars försening.

När bussen väl anländer till Älvsbyn och vi konkar våra fem kollin in i väntsalen är dock det första jag ser texten ”Avbrott” på en informationsskärm på väggen. Någon är ute på perrongen och får reda på att tåget som skulle starta i Luleå är två timmar försenat. Salen fylls med allt fler resenärer. En gubbe som jag först tror vara en SJ-anställd far omkring bland folket i en självlysande säkerhetsväst och surrar högljutt en obegriplig rotvälska. – Tåget försenat i två och en halv timme, upplyser någon. Så håller det på. Förseningarna förlängs hela tiden, en kvart, en halvtimme. Och fortfarande inte ett blipp på skärmen eller pip i högtalarna. En resande tycker att det är värdelöst att SJ inte ringer till oss och berättar hur det är ställt. -De har ju våra telefonnummer. Vi fyllde ju i dem när vi bokade biljetten, säger han. Efter att vi besöker en närliggande restaurang, får vi senaste budet. Fyra timmars försening! Så småningom blir det påstigning i alla fall. Först inne i kupén informeras det om att förseningen beror på vagnsbrist. Hur kan det saknas vagnar, funderar vi, eftersom vi och de flesta med oss har bokat biljetter flera veckor i förväg, så SJ borde ha haft rejält med tid på sig för att veta exakt hur många personer som skulle resa. Vi kryper till kojs i sovvagnen, somnar och sover konstigt nog ända till morgonen. Försenade igen.

Kaos och frustration bland resenärerna på Centralen i Stockholm, fångad på en sekund.
Astrid är less.

I Stockholm är alla tvungna att lastas över till bussar eftersom ett tåg med timmer har vält efter spåret. Personal med gula jackor ska visst ledsaga oss till bussarna, men inte syns det till några sådana. Det var först sen vi själva letat oss fram till buss-gaten som de dyker upp. Men någon buss till Göteborg vet de ingenting om. Efter två timmars väntan snudd på kapar en passagerare en buss som vi får åka med.

Astrid i vimmlet.

Barnen står ut bäst med att vänta timme ut och timme in.
På väg till tåget i Skövde.

Bussen går dock bara till Skövde. Busschauffören är förbjuden att köra längre. Måste få mer sömn. Vi har 40 minuters rast på ett hamburgerställe – som SJ betalar. I Skövde nytt tåg. 13 timmar försenade anländer vi Göteborg. Klockan kring 24.00. Astrid helt slut.

Utpumpad dotter.

Mormor och morfar väntar på perrongen. Övernattning hemma hos svärföräldrarna i Trollhättan. Full vinter med nära tre decimeter snö och -14 grader, inte ett moln på himlen.

Åsa, Astrid och mormor Birgitta på väg från deras radhus på Lextorp i Trollhättan. Till vänster väntar morfar Conny.

Vi går på café.

Läckra bakelser och gott kaffe.

Besöker Jan Grahns fotoutställning i Trollhättan. Imponerande bilder av denna 80-åriga nestor i vår förening Naturfotograferna/N.

Jan Grahn/N på sin utställning i Trollhättan.
Rejäl isvinter på Västkusten från Connys bil.

Julfirande hos Åsas syster Pia Benson och hennes familj i Kungsviken på Orust. En fantastisk plats!

Peter Benson och dottern Julia, Birgitta och Conny Lindstrand i soffan, Pia Benson, Åsa Lindstrand, Marc Benson och Astrid Lindstrand samlad i Kungsviken. Marc är tomte, Astrid nissa.
Julklappsutdelning.
Idyll på Orust skymtar från Peters bil.

Av Pia och Peter får jag en tjock bok i julklapp – Livet, av Rolling Stones gitarrist Keith Richards. En mycket bra och öppenhjärtlig bok som jag sträckläser. Jag har aldrig varit något Stones-fan, men nu när jag lyssnar på de tidigaste skivorna på Spotify, också den nyaste Exile on Main street, förstår jag deras storhet. Särskilt intressant att lyssna nu när jag vet hur många av låtarna kommit till.

Jag läser Keith Richards bok. Foto: Åsa Lindstrand.
Svärmor på promenad vid Kungsviken. Foto: Åsa Lindstrand.

På annandagen besöker vi familjen Benson i Kungsten, Göteborg. Det är alltid roligt att umgås med dem. Vi går upp på en höjd nära den bensonska bostaden för att åka pulka. Ingen bebyggelse på denna kalott. Fin utsikt och natur med en massa träd, vinterståndare, en duvhök sveper förbi och det syns massor av harspår.

Marc drar kusin Astrid.
På vägen passerar vi en Jaguar.
Snölek för Astrid också i Göteborg!
Astrid och Marcs första åk på den i Tyskland inhandlade kälken gick inte så bra...
...andra åket gick bättre!
Utsikt från höjden i Kungsten med Göta älv och ett industriområde.

Hela klanen Lindstrand-Benson-Lundberg spelar ett TV-spel som går ut på att svara snabbt och rätt på frågor om musik. För mig och Åsa går det inget vidare, men det är roligt ändå. Peter och jag gör ett par av Göteborgs välsorterade musikaffärer.

Peter på Magasinsgatan i Göteborg på väg till första musikaffären.

Jag förälskar mig i en ståbas, men köper bara en sladd till min elektrifierade dito.

En enorm mängd stränginstrument och förstärkare.

Återresa. Tåget är bara tjugo minuter försenat. I restaurangvagnen är det dåligt med mat. Mycket har tagit slut? Bara halvfabrikat, pan-pizza och elände. Varför kan SJ inte fixa till rejälare föda? Flera lampor är sönder och det är mörkt i ”restauragen”. Ingen av personalen bryr sig om att byta. På toaletterna löper skitränderna på porslinet. Är inte tåget nystädat? Förutom några skrikiga barn förlöper dock natten väl. På morgonen sprutar vatten från taket i ett par av vagnarna. De båda konduktörerna öppnar innertaket. Därinne drevsnö som smälter. Tur i alla fall att det inte rinner vatten inne i kupén. Detta tåg går i alla fall nonstop fram till Älvsbyn, eller rättare sagt Boden. Den drygt två timmar långa förseningen innebär att bussen som skulle ansluta till Jokkmokk har gått. Innebär en timmes påslag till. Politikerna tjatar om klimatet och att vi ska leva miljövänligt. Men tåget, det miljövänligaste transportsättet, vars spårstruktur redan finns på plats, struntar de i. Sossarna avreglerade detta som landet äger gemensamt – ett vansinne av sällan skådat slag. Moderaterna gör ingenting. Här är det bara bilar och motorvägar som gäller. Också ett sagolikt tokeri. Att inte ens se till att järnvägen underhålls och att det finns dugliga tågset, är bedrövligt dåligt. Nog var det snö och kyla också på 1970-talet, och då fungerade det mesta utan mankemang. Nu fallerar det i både stort och smått. Idag är sista dagen av min sjukskrivning och kryckorna är kastade. En bra början på 2011. Undrar när SJ ska friskskrivas? GOTT NYTT ÅR ALLA BLOGGLÄSARE!

Kontrasternas tid

Nu är det verkligen hit och dit.

Den med samiska symboler späckade Akkatj kraftstation är under ombyggnation

Ena stunden plåtning under jord i Akkatj kraftstation,

Jobbare från PEAB i en ort i Akkatj
Formsättare

sen på älgjakt i Mjölafors,

Denna bild dock från en annan jakt under hösten, med Lars Öderyds ungtik Amie (egentligen är det hans sambo Karina Nordström som är ägare)

imorgon operation av en spretande tå i Gällivare.

Denna bild från en av mina många knädräneringar under sista halvåret, utförd av suveräne Peter Vaher

För att inte tala om vilka snabba kast det är med vädret.

Snöig skog efter Kvikkjokksvägen

Ena dagens morgon närmare -30 och på kvällen snöfall och milt. Vad jag kan minnas har ingen november varit så kall som denna. Och ska man tro vissa vädergurusar, så är det bara början på en rekordkall vinter.

Död katt lever

Min sambo Åsa envisas med att döpa alla sina djur med begynnelsebokstaven M. Minsann (gammelkatten som numera vilar på Lingäll på västkusten), katthonan Musslan (som vilar under en buske på tomten), honan Missil, hanen Mysko och hanen Musseron. När jag fick erbjudande av gode vännen Johannes Päiviö att rent av få en hundvalp, tackade jag ja efter en stunds funderande. (se blogg från maj). Sambon och dotter Astrid blev överlyckliga, men namnet på valpen bestämdes i strid med Åsas tidigare principer – till  Ráddná ( inte så konstigt egentligen eftersom vi  är bosatta i Randijaur, vars originalnamn på lulesamiska är Rádnávrre – vänsjön).Busig och vild kom valpen in i huset. Och utan minsta hum om kattspråket, försvann naturligtvis alla katter. Kvar blev hunden Ráddná som inte fattade nåt. Att det var just hon och hennes i kattspråk totalt olämpliga uppträdande som var upphov till att de försvann.

Idag är Missil ganska bra kompis med valpen, men med Mysko funkar det, men på nåder. Och så, efter drygt fem månader visade sig Musseron just nu ikväll. Jag hade aningar om att han levde eftersom kattmaten har gått åt som aldrig förr på nätterna. Och det faktum att katterna ju brukar komma hem när snön kommer. Åsa, och också Astrid, blev förstås jätteglada

Musseron. Som "vanligt" i köksfönstret.

!

Skallkung utsedd i Jokkmokk

Idag avgjordes Skallkungen – jaktprovs-SM för skällande fågelhundar.

Den nyligen pensionerade polisen Jan "Ludde" Ludvigsson från Kiruna förstärker hörseln i blåsten.

Jag följde med provgruppen Jan Ludvigsson och domare Kent Renlund med sjuåriga norrbottensspetsen Kolgårdens Troj.

Norrbottensspetsen Kolgårdens Troj.

Halv storm under de tre timmar provet pågick och naturligtvis inte en enda fågel som satt för hunden.

Troj på sök.

Det var i alla fall roligt att följa med och lära känna nya människor och nya skogar.

Provdomaren Kent Renlund och hundägaren Jan Ludvigsson.

Porjussonen Kent Renlund har det provområde vi gick på efter ålloluoktavägen, som en av sina favoritplatser. Skallkungen 2010 vanns av treåriga Luokanjarkas Isabella, ägare Karl-Anders Karlsson, Järvsö.

Skallkungen Karl-Anders Karlsson flankeras av andrapristagaren Björne Hagström och Göran Hellström.

Spännande skog

Att strosa runt i de riktiga skogarna nära fjällen är verkligen en upplevelse.

Skog vid Gárásj.

De backiga granskogarna med sin mångfald av arter eller flacka hedland med uråldriga, grova tallar. Kommer ihåg när jag guidade ett gäng mellanstadieelever från stockholmsregionen upp till Prinskullen nära Kvikkjokk. Då kanske de inte var så upphetsade över upptäckten av gammelskogens lunglav på sälgarna, de höga, giftiga örterna i kallkälldrågen, de mäktiga granarna.  När klassen i mygghorderna segade sig uppför den sista backen där grovgranarna övergick i krokig björkskog var det mest gnäll, vill jag minnas. Nu när de är vuxna kanske de berättar om sitt möte med en riktig skog till sina vänner och barn. Då var det mest pest och pina. När jag gick där i täten och hörde jämret bakom ryggen funderade jag på något medel för att få dem på bättre humör. Något att locka dem med. Kom på en modell av riktigt rackartyg som jag och mina kompisar höll på med under sensommarens mörka kvällar. Då vi utsatte tomtägare som var alltför otrevliga när vi pallade deras morötter för hemska ting… Vid en av de övre granarna stannade jag till och sa till gruppen att vänta en stund.

En perfekt gran att samla kåda från, för att göra fjunt!

Jag försvann bort i skogen och hittade en gran med en gammal skada. En reva där bullar av hård kåda bildats vid kanterna. Jag billade bort några klumpar med kniven och återvände fort till ungdomarna. Lovade dem att de skulle få se någonting extraordinärt när vi kommit upp på toppen. Uppe vid den lilla bäcken söder om Prinskullen stannade vi och barnen drack sig otörstiga. Jag gick undan en bit och lade kådbitarna på en skålformad häll. Tog en sten och hackade och mosade sönder bitarna till fint mjöl. Återvände med vänster han kupad och rågad med mjöl. Placerade en tändsticka mellan lång- och ringfingret så att svavlet befann sig just ovanför kådhögen. Drog med plånet över tändstickan och kastade samtidigt upp högen i luften. Det dånade till och en enorm, svartrökande eldkvast sprutade upp. Då blev de först imponerade, stockholmsungarna. Om sanningen ska fram så är det väl denna fjuntning de kommer bäst ihåg från Kvikkjokk.

Bredåker istället för ståndskall

Ráddna i skogens solgata.

Gjorde en kort vandring här vid Randijaur och fångade Ráddna i en solgata (som sonen Anton benämnde solspegling på en sjö när han var liten).

Mobilpratande donna susar förbi i flaschig bil.

Besökte Sunderby sjukhus i förrgår och passade på att plåta lite för bildbyrån på vägen tillbaks.

Luleälvens första kraftverk från kusten räknat, vid Boden.
Norra Bredåker.

Då ringer Lars Öderyd och berättar att Astok ställt ko, kalv och en trettontaggare helt öppet ute på en myr. En jaktkompis sköt tjuren. Surt…

I gammelskogen med Astok och Lasse

En ivrig Astok släpps ut från bilen.

Igår var jag på älgjakt med gode vännen Lars Öderyd och hans jämthund Astok.

Jag vadar iskall och bred bäck. Perfekt behandling för reumatiska ben... Foto: Lars Öderyd

Samlar material till en uppföljare till min film Löshundsjakt i norr. Tyvärr var det vindstilla mest hela tiden.

Jaktområdet. Urskogar inlemmade i ekoparken Karhuvaara.

En mindre ko ståndade Astok. Lasse kallade in honom, men eftersom vi var tvungna leta ryggsäckarna vilka vi lämnat under insmygningen (glömt GPS:en…), fick Astok ingen ny riktning, utan återvände till kon. Lasse trodde att de kanske var en tjur i kons sällskap, så vi försökte smyga på för att se vad det egentligen var. Men älgen hörde oss och gick undan retfullt utom synhåll (pejlen visade mellan 120-150 meter).

Astok är svår att få skarp på bild...

Lasse fick nog av detta irriterade gångstånd och kringgärdade hela ståndet genom att gå runt en sluttning. På så vis kom vi framför ståndskallet. Väntade, men nu var det pall.

Lasse susar förbi en gammal torrfura med mobilen för örat. Notera det oerhört gamla spåren efter yxhugg på jakt efter tjärrik torrved.

Vi smög då dit snett uppifrån, och då gick det bättre. Det var samma ko. Den stöttes och for iväg cirka en halv kilometer. Då hände något häpnadsväckande: Lasse lockade in hunden, som kom direkt! Jägare hade sprungit i området tidigare, så de älgar vi kom i kontakt med senare under dagen ville inte stå.

Astok skakar av sig när han kommer tillbaks.

Vi avslutade jakten och vandrade i mörkret till E45/E10 där vi blev hämtade. Dock gick den sista kilometern genom den värsta terräng jag någonsin upplevt, efter Blockgränsen som den kallas (från domänverkstiden). Tuvor, vattengropar och gyttja varje meter. Blev blöt från midjan och ner.

Utsnitt från gammelskogen.
Gran.

Nästa jaktinsats blir väl till helgen. Få se vad då händer…

Lasse med Sako-studsaren som han är mycker nöjd med.
Lasse och Astok på älgjakt.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.

IBL, min nya bildbyrå

I våras blev min gamla bildbyrå Naturfotograferna/N som jag varit ansluten till sedan 1991 köpt av IBL Bildbyrå. I början av min bildbyråkarriär klippte man bort de bästa bilderna från filmremsorna. Tejpade dem med specialtejp på en svart passepartout, stoppade montaget i en plastficka, skrev med bläckpenna på en etikett alla uppgifter om namn på motivet, extra bildförklaring, platsen, månaden och året. Sedan skickade man in en drös bilder, 50-100 till Bildbyrån i Österbybruk. Ett dyrt och tjorvigt förfarande. Numera historia dock. Nu gäller digitala bilder. Jag korrigerar försiktigt färgbalansen, exponeringen, kontrasten och färgmättnaden i datorn. Skriver in en massa nyckel- sökord (det gäller att vara noggrann och tänka på allt bilden associeras till) bifogar kontaktuppgifter som snabba presets och sparar bilden som högsta jpeg-upplösningen. När 25-50 bilder är klara skickar jag allt via ftp till IBL. Snabbt och smidigt. Men snabbare lär det gå på andra ställen än här i Net1-land. På bara någon timme eller några dagar ligger de nya bilderna ute på IBLs hemsida. Det är helt suveränt!

Ráddna fick nu ta plats i båtfören. En bild som snart ligger ute på IBL...

Dagar med döttrarna

Månaden började med att dotter Astrid fyllde sju år. Hon bjöd hela klassen på kalas på hembygdsgården i Jokkmokk.

Astrid blåser ut sju ljus på en av tårtorna. Vid borden trånar förväntansfulla klasskompisar efter godsakerna på hembygdsgården i Jokkmokk.

Det blev ett riktigt lyckat med fyra tårtor, massor av godis och lekar ute och inne.

Elina i båten med Vuogá i bakgrunden. Vindstilla och vackert, men ett bedrövligt dåligt väder för smygjakt.

Båtfärd genom deltat, älgjakt och strövtåg med kameran i kvikkjokksskogarna väntade. Först for jag på tur bakom Námmasj med dotter Elina. I ett frodigt björkskogsdråg syntes spår efter ko, kalv och en större tjur. Men det var vindstilla och torrt, så någon effektiv smygjakt var inte att tänka på. Ingen tjur kom heller på lock, så vi återvände via bäcken till Biernnajiegge. En gigantisk björkvril hittade jag och gps:ade i det mest otillgängliga landet. Hur det ska gå att hämta den med skoter till vintern vete rackarn. Vandring till Björntjärn och vidare till kvarnen och båten i Vinbärsälven i västra deltat. Ingen älg, men en rolig tur blev det i alla fall. Dagarna efteråt var jag på egna smygrundor. Konstaterade de mäktiga mängder grus och sand som Vállejåhkå i vårfloden vräkt ut över skogarna längs bäcken. Och alla spår efter älg, ren, och rådjur som nu syntes tydligt.

Rester av en termometerbur som vårfloden tagit.

Också resterna av en termometerbur och en provflaska hittade jag. Spår från den hydrologiska forskning som jag själv jobbade med som assistent på 1980-talet. Det blev lite nostalgiskt att se pegeln som jag och jobbarkompisen Lars Guttorm Blind bytte pappersdiagram på en gång i veckan. När vi inte befann oss på mätningar i Njoatsosvágge i Sarek vill säga. Det var verkligen ett kanonjobb, som jag saknar. Tänk att få jobba med sånt nu, och fotografera mellan provtagningarna. Minns att det också kunde vara hektiskt ibland. Som när det var högvatten och vi sprang och tog slamprov en gång i timmen dygnet runt. Spännande att se hur extremt snabbt vattnet steg och vilka sanslösa mängder glaciärslam bäcken fylldes med. Det var också spännande att med vadarstövlar bära över alla människor som promt skulle hinna med kvikkjokksbussen ett par dagar senare. På väg ner till båtlänningen vid Tarraälven hittade jag en död lämmel.

Död fjällämmel.

Senare dagar har jag sett stora mängder både sork och lämmel. Snart lär kanske skogarna och fjällen sjuda av smågnagare och annat vilt. Vandringen gick genom den svårframkomliga solsidan Válle, där granskogen stundtals är riktigt läcker.

Skogen på Válle solsidan.

Det var lugnt väder också nu, så jag skrämde en älg, naturligtvis. Passade en stund nere vid Darrhaädno, men ingen älg uppenbarade sig.

Dimma vid Darrhaädno.
Rallarrosspegling efter Darrhaädno.
Den vattenregistrerade pegeln efter Kvikkjokksälven bryts snart helt sönder av islossningarna. Också denna bytte vi diagram på i början av 1980-talet. Själva apparaturen högst upp är bortmonterad.

I förrgår for jag iväg på en jakttur med båda döttrarna. Det var små odds med jaktlyckan, men roligt ändå. Först båttur som vanligt i vattenlandet.

Astrid har just lärt sig blåsa i en vägverksstolpe. Låter som ett elefantbröl!

I hela deltat pågår älgjakt mer eller mindre.

Information och/eller varning? Skylt på bron till Mierdekjávrre i Kvikkjokks delta.

Efter en kort vandring gjorde vi kaffeeld på en fin liten holme. Astrid var lyrisk över att få fri tillgång till tändstickorna.

Astrid eldar näver på löpande band.

Nötkråka i Randijaur

Jag har ringt runt till redaktörer för att försöka sälja några reportage som jag och Åsa gjort. Och det har gått bra! Imorgon är det september och dotter Astrid fyller sju år. Ett stort kalas väntar på Hembygdsgården i Jokkmokk på söndag. Sen väntar hektisk spring i skogarna på jakt, filminsamlande och reportage. Fick värma upp stillbildskameran när en sibirisk nötkråka med rejäl näbb billade upp kottar i cembratallen här utanför.

Sibirisk nötkråka i cembratall.

När den flög iväg tog hastigt en skata dess plats för att äta av den uppfläkta kotten. Några bilder blev det dock inte. Skyggare fågel än skatan finns väl knappt. Märkligt fenomen egentligen när den levt mitt ibland oss under så lång tid.

Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.


Husnära natur

Jobbet på Allmek är slut, men det kan bli mer jobb senare.

Fyraåriga skygga Mustasch dök upp igår. Tre år sen han var här sist. Han bor numera i lagårn hos Bert och Alice Eriksson i Fagerlund drygt en kilometer bort.

Jag har skrotat runt vid huset här i Randijaur och hittat en del spännande saker.

Blomfluga på kråkvickerblomma

Mitt filmprojekt från gammelskogarna får vänta ett slag tills det visar sig att mitt inflammerade knä inte sväller upp mer. (Dränerade över 80 ml ledvätska igår, och så cortison in i leden…)

Gräs i blåst

Måste också träffa min son Anton och hans Sara och hitta på nåt roligt. De har kommit upp från Västerås där de numera bor. Kanske med båt i Kvikkjokk? Och dotter Elina och underbara barnbarnet Mira. Kanske i Änok, som Elina jämt tjatade om att vilja besöka när hon var liten.

Blåklocka

Först ta det lugnt och avvakta, göra musik med ett flertal baspålägg som grund. Kör via ett M-Audio interface rakt in i datorn. Macs Garageband är ett roligt program som tagit sig oerhört i den senaste versionen.

Pollinatör på gullris

Den 3 augusti blir det tåg till Göteborg för att ansluta till Åsa och Astrid. Ja det blir ett racklande utan dess like. Och innan skolan börjar ska vi vandra Rádjebálges från Ritsem, är det tänkt…

Rönnblad

Skogstur och extraknäck

Astrid dagen innan vi drog till skogs

Kontrasterna i livet är extrema för tillfället.

Vid tre-tiden på morgonen. Kåtan uppställd vid Tjierkimnabben vid Gárásj

Från frilansande och insamlande av bilder, film och textmaterial från skogar och fjäll till ett ”riktigt” arbete.

Jarre vid Gárásj
Lingonblad i bränd rot
Koordinater präglade på platta fastspikad på stolpe vid tälplatsen. Är det någon som vet varför?
Älgbetade sälgar på väg upp på den markanta knölen Tjierkimnabben
Astrid spelar munspel och Åsa studerar bilder på toppen av Tjierkimnabbe.
Ráddná snart fyra månader

Jobbar nu åt företaget Jokkmokks Allmek med att montera ner och forsla bort transportörer, elmotorer, gångbanor, med mera på Jokkmokks Värmeverk. En rolig syssla i ett par veckor med trevliga arbetskamrater, vilket känns lite ovant för en ensamvarg. Och att ha en lön! Behövs i bistra tider. Kolla in min nuvarande vardag här: http://www.youtube.com/watch?v=HuVbJtQUiXo

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…