Från försommar till vårvinter

Efter att Åsa med naglarna rutinerat knipsat bort den förhoppningsvis sista fästingen av sju som Ráddna skaffat sig på Västkusten for jag till Kvikkjokk i helgen med dotter och hund.

En nyss bortdragen fästing med Ráddnas skinnrester kvar i käkarna placerad på en bit hushållspapper. Man måste fråga sig vilken roll denna varelse spelar i ekologin egentligen...

Den 1 maj åkte vi utan problem skoter till stugan i Änok.

Njáhkájåhkå och Vallespiken.

Tiken var helt vild när hon fick jaga och halvdräpa lämlar och sorkar under fasliga pipanden.

En av de miljoner smågnagare som nu översvämmar Kvikkjokks skogar och fjäll. Äntligen ser det ut att bli ett lika rejält lämmelår som det jag minns från barndomen på 1960-talet.

Passade på att bränna en hög med kvistar och bortröjt sly eftersom snöfläckarna runt omkring skulle hundra elden att sprida sig.

Astrid kastar en kvist på den ännu lugna brasan.

En enorm kontrast till mitt förra bål, det i Kungsviken på Orust. Här har man som sed att fira påsk med att tända jätteeldar på grönskande gräsmattor. En mycket ovan upplevelse.

Påskbål i Kungsviken som matas av Astrids kusin Marc och kompisarna Beda och Frode.

Återblick i bilder från min och familjens vistelse i Trollhättan och på Västkusten följer nedan, samt från returresan till Randijaur.

Solnedgång över Kungsviken, Koljöfjorden och Flatön. Besjunget taubeland.
Typisk miljö i Bohuslän, vid Henån på Orust.
Som en bild från gammal tid, Rämmedalen på Orust.
Vitsippor i Vägeröds dalar på Skaftö.
Ejdrar.
Gaddesanna vid Vänern.
Strandskator.
Gullvivor vid Husaby kyrka som vi passerade på väg hem.
Husaby kyrka.
Klövsjö i Härjedalen.

Kungsviken på Orust

Tidigt på morgonen gick jag runt en liten sväng vid Kungsviken på Orust. Totalt vindstilla, rödhakarna sjöng och nerifrån vattnet hördes ejderhannarnas märkliga friarsång.

Den bensonska röda stugan där vi bor.
Härlig morgon bland tallarna...
Varningsskylt!

Sen blev det en liten tur med Pia och Åsa i närområdet.

Systrarna Lindstrand tar en vila på en brygga.

Vid Hornborgasjön

Knölsvanar.
Sothöna.
Kanadagäss som jagar bort en grågås.
Skrattmåsar.
Skrattmåsar bakom plogen en bit från Axevalla.
Astrid och några av Hornborgasjöns tranor. Dock är dessa fåglar i trä, uppställda vid naturkonstnären Göran Löfwings utställningslokal.

Så blev det dags för ett besök vid den i hela Europa omtalade Hornborgasjön. Tranor i tusental. Den femte april räknades in cirka 15 400 graciösa, grå fåglar som befann sig vid sjön. Som vilade och åt upp sig av utfodrat korn inför fortsatt flyttning norrut. Lägg därtill ett stora mängder grågäss, sångsvanar, bläsänder, gräsänder, viggar, sothöns, med flera. Vid vårt besök var det cirka sju tusen tranor – en fröjd för alla tillresta naturmänniskor försedda med kikare och kameror av olika slag. En stor upplevelse också för Astrid, som med stor iver vred, riktade och tittade i den av Jan Grahn lånade tubkikaren.

Astrid med den av kollegan i Naturfotograferna Jan Grahn lånade tubkikaren.
Trana i flykt.
Skådande och fotograferande besökare.
Tranor vid Hornborgasjön.
Skymning, med Bjurums kyrka i bakgrunden. Tranorna är på väg att lämna rast- och matningsplatsen för att tillbringa natten på grunt vatten en bit ut i Hornborgasjön.
Full fart till nattlägret...

Värre fågeleldorado än Hornborgasjön får man leta efter. Hit måste jag återvända fler gånger. Inte minst till det läckra bondelandskapet på sjöns östra sida.

Sverige är den globala gruvnäringens jultomte

Hundraårig kalk och skiffergruva vid Hunneberg i Västergötland.

I över hundra år har Staten finansierat undersökningar om var landets brytvärda metaller finns att utvinna. Geologer, säsongsanställda och flygare samlade in mineralprover och utförde mätningar. I stort sett hela landet karterades. 100 000 dokument i form av dagböcker, prospekteringsrapporter och kartor dokumenterar fyndigheterna. Och 370 mil borrkärnor, största samlingen i världen. Alltihop bekostat av de skattemedel som vanliga svenska medborgare jobbat ihop.

Mineraler…

I och med den minerallag som kom 1992 släppte regeringen Bildt, i sann nyliberal anda, all denna information fri och väkomnade varmt alla världens gruvbolag till Sverige för prospektering och brytning. Nära ett tusental malmletare per år, de flesta utländska, får all tänkbar behövlig service för att söka information och analysera malmprover på SGU (Sveriges Geologiska undersökningar) i Malå. Gratis.

Kvarlämnade verktyg på Silbbátjåhkkå i Padjelanta nationalpark.

Världens äldsta borrkärna borrades upp 1896 på Ruovddevárre vid Kvikkjokk. Den visar att berget innehöll järnmalm och titan. Ett faktum som gjorde att Staten stakade ut en järnväg genom Tjuoldavágge, genom Badjelánnda, till närmsta norska isfria fjord. Lyckligtvis blev varken brytning eller järnväg verklighet den gången, men hotet av en storskalig exploatering finns fortfarande kvar. Detta från samma gruvbolag som vill bryta järnmalm vid Randijaur – som fått Statens välsignelse att i vilken gång i ordningen det nu är, provborra detta anrika malmberg. På gruvbolaget Beowolf Minings hemsida torgförs Ruovddevárre som flaggskeppet.

Karta över Beowolf Minings planer för Ruovddevárre en dryg mil norr om Kvikkjokkk.

Att fyndigheten ligger i Laponia, Lapplands värdsarv, grämer dem.

Denna silver- och blygruva från 1661 ligger också i Laponia, närmare bestämt på Silbbátjåhkkå i Badjelánnda. Men i och med att den ligger i en nationalpark är tydligen skyddet för starkt också för Bergmästaren på Bergsstaten för att bevilja brytningstillstånd. Säkerligen finns mycket silver kvar här i berget…

Malmletarna tycker Sverige är unikt som helt fritt ger ifrån sig sådan värdefull och lättillgänglig information. Så kan utländska gruvbolag etablera sig i Sverige och suga ut allt som går. När malmen är slut och ingenting mer går att göra pengar på far de hem igen. Lämnar ett ödelagt landskap med frigjorda tungmetaller och läckande slamdammar efter sig. Och besvikna människor som låst upp sig på gruvorten. Förutom några jobb under en begränsad tid, vad tjänar Sverige långsiktigt? I Norrbotten finns redan två stora järnmalmsgruvor och ytterligare en är på gång i Pajala. För dem som vill tjäna stora pengar går det bra att pendla dit, och ha kvar en gruvfri Jokkmokks kommun.

Fotograf fotograferar Gropen i Malmberget, innan den började fyllas igen med gråberg. Nya gropar lär dock komma till…

Det ger ju jobb…

…med malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft. I vår landsända ljuder hallelujastämmorna i kör när nya tunga exploateringar planeras. Gräv, borra och platta till backen så löser sig allt. Det är som om malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft är den enda försörjningen. Nu när det utländska gruvbolaget Beowulf Mining ska bryta järnmalm alldeles vid Randijaur, är jobben det de flesta tänker på. Naturen och kulturen är mest bara i vägen.

Nya tunga exploateringar!

I väster får byn en gigantisk damm som utsikt. En damm som innehåller anrikningsverkets slam, som består av vatten och krossat berg. Det ger tonvis med utsläpp av frigjorda tungmetaller som läcker ner i den fina fiskesjön Rádnávrre. Risken att insektslivet slås ut och att fisken förgiftas och inte går att äta är överhängande.

Utsikt från Átjek mot Randijaur där en stor slamdamm och jättelika högar med gråberg kommer att anläggas.

Om slamdammen brister, vilket inträffat på ett flertal platser runtom i världen, innebär det naturligtvis en katastrof för allt liv efter Lilla Lule älv nedströms Rádnávrre. Och självklart blir också luleälven drabbad nedanför Vuollerim, såväl som Luleå skärgård. Nu blir det två dammar  som Randijaur ligger i skuggan av, vattekraftsdammen vid Parki och den nya slamdammen. Två hot, om man så vill säga. Två tunga expoateringar, eller egentligen tre, för några gammelskogar vid Randijaur går inte att hitta. Allt är avverkat. Jobben borta. Kvar finns dock den uråldriga renskötseln. I flera vintrar har medlemmar ur Sirges och Jåhkågasska samebyar haft sina renar på vinterbete vid byn. Nu blir det slut med det också. Turismen får sig en knäck, och Jokkmokks goda rykte.

Parkimagasinet från Átjek.

Den trend med folk som flyttar uttanför storstäderna, vilka tar sina jobb med sig i sin laptop och mobila bredband, den trenden slutar abrupt. Visst flyttar en massa folk in i byn för att jobba i malmbrytningen, men de har jobb bara en begränsad tid sedan flyttar de från Randijaur för något annat gruvföretag och lämnar ett förött landskap efter sig. Och en läckande slamdamm. Först när gruvan läggs ner om ett tjugotal år kan randijaurborna hänga ut sin vittvätt på tork igen. Då först har luften i den förhärskande västliga vinden blivit av med sina föroreningar från det fina dammet från lossningen av gråberg (restprodukter från gruvan).

Átjek från ett fyllt Parkijaurmagasin. Hit kom Linné 1732. Nu är offerplatsen dränkt.

Linné besökte Randijaur på sin Lappländska resa för knappt 300 år sedan. Han övernattade då hos byns första nybyggare och drog sedan vidare över Parkimårkan för att besöka den numera överdämda samiska offerplatsen under Átjek (åska). Han var ivrig på att fortsätta västerut till de hägrande fjällen, så därför besteg han inte berget.

Sarekfjällen från Átjek.

Eller kanske han blev förmanad av den samiska vägvisaren att inte störa platsen för mycket. Linné var inte bara en nyfiken naturforskare och dokumentatör, han intresserade sig också för vilka bergarter som kunde komma staten till nytta. Men likväl som Blomsterkonungen inte hittade fjällnejlikan som växer på Átjeks topp, fann han inte heller några tecken på förekomsten av den enorma malmkropp Átjek vilar vid. Kanske det var den som gav platsen kultstatus, som drog blixten till sig.

Fjällnejlikor på toppen av berget Átjek.
I sluttningen av berget växer norrlandsviol...
...och liten fetknopp.

I dagarna har Sveriges ekokommuner årsmöte i Jokkmokk. Jag undrar hur Jokkmokks kommunalråd försvarar gruvbrytningen i den församlingen?

Stugtransport

Snön yr nerför Boalnotjåhkkå vid Vájsáluokta.

Igår kom jag hem efter en vecka till fjälls. Jag hjälpte Johannes Päiviö att köra en stuga från Rijtjem, dit min granne åkaren Arne Wallmark, transporterat den i lämmar och virkesbuntar.

Arne Wallmark lastar av en virkesbunt som Johannes styr under övervakning av min hund Ráddna.

Johannes ska till sommaren bygga i Vájsáluokta. Färden gick över Stora Lulevattens Áhkájávrre, där vatten på isen stundtals ställde till det. Skotrar och en bandvagn var dragare.

Första lasset skar ner i ovanivatten.
Det blev sen färd med lämlasset.
Bandvagnen var på väg och Johhannes var tvungen att flytta en bil som en obetänksam turist ställt i vägen.
Så kom den bandvagnen. Christian Heimrot fäster en stropp i kranarmen.
Det blev natt när takstolarna lastades.
Färd mot Vájsá över Áhkájávrre.
Bandvagnen just innan det blev tvärstopp i flödvattnet. Den kom sig ingenstans, mest beroende på felkonstruerande medar på en nybyggd vagn.
Christian skottar.
Så blev det skitväder.
Christian Heimrot.
Johannes Päiviö.
Avlastning i blötsnöstormen av en tung bunt med takplåt.
Igår på morgonen bredde vi över hela upplägget. Till sommaren får snickarna ta vid.
Tillbaks mot Rijtjem i full fart!
Dock gick det inte fort efter vägen. Här i möte med Per-Anders Vannar, på väg till platsen vi just lämnat. Det kändes skönt när jag svängde av från Vägen Västerut till 45:an på väg till Jokkmokk efter två fastkörningar med focusen på blankis och i drevsnö.

Isfiske

Anton borrar isborr för käpphålet dit nätet ska dras.
Jag börjar såga upp näthålet. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Första isstycket bänds upp med isbillen. Foto: Anton Lundberg.
Fler stycken bryts upp. Går lättare om man sågat några spår först. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Det gäller att vara försiktig så att det inte går hål i brunnen för fort. Då blir det bökigare att billa bort isstyckena. Foto: Anton Lundberg.
En 0.30 nylonlina fästs vid nätutdragaren, en så kallad ubåt som är en elmotor på ett plaströr vilken drivs av två batterier. Foto: Anton Lundberg.
Ubåten klar för att skickas in under isen. Foto: Anton Lundberg.
Blött och kallt att rikta in ubåten mot nätkäppen. En anordning som man trycker ner den med, är att föredra. När ubåten nått lite längre än nätlängden, rycker man till och den svänger och snurrar in sig i käppen som står i det uppborrade hålet 30 meter bort. Sen fäster man en starkare racklina i fisklinan som man drar ut nätet med. Nu är det enklare att fiska fastän isen är tjock än med forntidens rackstänger och näthästar. Men nog kunde den plastiga ubåten behövt tåla kyla och hantering bättre... Foto: Anton Lundberg.

120 000 blev 199 kronor!

Lars Öderyd vid fälld stortjur under inspelningen av filmen Löshundsjakt i norr.

Har varit på rättegång idag. Detta via telefon med tingsrätten i Mora. Försökte få den person fälld som gjort min film Löshundsjakt i norr tillgänglig på en adress på nätet. Jag yrkade till en början på 120 000 kronor i ersättning på grund av förlorade intäkter för 1 000 nedladdningar (när jag kollat på nätet i början av februari 2007 var det över 3 500 nedladdningar), men efter att Jonas, som han heter, ringt till mig och varit ångerfull  och bett om ursäkt nöjer jag mig med 199 kronor. Samma pris som vid beställning av en film via astok.se. Jag tyckte det var synd om killen, som utan att förstå vad han ställt till med, lagt ut filmen och mest troligt blir fälld. Vill inte skinna en enskild. Troligtvis kommer också uppföljarfilmen att bli tillgänglig på nätet. Ett förfarande jag själv styr över. Jag ogillar när helt obekanta människor stjäl mina alster och lägger ut dem. Jag vill ha den kontrollen själv.

Till minne av Bengt

Min kära kusin Bengt Eriksson i jämtländska Nyhem finns inte mer.

Bengt under en skotertur vi gjorde i påskas.

Han omkom i en olyckshändelse och efterlämnar fru Blanka och barnen Teresia och Daniel. Bengt begravdes den 5 mars i Nyhems kyrka. Med många pauser förmådde jag hålla följande tal inför ett fullsatt kyrkorum:

”Kusin Bengt var min stora idol när jag växte upp. Han lärde mig nätställena i Änok, var storöringarna stod i älven, var älgarna hölls på deltat. Jag skaffade samma kastspö som honom, samma filékniv, samma kaliber på bössan.

Även om inte pratat med varann på flera månader eller inte träffats på flera år, var det som nyss när vi väl gjorde det.

Vi tog upp berättelsen där den slutat eller återvände till älven och ny spännande agga som med största spänning skulle utprovas.

Att med motorbåtta sig längre upp i Tarraälven än vad någon annan någonsin gjort, och sen majestätiskt puttra in i Björntjänna var en bragd vi båda gladdes åt oerhört mycket.

Att lura kärringar som tjuvlyssnade på jaktradion likaså.

Eller björnjaktens kollosala brasa där goda drycker, skratt och skrålanden gjorde att hela fjällvärlden tömdes på vilt.

De galna upptågen och humorn, men också den genuina känslan för Kvikkjokk – var en botten som vi delade. Och alla minnena av gubbarna, och hela historien.

Bengt var en generös, rolig, omtänksam optimist som var lätt att tycka om.

Du är saknad oerhört mycket.”

Treenigheten

Detta är tänkt vara en blogg om mitt liv i och med naturen. Men inte nu. Med viss risk av hämndaktion från de resursstarka (belastad av fortkörning och betalningsanmärkning, kanske inte nog för att göra rubrik av) måste jag ändå dryfta det som drabbat min vän Elizabeth och hennes man Leif. Elizabeths dotter avled hastigt i förrgår. Expressens Linus Brännström ringde upp samma dag för att få nåt från den sörjande modern. Vulgot från vulgoblaskan hann dock inte precisera sina frågor innan modern bad honom fara åt helvete. En anmaning som textmataren fått sig till livs mer än en gång under sin sorgliga karriär. Då skickade Brännström sms: – Hej Elizabeth! Jag beklagar sorgen… Jag vill bara berätta att vi kommer att skriva om det här… Jag villl fråga om vilken bild av henne som vi ska publicera? Två timmar efter dotterns död ringde blaskan till hennes pojkvän. Det saknas helt medkänsla eller etik hos vissa reportrar. Anledningen till deras intresse är troligen att dottern i ungdomligt oförstånd figurerat i den nu omstartade andra vulgoproduktionen Big Brother, och att hennes död kan ha berott på detta faktum.  Att vulgot Brännström tillsammans med sina alltför många likar på Expressen, men också på Aftonbladet, har kan kalla sig journalist är makalöst. Ett faktum som besudlar, äcklar och smutsar ner alla riktiga, seriösa journalister. Besudlar kvinnor och män med flera år på högskola eller annan utbildning där etik lärs ut. Vulgo-Linus och andra vulgosars väg in till vulgoblaskornas redaktioner har troligen bestått av ett ynka textprov eller kanske personliga kontakter, vilken inlämnas till redaktionschefen. Vederbörande anställs snabbt och transformeras utan vidare granskning till journalist. Hemskt. Värst är dock att folk alls köper Expressen, Aftonbladet eller liknande publikationer. Vulgoblaskor som tjänar som moderna gladiatorspel endast älskade av pöbeln. Gladiator Linus Brännström borde för övrigt söka psykologhjälp.

En lovsång till Anton

Jag med vackra kusin Karin som gift sig i Storforsen.

I juni 2008 gifte sig min kusin Karin. Åsa och Astrid följde med på vigseln i kyrkan vid Storforsen efter Pite älv. Vi körde tillbaka till Randijaur efter middagen. I bilen planerade jag fjällturen jag skulle göra kommande dagar.

Sonen Anton segar sig uppför en snölega på Bårddetjåhkkå.

Filmskapare från södra Sverige och till och med från Tyskland har fått länsstyrelsens tillstånd att flyga och landa med helikopter på löpande band. Småpåvarna i Luleå nobbade dock min ansökan att flyga till Bårddetjåhkkå 2005 meter över havet i samband med insamling av material till filmen Sarek – urgammal hundraåring som visades på SVT i juni 2008. Jag hade inget annat val än att packa ryggsäcken. Jag ringde till min son Anton och frågade om han ville följa med som sällskap och hjälpreda, framför allt med att bära kamerautrustningen upp till toppen. Han sa ja direkt, min underbare son!

Anton vid Bårddetjåhkkå.

Vi hade roliga men stundtals jobbiga dagar. Bland annat inregnade i tältet på Pårekslätten i närmare ett dygn. Men såna prövningar bet inte på sonen. Han bläddrade lugnt i sin medhavda bok, medan jag väntade på att han skulle bli klar så att jag själv skulle få läsa. För inte hade jag tagit med något läsbart. Ville minimera vikten så mycket som möjligt med tanke på de reumatiska benen. Visst var det jobbigt att balansera sig uppför den otroligt steniga terrängen, och sega sig fram på branta snölegor.

Anton i stenlandet.
Anton i sista branten innan observatoriet. Jag var helt slut. Kastade bara upp kameran och tog några bilder. Märkte sen till min fasa att de var alldeles för ljusa. Först idag förstod jag att de gick att rädda. Tydligen lever jag ännu i den gamla diavärlden, där en två stegs överexponerad ruta bara var att kasta.

Enligt alla gamla normer ska en bild aldrig tas i medljus och ens egen skugga får absolut inte finnas med på bilden. Här har jag gjort allting fel.
Anton provar på att filma.

Men det absolut jävligaste skedde dag tre. Vindstilla och knallsol. Jag och Anton var på väg ner från toppen, tillbaka till tältet som vi slagit upp vid Axel Hambergs observatorium 1 830 m.ö.h.

Anton på väg ner från Bårddetjåhkkå.

En helikopter landade vid plåthyddan. Ut strömmade lågskoförsedda människor, irrande mellan Hambergs uppställda apparater flitigt fotograferande med medhavda kompaktkameror. Vi kom fram till fotograferna. De var fem stycken och kom från länsstyrelsen. Jan-Olov Westerberg ledde styrkan. Det märkliga var att han sedan fem månader tillbaka inte alls jobbade på länsstyrelsen. Tidigare var han chef för Sektor Livsmiljö, men nu överintendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Vad hade han där att göra? Jo, han berättade att han skulle visa den nya chefen på styret det område hon skulle ansvara för. Han var särskilt glad över det fina vädret. Att han varit här många gånger tidigare (naturligtvis med helikopter) men aldrig haft lyckan att ha soligt väder och bra sikt. Men nu kunde de, sa han, få bra bilder till länsstyrelsens verksamhet. Jag var lagom imponerad. Egentligen heligt förbannad. Ett dubbelt hån. Återigen var jag glad över att Anton var med, inte bara som packhäst.

Anton kikar över kanten mot glaciären långt nedanför.

Överklagan om avverkning i Änok inlämnad!

Den tallskog som Skogsstyrelsen lämnat klartecken för att avverka syns där deltat slutar i bildens högra del. Den ligger på Jåhkågaska Tjielldes marker. Något samråd med denna sameby har inte skett!

Nu har jag skrivit en överklagan som skickats till Skogsstyrelsen idag. Den lyder som följer:

Överklagan avverkningstillstånd A47878-2009

Jag överklagar skogsstyrelsens beslut att medge avverkning á 40 ha i Änok norr om Kvikkjokk.

Risken för skador på den mark jag är delägare i, Kvikkjokk S:1, är överhängande eftersom virket måste transporteras över Kvikkjokk S:1. Tidigare har samma markägare som nu vill avverka i Änok orsakat stam- och markskador när de utan tillstånd korsat marken som jag är delägare i med skogstraktor. Jag vill inte att någon dylik åverkan ska upprepas.

Som andra skäl till min överklagan anger jag följande:

Området har extremt stor betydelse för mig och många andra människor som lever i eller har anknytning till Kvikkjokk. Och ännu idag fyller Änokområdet en viktig funktion för försörjningen för oss markägare, främst genom jakt och fiske, men också till exempel för min personliga del som fotograf. En slutavverkning i ett ekologiskt känsligt område som detta kommer tveklöst att påverka möjligheterna till den typen av försörjning. Dessutom har området ett högt rekreationsvärde, även för människor utan anknytning till trakten.

Om kalhyggen tas upp i Änok kommer de aldrig att kunna återbeskogas. Det ger den enorma kalavverkningen i början på 1970-talet, genomförd av samma avverkningsivriga markägare som nu, tydligt vittnesbörd om. Det område man nu vill avverka är ännu mer utsatt för väder och vind. Det är helt uppenbart att hyggen på ömsom sidor Änokälven också de kommer att bli överväxta av björk- och videsly och att inga andra trädslag kommer att kunna växa där. Den avverkningsbenägna markägaren har i decennier och generationer eftersatt åtgärderna för återplantering. Det är ett faktum som Skogsstyrelsen också påpekat. Likafullt ger Skogsstyrelsen möjligheter till att ännu mer mark kommer att misskötas.

På grund av sitt storslagna läge invid Sarek och Laponia och tack vare sin för breddgraden optimala rikedom av växter och djur, har denna obrutna natur mellan gammelskog och deltaland skildrats flitigt genom åren, bland annat i böcker av Edvin Nilsson, Cay-Curry Lindahl och Hans Anderson. Tack vare marknadsföringen har områdets status för naturvården, friluftslivet, rekreationen och turismen nått höga höjder. Också jag själv har beskrivit landskapet, i text, bild och på film.

Lagbrott

I §18 skogsvårdslagen står följande:

”Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.”

Lagen är tydligt och säger: får inte ges om avverkningen är oförenlig med naturvårdens intressen.

Skogsstyrelsen har själva klassat området som nyckelbiotop, och länsstyrelsen bedömer att det är av väsentlig betydelse för naturvården. Det uppfyller också kriterierna som riksintresse för naturvård (Miljöbalken 3 kap. 6§) och riksintresse för det rörliga friluftslivet (Miljöbalken 4 kap 2§). Det är uppenbart att detta inte alls har beaktats i beslutet om avverkningstillstånd A47878-2009.

Jag anser därför att skogsstyrelsen genom tillståndsgivningen för avverkning i det aktuella området bryter mot den lag som primärt styr skogsstyrelsens egen verksamhet. Om något område i landet fyller kriterierna av väsentlig betydelse för naturvården, så är det detta. I en vidare tolkning av begreppet kulturmiljövård anser jag också att en avverkning helt skulle förändra karaktären i den kulturmiljö som hävdats i århundraden av renskötande samer, samer utanför renskötseln och nybyggarbefolkningen.

I samband med prövninmgen av avverkningsansökan har samråd endast skett med Tuorpons sameby. Inte Jåhkågaska Tjiellde, trots att halva avverkningsarealen – den på östra sidan av Änokdeltat – är denna samebys område.

Astrid på Fiellokberget i början av juni. Risken att landskapet i bakgrunden ska besudlas av ett kalhygge finns...
...som på denna bild över Kvikkjokks delta, Kvikkjokk och Sarekfjällen, där de avverkningskåta markägarna tagit upp ett jättehygge på 1970-talet.
Hotad skog.
Här har folk vistats i tusentals år utan att lämna några iögonfallande spår efter sig.
Änokdeltat med skogen som hotas av avverkning till vänter och höger i bild. Bårdde i Sarek i bakgrunden.

Vimmel på Jokkmokks marknad

Vissa av bilderna nedan kommer att publiceras i tidningen Samefolket.

Trängsel och rörelse bland alla stånd där alltifrån rackliga plastleksaker till suveränt läcker slöjd erbjuds.

Är nu ordentligt trött och förkyld efter allt spring på marknadsområdet och i alla byggnader med föreställningar, konst, konserter, kronprinsessa, med mera. De tiotals tusen besökarna bör ha fått sitt lystmäte rejält stillat.

Fullproppat med folk på marknadslördan. Som vanligt!
Den lulesamiska jojkaren och kulturarbetaren Per-Niila Stålka kollar in utbudet.
En av många stånd inomhus med högklassig samisk slöjd. Här silversmeden Torild Labba på samernas utbildningscentrum.
Fotografen Lena Kuoljok Lind och slöjdaren Ann-Sofie Jonsson i gemensam utställning på Ája.
Målaren Leila Nutti samtalar med svärfar Lennart Åstot.
Tema Samisk mat och Slow Food präglade årets marknad. Här är det provsmakning av delikatesser i en kåta på Samernas.
Sång och jojkgruppen Jarŋŋa på Bio Nordens scen i ett bejublat framträdande. Stående ovationer!
Mandy Senger har komponerat gruppens musik.
Jarŋŋa fylldes på av den duktige flöjtisten Alan Dooherty från Irland, som spelat flöjt i Sagan om ringen. Ett riktigt lyft för gruppen!

 

Katarina Rimpi.
Brita Stina Sjaggo.
Jarna fick också förstärkning av Lars Andreasen från andra sidan riksgränsen i det lulesamiska området.


Slöjden och maten bästa utbudet

Idag har det mest blivit rekognosering för vimmelbilder och omslag till Samefolket som jag tänker plåta imorgon. Lite slöjd hanns med,

Detaljer från tre av Mia Viltoks målningar på Samernas utbildningscentrum.
Sara Aira Fjällström tar ner ett av sina alster i glas som Karin Tuolja just köpt.
Konst i tyg och skinn av Sara Aira Fjällström.

annars mest filmning av det samiska köket. Ångande suovas bierrgo på murikkahäll – och mannen som skötte stekningen berättade lyriskt att han hade haft min mor som fröken i årskurs 1-3. Märkligt sammanträffande och otroligt roligt att höra. Kvällen veks åt Smakverksta på Ája, biblioteket på Ájtte-museet. Gourmémat på renkött, med väl anpassade viner. Samisk köttproducent, kock, vinkännare och en näringsexpert berättade utförligt om sina gebit.

Matverkstad på Ája.

Matgästerna förde anteckningar och satt betyg. Alla marknader innebär jäkt och ståhej och det går sällan att skaffa sig fullödig information om allt som händer. Det ska hinnas med så mycket, och dotter Astrid mitt i allt detta. Astrid fick lite plåster på såren i alla fall. Den njálmmefáhta, oväderskrage, som vi beställt blev klar idag. Lycka mitt i marknan!  Jag tycker att den största behållningen av Jokkmokks marknad är konsten, slöjden, föredragen, musiken, maten. Och så förstås alla mer eller mindre bekanta som man inte sett på länge.

Kronprinsessan Victoria gör Jokkmokks marknad

På Sameslöjdstiftelsen.
Kronprinsessan får gåva från Samernas utbildningscentrum, överräckt av Mikaela Unga Pirak.
På renrace, samtalar med Rickard Länta.
Kronprinsessan studerar bild som Siri Länta just tagit på henne.

Kronprinsessan och den i renracet segrande norrmannen. Undrar vad prins Daniel säger?
Ekipage!
Vild-Hasse säljer korv. Undrar hur många tusen bilder det blivit på denne galne knalle genom åren?
Stor behållning när Lars-Henrik Blind jojkade Mearrariika på Ájtte!

Invigning av Jokkmokks marknad

Jag besökte historiska marknaden igår, den 1 februari, och lyssnade till författaren Yngve Ryds lovsång om att åka skogsskidor med en stav. Som det brukades förr i tiden.

Elina Nygård-Hansson sätter iväg på hembygsgårdsområdet på riktiga träskidor gjorda av Bo Östergren, och med en stav. En väl beprövad samisk åkteknik.
Yngve berättar hur stavtrugan gjordes förr, av uppkokta granremsor och rötter. Och att spetsen inte fick vara för spetsig, då kunde hunden skadas i renskogen.
Yngve Ryd tycker att det är behagligare att vila mot en stav än två.

Idag började den moderna marknaden med jojk av Katarina Rimpi, sång av Dálvvadiskören, tal av kronprinsessan Victoria som invigde marknaden, utdelning av en mängd stipendier.

Katarina Rimpi efter avslutat jojknummer. Hon fick Jokkmokk korvs pris á 10 000 kronor för sina insatser som sångare/jojkare.

Katarina Rimpi är alltid ett säkert kort.

Katarina Rimpi och gatuchefen Lars-Gunnar Lundvall får igång publiken.

Kören gjorde entré med facklor och sjöng en mycket fin samisk sång, med fantastiskt bra ljud. Jag har aldrig hört så bra ljud från en kör. Det är svårt att fånga alla röster i jämn nivå med mikrofoner. Bra jobbat Ronny Danielsson och övriga!

Delar ur Dálvvadiskören framträder på invigningen.

Ser fram mot imorgon då marknaden drar igång på allvar. Då blir det filmning av matlagning, servering och folkvimmel. Plåtning av vimmelbilder, mer prinsessa, med mera.

Kronprinsessan Victoria i en för tillfället skulpterad tron, flankerad av SÄPO-snubbe i slips och kommunchefen Anders Nygårds - som ser ut som en forntida birlkarl.
Vi syns väl imorgon?

Farväl januari

Kollar igenom den sparsamma skörden av bilder från den hemskt kalla januari.

Huset i Randijaur. Med kameran går det att överdriva, för så hemskt mycket snö var det inte i början av månaden. Notera byggnationen över bron. Jag min superoptimist trodde det skulle gå att lägga plåten bara det blev blida. Men det har det varit dåligt med.
I Kvikkjokk med dotter Elina och Mira.
Och Astrid skottar snö.
Mira hålls av moster Astrid. Trots barnens magsjuka var det mysiga dagar.
Minus 32. Åkte på en tur efter toppfågel med kamraten Henrik Lindvall, men inga fåglar gick att se. Möjligen visar subtila tecken att en fågel mellanlandat på bildens tall och sen flugit vidare,
Henrik Lindvall med muskedunder på ryggen. Vi skidade nära sex kilometer i rejält lös snö. Men skidorna gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk, flöt bra. Med Tegsnäs hade det inte funkat!
I skymningen var det troligen närmare 35 minusgrader.
Kallt landskap efter kvikkjokksvägen.
På högre höjder sopar ljumma vindar bort snön från skogen.

Härliga februari väntar med marknaden som startar den tredje med insatser av både EOS 5:an och videon. Sen mycket skidåkning med pulka. Återkommer!

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…