Kontrasternas tid

Nu är det verkligen hit och dit.

Den med samiska symboler späckade Akkatj kraftstation är under ombyggnation

Ena stunden plåtning under jord i Akkatj kraftstation,

Jobbare från PEAB i en ort i Akkatj
Formsättare

sen på älgjakt i Mjölafors,

Denna bild dock från en annan jakt under hösten, med Lars Öderyds ungtik Amie (egentligen är det hans sambo Karina Nordström som är ägare)

imorgon operation av en spretande tå i Gällivare.

Denna bild från en av mina många knädräneringar under sista halvåret, utförd av suveräne Peter Vaher

För att inte tala om vilka snabba kast det är med vädret.

Snöig skog efter Kvikkjokksvägen

Ena dagens morgon närmare -30 och på kvällen snöfall och milt. Vad jag kan minnas har ingen november varit så kall som denna. Och ska man tro vissa vädergurusar, så är det bara början på en rekordkall vinter.

Död katt lever

Min sambo Åsa envisas med att döpa alla sina djur med begynnelsebokstaven M. Minsann (gammelkatten som numera vilar på Lingäll på västkusten), katthonan Musslan (som vilar under en buske på tomten), honan Missil, hanen Mysko och hanen Musseron. När jag fick erbjudande av gode vännen Johannes Päiviö att rent av få en hundvalp, tackade jag ja efter en stunds funderande. (se blogg från maj). Sambon och dotter Astrid blev överlyckliga, men namnet på valpen bestämdes i strid med Åsas tidigare principer – till  Ráddná ( inte så konstigt egentligen eftersom vi  är bosatta i Randijaur, vars originalnamn på lulesamiska är Rádnávrre – vänsjön).Busig och vild kom valpen in i huset. Och utan minsta hum om kattspråket, försvann naturligtvis alla katter. Kvar blev hunden Ráddná som inte fattade nåt. Att det var just hon och hennes i kattspråk totalt olämpliga uppträdande som var upphov till att de försvann.

Idag är Missil ganska bra kompis med valpen, men med Mysko funkar det, men på nåder. Och så, efter drygt fem månader visade sig Musseron just nu ikväll. Jag hade aningar om att han levde eftersom kattmaten har gått åt som aldrig förr på nätterna. Och det faktum att katterna ju brukar komma hem när snön kommer. Åsa, och också Astrid, blev förstås jätteglada

Musseron. Som "vanligt" i köksfönstret.

!

Skallkung utsedd i Jokkmokk

Idag avgjordes Skallkungen – jaktprovs-SM för skällande fågelhundar.

Den nyligen pensionerade polisen Jan "Ludde" Ludvigsson från Kiruna förstärker hörseln i blåsten.

Jag följde med provgruppen Jan Ludvigsson och domare Kent Renlund med sjuåriga norrbottensspetsen Kolgårdens Troj.

Norrbottensspetsen Kolgårdens Troj.

Halv storm under de tre timmar provet pågick och naturligtvis inte en enda fågel som satt för hunden.

Troj på sök.

Det var i alla fall roligt att följa med och lära känna nya människor och nya skogar.

Provdomaren Kent Renlund och hundägaren Jan Ludvigsson.

Porjussonen Kent Renlund har det provområde vi gick på efter ålloluoktavägen, som en av sina favoritplatser. Skallkungen 2010 vanns av treåriga Luokanjarkas Isabella, ägare Karl-Anders Karlsson, Järvsö.

Skallkungen Karl-Anders Karlsson flankeras av andrapristagaren Björne Hagström och Göran Hellström.

Spännande skog

Att strosa runt i de riktiga skogarna nära fjällen är verkligen en upplevelse.

Skog vid Gárásj.

De backiga granskogarna med sin mångfald av arter eller flacka hedland med uråldriga, grova tallar. Kommer ihåg när jag guidade ett gäng mellanstadieelever från stockholmsregionen upp till Prinskullen nära Kvikkjokk. Då kanske de inte var så upphetsade över upptäckten av gammelskogens lunglav på sälgarna, de höga, giftiga örterna i kallkälldrågen, de mäktiga granarna.  När klassen i mygghorderna segade sig uppför den sista backen där grovgranarna övergick i krokig björkskog var det mest gnäll, vill jag minnas. Nu när de är vuxna kanske de berättar om sitt möte med en riktig skog till sina vänner och barn. Då var det mest pest och pina. När jag gick där i täten och hörde jämret bakom ryggen funderade jag på något medel för att få dem på bättre humör. Något att locka dem med. Kom på en modell av riktigt rackartyg som jag och mina kompisar höll på med under sensommarens mörka kvällar. Då vi utsatte tomtägare som var alltför otrevliga när vi pallade deras morötter för hemska ting… Vid en av de övre granarna stannade jag till och sa till gruppen att vänta en stund.

En perfekt gran att samla kåda från, för att göra fjunt!

Jag försvann bort i skogen och hittade en gran med en gammal skada. En reva där bullar av hård kåda bildats vid kanterna. Jag billade bort några klumpar med kniven och återvände fort till ungdomarna. Lovade dem att de skulle få se någonting extraordinärt när vi kommit upp på toppen. Uppe vid den lilla bäcken söder om Prinskullen stannade vi och barnen drack sig otörstiga. Jag gick undan en bit och lade kådbitarna på en skålformad häll. Tog en sten och hackade och mosade sönder bitarna till fint mjöl. Återvände med vänster han kupad och rågad med mjöl. Placerade en tändsticka mellan lång- och ringfingret så att svavlet befann sig just ovanför kådhögen. Drog med plånet över tändstickan och kastade samtidigt upp högen i luften. Det dånade till och en enorm, svartrökande eldkvast sprutade upp. Då blev de först imponerade, stockholmsungarna. Om sanningen ska fram så är det väl denna fjuntning de kommer bäst ihåg från Kvikkjokk.

Bredåker istället för ståndskall

Ráddna i skogens solgata.

Gjorde en kort vandring här vid Randijaur och fångade Ráddna i en solgata (som sonen Anton benämnde solspegling på en sjö när han var liten).

Mobilpratande donna susar förbi i flaschig bil.

Besökte Sunderby sjukhus i förrgår och passade på att plåta lite för bildbyrån på vägen tillbaks.

Luleälvens första kraftverk från kusten räknat, vid Boden.
Norra Bredåker.

Då ringer Lars Öderyd och berättar att Astok ställt ko, kalv och en trettontaggare helt öppet ute på en myr. En jaktkompis sköt tjuren. Surt…

I gammelskogen med Astok och Lasse

En ivrig Astok släpps ut från bilen.

Igår var jag på älgjakt med gode vännen Lars Öderyd och hans jämthund Astok.

Jag vadar iskall och bred bäck. Perfekt behandling för reumatiska ben... Foto: Lars Öderyd

Samlar material till en uppföljare till min film Löshundsjakt i norr. Tyvärr var det vindstilla mest hela tiden.

Jaktområdet. Urskogar inlemmade i ekoparken Karhuvaara.

En mindre ko ståndade Astok. Lasse kallade in honom, men eftersom vi var tvungna leta ryggsäckarna vilka vi lämnat under insmygningen (glömt GPS:en…), fick Astok ingen ny riktning, utan återvände till kon. Lasse trodde att de kanske var en tjur i kons sällskap, så vi försökte smyga på för att se vad det egentligen var. Men älgen hörde oss och gick undan retfullt utom synhåll (pejlen visade mellan 120-150 meter).

Astok är svår att få skarp på bild...

Lasse fick nog av detta irriterade gångstånd och kringgärdade hela ståndet genom att gå runt en sluttning. På så vis kom vi framför ståndskallet. Väntade, men nu var det pall.

Lasse susar förbi en gammal torrfura med mobilen för örat. Notera det oerhört gamla spåren efter yxhugg på jakt efter tjärrik torrved.

Vi smög då dit snett uppifrån, och då gick det bättre. Det var samma ko. Den stöttes och for iväg cirka en halv kilometer. Då hände något häpnadsväckande: Lasse lockade in hunden, som kom direkt! Jägare hade sprungit i området tidigare, så de älgar vi kom i kontakt med senare under dagen ville inte stå.

Astok skakar av sig när han kommer tillbaks.

Vi avslutade jakten och vandrade i mörkret till E45/E10 där vi blev hämtade. Dock gick den sista kilometern genom den värsta terräng jag någonsin upplevt, efter Blockgränsen som den kallas (från domänverkstiden). Tuvor, vattengropar och gyttja varje meter. Blev blöt från midjan och ner.

Utsnitt från gammelskogen.
Gran.

Nästa jaktinsats blir väl till helgen. Få se vad då händer…

Lasse med Sako-studsaren som han är mycker nöjd med.
Lasse och Astok på älgjakt.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.

IBL, min nya bildbyrå

I våras blev min gamla bildbyrå Naturfotograferna/N som jag varit ansluten till sedan 1991 köpt av IBL Bildbyrå. I början av min bildbyråkarriär klippte man bort de bästa bilderna från filmremsorna. Tejpade dem med specialtejp på en svart passepartout, stoppade montaget i en plastficka, skrev med bläckpenna på en etikett alla uppgifter om namn på motivet, extra bildförklaring, platsen, månaden och året. Sedan skickade man in en drös bilder, 50-100 till Bildbyrån i Österbybruk. Ett dyrt och tjorvigt förfarande. Numera historia dock. Nu gäller digitala bilder. Jag korrigerar försiktigt färgbalansen, exponeringen, kontrasten och färgmättnaden i datorn. Skriver in en massa nyckel- sökord (det gäller att vara noggrann och tänka på allt bilden associeras till) bifogar kontaktuppgifter som snabba presets och sparar bilden som högsta jpeg-upplösningen. När 25-50 bilder är klara skickar jag allt via ftp till IBL. Snabbt och smidigt. Men snabbare lär det gå på andra ställen än här i Net1-land. På bara någon timme eller några dagar ligger de nya bilderna ute på IBLs hemsida. Det är helt suveränt!

Ráddna fick nu ta plats i båtfören. En bild som snart ligger ute på IBL...

Dagar med döttrarna

Månaden började med att dotter Astrid fyllde sju år. Hon bjöd hela klassen på kalas på hembygdsgården i Jokkmokk.

Astrid blåser ut sju ljus på en av tårtorna. Vid borden trånar förväntansfulla klasskompisar efter godsakerna på hembygdsgården i Jokkmokk.

Det blev ett riktigt lyckat med fyra tårtor, massor av godis och lekar ute och inne.

Elina i båten med Vuogá i bakgrunden. Vindstilla och vackert, men ett bedrövligt dåligt väder för smygjakt.

Båtfärd genom deltat, älgjakt och strövtåg med kameran i kvikkjokksskogarna väntade. Först for jag på tur bakom Námmasj med dotter Elina. I ett frodigt björkskogsdråg syntes spår efter ko, kalv och en större tjur. Men det var vindstilla och torrt, så någon effektiv smygjakt var inte att tänka på. Ingen tjur kom heller på lock, så vi återvände via bäcken till Biernnajiegge. En gigantisk björkvril hittade jag och gps:ade i det mest otillgängliga landet. Hur det ska gå att hämta den med skoter till vintern vete rackarn. Vandring till Björntjärn och vidare till kvarnen och båten i Vinbärsälven i västra deltat. Ingen älg, men en rolig tur blev det i alla fall. Dagarna efteråt var jag på egna smygrundor. Konstaterade de mäktiga mängder grus och sand som Vállejåhkå i vårfloden vräkt ut över skogarna längs bäcken. Och alla spår efter älg, ren, och rådjur som nu syntes tydligt.

Rester av en termometerbur som vårfloden tagit.

Också resterna av en termometerbur och en provflaska hittade jag. Spår från den hydrologiska forskning som jag själv jobbade med som assistent på 1980-talet. Det blev lite nostalgiskt att se pegeln som jag och jobbarkompisen Lars Guttorm Blind bytte pappersdiagram på en gång i veckan. När vi inte befann oss på mätningar i Njoatsosvágge i Sarek vill säga. Det var verkligen ett kanonjobb, som jag saknar. Tänk att få jobba med sånt nu, och fotografera mellan provtagningarna. Minns att det också kunde vara hektiskt ibland. Som när det var högvatten och vi sprang och tog slamprov en gång i timmen dygnet runt. Spännande att se hur extremt snabbt vattnet steg och vilka sanslösa mängder glaciärslam bäcken fylldes med. Det var också spännande att med vadarstövlar bära över alla människor som promt skulle hinna med kvikkjokksbussen ett par dagar senare. På väg ner till båtlänningen vid Tarraälven hittade jag en död lämmel.

Död fjällämmel.

Senare dagar har jag sett stora mängder både sork och lämmel. Snart lär kanske skogarna och fjällen sjuda av smågnagare och annat vilt. Vandringen gick genom den svårframkomliga solsidan Válle, där granskogen stundtals är riktigt läcker.

Skogen på Válle solsidan.

Det var lugnt väder också nu, så jag skrämde en älg, naturligtvis. Passade en stund nere vid Darrhaädno, men ingen älg uppenbarade sig.

Dimma vid Darrhaädno.
Rallarrosspegling efter Darrhaädno.
Den vattenregistrerade pegeln efter Kvikkjokksälven bryts snart helt sönder av islossningarna. Också denna bytte vi diagram på i början av 1980-talet. Själva apparaturen högst upp är bortmonterad.

I förrgår for jag iväg på en jakttur med båda döttrarna. Det var små odds med jaktlyckan, men roligt ändå. Först båttur som vanligt i vattenlandet.

Astrid har just lärt sig blåsa i en vägverksstolpe. Låter som ett elefantbröl!

I hela deltat pågår älgjakt mer eller mindre.

Information och/eller varning? Skylt på bron till Mierdekjávrre i Kvikkjokks delta.

Efter en kort vandring gjorde vi kaffeeld på en fin liten holme. Astrid var lyrisk över att få fri tillgång till tändstickorna.

Astrid eldar näver på löpande band.

Nötkråka i Randijaur

Jag har ringt runt till redaktörer för att försöka sälja några reportage som jag och Åsa gjort. Och det har gått bra! Imorgon är det september och dotter Astrid fyller sju år. Ett stort kalas väntar på Hembygdsgården i Jokkmokk på söndag. Sen väntar hektisk spring i skogarna på jakt, filminsamlande och reportage. Fick värma upp stillbildskameran när en sibirisk nötkråka med rejäl näbb billade upp kottar i cembratallen här utanför.

Sibirisk nötkråka i cembratall.

När den flög iväg tog hastigt en skata dess plats för att äta av den uppfläkta kotten. Några bilder blev det dock inte. Skyggare fågel än skatan finns väl knappt. Märkligt fenomen egentligen när den levt mitt ibland oss under så lång tid.

Rádjebálges – Gränsleden

Förra veckan vandrade Åsa, Astrid, Ráddna och jag den nymärkta Gränsleden, Rádjebálges, som går från Ritjem till Slábavuodna, Sörfjord, i Norge. Först hade vi tänkt att åka båt de första två milen till Áhkkájávrres västände, men på grund av kraftig blåst fick vi övernatta vi på STF Ritjem. Dagen därpå hade det mojnat något, men vågorna var fortfarande höga, så tidsbristen gjorde att vi tog helikopter. Hade vi känt till att det numera går att gå hela vägen från Ritjem till västeränden, på en väl markerad led med ny bro, och om vi hade haft mer tid på oss, hade vi nog vandrat. Den nygjorda och fantastiskt fina kartan visade heller inte något annat alternativ än med båt.

Åsa och Astrid vid Sårggåjávrre efter cirka åtta kilometers vandring.

Vädret var nästan för bra för att vandra. Varmt, och knappt ett moln på himlen.

Hade lika gärna kunnat vara Bohusläns klippor…

42 kilometer till Slábavuodna väntade. Den första sega stigningen gjorde att svetten dröp och det var ganska jobbigt, men Astrid knallade på utan knot med sin nya ryggsäck vari hon bar sovsäck, bok, regnkläder, ombytesskor och ett par gosedjur. 
Den uråldriga leden, som vid särskilt kluriga passager har märkts med träbitar målade i de samiska färgerna, följer terrängen suveränt bra i ett lättgånget och spännande landskap.

Samiskt stuk på ledmarkeringarna.
Knappt tre kilometer kvar till den norska gränsen.
Framme vid ett riksröse.

På svensk sida hade snygga, välmålade vindskydd med tillhörande dass och vedförråd ställts upp på lagom långa avstånd. Det första norska vindskyddet, knappt tre kilometer från gränsen, var dock ganska mediokert. Förutom det lyxiga dasset… De tre följande anhalterna hade fräscha vedeldade övernattningsstugor med två breda sängar och gasolkök.

En av tre typiska norska hytter efter leden och ett privat hus.


Just efter den sista stugan följer leden den slingriga anläggningsvägen ner till fjorden.

På slingrig väg ner till fjorden.

Det passar bra att vandra de 42 kilometrarna på fyra dagar med en sjuåring i sällskap. Rádjebálges är en suveränt bra led som går genom ett vackert och varierat landskap.

Den rejäla båten kommer till Sörfjord för transport till Gásluokta, Kjöpsvik.

Bilderna i det för övrigt förnämliga informationspaketet med DVD, karta och häfte, gör tyvärr inte alls Rádjebálges rättvisa.

I bussen på väg till Narvik.


Husnära natur

Jobbet på Allmek är slut, men det kan bli mer jobb senare.

Fyraåriga skygga Mustasch dök upp igår. Tre år sen han var här sist. Han bor numera i lagårn hos Bert och Alice Eriksson i Fagerlund drygt en kilometer bort.

Jag har skrotat runt vid huset här i Randijaur och hittat en del spännande saker.

Blomfluga på kråkvickerblomma

Mitt filmprojekt från gammelskogarna får vänta ett slag tills det visar sig att mitt inflammerade knä inte sväller upp mer. (Dränerade över 80 ml ledvätska igår, och så cortison in i leden…)

Gräs i blåst

Måste också träffa min son Anton och hans Sara och hitta på nåt roligt. De har kommit upp från Västerås där de numera bor. Kanske med båt i Kvikkjokk? Och dotter Elina och underbara barnbarnet Mira. Kanske i Änok, som Elina jämt tjatade om att vilja besöka när hon var liten.

Blåklocka

Först ta det lugnt och avvakta, göra musik med ett flertal baspålägg som grund. Kör via ett M-Audio interface rakt in i datorn. Macs Garageband är ett roligt program som tagit sig oerhört i den senaste versionen.

Pollinatör på gullris

Den 3 augusti blir det tåg till Göteborg för att ansluta till Åsa och Astrid. Ja det blir ett racklande utan dess like. Och innan skolan börjar ska vi vandra Rádjebálges från Ritsem, är det tänkt…

Rönnblad

Skogstur och extraknäck

Astrid dagen innan vi drog till skogs

Kontrasterna i livet är extrema för tillfället.

Vid tre-tiden på morgonen. Kåtan uppställd vid Tjierkimnabben vid Gárásj

Från frilansande och insamlande av bilder, film och textmaterial från skogar och fjäll till ett ”riktigt” arbete.

Jarre vid Gárásj
Lingonblad i bränd rot
Koordinater präglade på platta fastspikad på stolpe vid tälplatsen. Är det någon som vet varför?
Älgbetade sälgar på väg upp på den markanta knölen Tjierkimnabben
Astrid spelar munspel och Åsa studerar bilder på toppen av Tjierkimnabbe.
Ráddná snart fyra månader

Jobbar nu åt företaget Jokkmokks Allmek med att montera ner och forsla bort transportörer, elmotorer, gångbanor, med mera på Jokkmokks Värmeverk. En rolig syssla i ett par veckor med trevliga arbetskamrater, vilket känns lite ovant för en ensamvarg. Och att ha en lön! Behövs i bistra tider. Kolla in min nuvarande vardag här: http://www.youtube.com/watch?v=HuVbJtQUiXo

Att göra och sprida film

Midsommarafton! På Facebook debatteras min polisanmälan mot personen som lagt upp min film på The Pirate Bay. En sund och seriös debatt, men på andra forum på Internet får jag klä skott som en gammaldags, sniken jävul. Där råder i vissa fall en rent hatisk stämning.

Huvudfiguren i Löshundjakt i norr, jämthundshannen Astok

Grejen är den småunika situationen att Henrik Rasmusson på Internationella åklagarkammaren beslutat väcka åtal mot Sanoj, som fildelaren kallar sig. Min kompanjon tillika jägaren i den stulna filmen Lars Öderyd, har en svärson som hjälpt oss gräva fram information om denne Sanoj. Info som han hämtat helt lagligt. Info som åklagare Rasmusson tycker är nog stark för att väcka åtal.

Min gamla dv-kamera som tjänstgjorde i produktionen

Argument som att jag ska tacka för gratisreklamen och kommer att tjäna pengar på sikt, för var cirka 200:e nedladdning som Andreas Viklund skrivit på fb, är säkert sant. Allra helst med tanke på hans egna erfarenheter som musikartist. Det är förstås så att reglerna för upphovsrätt inte hänger med i en tid när teknikutvecklingen mer eller mindre skenat. Det är förstås så att den utvecklingen mest är på gott, men ibland på ont.

Vinterälgar

Det är absolut så att fler kan producera kultur och nå ut med den, som Andreas Viklund skriver. Det är bra. Men grejen är att jag vill styra över min film själv. I eftertexten vädjar jag faktiskt till dem som ser filmen att inte sprida den vidare på det sättet. Om det är en gammeldags och korkad inställning som jag egentligen förlorar på, så får ju också jag ensam stå för det misstaget.

Höstlöv

Jag har haft omfattande jobb med att lära mig videoredigering i ljud och bild. Och om hur filmen ska maknadsföras och distribueras. Jag har lagt ut rätt stora summor pengar för att producera filmen. Tid som ingen annan än jag själv betalat. Ingen försäkringskassa, arbetsförmedling eller annan instans i trygghetssystemet. Jag har inte haft någon sponsor som hjälpt till ekonomiskt under produktionen. Jag och Lars Öderyd bekostade DVD-utgåvan i 5000 exemplar själva. Tanken är förstås att försäljningen av filmen ska göra att jag får igen de pengarna, helst med ett  överskott. De pengarna kan jag inte vänta på i månader, eller år. På vissa internetfora har jag också fått kritik för att jag uttalar mig om att det inte är lika kännbart för giganter som Madonna eller enorma Hollywoodproduktioner att folk laddar ner deras alster utan att betala. ”Jaha, det är okej att ladda ner andras grejer, men inte dina egna”, typ. Jag har aldrig sagt att det är okej. Jag har bara sagt att det inte är lika ekonomiskt känsligt. Om jag hade tjänat om än bara några miljoner på min film hade jag inte brytt mig om några tusen nedladdningar av filmen. Nu rör det sig (tyvärr) inte om de summorna.

Höstbjörk

OK. Att bränna en plastbit kan tyckas vara en gammaldags modell för att nå ut med digital media. Men i så fall är också det mitt val. Det finns ju faktiskt fortfarande folk som skriver och ger ut tryckta böcker… Jag tycker det är respektlöst och arrogant att någon annan helt obekant hemmapulare ska rippa filmen med urschlig kvalité för att sen lägga ut den för fri nedladdning på en plats som hemmapularen valt. Om min och Lars Öderyds vilja varit att praktisera modellen med fri nedladdning, hade vi lagt ut filmen själva. Inte anlitat Sanoj eller någon annan amatör.

Älgskovel

.



Vår i Dievssajávri

Tänker tillbaka på förra veckans vistelse vid sjön Dievssajávri i gällivarefjällen.

Dievssajávri mot väst

Jag följde med kusin Torbjörn Yngvesson som jobbar som tillsyningsman åt STF när han ställde i ordning stuglägret och placerade ut Kungsledens roddbåtar.

Isvandring

Strålande väder på denna vackra plats, men isen låg ännu tjock ända fram till helgen.

Torbjörn Yngvesson drar båt

Jag fotograferade lövsprickningen och de läckra strutbräknarna som började spira.

Björklöv på gång den 9 juni
Strutbräknar på gång den 10 juni

En ung skogshare sprang runt stugorna rätt så trygg. Jag fick många stillisar och filmbilder.

Hare spegling
Hare vid sjön Dievssajávri
Sittande skogshare
Skogshare med bladstjälk

Hit kommer jag troligen återvända fler gånger!

Dievssajávri mot öst

Staten är en usel förvaltare

I förra veckan lämnade Laponiadelegationen sitt förslag till förvaltning för världsarvet Laponia. Förslaget innebär att i första hand lokala aktörer beslutar om förvaltningen. Ett spännande steg i rätt riktning. För staten själv har åtskilliga gånger visat sig fallera som förvaltare av naturen.

Solnedgång vid Duottar i Badjelánnda

För snart ett decennium sedan tog staten utan förvarning över skog som jag är delägare i. Skogen hade stormfällts och vi planerade att ta ut det fällda virket. Numera ingår den stormfällda skogen i ett naturreservat med staten som förvaltare. Reservatet sträcker sig till större delen på den västra sidan om Gamájåhkå och dess gränser är precist utmärkta av nitiska lantmätare med blåa ringar målade runt träden.

Gränsstolpe i Änok för Kamajokk naturreservat

Mina släktingar har aldrig tagit upp något kalhygge i denna skog utan endast huggit sparsamt med ved och virkestimmer. Staten själv har däremot kalavverkat området på 1600-talet. Enorma mängder ved och kol behövdes till silversmälthyttan vid Gámajåhkå. Endast ett fåtal hotade indikatorarter har hittats i området vilket vittnar om detta. Likväl det faktum att inga träd äldre än 300 år går att finna i den cirka 140 hektar stormpåverkade skogen.

Gámajåhkå, fritt vatten i Jokkmokk

För övrigt hade hela det berörda skogsområdet varit dränkt under ett vattenkraftmagasin om staten fått sin vilja fram – vilket ju var fallet vid alla andra vattenfall efter luleälvarna. Platser som idag skuggas av enorma regleringsdammar. Efter heta diskussioner i Kvikkjokk på 1920-talet kom fallrättigheterna att stanna hos kvikkjokksborna. Tack vare det har vi ännu en brusande fors med frodiga deltaland både uppströms och nedströms.

1992 skapade den dåvarande regeringen en för fjälltrakternas folk och djurliv mycket negativ reform. Den fria småviltsjakten såg dagens ljus. Från den 25 augusti kan tillresta nöjesjägare från hela Sverige landa med helikopter var som helst utanför nationalparkerna. Med hjälp av tältkåtor, matbackar och hundar kan de så överleva i ”vildmarken” i dagar och veckor och förgylla sin vistelse med att skjuta blyhagel efter ripkycklingar.

Fyra år senare bildades världsarvet Laponia. Till de nationalparksgränser som redan satt stopp för viktigt ortsbofiske lades nya områden. I ett slag förändrades bybornas möjligheter att med skoter ta sig in i området söder om Sarek för att jaga och fiska där de i generationer levt och verkat, byggt kåtor, stugor och underhållit båtar. Skyddet av faunan anger staten som prio ett för Laponias regleringsområde. Fortfarande kan dock nöjesjägare landa med helikopter.

Kvikkjokksälven

Inkompetensen hos berörda myndigheter visar upp sig också i det färskaste exemplet. Också detta innanför gränsen till Laponia, i ovan nämnda regleringsområde: Gruvföretaget Beowulf Mining har fått länsstyrelsens tillstånd att provborra på berget Ruovddevárre (Ruotevare) i världsarvets södra del. Tunga exploatörer får härja fritt i ett världsarv! Fyndigheten innehåller 140 miljoner ton 40-procentig järnmalm med 5,7 procent titanium. På gruvbolagets hemsida betraktas Ruovddevárre som deras flaggskepp.

Tillstånd att bryta malmen ges av bergsstaten och miljödomstolen. Den förstnämnda är en sextonhundratalsrelik som idag representeras av en allsmäktig bergmästare och nickedocka i Luleå som ger tillstånd till vad som helst. Så hoppet att fyndigheten inte bryts, måste ställas till miljödomstolen. En statlig instans som också haft hand om exploateringen av våra älvar (då hette det vattendomstolen), andra gruvexploateringar, etableringen av gigantiska vindkraftsparker i renskötselområdet, etc.

Stáddájåhkå

Det finns många skogar vi inte hade haft kvar idag om inte staten hade gått in som reservatsbildare. Men ovanstående exempel visar att staten i många fall inte är lämpad att vara förvaltare av vare sig naturreservat eller världsarv. Arvet från forntidens kolonialism och modernare tiders kommunism sitter alltför djupt rotat. I fjällvärlden började det på 1600-talet, och pågår än idag.

Sarvesvágge i Sarek

Därför blir det särskilt spännande nu att se hur förslaget till ny förvaltning av världsarvet Laponia tas emot av regeringen.

 

I Änok med Astrid och Ráddna

På vägen till Kvikkjokk låg en alldeles färsk bärskit av björn. Björnen hade hittat mängder av fjolårets lingon och kråkbär. Dotter Astrid tog ut tikvalpen Ráddna ur bilen, så att valpen skulle få lukta på lämningen. Men bara efter några sekunder ville hon spåra och drog i kopplet. Bara 10 veckor och nosen morskt efter marken.Tyvärr kom vi in i ett surdråg som vi inte var rustade för och fortsatte vår resa mot väst.

Björnskit på kvikkjokksvägen

En fisketur i Änok norr om Kvikkjokk väntade.

Astrid och Ráddna vilar på väg till Änok
Ráddna går på bron över Njáhkájåhkå (Njakakbäcken) på darriga ben

Blåsten gjorde dock fisket mindre lyckat. På spö fick vi ingenting. Nu har börstingen definitivt tagit över. Tydligen räcker inte kylan från tolv glaciärer i Sarek för att rödingen ska trivas. Det är mycket märklig!

Astrid kör båt som ett jehu

Istället för att fiska körde Astrid båt iförd min gamla flytväst från slutet av 1960-talet. Gjorde tvära girar och jagade svallvågor så vattnet sprutade. Ráddna fick lära sig båtliv. Skogen är något som Astrid också gillar.

Astrid under låga
Bäck i skogen vid Änok
Gulvit renlav på sten med Vallespiken i fonden

Men valpen blev fort trött av att springa omkring och lukta på allt, hoppa över bäckar och lågor. Så hon somnade, hopkringlad vid mina och Astrids fötter. Jag passade på att dra ett kammofluagenät äver oss och ta fram lockpipan. Astrid härmade järptuppens drill perfekt, och en fågel svarade efter tre-fyra försök. Men hur än både hon och jag lockade, så kom ingen järpe. Troligen blåste det för mycket. Jag drog över mig kammonätet och gick mot den plats tuppen satt, medan Astrid stannade vid ryggsäcken och åt hemmagjord, torkad älgkorv. Jag kom den ganska nära.

Järptupp

Riktig vårvinter i fjällen

Sitter här i Randijaur i regn och rusk och snön smälter snabbt på vallarna. Men det är ändå rejält vintrigt. Som en mer normal vårvinter från 1980-talet och bakåt.

Sol över Niják i Sarek

Annat var det i Vájssaluokta vid Stor Lule varifrån jag återvänt för tre dagar sedan och där vistats en hel vecka. Solen gassade från molnfri himmel mest hela tiden och det var oftast helt vindstilla. Jag kan inte säga att jag är direkt bortskämd med sådant sagolikt fjällväder. Jag fotograferade och filmade och hjälpte vännen Johannes Päiviö att lasta och klyva ved som sen transporterades till sommarens tältkåtaplatser vid kalvmärkningshagar i Badjelánnda.

Johannes Päiviö kör björkved till kalvmärkningshagen vid Skuolla i Badjelánnda

I Vájssa såg jag en ringduva den 5 maj och den 7:e dök en koltrasthanne upp. Vid Guvtjávrre, i översta björkskogen på sjöns sydvästra sida, syntes färska spår efter – en mård!

Mårdspår vid Guvtjávrre

Och under veckan såg jag spår efter minst fyra järvar. Efter en tur fram och tillbaks till Rijtsem såg jag två havsörnar vid ett nätutläggningshål ute på Áhkkájávrremagasinet. Viltrikt land, och mer lär det bli när lämlarna kommer igång. Om de nu gör det. Det var många år sedan det sista rejäla gnagaråret, men karaktäristiska spår visar att ett lämmelår kan vara på gång. Det var full vinter och skare i hela denna fjällvärld med få bartinade fläckar.

Rand med barmark vid Gisuris i Sarek

Om inte våren sätter fart fort blir det besvärligt för renarna som kommer vandrande från vinterbetet i skogarna att komma åt bete. Jag lämnade Vájssaluokta och körde över den förfärliga, av Vattenfall, förödda sjön.

Isvallar på Áhkkájávrre

Nu med lågt vatten i magasinet var det riktigt äckligt att ta sig fram, med sprickor och vallar överallt. Och öppet vatten där det porlade vatten mellan pölarna som innan regleringen. Med mig på skotern hade jag en hundvalp som jag fått av Johannes. En åtta veckors tik med lapphund och mycket vallhund i sig. Det ska bli spännande att se om hon duger till jakt. Kanske som bandhund? Redan nu visar hon i alla fall att hon kommer att bli en bra familjehund, och det är egentligen det viktigaste.

Åsa, Ráddna (vän) och dotter Astrid

Hot om avverkning i Änok

Jag har med stort intresse följt Tendens i P1 där naturens läkande kraft avhandlades. Hur människor som är sjuka i både kropp och själ ges lindring och bot genom att vistas i naturen. Eller bara med att se på fotografiska naturbilder från sin sjukhussäng. Naturen har mycket mer att ge än vad vi kan föreställa oss. Och tänk på alla växter som finns där ute i skogar och på fjäll, som ännu inte är upptäckta men med verksamma substanser mot människors sjukdomar. Naturen, med fjäll, deltaland och skog, och alla andra naturtyper, är värt så mycket mer än pengar från malm, vattenkraft och timmer. Tyvärr tycker inte alla så.

Levnadsglädje

Tyvärr är vi ganska ensamma i det stora hela, vi som tycker så. Inte ens folk som har sina rötter i Kvikkjokk, som kanske bör vara en aning mer restriktiva mot det moderna storskogsbruket – som kanske har lite mer naturmänniska boende inom sig än vad andra har. Men inte. För en del måste naturen göras om till pengar, som det enda värdet. Cirka sju kilometer norr om Kvikkjokk finns fin gammelskog som två skogsägare sökt tillstånd till att slutavverka. De vill göra kalhygge av alltihop.

Hotad gammelskog i Änok sju kilometer norr om Kvikkjokk. Sarekfjällen i fonden.

Ingen annan markägare har gjort några kalhyggen i detta område. När länsstyrelsen för några år sen ville göra naturreservat av Änok som länsstyrelsen själva i vanlig ordning skulle förvalta, ville kvikkjokksborna visa att de är de bästa förvaltarna och har så varit i flera hundra år. Tillsammans med ett tjugotal kvikkjokksbor (människor som bor permanent eller äger mark vid byn) reste jag till Luleå och landshövding Per-Ola Erikssons residens. Jag visade bilder och berättade om hur byborna vårdat området i generationer. Att den sällsynta osttickan växte ett stenkast från min och min brors stuga, och ett sjok knottrig blåslav på en 500-årig tall bara tio meter från stuguväggen. Jag visade en flygbild över deltat där barrskogen på deltasidorna låg helt orörd.

Flygbild över Änok, med privatägt deltaland och skogsmark på sidorna.

Efter detta rev landshövdingen upp planerna på att göra naturreservat, vilket gladde oss oerhört. Så dundrar det fram andra markägare som vill hugga ner all sin skog. Och här står jag med byxorna nere, och de andra byborna också som besökte landshövdingen. Alla önskade att Änok skulle förbli som det var, att kvikkjokksborna skulle fortsätta vara förvaltare av sin egen skog. Så mycket var den åsikten nu värd. Nu har länsstyrelsen skäl till att snabbt bilda naturreservat av hela alltet…

Karta över hotade områden, 55ha markerade med heldragen röd linje. Änojávvre i bildens nedre högra hörn.

Kvikkjokksvägen rustas upp

Grått, grått, grått. När jag kollade vädret för Kvikkjokk på yr.no visades ännu mer grått för de kommande dagarna. Inte för att det måste vara knallsol för att vara ute och fotografera, men nån liten solstimma bör det ändå vara. Och vinden. Bara det inte blåser för hemskt, som det gjort till fjälls mest hela tiden.

Var tvungen att beställa en extra laddning pellets till för att mäkta med resten av vintern. Han som transporterade de tre pallarna hit till Randijaur, berättade att de flesta pelletseldare beställt en laddning mer än vad de brukar. Ett tecken på att vintern verkligen har varit bister.

Lastbilsekipage mellan Årrenjarka och Kvikkjokk

Påsken närmar sig och jag bävar för att köra bil västerut. Vägarbete pågår mellan Tjåmotis och Kvikkjokk, och det rejält. Visst är det ett måste att reparera den makalöst eftersatta vägen, men de kan väl ta det lite lugnare, åkarna. Men de far fram som på ackord. Lastbilarna kör skytteltrafik med grovt grus som de hämtar vid Parkijaur. I hög fart brakar tre-fyra bilar fram efter varann på den urschligt smala vägen. Krockar med personbilar har inträffat, och dikeskörningar. Ett flertal bilister har mött sladdande lastbilssläp där olyckan så när varit framme. Hoppas det inte händer nåt med påskens alla skoterlastade bilekipage.

Bilisterna måste själva kasta bort stenar för att kunna ta sig fram

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…