120 000 blev 199 kronor!

Lars Öderyd vid fälld stortjur under inspelningen av filmen Löshundsjakt i norr.

Har varit på rättegång idag. Detta via telefon med tingsrätten i Mora. Försökte få den person fälld som gjort min film Löshundsjakt i norr tillgänglig på en adress på nätet. Jag yrkade till en början på 120 000 kronor i ersättning på grund av förlorade intäkter för 1 000 nedladdningar (när jag kollat på nätet i början av februari 2007 var det över 3 500 nedladdningar), men efter att Jonas, som han heter, ringt till mig och varit ångerfull  och bett om ursäkt nöjer jag mig med 199 kronor. Samma pris som vid beställning av en film via astok.se. Jag tyckte det var synd om killen, som utan att förstå vad han ställt till med, lagt ut filmen och mest troligt blir fälld. Vill inte skinna en enskild. Troligtvis kommer också uppföljarfilmen att bli tillgänglig på nätet. Ett förfarande jag själv styr över. Jag ogillar när helt obekanta människor stjäl mina alster och lägger ut dem. Jag vill ha den kontrollen själv.

Till minne av Bengt

Min kära kusin Bengt Eriksson i jämtländska Nyhem finns inte mer.

Bengt under en skotertur vi gjorde i påskas.

Han omkom i en olyckshändelse och efterlämnar fru Blanka och barnen Teresia och Daniel. Bengt begravdes den 5 mars i Nyhems kyrka. Med många pauser förmådde jag hålla följande tal inför ett fullsatt kyrkorum:

”Kusin Bengt var min stora idol när jag växte upp. Han lärde mig nätställena i Änok, var storöringarna stod i älven, var älgarna hölls på deltat. Jag skaffade samma kastspö som honom, samma filékniv, samma kaliber på bössan.

Även om inte pratat med varann på flera månader eller inte träffats på flera år, var det som nyss när vi väl gjorde det.

Vi tog upp berättelsen där den slutat eller återvände till älven och ny spännande agga som med största spänning skulle utprovas.

Att med motorbåtta sig längre upp i Tarraälven än vad någon annan någonsin gjort, och sen majestätiskt puttra in i Björntjänna var en bragd vi båda gladdes åt oerhört mycket.

Att lura kärringar som tjuvlyssnade på jaktradion likaså.

Eller björnjaktens kollosala brasa där goda drycker, skratt och skrålanden gjorde att hela fjällvärlden tömdes på vilt.

De galna upptågen och humorn, men också den genuina känslan för Kvikkjokk – var en botten som vi delade. Och alla minnena av gubbarna, och hela historien.

Bengt var en generös, rolig, omtänksam optimist som var lätt att tycka om.

Du är saknad oerhört mycket.”

Treenigheten

Detta är tänkt vara en blogg om mitt liv i och med naturen. Men inte nu. Med viss risk av hämndaktion från de resursstarka (belastad av fortkörning och betalningsanmärkning, kanske inte nog för att göra rubrik av) måste jag ändå dryfta det som drabbat min vän Elizabeth och hennes man Leif. Elizabeths dotter avled hastigt i förrgår. Expressens Linus Brännström ringde upp samma dag för att få nåt från den sörjande modern. Vulgot från vulgoblaskan hann dock inte precisera sina frågor innan modern bad honom fara åt helvete. En anmaning som textmataren fått sig till livs mer än en gång under sin sorgliga karriär. Då skickade Brännström sms: – Hej Elizabeth! Jag beklagar sorgen… Jag vill bara berätta att vi kommer att skriva om det här… Jag villl fråga om vilken bild av henne som vi ska publicera? Två timmar efter dotterns död ringde blaskan till hennes pojkvän. Det saknas helt medkänsla eller etik hos vissa reportrar. Anledningen till deras intresse är troligen att dottern i ungdomligt oförstånd figurerat i den nu omstartade andra vulgoproduktionen Big Brother, och att hennes död kan ha berott på detta faktum.  Att vulgot Brännström tillsammans med sina alltför många likar på Expressen, men också på Aftonbladet, har kan kalla sig journalist är makalöst. Ett faktum som besudlar, äcklar och smutsar ner alla riktiga, seriösa journalister. Besudlar kvinnor och män med flera år på högskola eller annan utbildning där etik lärs ut. Vulgo-Linus och andra vulgosars väg in till vulgoblaskornas redaktioner har troligen bestått av ett ynka textprov eller kanske personliga kontakter, vilken inlämnas till redaktionschefen. Vederbörande anställs snabbt och transformeras utan vidare granskning till journalist. Hemskt. Värst är dock att folk alls köper Expressen, Aftonbladet eller liknande publikationer. Vulgoblaskor som tjänar som moderna gladiatorspel endast älskade av pöbeln. Gladiator Linus Brännström borde för övrigt söka psykologhjälp.

En lovsång till Anton

Jag med vackra kusin Karin som gift sig i Storforsen.

I juni 2008 gifte sig min kusin Karin. Åsa och Astrid följde med på vigseln i kyrkan vid Storforsen efter Pite älv. Vi körde tillbaka till Randijaur efter middagen. I bilen planerade jag fjällturen jag skulle göra kommande dagar.

Sonen Anton segar sig uppför en snölega på Bårddetjåhkkå.

Filmskapare från södra Sverige och till och med från Tyskland har fått länsstyrelsens tillstånd att flyga och landa med helikopter på löpande band. Småpåvarna i Luleå nobbade dock min ansökan att flyga till Bårddetjåhkkå 2005 meter över havet i samband med insamling av material till filmen Sarek – urgammal hundraåring som visades på SVT i juni 2008. Jag hade inget annat val än att packa ryggsäcken. Jag ringde till min son Anton och frågade om han ville följa med som sällskap och hjälpreda, framför allt med att bära kamerautrustningen upp till toppen. Han sa ja direkt, min underbare son!

Anton vid Bårddetjåhkkå.

Vi hade roliga men stundtals jobbiga dagar. Bland annat inregnade i tältet på Pårekslätten i närmare ett dygn. Men såna prövningar bet inte på sonen. Han bläddrade lugnt i sin medhavda bok, medan jag väntade på att han skulle bli klar så att jag själv skulle få läsa. För inte hade jag tagit med något läsbart. Ville minimera vikten så mycket som möjligt med tanke på de reumatiska benen. Visst var det jobbigt att balansera sig uppför den otroligt steniga terrängen, och sega sig fram på branta snölegor.

Anton i stenlandet.
Anton i sista branten innan observatoriet. Jag var helt slut. Kastade bara upp kameran och tog några bilder. Märkte sen till min fasa att de var alldeles för ljusa. Först idag förstod jag att de gick att rädda. Tydligen lever jag ännu i den gamla diavärlden, där en två stegs överexponerad ruta bara var att kasta.

Enligt alla gamla normer ska en bild aldrig tas i medljus och ens egen skugga får absolut inte finnas med på bilden. Här har jag gjort allting fel.
Anton provar på att filma.

Men det absolut jävligaste skedde dag tre. Vindstilla och knallsol. Jag och Anton var på väg ner från toppen, tillbaka till tältet som vi slagit upp vid Axel Hambergs observatorium 1 830 m.ö.h.

Anton på väg ner från Bårddetjåhkkå.

En helikopter landade vid plåthyddan. Ut strömmade lågskoförsedda människor, irrande mellan Hambergs uppställda apparater flitigt fotograferande med medhavda kompaktkameror. Vi kom fram till fotograferna. De var fem stycken och kom från länsstyrelsen. Jan-Olov Westerberg ledde styrkan. Det märkliga var att han sedan fem månader tillbaka inte alls jobbade på länsstyrelsen. Tidigare var han chef för Sektor Livsmiljö, men nu överintendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Vad hade han där att göra? Jo, han berättade att han skulle visa den nya chefen på styret det område hon skulle ansvara för. Han var särskilt glad över det fina vädret. Att han varit här många gånger tidigare (naturligtvis med helikopter) men aldrig haft lyckan att ha soligt väder och bra sikt. Men nu kunde de, sa han, få bra bilder till länsstyrelsens verksamhet. Jag var lagom imponerad. Egentligen heligt förbannad. Ett dubbelt hån. Återigen var jag glad över att Anton var med, inte bara som packhäst.

Anton kikar över kanten mot glaciären långt nedanför.

Överklagan om avverkning i Änok inlämnad!

Den tallskog som Skogsstyrelsen lämnat klartecken för att avverka syns där deltat slutar i bildens högra del. Den ligger på Jåhkågaska Tjielldes marker. Något samråd med denna sameby har inte skett!

Nu har jag skrivit en överklagan som skickats till Skogsstyrelsen idag. Den lyder som följer:

Överklagan avverkningstillstånd A47878-2009

Jag överklagar skogsstyrelsens beslut att medge avverkning á 40 ha i Änok norr om Kvikkjokk.

Risken för skador på den mark jag är delägare i, Kvikkjokk S:1, är överhängande eftersom virket måste transporteras över Kvikkjokk S:1. Tidigare har samma markägare som nu vill avverka i Änok orsakat stam- och markskador när de utan tillstånd korsat marken som jag är delägare i med skogstraktor. Jag vill inte att någon dylik åverkan ska upprepas.

Som andra skäl till min överklagan anger jag följande:

Området har extremt stor betydelse för mig och många andra människor som lever i eller har anknytning till Kvikkjokk. Och ännu idag fyller Änokområdet en viktig funktion för försörjningen för oss markägare, främst genom jakt och fiske, men också till exempel för min personliga del som fotograf. En slutavverkning i ett ekologiskt känsligt område som detta kommer tveklöst att påverka möjligheterna till den typen av försörjning. Dessutom har området ett högt rekreationsvärde, även för människor utan anknytning till trakten.

Om kalhyggen tas upp i Änok kommer de aldrig att kunna återbeskogas. Det ger den enorma kalavverkningen i början på 1970-talet, genomförd av samma avverkningsivriga markägare som nu, tydligt vittnesbörd om. Det område man nu vill avverka är ännu mer utsatt för väder och vind. Det är helt uppenbart att hyggen på ömsom sidor Änokälven också de kommer att bli överväxta av björk- och videsly och att inga andra trädslag kommer att kunna växa där. Den avverkningsbenägna markägaren har i decennier och generationer eftersatt åtgärderna för återplantering. Det är ett faktum som Skogsstyrelsen också påpekat. Likafullt ger Skogsstyrelsen möjligheter till att ännu mer mark kommer att misskötas.

På grund av sitt storslagna läge invid Sarek och Laponia och tack vare sin för breddgraden optimala rikedom av växter och djur, har denna obrutna natur mellan gammelskog och deltaland skildrats flitigt genom åren, bland annat i böcker av Edvin Nilsson, Cay-Curry Lindahl och Hans Anderson. Tack vare marknadsföringen har områdets status för naturvården, friluftslivet, rekreationen och turismen nått höga höjder. Också jag själv har beskrivit landskapet, i text, bild och på film.

Lagbrott

I §18 skogsvårdslagen står följande:

”Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte ges om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården.”

Lagen är tydligt och säger: får inte ges om avverkningen är oförenlig med naturvårdens intressen.

Skogsstyrelsen har själva klassat området som nyckelbiotop, och länsstyrelsen bedömer att det är av väsentlig betydelse för naturvården. Det uppfyller också kriterierna som riksintresse för naturvård (Miljöbalken 3 kap. 6§) och riksintresse för det rörliga friluftslivet (Miljöbalken 4 kap 2§). Det är uppenbart att detta inte alls har beaktats i beslutet om avverkningstillstånd A47878-2009.

Jag anser därför att skogsstyrelsen genom tillståndsgivningen för avverkning i det aktuella området bryter mot den lag som primärt styr skogsstyrelsens egen verksamhet. Om något område i landet fyller kriterierna av väsentlig betydelse för naturvården, så är det detta. I en vidare tolkning av begreppet kulturmiljövård anser jag också att en avverkning helt skulle förändra karaktären i den kulturmiljö som hävdats i århundraden av renskötande samer, samer utanför renskötseln och nybyggarbefolkningen.

I samband med prövninmgen av avverkningsansökan har samråd endast skett med Tuorpons sameby. Inte Jåhkågaska Tjiellde, trots att halva avverkningsarealen – den på östra sidan av Änokdeltat – är denna samebys område.

Astrid på Fiellokberget i början av juni. Risken att landskapet i bakgrunden ska besudlas av ett kalhygge finns...
...som på denna bild över Kvikkjokks delta, Kvikkjokk och Sarekfjällen, där de avverkningskåta markägarna tagit upp ett jättehygge på 1970-talet.
Hotad skog.
Här har folk vistats i tusentals år utan att lämna några iögonfallande spår efter sig.
Änokdeltat med skogen som hotas av avverkning till vänter och höger i bild. Bårdde i Sarek i bakgrunden.

Vimmel på Jokkmokks marknad

Vissa av bilderna nedan kommer att publiceras i tidningen Samefolket.

Trängsel och rörelse bland alla stånd där alltifrån rackliga plastleksaker till suveränt läcker slöjd erbjuds.

Är nu ordentligt trött och förkyld efter allt spring på marknadsområdet och i alla byggnader med föreställningar, konst, konserter, kronprinsessa, med mera. De tiotals tusen besökarna bör ha fått sitt lystmäte rejält stillat.

Fullproppat med folk på marknadslördan. Som vanligt!
Den lulesamiska jojkaren och kulturarbetaren Per-Niila Stålka kollar in utbudet.
En av många stånd inomhus med högklassig samisk slöjd. Här silversmeden Torild Labba på samernas utbildningscentrum.
Fotografen Lena Kuoljok Lind och slöjdaren Ann-Sofie Jonsson i gemensam utställning på Ája.
Målaren Leila Nutti samtalar med svärfar Lennart Åstot.
Tema Samisk mat och Slow Food präglade årets marknad. Här är det provsmakning av delikatesser i en kåta på Samernas.
Sång och jojkgruppen Jarŋŋa på Bio Nordens scen i ett bejublat framträdande. Stående ovationer!
Mandy Senger har komponerat gruppens musik.
Jarŋŋa fylldes på av den duktige flöjtisten Alan Dooherty från Irland, som spelat flöjt i Sagan om ringen. Ett riktigt lyft för gruppen!

 

Katarina Rimpi.
Brita Stina Sjaggo.
Jarna fick också förstärkning av Lars Andreasen från andra sidan riksgränsen i det lulesamiska området.


Slöjden och maten bästa utbudet

Idag har det mest blivit rekognosering för vimmelbilder och omslag till Samefolket som jag tänker plåta imorgon. Lite slöjd hanns med,

Detaljer från tre av Mia Viltoks målningar på Samernas utbildningscentrum.
Sara Aira Fjällström tar ner ett av sina alster i glas som Karin Tuolja just köpt.
Konst i tyg och skinn av Sara Aira Fjällström.

annars mest filmning av det samiska köket. Ångande suovas bierrgo på murikkahäll – och mannen som skötte stekningen berättade lyriskt att han hade haft min mor som fröken i årskurs 1-3. Märkligt sammanträffande och otroligt roligt att höra. Kvällen veks åt Smakverksta på Ája, biblioteket på Ájtte-museet. Gourmémat på renkött, med väl anpassade viner. Samisk köttproducent, kock, vinkännare och en näringsexpert berättade utförligt om sina gebit.

Matverkstad på Ája.

Matgästerna förde anteckningar och satt betyg. Alla marknader innebär jäkt och ståhej och det går sällan att skaffa sig fullödig information om allt som händer. Det ska hinnas med så mycket, och dotter Astrid mitt i allt detta. Astrid fick lite plåster på såren i alla fall. Den njálmmefáhta, oväderskrage, som vi beställt blev klar idag. Lycka mitt i marknan!  Jag tycker att den största behållningen av Jokkmokks marknad är konsten, slöjden, föredragen, musiken, maten. Och så förstås alla mer eller mindre bekanta som man inte sett på länge.

Kronprinsessan Victoria gör Jokkmokks marknad

På Sameslöjdstiftelsen.
Kronprinsessan får gåva från Samernas utbildningscentrum, överräckt av Mikaela Unga Pirak.
På renrace, samtalar med Rickard Länta.
Kronprinsessan studerar bild som Siri Länta just tagit på henne.

Kronprinsessan och den i renracet segrande norrmannen. Undrar vad prins Daniel säger?
Ekipage!
Vild-Hasse säljer korv. Undrar hur många tusen bilder det blivit på denne galne knalle genom åren?
Stor behållning när Lars-Henrik Blind jojkade Mearrariika på Ájtte!

Invigning av Jokkmokks marknad

Jag besökte historiska marknaden igår, den 1 februari, och lyssnade till författaren Yngve Ryds lovsång om att åka skogsskidor med en stav. Som det brukades förr i tiden.

Elina Nygård-Hansson sätter iväg på hembygsgårdsområdet på riktiga träskidor gjorda av Bo Östergren, och med en stav. En väl beprövad samisk åkteknik.
Yngve berättar hur stavtrugan gjordes förr, av uppkokta granremsor och rötter. Och att spetsen inte fick vara för spetsig, då kunde hunden skadas i renskogen.
Yngve Ryd tycker att det är behagligare att vila mot en stav än två.

Idag började den moderna marknaden med jojk av Katarina Rimpi, sång av Dálvvadiskören, tal av kronprinsessan Victoria som invigde marknaden, utdelning av en mängd stipendier.

Katarina Rimpi efter avslutat jojknummer. Hon fick Jokkmokk korvs pris á 10 000 kronor för sina insatser som sångare/jojkare.

Katarina Rimpi är alltid ett säkert kort.

Katarina Rimpi och gatuchefen Lars-Gunnar Lundvall får igång publiken.

Kören gjorde entré med facklor och sjöng en mycket fin samisk sång, med fantastiskt bra ljud. Jag har aldrig hört så bra ljud från en kör. Det är svårt att fånga alla röster i jämn nivå med mikrofoner. Bra jobbat Ronny Danielsson och övriga!

Delar ur Dálvvadiskören framträder på invigningen.

Ser fram mot imorgon då marknaden drar igång på allvar. Då blir det filmning av matlagning, servering och folkvimmel. Plåtning av vimmelbilder, mer prinsessa, med mera.

Kronprinsessan Victoria i en för tillfället skulpterad tron, flankerad av SÄPO-snubbe i slips och kommunchefen Anders Nygårds - som ser ut som en forntida birlkarl.
Vi syns väl imorgon?

Farväl januari

Kollar igenom den sparsamma skörden av bilder från den hemskt kalla januari.

Huset i Randijaur. Med kameran går det att överdriva, för så hemskt mycket snö var det inte i början av månaden. Notera byggnationen över bron. Jag min superoptimist trodde det skulle gå att lägga plåten bara det blev blida. Men det har det varit dåligt med.
I Kvikkjokk med dotter Elina och Mira.
Och Astrid skottar snö.
Mira hålls av moster Astrid. Trots barnens magsjuka var det mysiga dagar.
Minus 32. Åkte på en tur efter toppfågel med kamraten Henrik Lindvall, men inga fåglar gick att se. Möjligen visar subtila tecken att en fågel mellanlandat på bildens tall och sen flugit vidare,
Henrik Lindvall med muskedunder på ryggen. Vi skidade nära sex kilometer i rejält lös snö. Men skidorna gjorda av Bo Östergren i Jokkmokk, flöt bra. Med Tegsnäs hade det inte funkat!
I skymningen var det troligen närmare 35 minusgrader.
Kallt landskap efter kvikkjokksvägen.
På högre höjder sopar ljumma vindar bort snön från skogen.

Härliga februari väntar med marknaden som startar den tredje med insatser av både EOS 5:an och videon. Sen mycket skidåkning med pulka. Återkommer!

YouTube-klipp och filmfusk

Nu har jag laddat upp ett par nya kortfilmer på YouTube.

Simmande utterungar.

Den ena med klipp som ska ingå i en längre film kallad Vinterälven, om livet i och omkring en levande lappländsk älv. Filmen innehåller sekvenser av djur skildrade i sin naturliga miljö. De är inte tama och utplacerade för att filmaren ska få fina bilder, utan de finns bara, vilda i det vilda.

Gunilla Falck fotograferar utter i -22.

Nu hade jag sådan tur att Gunilla Falk som bor i Vaikijaur, ringde och tipsade mig om uttrar – en hona och hennes två ungar – som höll sig i ett vattendrag dag efter dag, vilka hon kunde fotografera utan att störa. Kolla hennes blogg här. Och det är just det som är viktigast, tycker jag, när kameran ska användas. Att fotografera eller filma djur utan att störa eller förstöra. Att skildra djuren dokumentärt.

Skogsmård i torrfura.

För att lyckas får man gömma sig eller smyga som vid jakt, eller ha tur och hitta individer som är tryggare än andra.

Ätande fjällämmel.

Detta seriösa förhållningssätt till det vilda gör att jag är medlem i Naturfotograferna.

Gäspande älg.

Kolla gärna motsatsen, där pengar, okunskap och lathet styr. Inslag i ABC News där amerikanska djurfarmer försörjer naturfjärmade filmare med tama djur, och skötare som ser till att vargen, puman eller räven följer manus. Där allt ska vara businness och rapp underhållning. Lyssna på hur det är ställt i Medierna i P1 (inslaget börjar efter 22 minuter), där jag lämnat en kommentar. Märkligt nog är jag ensam att tycka till om denna moderna och vulgära filmproduktion.

Katthonan Minsann.

Den andra filmen Fem får i Randijaur och Kvikkjokk (tama) handlar om de små kreaturen jag och sambo Åsa skaffade 2001, vilka nu tunnats ut till två tappra tackor. Jag vet inte hur gammalt ett får kan bli. Och det är det väl få som vet egentligen, eftersom de i köttproduktionen ofta slaktas när de lammat efter första eller andra gången. När vi köpte fåren från Bert Eriksson här i Randijaur visste han inte exakt hur gamla de var. Troligen är de kvarvarande kring 15 år gamla.

Oro till Orust, SJ never more

Åsa, Astrid och jag fick en resa av svärmor Birgitta för att fira jul på Västkusten. Det var med bävan för vad som komma skulle jag hoppade på bussen i Jokkmokk med min lilla familj. För de senaste vintrarna har tydligt visat hur miserabelt ställt det är med statens järnvägar. Också nu i vinter har det stundtals strulat någonting hemskt, men jag – optimisten! – tänkte att det väl ändå skulle var övergående. Att SJ nog skulle skärpa sig över julhelgen.

Älvsby tågstation. Resan börjar med fyra timmars försening.

När bussen väl anländer till Älvsbyn och vi konkar våra fem kollin in i väntsalen är dock det första jag ser texten ”Avbrott” på en informationsskärm på väggen. Någon är ute på perrongen och får reda på att tåget som skulle starta i Luleå är två timmar försenat. Salen fylls med allt fler resenärer. En gubbe som jag först tror vara en SJ-anställd far omkring bland folket i en självlysande säkerhetsväst och surrar högljutt en obegriplig rotvälska. – Tåget försenat i två och en halv timme, upplyser någon. Så håller det på. Förseningarna förlängs hela tiden, en kvart, en halvtimme. Och fortfarande inte ett blipp på skärmen eller pip i högtalarna. En resande tycker att det är värdelöst att SJ inte ringer till oss och berättar hur det är ställt. -De har ju våra telefonnummer. Vi fyllde ju i dem när vi bokade biljetten, säger han. Efter att vi besöker en närliggande restaurang, får vi senaste budet. Fyra timmars försening! Så småningom blir det påstigning i alla fall. Först inne i kupén informeras det om att förseningen beror på vagnsbrist. Hur kan det saknas vagnar, funderar vi, eftersom vi och de flesta med oss har bokat biljetter flera veckor i förväg, så SJ borde ha haft rejält med tid på sig för att veta exakt hur många personer som skulle resa. Vi kryper till kojs i sovvagnen, somnar och sover konstigt nog ända till morgonen. Försenade igen.

Kaos och frustration bland resenärerna på Centralen i Stockholm, fångad på en sekund.
Astrid är less.

I Stockholm är alla tvungna att lastas över till bussar eftersom ett tåg med timmer har vält efter spåret. Personal med gula jackor ska visst ledsaga oss till bussarna, men inte syns det till några sådana. Det var först sen vi själva letat oss fram till buss-gaten som de dyker upp. Men någon buss till Göteborg vet de ingenting om. Efter två timmars väntan snudd på kapar en passagerare en buss som vi får åka med.

Astrid i vimmlet.

Barnen står ut bäst med att vänta timme ut och timme in.
På väg till tåget i Skövde.

Bussen går dock bara till Skövde. Busschauffören är förbjuden att köra längre. Måste få mer sömn. Vi har 40 minuters rast på ett hamburgerställe – som SJ betalar. I Skövde nytt tåg. 13 timmar försenade anländer vi Göteborg. Klockan kring 24.00. Astrid helt slut.

Utpumpad dotter.

Mormor och morfar väntar på perrongen. Övernattning hemma hos svärföräldrarna i Trollhättan. Full vinter med nära tre decimeter snö och -14 grader, inte ett moln på himlen.

Åsa, Astrid och mormor Birgitta på väg från deras radhus på Lextorp i Trollhättan. Till vänster väntar morfar Conny.

Vi går på café.

Läckra bakelser och gott kaffe.

Besöker Jan Grahns fotoutställning i Trollhättan. Imponerande bilder av denna 80-åriga nestor i vår förening Naturfotograferna/N.

Jan Grahn/N på sin utställning i Trollhättan.
Rejäl isvinter på Västkusten från Connys bil.

Julfirande hos Åsas syster Pia Benson och hennes familj i Kungsviken på Orust. En fantastisk plats!

Peter Benson och dottern Julia, Birgitta och Conny Lindstrand i soffan, Pia Benson, Åsa Lindstrand, Marc Benson och Astrid Lindstrand samlad i Kungsviken. Marc är tomte, Astrid nissa.
Julklappsutdelning.
Idyll på Orust skymtar från Peters bil.

Av Pia och Peter får jag en tjock bok i julklapp – Livet, av Rolling Stones gitarrist Keith Richards. En mycket bra och öppenhjärtlig bok som jag sträckläser. Jag har aldrig varit något Stones-fan, men nu när jag lyssnar på de tidigaste skivorna på Spotify, också den nyaste Exile on Main street, förstår jag deras storhet. Särskilt intressant att lyssna nu när jag vet hur många av låtarna kommit till.

Jag läser Keith Richards bok. Foto: Åsa Lindstrand.
Svärmor på promenad vid Kungsviken. Foto: Åsa Lindstrand.

På annandagen besöker vi familjen Benson i Kungsten, Göteborg. Det är alltid roligt att umgås med dem. Vi går upp på en höjd nära den bensonska bostaden för att åka pulka. Ingen bebyggelse på denna kalott. Fin utsikt och natur med en massa träd, vinterståndare, en duvhök sveper förbi och det syns massor av harspår.

Marc drar kusin Astrid.
På vägen passerar vi en Jaguar.
Snölek för Astrid också i Göteborg!
Astrid och Marcs första åk på den i Tyskland inhandlade kälken gick inte så bra...
...andra åket gick bättre!
Utsikt från höjden i Kungsten med Göta älv och ett industriområde.

Hela klanen Lindstrand-Benson-Lundberg spelar ett TV-spel som går ut på att svara snabbt och rätt på frågor om musik. För mig och Åsa går det inget vidare, men det är roligt ändå. Peter och jag gör ett par av Göteborgs välsorterade musikaffärer.

Peter på Magasinsgatan i Göteborg på väg till första musikaffären.

Jag förälskar mig i en ståbas, men köper bara en sladd till min elektrifierade dito.

En enorm mängd stränginstrument och förstärkare.

Återresa. Tåget är bara tjugo minuter försenat. I restaurangvagnen är det dåligt med mat. Mycket har tagit slut? Bara halvfabrikat, pan-pizza och elände. Varför kan SJ inte fixa till rejälare föda? Flera lampor är sönder och det är mörkt i ”restauragen”. Ingen av personalen bryr sig om att byta. På toaletterna löper skitränderna på porslinet. Är inte tåget nystädat? Förutom några skrikiga barn förlöper dock natten väl. På morgonen sprutar vatten från taket i ett par av vagnarna. De båda konduktörerna öppnar innertaket. Därinne drevsnö som smälter. Tur i alla fall att det inte rinner vatten inne i kupén. Detta tåg går i alla fall nonstop fram till Älvsbyn, eller rättare sagt Boden. Den drygt två timmar långa förseningen innebär att bussen som skulle ansluta till Jokkmokk har gått. Innebär en timmes påslag till. Politikerna tjatar om klimatet och att vi ska leva miljövänligt. Men tåget, det miljövänligaste transportsättet, vars spårstruktur redan finns på plats, struntar de i. Sossarna avreglerade detta som landet äger gemensamt – ett vansinne av sällan skådat slag. Moderaterna gör ingenting. Här är det bara bilar och motorvägar som gäller. Också ett sagolikt tokeri. Att inte ens se till att järnvägen underhålls och att det finns dugliga tågset, är bedrövligt dåligt. Nog var det snö och kyla också på 1970-talet, och då fungerade det mesta utan mankemang. Nu fallerar det i både stort och smått. Idag är sista dagen av min sjukskrivning och kryckorna är kastade. En bra början på 2011. Undrar när SJ ska friskskrivas? GOTT NYTT ÅR ALLA BLOGGLÄSARE!

Kontrasternas tid

Nu är det verkligen hit och dit.

Den med samiska symboler späckade Akkatj kraftstation är under ombyggnation

Ena stunden plåtning under jord i Akkatj kraftstation,

Jobbare från PEAB i en ort i Akkatj
Formsättare

sen på älgjakt i Mjölafors,

Denna bild dock från en annan jakt under hösten, med Lars Öderyds ungtik Amie (egentligen är det hans sambo Karina Nordström som är ägare)

imorgon operation av en spretande tå i Gällivare.

Denna bild från en av mina många knädräneringar under sista halvåret, utförd av suveräne Peter Vaher

För att inte tala om vilka snabba kast det är med vädret.

Snöig skog efter Kvikkjokksvägen

Ena dagens morgon närmare -30 och på kvällen snöfall och milt. Vad jag kan minnas har ingen november varit så kall som denna. Och ska man tro vissa vädergurusar, så är det bara början på en rekordkall vinter.

Död katt lever

Min sambo Åsa envisas med att döpa alla sina djur med begynnelsebokstaven M. Minsann (gammelkatten som numera vilar på Lingäll på västkusten), katthonan Musslan (som vilar under en buske på tomten), honan Missil, hanen Mysko och hanen Musseron. När jag fick erbjudande av gode vännen Johannes Päiviö att rent av få en hundvalp, tackade jag ja efter en stunds funderande. (se blogg från maj). Sambon och dotter Astrid blev överlyckliga, men namnet på valpen bestämdes i strid med Åsas tidigare principer – till  Ráddná ( inte så konstigt egentligen eftersom vi  är bosatta i Randijaur, vars originalnamn på lulesamiska är Rádnávrre – vänsjön).Busig och vild kom valpen in i huset. Och utan minsta hum om kattspråket, försvann naturligtvis alla katter. Kvar blev hunden Ráddná som inte fattade nåt. Att det var just hon och hennes i kattspråk totalt olämpliga uppträdande som var upphov till att de försvann.

Idag är Missil ganska bra kompis med valpen, men med Mysko funkar det, men på nåder. Och så, efter drygt fem månader visade sig Musseron just nu ikväll. Jag hade aningar om att han levde eftersom kattmaten har gått åt som aldrig förr på nätterna. Och det faktum att katterna ju brukar komma hem när snön kommer. Åsa, och också Astrid, blev förstås jätteglada

Musseron. Som "vanligt" i köksfönstret.

!

Skallkung utsedd i Jokkmokk

Idag avgjordes Skallkungen – jaktprovs-SM för skällande fågelhundar.

Den nyligen pensionerade polisen Jan "Ludde" Ludvigsson från Kiruna förstärker hörseln i blåsten.

Jag följde med provgruppen Jan Ludvigsson och domare Kent Renlund med sjuåriga norrbottensspetsen Kolgårdens Troj.

Norrbottensspetsen Kolgårdens Troj.

Halv storm under de tre timmar provet pågick och naturligtvis inte en enda fågel som satt för hunden.

Troj på sök.

Det var i alla fall roligt att följa med och lära känna nya människor och nya skogar.

Provdomaren Kent Renlund och hundägaren Jan Ludvigsson.

Porjussonen Kent Renlund har det provområde vi gick på efter ålloluoktavägen, som en av sina favoritplatser. Skallkungen 2010 vanns av treåriga Luokanjarkas Isabella, ägare Karl-Anders Karlsson, Järvsö.

Skallkungen Karl-Anders Karlsson flankeras av andrapristagaren Björne Hagström och Göran Hellström.

Spännande skog

Att strosa runt i de riktiga skogarna nära fjällen är verkligen en upplevelse.

Skog vid Gárásj.

De backiga granskogarna med sin mångfald av arter eller flacka hedland med uråldriga, grova tallar. Kommer ihåg när jag guidade ett gäng mellanstadieelever från stockholmsregionen upp till Prinskullen nära Kvikkjokk. Då kanske de inte var så upphetsade över upptäckten av gammelskogens lunglav på sälgarna, de höga, giftiga örterna i kallkälldrågen, de mäktiga granarna.  När klassen i mygghorderna segade sig uppför den sista backen där grovgranarna övergick i krokig björkskog var det mest gnäll, vill jag minnas. Nu när de är vuxna kanske de berättar om sitt möte med en riktig skog till sina vänner och barn. Då var det mest pest och pina. När jag gick där i täten och hörde jämret bakom ryggen funderade jag på något medel för att få dem på bättre humör. Något att locka dem med. Kom på en modell av riktigt rackartyg som jag och mina kompisar höll på med under sensommarens mörka kvällar. Då vi utsatte tomtägare som var alltför otrevliga när vi pallade deras morötter för hemska ting… Vid en av de övre granarna stannade jag till och sa till gruppen att vänta en stund.

En perfekt gran att samla kåda från, för att göra fjunt!

Jag försvann bort i skogen och hittade en gran med en gammal skada. En reva där bullar av hård kåda bildats vid kanterna. Jag billade bort några klumpar med kniven och återvände fort till ungdomarna. Lovade dem att de skulle få se någonting extraordinärt när vi kommit upp på toppen. Uppe vid den lilla bäcken söder om Prinskullen stannade vi och barnen drack sig otörstiga. Jag gick undan en bit och lade kådbitarna på en skålformad häll. Tog en sten och hackade och mosade sönder bitarna till fint mjöl. Återvände med vänster han kupad och rågad med mjöl. Placerade en tändsticka mellan lång- och ringfingret så att svavlet befann sig just ovanför kådhögen. Drog med plånet över tändstickan och kastade samtidigt upp högen i luften. Det dånade till och en enorm, svartrökande eldkvast sprutade upp. Då blev de först imponerade, stockholmsungarna. Om sanningen ska fram så är det väl denna fjuntning de kommer bäst ihåg från Kvikkjokk.

Bredåker istället för ståndskall

Ráddna i skogens solgata.

Gjorde en kort vandring här vid Randijaur och fångade Ráddna i en solgata (som sonen Anton benämnde solspegling på en sjö när han var liten).

Mobilpratande donna susar förbi i flaschig bil.

Besökte Sunderby sjukhus i förrgår och passade på att plåta lite för bildbyrån på vägen tillbaks.

Luleälvens första kraftverk från kusten räknat, vid Boden.
Norra Bredåker.

Då ringer Lars Öderyd och berättar att Astok ställt ko, kalv och en trettontaggare helt öppet ute på en myr. En jaktkompis sköt tjuren. Surt…

I gammelskogen med Astok och Lasse

En ivrig Astok släpps ut från bilen.

Igår var jag på älgjakt med gode vännen Lars Öderyd och hans jämthund Astok.

Jag vadar iskall och bred bäck. Perfekt behandling för reumatiska ben... Foto: Lars Öderyd

Samlar material till en uppföljare till min film Löshundsjakt i norr. Tyvärr var det vindstilla mest hela tiden.

Jaktområdet. Urskogar inlemmade i ekoparken Karhuvaara.

En mindre ko ståndade Astok. Lasse kallade in honom, men eftersom vi var tvungna leta ryggsäckarna vilka vi lämnat under insmygningen (glömt GPS:en…), fick Astok ingen ny riktning, utan återvände till kon. Lasse trodde att de kanske var en tjur i kons sällskap, så vi försökte smyga på för att se vad det egentligen var. Men älgen hörde oss och gick undan retfullt utom synhåll (pejlen visade mellan 120-150 meter).

Astok är svår att få skarp på bild...

Lasse fick nog av detta irriterade gångstånd och kringgärdade hela ståndet genom att gå runt en sluttning. På så vis kom vi framför ståndskallet. Väntade, men nu var det pall.

Lasse susar förbi en gammal torrfura med mobilen för örat. Notera det oerhört gamla spåren efter yxhugg på jakt efter tjärrik torrved.

Vi smög då dit snett uppifrån, och då gick det bättre. Det var samma ko. Den stöttes och for iväg cirka en halv kilometer. Då hände något häpnadsväckande: Lasse lockade in hunden, som kom direkt! Jägare hade sprungit i området tidigare, så de älgar vi kom i kontakt med senare under dagen ville inte stå.

Astok skakar av sig när han kommer tillbaks.

Vi avslutade jakten och vandrade i mörkret till E45/E10 där vi blev hämtade. Dock gick den sista kilometern genom den värsta terräng jag någonsin upplevt, efter Blockgränsen som den kallas (från domänverkstiden). Tuvor, vattengropar och gyttja varje meter. Blev blöt från midjan och ner.

Utsnitt från gammelskogen.
Gran.

Nästa jaktinsats blir väl till helgen. Få se vad då händer…

Lasse med Sako-studsaren som han är mycker nöjd med.
Lasse och Astok på älgjakt.

Lögnaktig politruk

Det är bedrövligt att ränderna aldrig går ur en slipad politiker. Att ha lögnen som den ständige följeslagaren. Och lismandet. Att vara husse till lags i alla lägen. Bete sig som en ryggradslös karriärist. Praktexemplet för dagen är pampen Per-Ola Eriksson, landshövding i Luleå. Per-Ola Eriksson har i ett personligt brev till oss delägare för skogsfastigheten Kvikkjokk S:1 lovat, citat: ”full kompensation”, för det intrång som staten förorsakat mig och de andra delägarna när de konfiskerade vår skog i Kvikkjokk, som de nu gjort till naturreservat (se mitt blogginlägg från den sjunde juni). Full kompensation för det stormfällda, förstklassiga timret är i herr Erikssons värld en ynka ersättning på 50 kronor per kubikmeter. I min värld är det verkliga värdet 300-500 kronor, som 2002 när skogen var friskoch länsstyrelsen tog den. Då kan man tala om full kompensation. Det borde den gamle bondsonen veta. Men tydligen har dock den nuvarande makten korrumperat honom så illa att han tappat sin grund. Och vad värre är, han blandar ihop sitt beteende under sitt förra liv som politiker med sin nuvarande gärning. Att ljuga och lisma och i alla lägen gå statens ärende, är att begå tjänstefel som landshövding. Det är hemskt att det koloniala arvet fortfarande lever i detta län, och sorgligt nog så kommer att göra under lång tid än. Kolla länk till Nordnytt.

IBL, min nya bildbyrå

I våras blev min gamla bildbyrå Naturfotograferna/N som jag varit ansluten till sedan 1991 köpt av IBL Bildbyrå. I början av min bildbyråkarriär klippte man bort de bästa bilderna från filmremsorna. Tejpade dem med specialtejp på en svart passepartout, stoppade montaget i en plastficka, skrev med bläckpenna på en etikett alla uppgifter om namn på motivet, extra bildförklaring, platsen, månaden och året. Sedan skickade man in en drös bilder, 50-100 till Bildbyrån i Österbybruk. Ett dyrt och tjorvigt förfarande. Numera historia dock. Nu gäller digitala bilder. Jag korrigerar försiktigt färgbalansen, exponeringen, kontrasten och färgmättnaden i datorn. Skriver in en massa nyckel- sökord (det gäller att vara noggrann och tänka på allt bilden associeras till) bifogar kontaktuppgifter som snabba presets och sparar bilden som högsta jpeg-upplösningen. När 25-50 bilder är klara skickar jag allt via ftp till IBL. Snabbt och smidigt. Men snabbare lär det gå på andra ställen än här i Net1-land. På bara någon timme eller några dagar ligger de nya bilderna ute på IBLs hemsida. Det är helt suveränt!

Ráddna fick nu ta plats i båtfören. En bild som snart ligger ute på IBL...

Skogar och fjäll, natur och kultur i Kvikkjokk, Jokkmokk, Randijaur, Västkusten…