Astrid och hennes kusin Marc, Åsa och jag tog på oss längdskidorna och åkte runt Fjätervålen.
Barnen turades om att ha Ráddná som dragare. Först upp genom skogen på fjällets östra sida,
sen upp på fjället mellan Fjätervålen och Svartfjället och så ner i skogen igen. Stundtals gick det riktigt fort efter isiga spår och i nedförsbackarna försvann ungarna medan vi var tvungna ta av oss skidorna och gå.
Att zickzacka sig ner gick inte eftersom snön i skogen inte bar smala plastskidor och tunga kroppar. Riktigt fin lavrik urskog med mycket torra träd.
Vid Rybäckskojan såg vi en lavskrika och utterspår. Läckert kuperat landskap med det berömda fjället Städjan ständigt i blickfånget. Så nådde vi Foskdalsvallen, en gammal fäbod där en av stugorna var i ett sorgligt skick.
Ett kvistvarv bildade konst på en av timringens stockändar.
Så åker vi ut på en grusväg där leden tydligen ska gå – dåligt skyltat – och så upp genom skogen till Stormyran.
– Men vad är det här då, säger Åsa som åker före mig. Och där fanns den äntligen – varglaven. Den gick inte att ta miste på med sin otroligt intensiva färg.
I början av 1990-talet körde jag skoter med Steget före i hela Raketskjutfältet sydväst om Jokkmokk för att leta just varglav på gammeltallarna på myrarna, men den gick inte att finna. Först här, 85 mil söderut, fick jag uppleva den kraftfulla busklaven. Förvisso finns den i Jokkmokks kommun södra del fick jag höra av Frederic Forsmark på länsstyrelsen den 21 november 2021, när jag restaurerar detta inlägg.
Visits: 74
