Oro till Orust, SJ never more
on 31 december, 2010

Åsa, Astrid och jag fick en resa av svärmor Birgitta för att fira jul på Västkusten. Det var med bävan för vad som komma skulle jag hoppade på bussen i Jokkmokk med min lilla familj. För de senaste vintrarna har tydligt visat hur miserabelt ställt det är med statens järnvägar. Också nu i vinter har det stundtals strulat någonting hemskt, men jag – optimisten! – tänkte att det väl ändå skulle var övergående. Att SJ nog skulle skärpa sig över julhelgen.

Älvsby tågstation. Resan börjar med fyra timmars försening.

När bussen väl anländer till Älvsbyn och vi konkar våra fem kollin in i väntsalen är dock det första jag ser texten “Avbrott” på en informationsskärm på väggen. Någon är ute på perrongen och får reda på att tåget som skulle starta i Luleå är två timmar försenat. Salen fylls med allt fler resenärer. En gubbe som jag först tror vara en SJ-anställd far omkring bland folket i en självlysande säkerhetsväst och surrar högljutt en obegriplig rotvälska. – Tåget försenat i två och en halv timme, upplyser någon. Så håller det på. Förseningarna förlängs hela tiden, en kvart, en halvtimme. Och fortfarande inte ett blipp på skärmen eller pip i högtalarna. En resande tycker att det är värdelöst att SJ inte ringer till oss och berättar hur det är ställt. -De har ju våra telefonnummer. Vi fyllde ju i dem när vi bokade biljetten, säger han. Efter att vi besöker en närliggande restaurang, får vi senaste budet. Fyra timmars försening! Så småningom blir det påstigning i alla fall. Först inne i kupén informeras det om att förseningen beror på vagnsbrist. Hur kan det saknas vagnar, funderar vi, eftersom vi och de flesta med oss har bokat biljetter flera veckor i förväg, så SJ borde ha haft rejält med tid på sig för att veta exakt hur många personer som skulle resa. Vi kryper till kojs i sovvagnen, somnar och sover konstigt nog ända till morgonen. Försenade igen.

Kaos och frustration bland resenärerna på Centralen i Stockholm, fångad på en sekund.
Astrid är less.

I Stockholm är alla tvungna att lastas över till bussar eftersom ett tåg med timmer har vält efter spåret. Personal med gula jackor ska visst ledsaga oss till bussarna, men inte syns det till några sådana. Det var först sen vi själva letat oss fram till buss-gaten som de dyker upp. Men någon buss till Göteborg vet de ingenting om. Efter två timmars väntan snudd på kapar en passagerare en buss som vi får åka med.

Astrid i vimmlet.

Barnen står ut bäst med att vänta timme ut och timme in.
På väg till tåget i Skövde.

Bussen går dock bara till Skövde. Busschauffören är förbjuden att köra längre. Måste få mer sömn. Vi har 40 minuters rast på ett hamburgerställe – som SJ betalar. I Skövde nytt tåg. 13 timmar försenade anländer vi Göteborg. Klockan kring 24.00. Astrid helt slut.

Utpumpad dotter.

Mormor och morfar väntar på perrongen. Övernattning hemma hos svärföräldrarna i Trollhättan. Full vinter med nära tre decimeter snö och -14 grader, inte ett moln på himlen.

Åsa, Astrid och mormor Birgitta på väg från deras radhus på Lextorp i Trollhättan. Till vänster väntar morfar Conny.

Vi går på café.

Läckra bakelser och gott kaffe.

Besöker Jan Grahns fotoutställning i Trollhättan. Imponerande bilder av denna 80-åriga nestor i vår förening Naturfotograferna/N.

Jan Grahn/N på sin utställning i Trollhättan.
Rejäl isvinter på Västkusten från Connys bil.

Julfirande hos Åsas syster Pia Benson och hennes familj i Kungsviken på Orust. En fantastisk plats!

Peter Benson och dottern Julia, Birgitta och Conny Lindstrand i soffan, Pia Benson, Åsa Lindstrand, Marc Benson och Astrid Lindstrand samlad i Kungsviken. Marc är tomte, Astrid nissa.
Julklappsutdelning.
Idyll på Orust skymtar från Peters bil.

Av Pia och Peter får jag en tjock bok i julklapp – Livet, av Rolling Stones gitarrist Keith Richards. En mycket bra och öppenhjärtlig bok som jag sträckläser. Jag har aldrig varit något Stones-fan, men nu när jag lyssnar på de tidigaste skivorna på Spotify, också den nyaste Exile on Main street, förstår jag deras storhet. Särskilt intressant att lyssna nu när jag vet hur många av låtarna kommit till.

Jag läser Keith Richards bok. Foto: Åsa Lindstrand.
Svärmor på promenad vid Kungsviken. Foto: Åsa Lindstrand.

På annandagen besöker vi familjen Benson i Kungsten, Göteborg. Det är alltid roligt att umgås med dem. Vi går upp på en höjd nära den bensonska bostaden för att åka pulka. Ingen bebyggelse på denna kalott. Fin utsikt och natur med en massa träd, vinterståndare, en duvhök sveper förbi och det syns massor av harspår.

Marc drar kusin Astrid.
På vägen passerar vi en Jaguar.
Snölek för Astrid också i Göteborg!
Astrid och Marcs första åk på den i Tyskland inhandlade kälken gick inte så bra...
...andra åket gick bättre!
Utsikt från höjden i Kungsten med Göta älv och ett industriområde.

Hela klanen Lindstrand-Benson-Lundberg spelar ett TV-spel som går ut på att svara snabbt och rätt på frågor om musik. För mig och Åsa går det inget vidare, men det är roligt ändå. Peter och jag gör ett par av Göteborgs välsorterade musikaffärer.

Peter på Magasinsgatan i Göteborg på väg till första musikaffären.

Jag förälskar mig i en ståbas, men köper bara en sladd till min elektrifierade dito.

En enorm mängd stränginstrument och förstärkare.

Återresa. Tåget är bara tjugo minuter försenat. I restaurangvagnen är det dåligt med mat. Mycket har tagit slut? Bara halvfabrikat, pan-pizza och elände. Varför kan SJ inte fixa till rejälare föda? Flera lampor är sönder och det är mörkt i “restauragen”. Ingen av personalen bryr sig om att byta. På toaletterna löper skitränderna på porslinet. Är inte tåget nystädat? Förutom några skrikiga barn förlöper dock natten väl. På morgonen sprutar vatten från taket i ett par av vagnarna. De båda konduktörerna öppnar innertaket. Därinne drevsnö som smälter. Tur i alla fall att det inte rinner vatten inne i kupén. Detta tåg går i alla fall nonstop fram till Älvsbyn, eller rättare sagt Boden. Den drygt två timmar långa förseningen innebär att bussen som skulle ansluta till Jokkmokk har gått. Innebär en timmes påslag till. Politikerna tjatar om klimatet och att vi ska leva miljövänligt. Men tåget, det miljövänligaste transportsättet, vars spårstruktur redan finns på plats, struntar de i. Sossarna avreglerade detta som landet äger gemensamt – ett vansinne av sällan skådat slag. Moderaterna gör ingenting. Här är det bara bilar och motorvägar som gäller. Också ett sagolikt tokeri. Att inte ens se till att järnvägen underhålls och att det finns dugliga tågset, är bedrövligt dåligt. Nog var det snö och kyla också på 1970-talet, och då fungerade det mesta utan mankemang. Nu fallerar det i både stort och smått. Idag är sista dagen av min sjukskrivning och kryckorna är kastade. En bra början på 2011. Undrar när SJ ska friskskrivas? GOTT NYTT ÅR ALLA BLOGGLÄSARE!

Views: 44


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


4 Replies to “Oro till Orust, SJ never more”

  • Excellent post. I was checking continuously this blog and I’m impressed! Very useful information particularly the last part 🙂 I care for such info much. I was looking for this particular information for a very long time. Thank you and good luck.

  • Sjukt kul när jag läste om gubben som trodde sig vara SJ-anställd. Har själv stött på han några gånger… Rotvälska, svar ja.

  • Vilken hemsk resa för er, stackare…håller med om att avregleringen är en katastrof, samma med elmarknaden, det har bara blivit dyrare och de privata ägarna skiter i underhållet av nätet, bara håvar in pengar, så när ovädret slår till fungerar inget eftersom det har varit eftersatt underhåll. Men fickorna på ägarna är stinna av pengar…

    Hoppas ni inte blivit så avskräckta att ni inte vill åka ner mer, vi hoppas ni kommer ner till västkusten till våren när allt står i full blom…

    Ha en god fortsättning önskar vi er från ett vackert Tandådalen där vi nu står med var husbil

  • Intressant reseberättelse som tyvärr icke längre förvånar. Funderade lite på det där du skrev om att det fungerade förr…då på 70-talet…När slutade SJ ha banvaktare i banvaktsstugorna? Kan det vara så att det var människor som gjorde skillnaden på farbar räls och inte…? Och när drog de ner på personalen på Notviksverkstaden -de som servade tågen? Och hur ser städköpet ut? Vad har de för firma och vad betalar de i lön till städarna? Och hur lång tid får de på sig att städa en vagn? Jag menar för att vara “lönsamma”?
    Man plockar bort människorna och tror att tekniken ska sköta allt…svårt för en ensam dataoperatör sittande framför en skärm i ex. Sthlm att skotta undan snön från spåret mellan Älvsbyn och Boden eller Gävle och Uppsala…;)Att inte ha människor i arbete kostar ju också – och betydligt mer än att inte ha dem anställda…
    SJ och regeringen —Miljötänk – jo kyss mig i ars-t…;)
    Bra att ni kom er hem igen. Välkomna hem!



Norna

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag

Tors Galleri