Det är så roligt att kunna förmedla kunskaper och ge upplevelser till telningen. Saker som Astrid har med sig hela livet, det känns mäktigt. Som idag när vi for iväg på en kort fisketur. Jag har länge önskat att få henne så fiskeintresserad som jag själv blev i mycket unga dagar. Drog rödingar och börstingar med pappa på löpande band som sexåring. Man tog i allt vad man var värd med abumatiken. 0,30-linan löpte ut genom kapselns lilla hål och tydliga lyckor for ut ur rullen. Det tjorvade ofta och spinnaren hamnade max 15 meter bort hur än man betedde sig.
Men pricksäker blev jag. Varenda kast hamnade i vakringen, men bara om det vakade nära. Min första rejäla öring drog jag dock upp först som 14-åring. Annat är det med dotter Astrid åtta bast. Hon tjorvade lite grann innan hon fick ordning på grejerna, kastade ett ringrostigt kort kast, ungefär lika långt som jag själv i mina glansdagar. Efter bara ett par vevningar på haspelrullen hugger det på en treans Mepps-spinnare.
-Jag, har en, jag har en, men jag orkar inte hålla! skriker flickebarnet.
Jag instruerar henne om hur hon ska göra, ner med spötoppen, håll spöt i vinkel mot fisken, veva, bara veva så att linan hålls sträckt hela tiden. Nu går det bättre. Hon är rejält skärrad. Låter mig ta över en stund. Det känns att det är en rejäl fisk på kroken. Vi dividerar om vem som ska hämta håven i ryggsäcken (orutin att inte gjort den i ordning i förväg). Astrid hämtar och kommer fort tillbaks med håven utfälld. Så tar hon över spöt igen. Vevar och vevar. Det skriker i slirbromsen.
-Jag kan inte!
-Det kan du visst, säger jag. Gå ner från stenen bara och för in fisken mot land så tar jag den i håven.
Hon gör så och fångsten bärgas. Glädjetjut! En öring på cirka 2,5 kilo.
Innan Astrid går och lägger sig frågar hon om vi ska fara ut och fiska imorgon.
Visits: 70
Härligt Tor. Jo sådant är värdefullt för barnen att få ta med sej in i framtiden. Hälsa Astrid och gratta.
Så föds nya fiskefantaster!
Fin fisk hur som helst.