Nils del 1
on 12 november, 2013

Den elfte april 2013, igår alltså sju månader sedan, blev en mycket speciell dag. Dagen började med att Astrid åkte med bussen till skolan, som vanligt. Sedan satte vi ut hästarna, som fortfarande var kvar hemma efter påsklovet. Sedan kom rörkrökaren och bytte hydrofor. Den gamla mastotontlika tingesten gick aldrig att få tät, så vi gav upp och bytte till en mindre variant. Åsa hade klagat över märkliga ryggsmärtor på morgonen, hon hade varit risig ett par dagar och haft feber ett par nätter tidigare. Så hon tog med sig datorn upp på övervåningen för att se om det gick lättare att ligga och jobba. När rörkrökaren var klar tog han och jag ett par koppar kaffe i godan ro och pratade om lite av varje. När han så rullade iväg funderade jag på hur det var med Åsa däruppe. När jag öppnade dörren satt hon på sängkanten och grät. Hade rejält ont. Funderade på om det kunde vara kraftig foglossning eller förvärkar. Smärtorna kom i skov, kanske med ett par minuters mellanrum. Jag hjälpte henne ner för trappen till badrummet. Smärtorna blev värre. Hon skrek rakt ut. Det hade jag aldrig hört henne göra tidigare så jag förstod att det nu blivit riktigt allvarligt. Eftersom hon hade tid hos barnmorskan samma eftermiddag tänkte hon att hon skulle klara sig med smärtstillande fram till dess och ville att jag skulle ringa läkemedelsupplysningen för att fråga vad och hur mycket hon vågade ta som gravid. Surfade och tjorvade bland allsköns hemsidor medan paniken växte, men hittade inget lämpligt telefonnummer så jag gav upp och med tanke på hur ont hon faktiskt hade, så ringde jag istället 112. Detta trots den blivande mammans protester. Jag beskrev läget och en ambulans startade direkt från Jokkmokk fyra mil bort. Jag kopplades till en barnmorska som frågade mer ingående om hur det förhöll sig. Jag sa till henne att jag skulle försöka få Åsa in i min bil för att möta ambulansen och vinna tid, men smärtorna kom i allt snabbare takt och hon kunde knappt röra sig. Nu först började vi förstå att barnet var på väg. Två och en halv månad före utsatt datum! Jag ringde 112 igen och sa att det inte gick att få in Åsa i bilen, vilket vidarebefordrades till ambulansen vars chaufför tryckte gasen i botten.Då förstod denne att det var riktigt allvarligt.
– Jag tror att barnet kommer, men det här barnet kommer vi inte att klara. Vi mister det, upprepade Åsa gång på gång.
Vi var bägge två ganska förvissade om att det inte skulle gå bra och att barnet skulle komma ut döfött. Så mycket för tidigt, så hastigt och så smärtsamt. Som ett kroppens försvar för att Åsa varit sjuk. Jag stod framför henne och försökte trösta så gott det gick, men höll också en hand bakom henne ifall det abrupt faktiskt skulle komma ett barn.

Vi var just på väg stapplande över tröskeln till köket när ambulanspersonalen kom instormande, Åsa Mattsson, Sara Heiskanen och Micke Stenman – vilken måste ha kört som en vettvilling. De frågade om det fanns en säng i närheten dit vi kunde leda Åsa, och det gjorde det. Sakta, sakta genom köket med stöd av mig och ambulanspersonalen. Framme vid sängen i angränsande rum skulle Åsa lägga sig, men det gick inte – hon kunde knappt röra sig. Hon stod framåtlutad mot mig. Personalen bänglade med väskor och slangar. Åsa Mattsson stod bakom Åsa. Jag stod framför henne, hon hängde på mig. Så, efter en halv minut kom barnet i en kaskad av blod och vatten. Jag hör hur en sug sätts igång, men ser inget på grund av mammans krampaktiga grepp. Sugljud under vad som måste ha varit en kort stund, men kändes som en evighet. Sedan, subtila ljud från en baby. Inga skrik – det tog veckor innan han alls kunde skrika. Bara små knorrande pip. Den lever, helt otroligt! Åsa får lägga sig på en bår och barnet, som i hastigheten konstateras vara en flicka, läggs på sin mors bröst inlindad i en landstingsfilt med en syrgasmask lika stor som hela ansiktet över näsan. Personalen upprepar gång på gång: Det här går bra, barnet mår bra. Det här går bra, barnet mår bra.

 

Nils ny

 

En diskussion uppstår om var ambulanshelikoptern som är beställd kan landa. Åsa påpekar från båren att hästarna kommer att spränga hagen om helikoptern landar vid huset. Jag ringer till den andra hästägaren, Cattis Holmbom i Björkholmen, och säger något om hemförlossning och blod. Cattis vill inte fråga om det är Åsa eller hennes dräktiga sto som förlösts, men fort går det, så dyker hon upp med dottern Karin. De börjar genast hjälpa till med att sanera det blodbestänkta trägolvet, lovar att ta hand om hunden och annat som behövs – tack alla dessa hjälpsamma människor!

Frågon om helikopterlandningen blir dock inaktuell då det visar sig att helikoptern måste fara från Lycksele. Därför blir det beslutat att den nyblivna mamman och sonen får åka bilambulans till Jokkmokks vårdcentral under väntetiden ifall det skulle tillstöta komplikationer. Jag och dotter Astrid kommer till vårdcentralen lite senare med en väska där jag rafsat ihop lite ombyten. I akutrummet är det knökfullt med folk. Tydligen vill all vårdcentralens personal ta en titt på den hemförlösta prematuren.

 

Akutrummet Jokkmokk

 

Som nu har konstaterats vara en lite pojke. Astrid, nybliven storasyster, sitter illamående med en spypåse i ena handen och en ett vattenglas i den andra och beser kalabaliken.

Helikoptern anländer så småningom för färd till Sunderby sjukhus. Vi far efter i egen bil. När vi kommer fram ligger en 1270 gram lätt pojke i kuvösen och sover djupt.

 

Nils soverSovande NilsAvd 56 Sunderbyns sjukhus

 

Sjukhuspersonalen var förundrade över att barnet inte behövde andningshjälp. Ändå lades han i en kuvös, mest för värmens skull. Det var där jag och Astrid fann honom, på Barnintensiven avd. 56.

 

Avd 56

 

En helt overklig situation. Slangar, pipande mätare, skärmar och vitklädda människor som sprang kors och tvärs. Pojken var utlämnad till den moderna sjukvården där ingenting lämnades åt slumpen. Tidigare har jag stundtals varit skeptiskt till sjukhus och läkarvetenskap men här märktes att samhället inte snålade på något, att det fanns en konstant bevakning av ytterst kunniga specialister. Det kändes tryggt.

 

Mor och sonNils 1270 gram

 

För Åsa började en drygt sex veckor lång vistelse på Sunderby sjukhus, där hon under den första tiden inte alls fick lämna rummet. Jag jämförde henne med en internerad men hon var ändå vid imponerande gott mod, trots idelig handspritning, bröstpumpning, sondmatning och spring på rummet nätterna igenom. Jag och Astrid besökte Åsa och pojken så ofta vi kunde.

 

 

Nils utrustad

 

En gång fick han sola för att förhindra gulsot, låg i ett blått sken under kuvösens huv med slangar från en kateter i huvudet, från två givare på bröstet och en från foten och en slang genom näsan, dessutom utrustad med ögonmask. Såg ut som en Alien i någon skräckfilm.

 

 

Nils solar

 

Också jag blev med tiden van med sondmatningen, en milliliter skulle tryckas in varje minut. Lärde mig också byta blöja på den pyttelilla telningen. Han fick ligga på mitt bröst när jag kom på besök.

 

 

Far och son

 

Med Astrid var det till en början värre eftersom det egentligen rådde förbud mot att barn fick besöka avdelningen på grund av smittorisken. Vid ett tillfälle var jag förkyld och trots minutiösa försiktighetsmått smittade jag pojken. Det blev riktigt allvarligt och först nu fick han andningshjälp.

 

Nils soverLemmarFingrarNils klarvaken

 

Varningssignalerna ljöd stup i kvarten. Ibland slutade han helt att andas, men då räckte det med att röra lite i honom så kom han ihåg att, ”javisst ja, jag måste ju andas”. Det kändes riktigt bedrövligt att jag var upphov till den krisen, men, det har man ju lärt sig vid det här laget, de är oerhört tuffa och härdiga sådana här så kallade prematurer, för tidigt födda barn.

Jag köpte en begagnad barnvagn i Älsbyn och snart var det dags för den första uteturen i närheten av sjukhuset. Underbart väder och löven hade just slagit ut.

 

UtevistelseTill sjukhuset igen

 

Vi hade talat om olika alternativ till namn på pojken, men inget kändes klockrent. Astrid hade dock bestämt sig. Det gjorde hon tidigt, kallade honom Nils stup i kvarten så det fick bli Nils. Riktigt passande eftersom Åsas farfar hette Nils och många i min släkt, på mors sida, också har burit det namnet.

Så kom den dagen när Nils och Åsa fick komma hem.

 

HemmaNils och dator

 

Egentligen ska för tidigt födda barn vistas på sjukhus ända till den dag som utsatts för förlossningen, men nu blev det nära en månad tidigare. Utrustad med bröstpump, vitaminburkar och förpackningar med stora lila sprutor kom så Åsa hem med Nils i en nyinköpt men begagnad bilstol. Den lille hade problem med magen. I perioder skrek och knorrade han, men skriken var inte så högljudda som de kan vara utan rätt så beskedliga vilket vi tackade för. Jag trodde det var kolik. Succesivt mildrades dock de kramplika attackerna. Genom ena näsborren satt en tunn plastslang genom vilken uppvärmd bröstmjölk sakta skulle sprutas in var tredje timme. Sondmatningen var inga problem, problemet var själva slangen som den lille vilden abrupt drog ut trots att den satt fasttejpad. Vi ringde till Jokkmokks vårdcentral och frågade om de kunde mata in den igen, men de gjorde inte sådana ingrepp på så små barn. Alternativet var att sätta sig i bilen och bränna till Gällivare, eller Sunderbyn 20 mil bort. Eller att själva pula in slangen. Vi fastnade för det sistnämnda. Jag stålsatte mig och började skjuta in slangänden i den minimala näsborren. Åsa höll i Nils huvud. Det gick lätt i början men sen kom ett litet motstånd. Jag tryckte på lite hårdare och så fortsatte slangen sin väg ner i magsäcken. Avståndet från näsan till magen är oerhört viktig, men det var redan uppmätt med en tejp av proffsen i Sunderbyn. Vi sög upp lite vätska och kollade med ett lackmuspapper om det kom från magen – en procedur som för övrigt gjordes vid varje mål – och det gjorde det. Vi hade klarat det, en oerhörd lättnad!

 

 

 


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


21 Replies to “Nils del 1”



Figurer på Báktestubbá

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag

Tors Galleri