Konsekvenser av renbeteslagen 1928
on 25 oktober, 2017


På Rasbiologiska institutets
fotosamling med avbildade samer skrollar jag förbi ansikte efter ansikte. Lappar i Karesuando, lappar i Jokkmokk, lappar i Jämtland.

På nätet presenteras långtifrån alla de tusentals samer som rasbiologerna avbildat, men där finns ändå tillräckligt många för att man ska få en uppfattning om vidden av den fotografiska rasism som staten ägnade sig åt.

Jag skrollar vidare över bilderna i katalogen Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1918-1929: Unga samer, gamla samer, barn. Samer utan gábdde, kolt, och samer med. Vissa män med slickad frisyr som vore håret insmetat med brylkräm, andra har mössa på sig på de prydliga svartvita bilderna. Knappt någon bär några konstfärdiga sliehpá, barmkläden, utan oftast har de bara en skjorta eller sjal under.

Kvinnorna bär enkla barmkläden – inget tenn, knappt någon brodyr. Blickarna som möter mig är antingen nollställda eller trotsiga. Alla bilder jag hittar visar påklädda samer. Funderar på om de är tagna före eller efter att fotoobjekten tvingats klä av sig för att rasisterna skulle få sitt perversa lystmäte stillat, eller om det digitaliserade arkivet månne censurerats?

Fotografierna andas kränkning. Eller är det bara jag, som nu i efterhand, vet att det var ett massövergrepp som pågick, som tolkar det så? Jag känner sorg, och ilska.

Jag fortsätter nedåt i samlingen och en ung man framträder som bryter av vemodet. Förvisso stirrar också han stint in i kameran, men hans sliehppá är högst ovanlig. I min tolkning signalerar den obstinat motstånd. ”A 1928 A” står det med tecknens kanter fastsydda av vitgjort renskinn mot mörk tygbotten.

Jag blir glad, och tagen. Kan det vara en manifestation, en protest? Men vem är han? Var bodde han?


Alla bilder i den rasbiologiska digitaliserade samlingen är endast döpta med nummer. Där finns inga namn, inga orter, allt är anonymiserat. För rasisterna räcker det att veta vilken region samerna kom ifrån. Inte vilken sijdda eller lappby de tillhörde.

För att få klarhet gjorde jag ett kort inlägg på min blogg kvikkjokk.nu där jag lade upp en skärmdump av ynglingen med sitt budskap. Fråga Östen Nägga! var det svar jag fick.

Östen jobbar på Jokkmokks ridklubb, så det var en enkel sak att fara dit och fråga honom. Jag visar Östen en fotoutskrift av ynglingen.

Det där är Mikkel Anders Nilsson Kuoljok, min mormors bror, utbrister han utan betänketid. Han föddes under fjället Áhppagis och livnärde sig som fiskare i Granudden i Storlule och hade getter, kor, får och häst. På vintrarna körde han timmer med hästen och så fraktade han material till Suorva åt Vattenfall. Mikkel var flitig och fysiskt stark. Alla stenbumlingar som han rullat bort från ängarna. Det är imponerande! utbrister han.


Mikkel ordnade fint för sig i Granudden med sitt småbruk, där också pälsviltsjakt var en viktig del av försörjningen.

De levde ett gott liv. Det var ju självhushåll och inkomsterna var inte så stora, men man hade djur, fisk och kunde jaga vilt. På marknaden var det skinn av järvar, hermeliner, rävar och ibland någon varg som kunde säljas, berättar Östen.

Visste du om att rasbiologerna fotograferat din släkting?

Det pratades aldrig om det. Det här är en nyhet för mig. Men egentligen borde det inte vara nån nyhet, för många blev undersökta och skallmätta på den tiden. Det var dåtidens sätt att se på människor. Då var det helt normalt, för de hade ju överheten med präster och landfiskaler. Hade en länsman sagt åt dem att hoppa i sjön så hade de säkert gjort det, säger Östen.

Har du träffat Mikkel?

Ja, han dog 1970. Jag var mycket väl bekant med honom. Han var pratsam och troende. På den tiden var laestadianismen stark. På bönemötena var han tolk från svenskan till samiskan. Jag minns bönemötena i Tjieŋalluokta. De tog en hel vecka och det kom en massa båtar från luspen och uppåt efter Storlule, säger Östen.

Mikkel var 25 år gammal när han 1929 blev fotograferad av rasbiologerna. Samma år som den nya lagen började verka.

När han sitter där på pallen i gábdde med sin nygjorda sliehppá, där solen strilar in från ett fönster till vänster, där fotografen bakom kamerans svarta skynke instruerar honom att se åt vänster, se åt höger, titta rakt fram, vända sig till vänster, visste troligen Mikkel vilka konsekvenser den nya renbeteslagen skulle få för honom.

Statens mål var att renodla samerna och detaljstyra renskötseln in i minsta detalj. I lagens 44§, Om hållande av getter, står bland annat:

”Å kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.”

1928 års renbeteslag slog fast att endast medlemmar i lappbyar fick bedriva renskötsel.

I och med att han inte var en aktiv renskötare så blev han automatiskt utanför. Mikkel hade renar, men inte så många. Hans föräldrar blev gamla och deras renhjordar krympte, för det var nödår som tog kål på en hel del renar. Efter det så blev de bofasta i Guossenjargga. Det var också fler som stannade och blev bofasta, berättar Östen.

Medlemskapet i lappbyn gav också andra rättigheter. Till skillnad från sina renskötande kusiner fick Mikkel inte längre fiska i de sjöar hans släkt brukat i eoner av tid, inte hugga ved där det var som lämpligast, inte ta timmer för byggnadsbehov, inte jaga där viltet oftast brukade uppehålla sig, inte heller själv få bestämma över de fåtaliga renar han fortfarande ägde.

Mikkel fick inte ens hugga ämnen där de lättast gick att hitta för att slöjda kosor och knivskaft. Han fick endast ta hässjevirke, ved och timmer på en yta av cirka 400×900 meter, på den lilla fjällägenhet han fått ärva.

Fjällägenheterna avskaffades, berättar Östen. Istället är det nu som en tomt, med samma rättigheter som på 1920-talet. Jag betalar 800 kronor per år i arrende. Man har ju funderat på att det är konstigt att det är gammal samisk mark, varför ska man behöva betala för det?

Lappfogden och länsstyrelsen ansåg inte att Mikkel ägnade sig åt äkta samiska sysslor, så uteslutningen ur Sirkas lappby, som samebyn då hette, var permanent.

Enligt lagen kunde han aldrig komma tillbaks till lappbyn, och barnen kunde inte heller komma tillbaks. Förutsättningen var att söka medlemskap i samebyn, men det fick de i regel inte, säger Östen.

Enligt svensk sedvanligt smidig och finurlig modell, som ofta praktiseras när det gäller känsliga saker, anges inte rakt ut vilka konsekvenser lagen fick för de samer som kastades ut ur gemenskapen.

Under allmänna bestämmelser står i lagens inledning 1§, punkt 2:

”Rätt till renskötsel infattar befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp, som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 14§ 2 mom. sägs.”

14§ handlar endast om skötesrenar:

1. ”Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp, …”

2. ”Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sin hemvist inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugo renar för hushåll, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavare obehaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill äro, ett högre antal, dock ej över ett hundra.”

Alla andra rättigheter och möjligheter för samer att kunna leva och verka i den forna lappbyn gick därmed upp i rök och kvinnornas status skulle komma likna den som rådde i majoritetssamhället:

”Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig;…”

Mikkel var politiskt
intresserad, men inte engagerad i någon politisk rörelse.


Han brukade följa de politiska debatterna på radion mellan Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Men någon samepolitik fanns inte på den tiden. På årsmötena i lappbyarna fanns lappfogden som ordförande och överheten själv, berättar Östen.

Mikkel bodde kvar i Grandudden tillsammans med sin syster och systerdotter ända till 1969 då hans syster Stina gick bort. Året efteråt beslutade de att flytta till Jokkmokk, där Mikkel dog i en hjärtinfarkt samma år.

Och Östen, han har Mikkel Anders sliehppá i sin ägo. Jag frågar om jag kan få se den.
Javisst, säger han och öppnar ett skåp och tar fram den.

Jag förklarar att jag gärna skulle vilja få bilder av barmklädet, men det är regnigt och grått ute så jag frågar Östen om jag får låna hem den tills det blir bättre väder. Det får jag.

Det är en mäktig känsla att knyta skinnremmarna bakom nacken och känna Mikkels sliehppá spänna över halsen.

Men vad har A:na i början och slutet av 1928 för betydelse? Spekulerar om det första a:et betyder Anders och sista a:et också Anders? Vill han säga att han är samma sábme oavsett vad staten hittar på. Att han minsann tänker leva precis som han alltid har gjort oavsett vilka lagar som påtvingas honom? Eller vill han säga att det finns en Anders före 1928 och en efter? Att Anders före 1928 fick vara same på ungefär samma villkor som andra samer, medan Anders efter 1928 miste sina rättigheter och möjligheter som same, och i lagens ögon blev som vilken svensk som helst?

Nästa gång jag startar motorsågen och sågar bort en björkvril i den skog som staten betraktar som sin, gör jag mig skyldig till brott enligt kolonialmakten Sveriges lag. Då ska jag tänka på Mikkel Anders Nilsson Kuoljok och andra samer, som på olika sätt fortsatt att vara samer, alldeles oavsett vad staten har hittat på.

Tor Tuorda

Randijaur den 25 oktober 2017

Källor:
Östen Nägga, muntliga uppgifter, sommaren 2017.
Det rasbiologiska institutets fotoarkiv.

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; given Stockholms slott den 18 juli 1928.
(Cramér o. Prawitz 1970, s. 151-178)

Renbeteslagen 1928 (PDF 15 mb för nedladdning)

Texten är planerad för publicering i kommande akademiska antologi med arbetsnamnet:  Åvdåsvásstádus: Ansvar, avkolonialisering, helande – rasbiologi, rasism, avbildade samer, samiska kvarlevor och vägar till upprättelse och självförtroende (Redaktörer: May-Britt Öhman, Eva Forsgren och Moa-Sara Marakatt).

 

Views: 684


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


6 Replies to “Konsekvenser av renbeteslagen 1928”



Figurer på Báktestubbá

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag

Tors Galleri