Gruvpolitikens kortsynta cynism

Sarvar Valle

Järnmalmsgruvorna utanför Pajala som Northland Resources driver ville spränga upp all järnmalm som fanns i det området med lastbilar i skytteltrafik till omlastningsstationen till malmbanan vid Svappavaara.
LKAB’s gruva i Kiruna transporterar varje dygn tio tåg med järnmalm till Narvik med obegripliga 6 200 ton malm per tågset.
Från Vitåfors, Malmberget, går fem tågset per dygn till Luleå.

Men de befintliga gruvorna räcker inte.
Därför öppnar LKAB två nya gruvor vid Svappavaara, där LKAB deponerar sprängsten från dagbrottet vid Mertainen på ett område med urskog, trots att det finns alternativa platser.

I Gállok, Gállak, Kallak fem mil väster om Jokkmokk vill industri och regering att det också ska brytas järnmalm. Hela malmkroppen ska sprängas upp. 15 år säger de att det ska ta.

All malm som finns ska upp så fort som det bara går, och göras pengar av.

Regeringens högsta önskan är att det från nuvarande 16 gruvor i landet blir 31 gruvor 2020 och 47 gruvor 2030.

Det finns ingen tanke på de generationer som kommer efter oss.

Finns ingen tanke på hur våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn ska försörja sina behov av järn och andra metaller. Eller var de ska hitta de metallerna.

Mest troligt blir det väl dem som får återbruka det som går i soptippar – det som nuvarande generationer kastat bort – det som finns i uttjänt infrastruktur, under städer, osv.

Det är en sådan sagolik dumhet, sådan kortsynt cynism och arrogans, sådan egoism.

Hela gruvpolitiken agerar som om det från yttre rymden skulle tillföras nya malmkroppar till de redan bortsprängda.

Men det som finns det finns.

När malmen är uppbruten är den slut.

Och ändå använder gruvlobbyn begreppet hållbarhet. ”Vi strävar efter en hållbar gruvindustri.”

Det säger till och med näringsministern Annie Lööf.

Hur är det ställt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *