Under hela dagen har jag gått i ett vakuum. Min fågelmatning är inte lika rolig längre. Stenknäcken har troligen inget namn på lulesamiska, det är den för ovanlig för (men vem vet?), däremot bejbusj finns det mycket av – bofinken. Min gode vän Yngve Ryd dog i natt. Cancern den jävulen tog också honom till slut. Det känns så fruktansvärt hemskt. Så tomt. Vi har haft så mycket roligt tillsammans och upplevt många spännande saker. Han var en verklig vän som verkligen brydde sig. Som sporrade en och kom med kluriga lösningar. Han tyckte att jag var en så god skribent och krävde nästan att också jag skulle ge ut böcker. Jag saknar Yngve oerhört mycket, hans humor, skrattet, hans fundamentalism. Tror aldrig jag skrattat så liderligt galet tillsammans med någon annan än Yngve Ryd. Jag trodde inte jag skulle orka skriva det här, men det gick. Är väl ett sätt att bearbeta det hemska. Det är en enorm förlust för Jokkmokks kultur och för det samiska samhället att Yngve är borta. Mina tankar finns hos Yngves son Arvid och syster Lilian.

Yngve Ryd demonstrerar på vintermarknaden 2011 hur lulesamer gammalt tillbaks använde en stav när de åkte skidor.

Standárjåhkå 10/5. Garvek och Ruovddevárre i diset.

I förrgår passerade en person på byvägen i Randijaur och såg skallen av en nyfödd renkalv sticka upp ur lingonriset vid vårt garage. Han kom in i köket och berättade om fyndet. Men det visade sig vara ett rådjurs avkomma. Jag tog några snabba bilder och återvände in. Geten skymtade då och då mellan grannens bodar. Hon hade full pejl på sin unge. Dock kunde jag inte studera platsen hela tiden, men efter tre timmar gick jag tillbaks och då var kidet borta. Alltför många förleds tro att den är övergivet i såna lägen, men det händer sällan. Att ta hand om ”övergivna” djur slutar för övrigt sällan lyckligt. I skogarna vid Jokkmokk är snön mellan 1-2 decimeter djup. I Kvikkjokk kring 60. Igår gjorde jag en skotertur för att rekognosera spelplatser och försöka hitta kadaver. Solen gassade och vinden var svag. Jag lämnade skotern och åkte skidor några kilometer i tallskogarna. Få barfläckar och fjällen helt vita. Våren har stannat upp. Det är som på 1990-talet och dessförinnan. Mera av ett normaltillstånd.

Renarna har betat i en kallkälla på en myr.

Läsvärd blogg: http://mattisblogg.se/

Min morbror Mauritz stuga ligger ett stenkast från min. Uppför den branta trappan och upp på loftet sprang jag mycket som barn. Stugan är nyligen såld till kustbor. Troligen blir den renoverad så därför tog jag denna bild. Som minne.

Kyrkan, vilken aldrig tidigare brytt sig om sitt märkliga markinnehav i Änok norr om Kvikkjokk, byggde tvärhastigt en stuga med tillhörande bastu nära min och min brors stuga. Inte ett ljud att de skulle bygga, utan den bara stod där.
Jag ringde till kyrkans egendomsförvaltning och jägmästaren Björn Gunnarfelt och frågade. Han berättade att det var hans kompis, Kjell Sundvall – dock inte regissören men väl chefen för Länsstyrlsens fältenhet i Jokkmokk – som fått lov att bygga på kyrkans mark. För ett gäng skogstekniker, enligt Gunnarfelt. Grejen är, som vanligt, att Gunnarfelt och Sundvall är gamla jägmästarkompisar. Det är till och med pappor till den fruktansvärda reformen Den fria småviltsjakten från 1994. Ett tydligt och vulgärt bevis på tvättäkta modern kolonialism.
Således har nu Kjell Sundvall och hans gelikar en lekstuga i Änok där de skjuter ripkycklingar, badar bastu och skrålar. Jag hoppas korparna, örnarna, tjädrarna, lavskrikorna, hackspettarna och alla tusentals småfåglar som snart kommer fäller sitt bajs på bastuns tak så att det faller in. Om någon skrålande utböling sitter där inne och dricker öl, vore det ju förskräckligt. Ingen människa får ju komma till skada.

Första maj körde skoteråkare som aldrig förr efter Kvikkjokksälven. Vansinnesylandet  från de körkåtas maskiner gick inte att fly undan. Samma till fjälls. Det var ett jävla oljud hela tiden. De flesta tillhörde kategorin motorintresserade, vilka lika gärna hade kunnat köra med sina värstingsskotrar i ett inhägnat grustag. De har ingenting i en fri natur att göra. Men det tycker Sverige – kolonialstaten. De har bestämt att det ska vara så.

Naturen ska utnyttjas som Sverige vill, så mycket det överhuvudtaget går – bara det inte påverkar stockholmarna /beslutsfattarna.

Nu vill de flesta människor att också Jokkmokks kommun ska ingå i Malmfälten, att också berget ska exploateras till vilket pris som helst. Underligt med tanke på att många har Vattenfall i färskt minne, kan tyckas, men folk som är vana vid att bli matade med jobb och aktiviteter vet inget annat. De skiter i konsekvenserna av en skitig gruva. De skiter i andra perpektiv än sin egen livstid.

När kolonialstaten tagit så mycket det går av vattnet, skogen och malmen blir resten av naturens spillror rekreationsområde. Som Kvikkjokk, Huhttán, som byn heter än idag efter statens folkrättsliga, humanitära och ekonomiska katastrof – silversmältverket med tillhörande smälthytta vid Gámajåhkå som var verksamt i 40 år med början 1661.

Kvikkjokk har förärats med nationalparker, och för ett år sedan ytterligare ett naturreservat. Allt har skett över huvudet på den bofasta befolkningen/samerna. Allt för att skapa en bild v ett romantiskt rekreationsobjekt av synbarligen vild natur  som egentligen ingenting annat är än ett av silverbrukets gamla kalhyggen. Forskare och friluftsliv är euforiska i sin okunnighet. Kolonialismen lever.

Maciej Zaremba på Sörbergets vulgohygge...

...ett drygt 30 år gammalt kalhygge med usel växtraft i plantagen.

I Änok ville Maciej få en bild av hur den hotade gammelskogen såg ut, men också pejla mina åsikter som skogsägare som fått skogen avsatt till naturreservat. Tömde ur mig om en kolonial politik som genomsyrar det mesta, privat kontra statligt skogsägande, varför staten – vilka kapitalt misskött/missköter skogarna de tillskansat sig  - prompt ska förvalta alla nybildade naturreservat. Tydligen fick inte den dimensionen plats i den sista delen av artikelserien, eller vad den nu berodde på. Måhända uppgifterna kan bli till en ny reportageserie i DN? Andra av reporterns intryck går att läsa i DN:s artikelserie http://www.dn.se/Stories/stories-kultur/skogen-vi-arvde/ 

Det har väl sällan eller aldrig en rejäl journalistisk belysning alls gjorts över tillståndet i skogen. Men nu är det gjort. Och det är en chockerande läsning. All heder åt Maciej Zaremba som lyckats bena ut och förklara komplicerade förhållanden i Skogsstyrelsens Sverige. Hur vulgomyndighetens Monika Stridsman – jägmästaren som bidragit till att många av Jokkmokks urskogar har skövlats – och minister Eskil Erlandsson helt struntar i skogarnas naturvärden. Det enda som existerar för dessa tungt ansvariga humanoider är snabba cash, gjorda på bulk. En otidsenlig och komplett vansinnig politik.

DN del 1: Sveriges nya miljonprogram
DN del 2: Lagen en rökridå
DN del 3: Motorsågsmassakern, det finns alternativ men lagen kräver kalhyggen
DN del 4: Skogens maffia. Så tog de makten över träden
DN del 5: Skönheten och odjuret. Så drivs människan ut ur skogen

Gammelskog i Änok.

Skogsharens två varianter är fascinerande varelser. I ungdomen lärde jag mig spåra haren i skogen fram till legan, på senare år har fjällharen alltmer väckt mitt intresse. Här är bättre sikt, men skyggare hare. En hårding som mest lever sitt liv ovanför skogen. Större än sin skogslevande frände och med mindre svart i örsnibbarna – allt för att bättre döljas i det öppna landskapet.