Det ger ju jobb…

…med malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft. I vår landsända ljuder hallelujastämmorna i kör när nya tunga exploateringar planeras. Gräv, borra och platta till backen så löser sig allt. Det är som om malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft är den enda försörjningen. Nu när det utländska gruvbolaget Beowulf Mining ska bryta järnmalm alldeles vid Randijaur, är jobben det de flesta tänker på. Naturen och kulturen är mest bara i vägen.

Nya tunga exploateringar!

I väster får byn en gigantisk damm som utsikt. En damm som innehåller anrikningsverkets slam, som består av vatten och krossat berg. Det ger tonvis med utsläpp av frigjorda tungmetaller som läcker ner i den fina fiskesjön Rádnávrre. Risken att insektslivet slås ut och att fisken förgiftas och inte går att äta är överhängande.

Utsikt från Átjek mot Randijaur där en stor slamdamm och jättelika högar med gråberg kommer att anläggas.

Om slamdammen brister, vilket inträffat på ett flertal platser runtom i världen, innebär det naturligtvis en katastrof för allt liv efter Lilla Lule älv nedströms Rádnávrre. Och självklart blir också luleälven drabbad nedanför Vuollerim, såväl som Luleå skärgård. Nu blir det två dammar  som Randijaur ligger i skuggan av, vattekraftsdammen vid Parki och den nya slamdammen. Två hot, om man så vill säga. Två tunga expoateringar, eller egentligen tre, för några gammelskogar vid Randijaur går inte att hitta. Allt är avverkat. Jobben borta. Kvar finns dock den uråldriga renskötseln. I flera vintrar har medlemmar ur Sirges och Jåhkågasska samebyar haft sina renar på vinterbete vid byn. Nu blir det slut med det också. Turismen får sig en knäck, och Jokkmokks goda rykte.

Parkimagasinet från Átjek.

Den trend med folk som flyttar uttanför storstäderna, vilka tar sina jobb med sig i sin laptop och mobila bredband, den trenden slutar abrupt. Visst flyttar en massa folk in i byn för att jobba i malmbrytningen, men de har jobb bara en begränsad tid sedan flyttar de från Randijaur för något annat gruvföretag och lämnar ett förött landskap efter sig. Och en läckande slamdamm. Först när gruvan läggs ner om ett tjugotal år kan randijaurborna hänga ut sin vittvätt på tork igen. Då först har luften i den förhärskande västliga vinden blivit av med sina föroreningar från det fina dammet från lossningen av gråberg (restprodukter från gruvan).

Átjek från ett fyllt Parkijaurmagasin. Hit kom Linné 1732. Nu är offerplatsen dränkt.

Linné besökte Randijaur på sin Lappländska resa för knappt 300 år sedan. Han övernattade då hos byns första nybyggare och drog sedan vidare över Parkimårkan för att besöka den numera överdämda samiska offerplatsen under Átjek (åska). Han var ivrig på att fortsätta västerut till de hägrande fjällen, så därför besteg han inte berget.

Sarekfjällen från Átjek.

Eller kanske han blev förmanad av den samiska vägvisaren att inte störa platsen för mycket. Linné var inte bara en nyfiken naturforskare och dokumentatör, han intresserade sig också för vilka bergarter som kunde komma staten till nytta. Men likväl som Blomsterkonungen inte hittade fjällnejlikan som växer på Átjeks topp, fann han inte heller några tecken på förekomsten av den enorma malmkropp Átjek vilar vid. Kanske det var den som gav platsen kultstatus, som drog blixten till sig.

Fjällnejlikor på toppen av berget Átjek.
I sluttningen av berget växer norrlandsviol...
...och liten fetknopp.

I dagarna har Sveriges ekokommuner årsmöte i Jokkmokk. Jag undrar hur Jokkmokks kommunalråd försvarar gruvbrytningen i den församlingen?

2 reaktion på “Det ger ju jobb…”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *