Norrsken i Jokkmokk och Muddus

Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.

Koppar och uran, en hemsk vision i Jokkmokk

Beowolf Mining vill bryta järnmalm är ämnet för dagen. Men bolaget har beviljade undersökningstillstånd för tre andra fyndigheter som inte talas så högt om. Troligen för att de innehåller uran och koppar. Uran i Manakjaure nr 1, ett cirka 2 x 4 kilometer stort område just väster om Sitoälven som innefattar Lulep Mánakjávrre, och östra halva delen av berget Lulep Mának.

Från Ulldevis skymtar delar av Manak nr 1 och Tjaktjajávrre i bakgrunden.

Koppar i Majves nr 3, ett trekantigt format område cirka 6 kvadratkilometer stort, beläget just söder om sjön Skalkká och nära byn Granudden. Beowolf vill bryta koppar också på ett område ungefär 6 x 8 kilometer stort, Iekelvare nr 1, beläget sydväst om sjön Bárkávrre (Parkijaur). Bolaget har ansökt om undersökningstillstånd för ett cirka 6 kvadratkilometer stort område som gränsar till Iekelvare nr 1, på dess östra sida. Också det handlar om koppar. Beowolfs största kopparfyndighet kallar bolaget Nautijaur nr 1. Också här ansöker de om undersökningstillstånd. Området är nära 6 kilometer från norr till söder och ungefär 14 kilometer på bredden. Gränsen i norr sträcker sig från Nautijaur by och västöver till en bra bit in på sjön Låhkkejávrre.

Návdasädno blir förgiftad av en koppargruva.

Sjöns västra strand bildar gräns för den västra gränsen som fortsätter ner till Ridáluokta. Lilla Lule älv är gräns i söder. Östra delen rymmer bergen Njuorram, Bietsetjuoppam och Kalauvaratj. Men det är många fler fyndigheter som ger samma skräckassociationer. Fyndigheter som ägs av andra gruvbolag som har pågående och beviljade undersökningstillstånd, se Bergsstaten, karttjänst:

Boliden Minerals har också en annan kopparfyndighet utöver Aitik, Vaikijaur nr 1001, ett drygt 4 x 4 kilometer stort område cirka en halvmil från inlandsbanan. Fyndigheten ligger väster om Vaikijaur, på bägge sidor om Kvikkjokksvägen. Områdets västra gräns går vid Kitteludden, i norr omfattas hela berget Kårås ända mot Tjatjerim. Större delen av Storholmen ryms i området.
All Star Minerals har sin fyndighet nära inlandsbanan, Samon nr 1 (Stuor Samonoaivve), ett cirka 4 x 7 kilometer stort område. Här gäller det torium, ett radioaktivt grundämne som bland annat Indien i stor skala planerar använda i sina reaktorer istället för uran.
Uranium Prospects undersöker uran på Tjävlavaratj nr 1, ett cirka 1 x 4 kilometer stort område nära Kvikkjokksvägen. Uran har de också på ett ungefär 1 x 3 kilometer stort område under Seitivaredammen, Akkal-Jaurats nr 1.

Beowolfs järnmalmsbrytning kan vara ett mer rumsrent alibi för att få den svenska staten till att bekosta järnväg till fyndigheterna. Sen ligger de verkligt stora pengarna och bara väntar för exploatörerna. Gigantiska områdena med koppar och uran på bekvämt avstånd från järnvägen. Ett nytt Aitik, eller två, kryddat med några urangruvor. Kan det bli värre?

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Parkijaur livsfarlig

Den av Vattenfall reglerade sjön Parjijaur, eller Bárkávrre på lulesamiska, är ett vattenmagasin som har livsfarlig is. Det hindrade inte två älgar att långsamt och försiktigt och med många pauser ta sig över hela magasinet. Jag trodde aldrig att de skulle klara det. När snön lagt sig på isen brukar älgarna bli extra morska.

Ny kvikkjokk.nu

Det är verkligen roligt att hemsidan nu blivit färdig. Visst saknas en tydlig kommersiell prägel. Går det att köpa någon av bilderna, frågar sig säkert någon. Och det gör det. Men inga enkla mallar finns eller några e-handelsmoduler. Tar gärna hjälp av hågade som förstår sig på dylikt. Funderar på att kontakta STOORSTÅLKA och höra mig för om Per-Niila har några tips. En liten web-butik hade onekligen suttit fint för ett frilansande liv, som egentligen inte är så fritt.

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

Sisten borta

Min kära moster Margith är död. Natten mellan lördag och söndag mötte hon intet. Om det nu verkligen är intet. Tror inte det. Livet är för stort. För komplext. För mycket. De finns här ibland oss de döda. Det en tröst – en vetskap som håller mig uppe med både far och mor dräpta av cancer 1974 0ch 1989. Egentligen borde denna text följas upp av mer text, men jag orkar inte.

Fåglar i Kvikkjokk

Nu har jag börjat fotografera och filma fåglar vid min gamla matningsplats i Kvikkjokk.

Grönfink

Speciellt intressant är att få bilder av arterna som lever hela året i gammelskogen, som lavskrika, lappmes, talltita.

Talltita

Lavskrika

Hoppas det ska bli ett bra material, framför allt till mina filmer.

Talgoxe

Grönfinkar

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

På tur med NSD

Ja då vart man intervjuad då.

Johnny Vikström och Pär Bäckström från NSD i Kvikkjokk, gör sig redo för vandring.

Om Änok och avverkningshotet. Det var två hurtiga journalister från NSD som jag guidade till deltalandet norr om Kvikkjokk.

Journalisten Johnny Vikström och fotografen Pär Bäckström vid min och brorsans stuga i Änok.

Förutom det aktuella området visade jag dem vissa hotade arter, som rynkskinn och ostticka.

Rynkskinn

De var nöjda av dagen och det var också jag. Ser fram mot kommande nummer av NSD. Det är roligt att NSD idag reser ut i länet och skildrar andra orter än Luleå. Och att de lägger krut på frågor som rör natur och miljö.

På väg ner till Randijaur, vid Njavve.

Nya jaktfilmen snart klar

Efter succéfilmen Löshundsjakt i norr har förväntningarna varit stora på att det ska komma en uppföljare. Den är på gång. Sista dagarna på första jaktperioden jagade vi i gällivareskogarna. Och fler nya klipp kan nu fyllas på. Nedan följer en radda frames från Timeline, dvs. stillbilder från någon av filmens rutor 25/sekund. Bilderna är tagna av mig och Lars Öderyd.

Jakt, men bara med kameran

Med ungtiken Ráddna begav jag mig ut på licensområdet vid Kvikkjokk beväpnad med magnumbössa och stillbildskamera. Jag tog bara med mig vidvinkelgluggen och makrohundran för att inte få för klumpig ryggsäck: blir svårt att smyga då. Ráddna markerade då och då vilt av olika slag. Mest hoppade hon förstås som en räv och fångade lämlar vilka hon med stor frenesi kastade upp i luften och bet ihjäl. I ett speciellt viltrikt grandråg visade tiken att det var någonting speciellt.

Det är finast där kallkällan börjar.

Hon nosade sig fram under grankvistarna till en plats där björnen haft sin lega. Demolerade stubbar och bärskitar var andra bevis på björnens närvaro, men naturligtvis fick vi inte se den. Mitt ute på en naturlig vall, där högörter av olika slag växte rikligt, fanns en färsk brunstgrop och ungbjörkarna var fejade. Men ingen älg. Senare gick vi i björkskogen, men här var helt tomt på vilt. Några hökugglor syntes i alla fall.Åsa och Astrid hade tillsammans med kompisen Karen med barnen Hampus och Selina hade gått upp på Sjnjerák. De använde raststugan för att laga mat men sov i tält. Jag och tiken övernattade dock under en presenning. Stjärnklart och månljus och hunden ägnade hela natten åt att vakta matsäcken från lämlar och ugglor. Det var ett fasligt tjutande, pipande och spring hela natten. Dåligt med sömn och ett par minusgrader, men i sovsäcken var det varmt. Tidigt på morgonen fick jag några bilder på ett speglande Gasskáivo och rimfrost. Senare på dagen såg jag en älgko med kalv med en tjur i sällskap, men de befann sig alldeles för lång bort och vinden var otjänlig för att kunna jaga. Resten av dagen blev det bara fotografering. Som fotograf får man i alla fall alltid byten.

Regnhöst

Regn, regn, regn. Alla mina projekt med film, foto och jakt ser ut att rinna bort. Visst har det blivit endel jobb åt Samhalls tidningen Focus (tillsammans med journalisten Agneta Nyberg) och den enormt snygga tidningen Hemslöjd (tillsammans med sambon och journalisten Åsa Lindstrand skildrade vi garvaren Anders Håkansson i Dragnäs) och det är ju tur att det går att vara inomhus under skitvädret. Deltaländerna, skogarna och fjällen är mättade av vatten. Vattenmagasinen snart proppfulla. Akkatj kraftstation har båda sina utskovsluckor vidöppna för att hålla trycket nere. Jag vet inte om Vattenfall släpper i andra stationer, men snart har de har inga andra val. Snart är magasinen rågade. Snart måste vattnet i luleälvarna rinna rakt genom alla 15 kraftstationer. Frågan är om diametern på utskoven räcker. Om de förmår hålla flödet nere. Om vattnet ändå stiger och dammarna rämnar. Alla förstärkningar som Vattenfall gjort under senare år kanske inte räcker. Det är trots allt mänskliga beräkningar som ligger till grund för hur mycket vatten som maximalt kan komma från snösmältning och nederbörd. Och mänsklig logik har fallerat många gånger förr, allra helst när naturen ska analyseras. Men idag är naturen mer nyckfull än vad människan förstår. Den går inte att läsa, inte förstå. Vi själva är orsaken och kör vidare som om ingenting hänt. För egen del finns Kvikkjokk.

Ovanligt mycket vatten i september i Gámajåhkå vid Kvikkjokk.

Fria vatten utan några magasin eller dammar uppströms. Här är man trygg. Jag var där i helgen och gick en sväng med hunden på älgjakt. Jag satte mig och lockade på en liten backe med hunden vid sidan. Snart ser jag Ráddnas öron spetsas. Hon tittar och lyssnar åt samma håll minut för minut. Så kommer en rejäl rensarv rakt mot oss.

Fick några bilder på en av sarvarna, de flesta dock oskarpa...

På cirka 35 meter snor den runt och lägger sig. Tiken är helt tyst. Jag är imponerad! Hon tittar stint på sarven, som snart får sällskap av sin något mindre kompis. Denne kommer ännu närmare och jag fotograferar under det att han går i skogen. Nu kan Ráddna inte hålla sig utan springer mot den vilt skällande och båda renarna flyr. Genast kan jag dock locka tillbaks hunden. Jag berömmer henne och bjuder på en smörklick (det enda jag har med mig som en hund gillar). Jag är glad över att ha fått ett sådant ämne till bandhund. Kanske hon till och med kan jobba lös. Vi får se om det blir älgkontakt senare i höst, i såna fall vore det helt suveränt. Att antingen ha en hund som är tyst och håller sig vid fötterna, eller en som är vidsökt och ägnar sig år ståndskall, är allt en jägare kan önska sig. I kvikkjokksskogarna, och alla andra skogar i Jokkmokk som jag har besökt, har dock blötan gjort att det är riktigt bra med svamp. Något gott i alla fall av fem veckors regn…

Svampar på bäverfälld björk i Kvikkjokks delta.

Närnatur utan fusk

I en paus i det extrema regnandet for jag ut en sväng kring Randijaur med Åsa för att kanske kunna plåta någon av de fabulöst läckra sarvarna hon fångat på bild i onsdags. Men vi såg inte ett hår. De är som spöken. Visar sig ibland, men går inte att förutse var. Mystiskt skrider de fram hur som helst i skogarna. I Udtja skogssameby hade de en sarv vid namn Fantomen. Denne individ kunde färdas över långa avstånd, upptäckas i någon hage och sen vara borta månader, och så dyka upp igen. Den enda skogsvarelse jag fick på bild var faktiskt Åsa, fångad när hon med koncentrerad min närmar sig röda odonblad och svarta stenar i en kallkällbäck. Visst hade det gått att klippa in någon av mina gamla sarvar i någon läcker skogsmiljö, men det är inte min stil. Terje Hellesö, fd. medlem i föreningen Naturfotograferna gjorde så.

En björk speglad i kallkällbäcken

Det har blivit en praktfull skandal av hans trixande med stulna och inmonterade lodjur och mårdhundar. Konsekvenserna av Hellesös handlande är att vår anrika förening Naturfotograferna för seriösa fotografer sjunker djupt ner i skiten. Åtminstone för en tid. Och detta typiskt nog just före ett gemensamt boksläpp – tur att det inte var efter, för då hade boken med titeln Vår sanna natur troligen destruerats av förlaget. Bokredaktionen lyckades i alla fall med största tidspress lyfta ut alla Hellesös bilder och ersätta dem med andras bilder. Dock tror jag denna eländiga historia blir positiv för naturfotografin generellt och Naturfotograferna/N speciellt. Nu är frågan om fusk med bilder och bildstölder högaktuell. Följande text redigerade styrelsen ihop igår:

En medlem i Naturfotograferna/N lovar att följa föreningens etiska värderingar:
- Man uppträder på ett hänsynsfullt sätt i naturen utan att störa eller förstöra.
- Fotografiskt material skapas och presenteras på ett ärligt och uppriktigt sätt.
- Man informerar öppet om hur det fotografiska materialet blivit till, för att undvika missförstånd och misstankar om fusk.
Att sätta /N efter sitt namn är en kvalitetsstämpel, men också ett ansvar.
För att värna och informera om Naturfotografernas etiska värderingar kommer föreningen under 2011 att inrätta ett etiskt råd som ska ge vägledning för medlemmarnas arbete
.

Jag kommer att använda denna text flitigt.

Tor Lundberg/Naturfotograferna

En helt unik bild av en helt unik och salig blandning av hundar springer järnet efter Nautijaurvägen. Tiken Ráddna är dock varken stulen eller inklippt.