Yngve Ryd
Det började med böcker om nybyggar- och jägarliv, sen kom den stora Timmerhästens bok som gjorde honom till en legend i förlagsvärlden. Så drabbades han av den samiska kulturen. Hundratals sidor anteckningar och åtskilliga färdigskrivna stycken i datorn. Halvgjorda texter som väntade på att fyllas på eftersom med mer material, alltid mer. Halvmessyrer existerade inte, det skulle vara fylliga heltäckande redogörelser där precis allt var uttömt. Och de lät honom hållas gubbarna, intervjuoffren. Förstod det stora i att just de var de sista som visste. Förstod storheten av den tjurige, envetna glasögonprydde mannen med alla sina frågor. Som i tid och otid dök upp med påsar nybakat från Citykonditoriet, som kunde sitta i timmar vid kaffebordet och rannsaka varenda liten detalj av detaljer. Dag ut och dag in. Samma intresse, samma lust, samma ivriga engagemang. Jakt, rovdjur, snö, hur man vadar, eldar eller går eller åker skidor. Hur man gör skidor, eller kåtor, eller armborst, eller pilbåge. Hur man klär sig, äter, dricker. All information blev böcker eller artiklar. Varför fjällgåsen tog slut från ett år till ett annat? När gamla myter slogs hål på var han speciellt lycklig.
Åtskilliga är de telefonsamtal där vännen extatiskt berättade om en ny sak han fått sig till livs från någon av gubbarna. Senast gällde det fåglar. Vi skulle äntligen göra en bok tillsammans. En ny myt skulle elimineras, den som slog fast att det fanns så få ord för fågelarter på lulesamiska. Han ringde då och då och undrade hur det gick med fotograferandet. När jag senast berättade att det gick trögt, men att jag skickat in ett antal dior för skanning, då blev han glad.
Han pushade på mig friskt. Sörjde granen som blåste ner utanför stugan i Kvikkjokk lika mycket som jag själv. På granens skägglavsbemängda kvistar hade jag lyckats fånga många fåglar. Han hade sett bilderna och blivit lyrisk. Vi var på samma våglängd i det mesta, men när jag ville ta hans porträtt till en utställning mot gruvor i Jokkmokk under vintermarknaden sa han stopp. Varför görs det inga kampanjer mot det storskaliga skogsbruket istället, som förstör så mycket mer, resonerade han. Sist vi hördes av var för knappt två veckor sedan. Naturligtvis avhandlades fåglar och nya namn han fått rätt på. Lycklig berättade han att antalet arter nu var över 80. Naturligtvis fanns många fler i språkbruket för kring hundra år sen, men det är en bedrift att han ändå lyckades gräva fram så många namn nu när klockan egentligen har klämtat för de gamla kunskaperna.
Under hela dagen har jag gått i ett vakuum. Min fågelmatning är inte lika rolig längre. Stenknäcken har troligen inget namn på lulesamiska, det är den för ovanlig för (men vem vet?), däremot bejbusj finns det mycket av – bofinken. Min gode vän Yngve Ryd dog i natt. Cancern den jävulen tog också honom till slut. Det känns så fruktansvärt hemskt. Så tomt. Vi har haft så mycket roligt tillsammans och upplevt många spännande saker. Han var en verklig vän som verkligen brydde sig. Som sporrade en och kom med kluriga lösningar. Han tyckte att jag var en så god skribent och krävde nästan att också jag skulle ge ut böcker. Jag saknar Yngve oerhört mycket, hans humor, skrattet, hans fundamentalism. Tror aldrig jag skrattat så liderligt galet tillsammans med någon annan än Yngve Ryd.
Jag trodde inte jag skulle orka skriva det här, men det gick. Är väl ett sätt att bearbeta det hemska. Det är en enorm förlust för Jokkmokks kultur och för det samiska samhället att Yngve är borta. Mina tankar finns hos Yngves son Arvid och syster Lilian.

Yngve Ryd demonstrerar på vintermarknaden 2011 hur lulesamer gammalt tillbaks använde en stav när de åkte skidor.
Det finns rötägg förstås också bland skoterfolket. Som det skotergäng som i den gamla orörda tallurskogen öster om Änok, inne i Laponia, kapade ner en frisk tall och med sågen också gick lös på grova torrkvistar. 


Geten skymtade då och då mellan grannens bodar. Hon hade full pejl på sin unge. Dock kunde jag inte studera platsen hela tiden, men efter tre timmar gick jag tillbaks och då var kidet borta. Alltför många förleds tro att den är övergivet i såna lägen, men det händer sällan. Att ta hand om ”övergivna” djur slutar för övrigt sällan lyckligt.
I skogarna vid Jokkmokk är snön mellan 1-2 decimeter djup. I Kvikkjokk kring 60. Igår gjorde jag en skotertur för att rekognosera spelplatser och försöka hitta kadaver.
Solen gassade och vinden var svag. Jag lämnade skotern och åkte skidor några kilometer i tallskogarna. Få barfläckar och fjällen helt vita. Våren har stannat upp. Det är som på 1990-talet och dessförinnan. Mera av ett normaltillstånd.
De annars skygga fjällfåglarna lät sig villigt dokumenteras. Hierarki här också, den största hannen skulle promt sitta högst upp på stacken och jagade iväg alla som försökte närma sig. Emellanåt sprang bofink och järnsparv på stacken och sökte mat att äta. 
Stillbilderna blev inget vidare, däremot filmsekvenserna. Det är film jag nu prioriterar. Ibland ska man ha flyt. I snöfall och skitväder kan vilka flyttfåglar som helst komma på besök. Helst i Kvikkjokk.
Våren dröjer. Snö och vinter så det förslår. I skogen är det kring 60 centimeter snö.
Nätterna ändå inte så kalla att skaren håller.
Skaren, ett fenomen jag väntar på. Kanske den kommer inatt?


holkarna i Kvikkjokk inte alls. Målet är tio nya holkar till, för flugsnappare, rödstjärt och talgoxe.



I ungdomen lärde jag mig spåra haren i skogen fram till legan, på senare år har fjällharen alltmer väckt mitt intresse. Här är bättre sikt, men skyggare hare. En hårding som mest lever sitt liv ovanför skogen.
Större än sin skogslevande frände och med mindre svart i örsnibbarna – allt för att bättre döljas i det öppna landskapet.
på eftermiddan klarnar det upp och det blir en skidtur. Skaren som på morgonen för det mesta höll att gå på hade luckrats upp totalt. Genomslag, så turen efter kanten av Gámajåhkå går sakta. Det gamla skoterspåret håller bäst för Astrid…
Till Forsholmen och en av få barfläckar styrs kosan.
Två strömstarar svirrar mellan vakarna och en sädesärla spatserar på snön och äter snöloppor. Under de fyra timmar Astrid, Åsa och jag var ute märks tydligt att det blir allt högre fart på vattnet.
Troligen håller forsens snöbryggor bara någon dag till om värmen håller i sig. 









Fem på morgonen klättrade jag upp på taket på min stuga i Kvikkjokk. Solen steg sakta, men bara efter en timme blev det grått, för att sedan bli klart igen. Passade då på att fotografera några av de fåglar jag matar. Tyvärr har inga lappmesar besökt matningen ännu, och endast en talltita. 





























