Kolonialismen lever i Kvikkjokk

Skogen vid Kvikkjokk som jag deläger heter nu Kamajokks naturreservat. En process som tagit länsstyrelsen i Norrbotten hela tio år att få till. När skogen föll i stormen i december 2001 var det ypperligt sågtimmer som vi tänkte avverka. Värdet låg kring 300 kronor per kubikmeter. I början av 2002 införde länsstyrelsen ett interimistiskt reservat av stormfällningen och vår övriga mark vid Gamájåhkå. Den gamle bondsonen från Kälsjärv utanför Kalix, landshövdingen Per-Ola Eriksson, lovade oss brevledes att delägarna skulle få ”full kompensation” för länsstyrelsen tvångsbeslut. Slutbudet från naturvårdsverket landade dock på 50 kronor per kubikmeter ”timmer”. Jag, mina barn, andras barn och andra kommande generationer kompenseras dock inte ett dyft av att också de blir hindrade att gå och färdas på den egna marken. Tallstockarna tar hundratals år på sig för att ruttna upp och stoppar effektivt människor och fyrfotadjur att färdas. Ett faktum vår advokat Nils Rinander märkligt nog aldrig beaktade i förhandlingarna. Vi tänkte dra ärendet i domstol för att få en relevant ersättning för skogen i det skick den var 2001, men Mark- och Miljödomstolen hotade med att vi måste betala rättegångskostnader om vi förlorade. En ovanlig företeelse, men bara att gilla läget. Vi tordes inte gå vidare och dra ärendet i domstolen utan gick med på en förlikning. 50 kronor per kubikmeter är inte ens ett prise för den sämsta ved. Det är ett fruktansvärt hån.

Jag har dock svårt att sätta prislapp på vad skogen egentligen är värd – även om vi lever i ekonomismens tid där allt tydligen handlar om pengar och pengars värde. Affektionsvärdet, och att jag fysiskt inte kan förpassa mig till en viss plats med sin dotter och berätta om att här var jag med morfar, eller här högg jag ved mer morbror Mauritz. Ser du stubben där, här sköt jag en älg, där en tjäder, här finns resterna av en kolmila från 1600-talet då de smälte silvermalm vid forsen, se eldstaden där, se bläckan, se arran – överföringen av vår historia och kultur till barnen är nu spolierad i detta skogsområde mitt emot Kvikkjokk. Värdet av att inte kunna röra sig i området, inte kunna ta ved, inte kunna hugga husbehovstimmer, plocka bär, jaga. Senast jag högg timmer här var 1982. Det blev cirka 80 timmerstockar som jag lät såga på Erik Yngvessons bysåg. Timret blev plank och brädor till en utbyggnad av min stuga. De övriga delägarna fick betalt för uttaget. En avverkning som knappt märktes i skogen som vuxit upp på det gigantiska kalhygge staten tog upp när silvermalmen skulle raffineras. Nu har staten tagit tillbaks den i nära 400 år vårdade skogen, en skog som för övrigt ingick i den samiska släkten Tuordas lappskatteland. Min mormor var en Tuorda, det innebär att jag deläger mark i det nybildade Kamajokks naturreservat i dubbel bemärkelse. Men vad hjälper det när arroganta Sverige tar i med hårdhandskarna. Hundratusentals kronor är uppruttnade. Min ersättning: drygt 170 000 kronor. 27% går bort i skatt om jag använder pengarna. Det är ett fruktansvärt hån. 1 000kr/kubik hade varit närmare sanningen. Den summan skulle utbetalas till alla kommande släkter, inte bara som en engångssumma. Staten är fullkomligt hänsynslös. En inställning jag presenterat många gånger tidigare, vilket gör att jag är svartlistad på länsstyrelsen, får aldrig mera sälja bilder till deras trycksaker eller projekt.

Efter många decennier av statsunderstödda skövlingar av skogar, vatten och berg är statens fokus mot de privatägda skogarna. Små spillror av de jättelika stamhemman eller ännu större lappskatteland som tidigare existerade. Områden vilka staten med några enkla pennstreck abrupt konfiskerat. Numera är emellertid staten och dess landshövdingar och jurister inte så klumpiga när de ska stjäla. Maskerad i dimridåer av seriös naturvård skapas naturreservat. Ett alibi för att kunna lägga under sig enskildas marker. För målen är att Sverige ska leva upp till sina åtaganden om att landet ska skydda en viss andel naturskogar. För det är viktigt att inte få en knäpp på näsan av den europeiska unionen. När det handlar om enkla problem agerar Sverige ibland fort och koncist. Bror-duktig-landet har dock huggit bort sina egna gammelskogar med nitiska jägmästare som härförare. Sverige har inga andra val än att stjäla skog för att nå EU:s mål. Att staten själv prompt ska vara förvaltare av reservaten är en omaskerad detalj i det stora sammanhanget som tydligt visar Sveriges rätta koloniala ansikte. Hemska tid, men kolonialismen lever och blomstrar än idag. I landets norra delar är dock folket fåtaligt och protesterna lama. Här går det att härja på nästan lika bra som under 1600-talets silverbruk. Staten anser sig ha rätt att bestämma om allt i stort och i smått. Den bara gör och kör över. Står över alla, har kadrar av välutbildade tjänstemän i sin här som minsann vet bäst och kan bäst. De anser skogsägare omyndiga att förvalta sin egen skog, även om det sker utifrån en av länsstyrelsen utarbetad förvaltningsplan. Ett alternativ som inte alls finns på kartan hos de styrande tjänstemännen.

Kamajokk är för övrigt en försvenskad stavning av det på originalspråket lulesamiska korrekt skrivna och bättre uttalade Gamájåhkå. De kan inte ens döpa sitt reservat rätt. Det är ett fruktansvärt hån.

Mitt tal på Jokkmokks marknad 2012

Jag heter Tor Lundberg. Jag har mina rötter högst upp i Lilla lule älvdal, i Njavve och Kvikkjokk. Idag bor jag en stor del av tiden i Randijaur, eller Ráddnávrre som är byns ursprungliga, samiska namn. Från Randijaur är det bara några kilometer till det område där Beowulf mining vill bryta malm. Men här, nära Randijaur, ligger också berget Átjek, med utsikt mot världsarvet Laponia bara fem mil bort. På toppen av Átjek får man en försmak av världsarvet. Här växer rikligt med fjällnejlikor, något som Linné missade när han passerade på sin lappländska resa.

Átjek betyder åska på lulesamiska. Ett kraftfullt namn. Många arkeologiska spår har hittats vid berget, som visar att samer har verkat här i tusentals år. Granne med Átjek ligger berget Boahttsunoaivve, renens huvud. Renen benämns sällan, konstigt nog, bland de samiska ortnamnen. Men också det visar på områdets dignitet.
För drygt 100 år sedan levde en släkting till mig vid en sjö nära Boahttsunoaivve.

Byn Fagerlund och Boahttsunoajvve, med berget Jámijvárasj till höger, det land vid Randijaur drygt fyra mil väster om Jokkmokk, som Beowolf Mining vill göra dagbrott i.

Han hette Pav-Lasse Tuorda. Efter forskningsresan med Nordenskiöld till Grönland, där han och en annan jokkmokkssame, Anders Rassa, skidrade nära 60 mil för att undersöka om Grönlands inre var isfritt, förlorade han större delen av sin renhjord i en lavin. Läs artikel i NSD Resten av renarna tog vargen och renpesten. Han tvingades då livnära sig på fiske.

Stäven av båt fotograferad igår 7 februari 2012. Båten ligger vid Stainas. Pav-Lasse Tuordas fiskesjö.

Han, generationerna före honom, generationerna efter honom, visar att även om naturens krafter kan ställa till det för oss, så är det likväl också naturen som räddar oss när saker och ting ställs på sin spets. Naturen mäktar med att försörja människor, också i ett långt perspektiv. Troligen BARA i ett långt perspektiv, i en takt där resurserna hinner förnyas.

Men nu handlar det om att börja ta av naturresurser som aldrig förnyas. Och då är det urgamla kulturlandet hotat. Exploatörerna utifrån anser sig ha rätt att ta malm ur berglanden, spränga, skövla och förgifta. Det är inget nytt i Jokkmokk. Under 1600-talet bröts silvermalm i jokkmokksfjällen, i det nuvarande Laponia. Samerna tvingades att köra ner malmen till smälthyttan i Kvikkjokk med sina renar. De flydde från tvånget och området blev tomt på samer.
I Jokkmokks kommun har vi sett älvar dämmas och skogar skövlas. Men vi har åtminstone varit förskonade från gruvdrift i nästan 400 år. Men nu upprepas mönstret. Samma arroganta kolonialism som visar sitt fula, omänskliga tryne. Det i ett land som anser sig gå i bräschen för de svaga och förtryckta i andra länder, men som struntar både i sitt eget urfolk och ättlingarna till de nybyggare som lockades hit med förmåner när Norrland skulle koloniseras.

Ett dagbrott av samma storlek som Aitik ger enorma konsekvenser. Buller dygnet runt, sprängsalvor, skyddszoner, damm, trafik, övergödning, förgiftning av vattendrag. Infrastrukturen som ska byggas upp med järnväg genom skogar och myrland. Det handlar om en extremt stor förstörelse av naturen.
Men Kallak är bara början. Jag är förvissad om att järnmalmen i Kallak bara är ett alibi för att, utan alltför stort motstånd, också kunna bygga tågräls till bolagets fyra stora kopparfyndigheter. Det är kopparn Beowulf egentligen vill åt. Då kan vi verkligen säga adjö till både natur och kultur.

Åsa Persson, Bergmästare, på seminariet Framtidens Gruv- och Mineralindustri på Grand Hotel i Stockholm den 20 januari 2012.

Jokkmokks kommun vill lansera sig som ett samiskt varumärke. Då borde man rimligen börja med att försöka hitta framtidens arbetstillfällen genom satsningar inom den samiska världen, inom utbildningen, jakten, fisket, renskötseln, slöjden, språket och konsten.

Barbro Poggats intervjuas vid sina symbolladdade målningar.

Till sist vill jag tacka alla er som trotsat kylan idag och slutit upp till den här manifestationen. YouTube-klipp Jag vill också tacka alla andra som på ett eller annat sätt jobbat för eller visat sitt stöd i jobbet mot gruvorna. Att kunna samarbeta, renägare, andra samer, markägare, fritidshusägare, miljökämpar och andra när det väl gäller, är både en fråga om ömsesidig respekt och solidaritet, och att bli starkare.
Tack!Bilden ovan visar utställningen What Local People? på Jokkmokks marknad. Den visar människor som på ett eller annat sätt drabbas av gruvplanerna i Kallak, fem mil väster om Jokkmokk. Fotoutställningen är ett sätt att visa på det gruvmotstånd som finns. Utställningen tillkom som en motreaktion på en internationell konferens för gruvnäringen i Stockholm. Där redogjorde representanter för Beowulf mining för sina planer på brytning av järnmalm i dagbrott vid Randijaur/Fagerlund/Björkholmen. När styrelseordföranden Clive Sinclair-Poulton får frågan om vad lokalbefolkningen säger visar han arrogant en bild på ett kalhygge och säger: ”What local people?” Clive Sinclair-Poultons uttalande finns dokumenterat i en webbsändning på http://korta.nu/whatlocal.
För att råda bot på Beowulf minings missuppfattning att inga lokala invånare finns i området, visar Inga gruvor i Jokkmokk upp några av alla dem som både finns och faktiskt skyr tanken på en gruva i Kallak, som gruvbolaget valt att kalla malmfyndigheten.

Mer information om hot av gruvor vid Jokkmokk och övriga Sápmi hittas på: https://www.facebook.com/groups/ingagruvor/  https://www.facebook.com/groups/stoppagruvan/ Den fylligaste och mest aktuella finns dock i tidningen Samefolkets senaste nummer Samefolket

Klicka här och tyck till om bloggen!

http://intressant.se/intressant

 

 

Norrsken i Jokkmokk och Muddus

Igår natt var jag ute med bilen och jagade utsnitt för bilder på norrsken. Skruvade upp känsligheten till 800 ASA för att med 10 sekunders exponeringstid någorlunda kunna frysa de rödaktiga ridåer som löpte över himlen, men jag hann inte riktigt med. Abrupt slutade allt och återkom bara lite och sporadiskt. Typiskt. Hoppas på bättre lycka i någon fjäll- eller skogsstuga där man inte störs av gatlyktor och annat artificiellt ljus.
En skidtur i Muttos hanns med idag. Kanonföre. Sjönk inte mer än en decimeter i snön. Mycket förstås tack vare de fantastiska skidorna 3,40 meter långa. Östergrenare, kallas de, och är gjorda med stor omsorg av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Dock orkade solen inte genom molnbankarna och det snöade lätt hela dagen. Några bilder blev det i alla fall i det kontrastlösa landskapet. Med film går det bättre att få till bra lågkontrastmotiv än med stillbild. Batterierna fick jag byta stup i kvarten. Dränerades på sin kraft av kylan, var kring minus 25.En lavskrika som på långt avstånd flög planlöst mellan myrgranarna och en lappmes var de enda djur jag såg. Spår efter hare, räv och mård de enda spåren.

Koppar och uran, en hemsk vision i Jokkmokk

Beowolf Mining vill bryta järnmalm är ämnet för dagen. Men bolaget har beviljade undersökningstillstånd för tre andra fyndigheter som inte talas så högt om. Troligen för att de innehåller uran och koppar. Uran i Manakjaure nr 1, ett cirka 2 x 4 kilometer stort område just väster om Sitoälven som innefattar Lulep Mánakjávrre, och östra halva delen av berget Lulep Mának.

Från Ulldevis skymtar delar av Manak nr 1 och Tjaktjajávrre i bakgrunden.

Koppar i Majves nr 3, ett trekantigt format område cirka 6 kvadratkilometer stort, beläget just söder om sjön Skalkká och nära byn Granudden. Beowolf vill bryta koppar också på ett område ungefär 6 x 8 kilometer stort, Iekelvare nr 1, beläget sydväst om sjön Bárkávrre (Parkijaur). Bolaget har ansökt om undersökningstillstånd för ett cirka 6 kvadratkilometer stort område som gränsar till Iekelvare nr 1, på dess östra sida. Också det handlar om koppar. Beowolfs största kopparfyndighet kallar bolaget Nautijaur nr 1. Också här ansöker de om undersökningstillstånd. Området är nära 6 kilometer från norr till söder och ungefär 14 kilometer på bredden. Gränsen i norr sträcker sig från Nautijaur by och västöver till en bra bit in på sjön Låhkkejávrre.

Návdasädno blir förgiftad av en koppargruva.

Sjöns västra strand bildar gräns för den västra gränsen som fortsätter ner till Ridáluokta. Lilla Lule älv är gräns i söder. Östra delen rymmer bergen Njuorram, Bietsetjuoppam och Kalauvaratj. Men det är många fler fyndigheter som ger samma skräckassociationer. Fyndigheter som ägs av andra gruvbolag som har pågående och beviljade undersökningstillstånd, se Bergsstaten, karttjänst:

Boliden Minerals har också en annan kopparfyndighet utöver Aitik, Vaikijaur nr 1001, ett drygt 4 x 4 kilometer stort område cirka en halvmil från inlandsbanan. Fyndigheten ligger väster om Vaikijaur, på bägge sidor om Kvikkjokksvägen. Områdets västra gräns går vid Kitteludden, i norr omfattas hela berget Kårås ända mot Tjatjerim. Större delen av Storholmen ryms i området.
All Star Minerals har sin fyndighet nära inlandsbanan, Samon nr 1 (Stuor Samonoaivve), ett cirka 4 x 7 kilometer stort område. Här gäller det torium, ett radioaktivt grundämne som bland annat Indien i stor skala planerar använda i sina reaktorer istället för uran.
Uranium Prospects undersöker uran på Tjävlavaratj nr 1, ett cirka 1 x 4 kilometer stort område nära Kvikkjokksvägen. Uran har de också på ett ungefär 1 x 3 kilometer stort område under Seitivaredammen, Akkal-Jaurats nr 1.

Beowolfs järnmalmsbrytning kan vara ett mer rumsrent alibi för att få den svenska staten till att bekosta järnväg till fyndigheterna. Sen ligger de verkligt stora pengarna och bara väntar för exploatörerna. Gigantiska områdena med koppar och uran på bekvämt avstånd från järnvägen. Ett nytt Aitik, eller två, kryddat med några urangruvor. Kan det bli värre?

Gruvor stjäl jobben

Många kommuner i norra Sverige jublar när gruvdrift kommer på tal. Också Jokkmokks hittills gruvfria kommun. Kören av euforiska hallelujastämmor ger röst åt exploatörernas propaganda. Alla nya jobb, och infrastrukturen, och det ekonomiska uppsvinget, utvecklingen! Jokkmokk ska få ta del av vinsterna. Inte göra om samma misstag som förr. Allt bli så mycket bättre nu. En naiv, okritisk och totalt livsfarlig inställning. Tyvärr gör den febriga klondykestämningen politikerna fartblinda. Ingen analys om hur samer och ortsbor drabbas eller vad som händer med mark och vatten. Det är bara att gräva. Politikerna i Jokkmokk har inte lärt sig av hur Vattenfall härjat i kommunen i över hundra år. Vilken enorm förstörelse av naturen och kulturen alla dämningar efter Luleälvarna orsakat, och så löjligt liten kompensation kommunen erhållit, även de direkt drabbade människorna vars hem och land blivit dränkta och kränkta. ”Det ger ju jobb”, är och har alltid varit politikernas mantra när naturen skövlas. Vattenfall var förvisso en stor arbetsgivare under sin storhetstid – men de flesta arbetare kom utifrån. Samma sak gäller idag. Akkatj kraftstation genomgår en femårig ombyggnation. Men var finns jobben? Bara en, möjligen två jokkmokkare står på lönelistan. Resten av det femtiotalet jobbarna kommer från andra orter – anställda och väl inkörda hos storentreprenören PEAB. Fastän Akkatj bara ligger kring två kilometer från Jokkmokks samhälle, kan det tyckas märkligt att inte fler ortsbor är anställda. Men PEAB, Beowolf eller vad nu bolagen än kan tänkas heta, tar inga lokalpolitiska hänsyn. Och det är heller inte deras skyldighet. Det är upphandling av strikt EU-norm som gäller innan projekten drar igång. Samma sak blir det med gruvorna. Gruvor i Jokkmokk skulle förstöra möjligheterna för inhemska arbetstillfällen. Jobb kopplade framför allt till renskötseln och besöksnäringen. Kanske är det så att lika många jobb som går till jokkmokkare i gruvan, lika många försvinner på grund av den. Det minsta man kan begära är en kommunal konsekvensanalys utifrån det perspektivet. Och när gruvfyndigheterna sinat finns varken natur, jobb eller människor kvar. Samma scenario som för andra konstruerade samhällen i Vattenfalls spår, som dels har försvunnit (Harsprånget, Messaure), dels tappat största delen av sin befolkning, den som fanns under den mest intensiva byggtiden (Jokkmokk, Vuollerim, Porjus). Den uråldriga samiska kulturen tål inte mastodontexploateringar som gruvdrift där stora landområden blir förstörda. Inte heller byarna i anslutning till gruvorna kommer någonsin mer att bli vad de har varit. Någon måste flytta. Antingen de som söker lugn och frihet nära naturen, eller möjligheter till jakt och fiske i rena marker och vatten. Ett alternativ är ju att de som trivs i gruvornas närhet flyttar till de platser där gruvor redan finns. Och kommunens stolta ambitioner med att stärka sitt samiska varumärke spolieras. Likaså bilden av Jokkmokk som besöksdestination, och kommunens prägel av orörd natur, och Laponia. Kommunens politiker måste vakna upp och inse att det inte går att äta kakan och ha kakan kvar. Efter att exploatören lämnat urbrutna berg och förgiftade vatten efter sig, finns ingenting kvar av det vi har idag. Miljöpartiet är det enda parti i Jokkmokk som förstår det. De är de enda som sagt blankt nej till de kortsiktiga gruvplanerna. Gruvorna tar våra jobb!

Mats Dahlberg MP-Jokkmokk intervjuas av Micke Nyberg på Beowolf minings inmutade område, den så kallade Kallak nr 1, mellan Randijaur och Björkholmen.

Naturen är dåtid, nutid och framtid.
Naturen har gett människorna i norr liv och bärgning i tusentals år.
Naturen lockar besökare, forskare och nya invånare
Naturen är det vi andas, äter och dricker.
Vägen till framtiden i vår del av världen går längs giftfria älvar. Längs vida jaktmarker och klara fiskevatten. Genom rena skogar, över gyllene hjortronmyrar.
Naturen ger möjligheter i det möjligas kommun.
Gruvdrift ger sår som aldrig läker.
Därför ska vi ha ett gruvfritt Jokkmokk!

 

 

 

 

Parkijaur livsfarlig

Den av Vattenfall reglerade sjön Parjijaur, eller Bárkávrre på lulesamiska, är ett vattenmagasin som har livsfarlig is. Det hindrade inte två älgar att långsamt och försiktigt och med många pauser ta sig över hela magasinet. Jag trodde aldrig att de skulle klara det. När snön lagt sig på isen brukar älgarna bli extra morska.

Ny kvikkjokk.nu

Det är verkligen roligt att hemsidan nu blivit färdig. Visst saknas en tydlig kommersiell prägel. Går det att köpa någon av bilderna, frågar sig säkert någon. Och det gör det. Men inga enkla mallar finns eller några e-handelsmoduler. Tar gärna hjälp av hågade som förstår sig på dylikt. Funderar på att kontakta STOORSTÅLKA och höra mig för om Per-Niila har några tips. En liten web-butik hade onekligen suttit fint för ett frilansande liv, som egentligen inte är så fritt.

Ny jaktfilm!

Snart är min och Lars Öderyds nya film om älgjakt med ställande hund färdig. En hett efterlängtad uppföljare till Löshundsjakt i norr från 2007. Fler jaktäventyr med Lars jämthund Astok i älgskogarna nordost om Gällivare väntar. Filmen utkommer den 10 december och kan beställas på http://www.astok.se

Titta gärna på trailern http://www.youtube.com/watch?v=QLFBw0ivSRk

Sisten borta

Min kära moster Margith är död. Natten mellan lördag och söndag mötte hon intet. Om det nu verkligen är intet. Tror inte det. Livet är för stort. För komplext. För mycket. De finns här ibland oss de döda. Det en tröst – en vetskap som håller mig uppe med både far och mor dräpta av cancer 1974 0ch 1989. Egentligen borde denna text följas upp av mer text, men jag orkar inte.

Fåglar i Kvikkjokk

Nu har jag börjat fotografera och filma fåglar vid min gamla matningsplats i Kvikkjokk.

Grönfink

Speciellt intressant är att få bilder av arterna som lever hela året i gammelskogen, som lavskrika, lappmes, talltita.

Talltita

Lavskrika

Hoppas det ska bli ett bra material, framför allt till mina filmer.

Talgoxe

Grönfinkar

Muttos och Glufs-Glufs

Körde efter en riktigt blöt grusväg för ett besök i Muttos. Renar hade som under den intensiva renskötseln samlat sig i Jutsavare. Det var vattensjukt och fruset land bjöd gårdagens tur bjöd på. Inga ugglor eller lavskrikor…? Risken är att alla smågnagare dör av den isiga marken, att renarna får dåligt bete och att tjälen blir tvämetersdjup. Hör just på Naturmorgon i P1 att en person ringer in och berättar att han iakttagit hur ett par olika tjädrar huggit tag i och ätit upp flera lämlar. Radioexperten trodde dock det rörde sig om en enstaka företeelser. Typisk expertanalys – om inte experten själv upplevt samma sak. Är ganska less på sådana mer eller mindre bombastiska förmågor. Det var inte så länge sen en expert fastslog att bland annat järven endast dräpte skadade och svaga renar. Att den främst levde på smågnagare. Renskötare och jägare fnös åt påståendet, som ju senare experter också visade var helt fel. Det måste till en expert. Vanliga folks kunskaper är ingenting värda. Undrar om studenterna fortfarande läser Bertil Haglunds rön? I Muttos var jag mest på jakt efter någon storälg, men det ville sig inte. Plåtade och filmade is istället. Dels en stilla flytande bäck vid Manson, dels högre upp närmare parkeringen vid Suolávrre. Jag sanerade också bort ett getingbo från skithuset. Inte så kul om någon nödig ovetande får en getingsvärm i ansiktet när dörren hastigt öppnas. Spåren efter statens fabulösa nonchalans i förvaltningen av nationalparken som nu också hela värden skyddat i form av världsarv, är helt bedrövlig. Broar saknas, spänger avbrutna och uppruttnade. I Manson håller stugan på att sjunka ner i backen. Inomhus är det riktigt solkigt (inte för att jag bryr mig, men turisterna lär göra det) och den mesta veden för långt kapad så att den inte ryms i kaminen. Bristfällig information som ofta också saknas. Vid parkens ingång från öster, vid Suolávrre, har skyltstolparna ruttnat upp och själva skyltarna har någon turist hakat fast i björkslyet så folk som aldrig besökt parken ska veta var de ska börja sin vandring. Det är ytterligare exempel på usel förvaltning som jag bloggat om tidigare. Detta av en part som i de flesta lägen gör allt för att få mer och mer. Som jätten Glufs-Glufs.

På tur med NSD

Ja då vart man intervjuad då.

Johnny Vikström och Pär Bäckström från NSD i Kvikkjokk, gör sig redo för vandring.

Om Änok och avverkningshotet. Det var två hurtiga journalister från NSD som jag guidade till deltalandet norr om Kvikkjokk.

Journalisten Johnny Vikström och fotografen Pär Bäckström vid min och brorsans stuga i Änok.

Förutom det aktuella området visade jag dem vissa hotade arter, som rynkskinn och ostticka.

Rynkskinn

De var nöjda av dagen och det var också jag. Ser fram mot kommande nummer av NSD. Det är roligt att NSD idag reser ut i länet och skildrar andra orter än Luleå. Och att de lägger krut på frågor som rör natur och miljö.

På väg ner till Randijaur, vid Njavve.

Nya jaktfilmen snart klar

Efter succéfilmen Löshundsjakt i norr har förväntningarna varit stora på att det ska komma en uppföljare. Den är på gång. Sista dagarna på första jaktperioden jagade vi i gällivareskogarna. Och fler nya klipp kan nu fyllas på. Nedan följer en radda frames från Timeline, dvs. stillbilder från någon av filmens rutor 25/sekund. Bilderna är tagna av mig och Lars Öderyd.

Jakt, men bara med kameran

Med ungtiken Ráddna begav jag mig ut på licensområdet vid Kvikkjokk beväpnad med magnumbössa och stillbildskamera. Jag tog bara med mig vidvinkelgluggen och makrohundran för att inte få för klumpig ryggsäck: blir svårt att smyga då. Ráddna markerade då och då vilt av olika slag. Mest hoppade hon förstås som en räv och fångade lämlar vilka hon med stor frenesi kastade upp i luften och bet ihjäl. I ett speciellt viltrikt grandråg visade tiken att det var någonting speciellt.

Det är finast där kallkällan börjar.

Hon nosade sig fram under grankvistarna till en plats där björnen haft sin lega. Demolerade stubbar och bärskitar var andra bevis på björnens närvaro, men naturligtvis fick vi inte se den. Mitt ute på en naturlig vall, där högörter av olika slag växte rikligt, fanns en färsk brunstgrop och ungbjörkarna var fejade. Men ingen älg. Senare gick vi i björkskogen, men här var helt tomt på vilt. Några hökugglor syntes i alla fall.Åsa och Astrid hade tillsammans med kompisen Karen med barnen Hampus och Selina hade gått upp på Sjnjerák. De använde raststugan för att laga mat men sov i tält. Jag och tiken övernattade dock under en presenning. Stjärnklart och månljus och hunden ägnade hela natten åt att vakta matsäcken från lämlar och ugglor. Det var ett fasligt tjutande, pipande och spring hela natten. Dåligt med sömn och ett par minusgrader, men i sovsäcken var det varmt. Tidigt på morgonen fick jag några bilder på ett speglande Gasskáivo och rimfrost. Senare på dagen såg jag en älgko med kalv med en tjur i sällskap, men de befann sig alldeles för lång bort och vinden var otjänlig för att kunna jaga. Resten av dagen blev det bara fotografering. Som fotograf får man i alla fall alltid byten.