Alla inlägg av Tor L. Tuorda

Frilansfotograf, skribent och filmare med naturen och kulturen som ledstjärna. Själen och hjärtat finns i Kvikkjokks skogar och fjäll. Är medlem i föreningen Naturfotograferna. Knuten till IBL Bildbyrå.

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Nils fyller fyra idag :)

För fyra år sedan kom du med stor dramatik. Sakta men säkert tog du igen allt för att nu ha blivit en aktiv, rolig och förvisso ibland tjurskallig och ohörsam pojke, som mest gillar att leka med kattungen, greja med vatten, sätta pinnar eller kottar eller lav i elden, köra med skruvdragaren, leka med bilar och göra låtar i Garageband. Egentligen gillar du det mesta (omöjligt att räkna upp) och förvandlar allt i livet till lek. Och jag hänger på. Det finns ingen barnsligare gubbe än mig.

Grattis Nils Jonas på din fyraårsdag!
Jag älskar dig min lilla telning 🙂

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

Tor gav liv

Från sambo Åsas Facebookvägg:

Foto: Åsa Lindstrand

”Så kom han över isen, likt en hägring.
Och hägringen sade, då jag förklarat att skoterfan nu inte startade heller, att ”snälla du, du måste ju blåsa i tanken om inte primern fungerar”.
Och som vore det Adams revben – eller var det Evas? – blåste han liv i skotern, lyfte den med sina händer upp ur dess snöbojor och körde den genom den sörja där den just suttit intill bergfasthet fast.

Ur denna historia uppstår minst två frågor:
Hur vet man att man ska blåsa i tanken???
Varför föddes man (jag) till kvinna???”

Telia, och dess legosoldat Dialect

Nedmontering av det fasta telefonnätet i Randijaur, Jokkmokks kommun

Blev pålurad ett nytt mobiltelefonabonnemang av företaget Dialect. Det slutade med att jag fick extremt mycket sämre villkor än vad jag hade tidigare. Försäljaren som ringde gjorde det troligen i ett bås tillsammans med en hop andra försäljare, för det var ett jävla surrande i bakgrunden. Dessutom var hans svenska inte den bästa. Och så satt jag i bilen, så hörbarheten var svajig. Ett faktum som försäljaren utnyttjade.

Telia har också tidigare haft legoknektar som sålt på abonnenter abonnemang, eller förnyat gamla avtal. Man har fått en ny telefon vart annat år. Det har varit seriöst och aldrig varit några problem. Men nu, med det fabulösa Dialect, är det helt annorlunda. Företaget har ett hysteriskt sug till att lura kunder och själv sko sig. Och Telia själv är inte så mycket bättre.

Glömde att betala en faktura i slutet av förra månaden. Den 28 mars bokfördes inbetalningen till Telia. Idag den 6 april var telefonen fortfarande död. Chattade med bolaget och de kontaktade det så kallade reskontraservice som slog på telefonen manuellt. Hon i chatten sa att jag skulle vänta i fem minuter och sedan skulle det funka. Det gjorde det.

Det är oerhört jävla dåligt att det ska behöva ta nio dagar efter att betalningen  skickats in tills telefonen kopplats på. Man ska straffas. Det är rena stenåldern. Om jag inte själv ringt och tryckt på kanske det dröjt en vecka till?
Aktiespekulanter kan föra över miljonbelopp sekundsnabbt, men Telia behöver veckor för att processa sina kunders inbetalningar. Det är under all kritik. Tyvärr finns endast Telia som alternativ här i västra Jokkmokk. Det fasta telefonnätet är rivet och några andra mobiltelefonoperatörer finns inte. Bara gilla läget…

Herman Sundqvist, fenomenet

1977 och Skogsbruksskolan i Arvidsjaur. En av de mest populära lärarna hette Herman Sundqvist. Ung, grabbig och entusiasmerande sjöng han skogsbrukets lov med gigantiska kalhyggen som främsta modell.  Eller så kallat trakthyggesbruk med slutavverkning, föryngringsytor, gallring och så kalhygge igen i en aldrig sinande cykel. Det skulle vara en jämn övre höjd på krontaket. Om skogens siluett gav ett ojämnt intryck var den vederstygglig och skulle slutavverkas utan pardon. Alltid. Detta var den sedan 1950-talet allenarådande doktrinen, vilken Herman och alla andra lärare bejakade,  lärdomar som de nu proppade i oss.
Efter ett år på den tvååriga gymnasieutbildningen förstod jag att den inte var någonting för mig.

Men Herman Sundqvist fortsatte sin gärning. Han jobbade nära 22 år på Sveaskog. När han 2004 var han biträdande skogschef på den statliga myndigheten ville byborna i Valvträsk i Norrbotten att en naturskog skulle sparas som skulle gynna deras framtida turistiska satsningar och tjäna som rekreationsort för ortsbefolkningen. Bybornas kamp fick stort medialt utrymme. En av de drivande var Zara Hellman:
– Skogschefen hotade min son när han vaktade skogen i måndagskväll. Han sa att han riskerar att få fängelse och att han kan hamna i brottsregistet, säger hon.
Herman Sundqvist:
– Jag sa det av ren omtanke.
Bybornas och Fältbiologernas protester hjälpte inte. Herman Sundqvist körde över byborna och lät kalavverka det mesta av skogen. Skogschefens skäl var bland andra: ”Det är ryggraden i svensk ekonomi…och en förnyelsebar resurs”.  

Herman Sundqvists fadäser när han och Sveaskog skövlat urskogar på löpande band genom åren, har tydligen utgjort en merit för honom. Detta eftersom regeringen för drygt ett år sedan utsåg honom till generaldirektör för Skogsstyrelsen.

Så den praktfulla skandalen när den nye generaldirektören torgförde att ”Det är inte kala hyggen vi har idag”.

Och så det värsta av allt. Skogsstyrelsens paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. En av Herman Sundqvist många givar för att skogsbruket lättare ska kunna skövla de kvarvarande spillrorna natur- och urskogar i kolonin.

I vår orwellska och trumpistiska värld skulle det inte förvåna mig om fenomenet Herman Sundqvists samlade verk utgör ännu en pinne på hans karriärstege och att vederbörande blir utnämnd till jordbruks- eller näringsminister i kommande regering. Eller varför inte miljö dito?

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

Bottenviken med bil

Tillsammans med Dominique Fredion och Alexander Segerström besökte jag Anna Källström på Hindersön i Lule skärgård. Alla är vi tidigare bästa kollegor, så det var ett kärt återseende 🙂

Alexander, Anna och jag förtär middag på Jopikgården, Hindersön. Foto: Dominique Fredion

Det var en fenomenal helg med vännerna på denna fina ö i Lule skärgård. Kring hundra stugor finns på Hindersön, men många idylliska miljöer och en postkur som i Randijaur.
Denna ö måste jag uppleva också på sommaren. Kanske på strandhugg med segelbåten Mira?

 

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?

Skendemokrati i Sverige

Den 2 augusti 2015 gjorde jag ett inlägg med rubriken Regeringskansliet en odemokratisk koloss som på Regeringens hemsida hade 4 471 anställda där 169 stycken är politiskt rekryterade. Den 20 april 2016 ändrades uppgifterna till omkring 4 500 anställda och cirka 200 politiskt rekryterade. En ökning av byråkraterna med kring 500 personer alltså.

I Regeringskansliet har all annan personal än de som är politiskt tillsatta alltså kvar sina anställningar oavsett vem som har regeringsmakten.

Det innebär att ekonomisk kortsynthet, rasism och nationalism kan överleva mandatperiod efter mandatperiod. I Sverige är det tjänstemän och lobbyister som styr. Politikerna är reducerade till nyttiga idioter.

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

100-årsfirande av samernas första landsmöte i Trondheim

Nu, på samernas nationaldag, börjar 100-årsfirandet av det första gemensamma samiska landsmötet som hölls i Tråante/Trondheim den 6 februari 1917.
Sambo Åsa är där för att bevaka jubileet för tidningen Samefolket. Till hjälp för att mata ut fylliga och rappa Instagram, med mera, har hon Henrik Blind. Finns nog ingen lämpligare person för att fylla den uppgiften 🙂

Samefolket på Instagram.
Läs om pionjären Elsa Laula.

Program för landsdagarna i Tråante 5-12 februari hittar ni här.

Tänker tillbaks på 2014 då jag och familjen besökte Tråante, Trondheim. Då stod den mäktiga katedralen i fokus.

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Segrarna på samma bild

Alldeles nyss, när jag gräver fram bilder till småskriften som jag och Åsa ska göra åt Ájtte Musei vänner, ser jag en bild i mitt arkiv som jag tidigare har missat. Från starten av Nordenskiöldsloppet i Purkijaur den 10 april 2016 finns bägge segrarna på samma bild!

Startnummer 2, Lina Korsgren till vänster i illgrön tävlingsdress och startnummer 112, Jon Kristian Dahl i gulgröna kläder till höger.

Nästa Nordenskiöldslopp går av stapeln den 15 april 2017. Hoppas vädret blir gynnsamt så att loppet kan genomföras på de 22 milen som tänkt. Starten blir i Purkijaur, vändningen i Årrenjarka och så målgång i Jokkmokk. Lite synd att loppet inte löper på originalsträckningen från 1884, men start och mål i Purkijaur med vändning runt Krutholmen i Kvikkjokk. Läs mer här.