Kategoriarkiv: Rasism

Lappskatteland inhandlat av den svenska staten

Nuvarande Silbbatjåhkkå benämndes Kedkevare av svenskarna. Hela detta berg köptes av en enskild samisk skattelandsinnehavare, så att staten medelst krut kunde spränga lös silvermalm.


Lyssnar på direktsändningen av Girjasrättegången i Umeå hovrätt. Statens advokater förminskar dignitetet av de så kallade lappskattelanden och anser inte att de ägdes av enskilda samer utan bara användes med nyttjanderätt.

Vill lyfta fram ett exempel som jag som amatör tycker tydligt visar att samer visst ägde sina skatteland.

I historikern Kenneth Awebros bok Luleå silververk – Ett Norrländskt silververks historia, behandlas hela den era då staten byggde upp en 40-årig bruksrörelse med smälverk i Kvikkjokk, med gruvor i Badjelánnda och Sarek, vars malm med samernas renar fraktades till hyttan.

På sidan 34 finns kapitlet: Ett kommissionsbesök år 1660.

Staten skickade bland andra ut ett kammarråd och en bergmästare för att kolla upp silverfyndigheten i Badjelánnda. Kenneth Awebro skriver:
Resan till Lappmarken kostade 1800 dr kmt. En av de minsta utgifterna var de 4 dr och 16 öre kmt som kommissarierna gav till ”Thore Anderssons fader” för berget Kedkevare.

Om statliga representanter köper mark bör väl det betyda att säljaren ägt den marken, ungefär som en bonde äger sitt hemman. Om ”Thore Anderssons fader” endast haft nyttjanderätt torde väl kommissarierna inte behövt punga ut med ett endaste öre, kan tyckas…

#GirjasMotStaten

Konsekvenser av renbeteslagen 1928


På Rasbiologiska institutets
fotosamling med avbildade samer skrollar jag förbi ansikte efter ansikte. Lappar i Karesuando, lappar i Jokkmokk, lappar i Jämtland.

På nätet presenteras långtifrån alla de tusentals samer som rasbiologerna avbildat, men där finns ändå tillräckligt många för att man ska få en uppfattning om vidden av den fotografiska rasism som staten ägnade sig åt.

Jag skrollar vidare över bilderna i katalogen Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1918-1929: Unga samer, gamla samer, barn. Samer utan gábdde, kolt, och samer med. Vissa män med slickad frisyr som vore håret insmetat med brylkräm, andra har mössa på sig på de prydliga svartvita bilderna. Knappt någon bär några konstfärdiga sliehpá, barmkläden, utan oftast har de bara en skjorta eller sjal under.

Kvinnorna bär enkla barmkläden – inget tenn, knappt någon brodyr. Blickarna som möter mig är antingen nollställda eller trotsiga. Alla bilder jag hittar visar påklädda samer. Funderar på om de är tagna före eller efter att fotoobjekten tvingats klä av sig för att rasisterna skulle få sitt perversa lystmäte stillat, eller om det digitaliserade arkivet månne censurerats?

Fotografierna andas kränkning. Eller är det bara jag, som nu i efterhand, vet att det var ett massövergrepp som pågick, som tolkar det så? Jag känner sorg, och ilska.

Jag fortsätter nedåt i samlingen och en ung man framträder som bryter av vemodet. Förvisso stirrar också han stint in i kameran, men hans sliehppá är högst ovanlig. I min tolkning signalerar den obstinat motstånd. ”A 1928 A” står det med tecknens kanter fastsydda av vitgjort renskinn mot mörk tygbotten.

Jag blir glad, och tagen. Kan det vara en manifestation, en protest? Men vem är han? Var bodde han?


Alla bilder i den rasbiologiska digitaliserade samlingen är endast döpta med nummer. Där finns inga namn, inga orter, allt är anonymiserat. För rasisterna räcker det att veta vilken region samerna kom ifrån. Inte vilken sijdda eller lappby de tillhörde.

För att få klarhet gjorde jag ett kort inlägg på min blogg kvikkjokk.nu där jag lade upp en skärmdump av ynglingen med sitt budskap. Fråga Östen Nägga! var det svar jag fick.

Östen jobbar på Jokkmokks ridklubb, så det var en enkel sak att fara dit och fråga honom. Jag visar Östen en fotoutskrift av ynglingen.

Det där är Mikkel Anders Nilsson Kuoljok, min mormors bror, utbrister han utan betänketid. Han föddes under fjället Áhppagis och livnärde sig som fiskare i Granudden i Storlule och hade getter, kor, får och häst. På vintrarna körde han timmer med hästen och så fraktade han material till Suorva åt Vattenfall. Mikkel var flitig och fysiskt stark. Alla stenbumlingar som han rullat bort från ängarna. Det är imponerande! utbrister han.


Mikkel ordnade fint för sig i Granudden med sitt småbruk, där också pälsviltsjakt var en viktig del av försörjningen.

De levde ett gott liv. Det var ju självhushåll och inkomsterna var inte så stora, men man hade djur, fisk och kunde jaga vilt. På marknaden var det skinn av järvar, hermeliner, rävar och ibland någon varg som kunde säljas, berättar Östen.

Visste du om att rasbiologerna fotograferat din släkting?

Det pratades aldrig om det. Det här är en nyhet för mig. Men egentligen borde det inte vara nån nyhet, för många blev undersökta och skallmätta på den tiden. Det var dåtidens sätt att se på människor. Då var det helt normalt, för de hade ju överheten med präster och landfiskaler. Hade en länsman sagt åt dem att hoppa i sjön så hade de säkert gjort det, säger Östen.

Har du träffat Mikkel?

Ja, han dog 1970. Jag var mycket väl bekant med honom. Han var pratsam och troende. På den tiden var laestadianismen stark. På bönemötena var han tolk från svenskan till samiskan. Jag minns bönemötena i Tjieŋalluokta. De tog en hel vecka och det kom en massa båtar från luspen och uppåt efter Storlule, säger Östen.

Mikkel var 25 år gammal när han 1929 blev fotograferad av rasbiologerna. Samma år som den nya lagen började verka.

När han sitter där på pallen i gábdde med sin nygjorda sliehppá, där solen strilar in från ett fönster till vänster, där fotografen bakom kamerans svarta skynke instruerar honom att se åt vänster, se åt höger, titta rakt fram, vända sig till vänster, visste troligen Mikkel vilka konsekvenser den nya renbeteslagen skulle få för honom.

Statens mål var att renodla samerna och detaljstyra renskötseln in i minsta detalj. I lagens 44§, Om hållande av getter, står bland annat:

”Å kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.”

1928 års renbeteslag slog fast att endast medlemmar i lappbyar fick bedriva renskötsel.

I och med att han inte var en aktiv renskötare så blev han automatiskt utanför. Mikkel hade renar, men inte så många. Hans föräldrar blev gamla och deras renhjordar krympte, för det var nödår som tog kål på en hel del renar. Efter det så blev de bofasta i Guossenjargga. Det var också fler som stannade och blev bofasta, berättar Östen.

Medlemskapet i lappbyn gav också andra rättigheter. Till skillnad från sina renskötande kusiner fick Mikkel inte längre fiska i de sjöar hans släkt brukat i eoner av tid, inte hugga ved där det var som lämpligast, inte ta timmer för byggnadsbehov, inte jaga där viltet oftast brukade uppehålla sig, inte heller själv få bestämma över de fåtaliga renar han fortfarande ägde.

Mikkel fick inte ens hugga ämnen där de lättast gick att hitta för att slöjda kosor och knivskaft. Han fick endast ta hässjevirke, ved och timmer på en yta av cirka 400×900 meter, på den lilla fjällägenhet han fått ärva.

Fjällägenheterna avskaffades, berättar Östen. Istället är det nu som en tomt, med samma rättigheter som på 1920-talet. Jag betalar 800 kronor per år i arrende. Man har ju funderat på att det är konstigt att det är gammal samisk mark, varför ska man behöva betala för det?

Lappfogden och länsstyrelsen ansåg inte att Mikkel ägnade sig åt äkta samiska sysslor, så uteslutningen ur Sirkas lappby, som samebyn då hette, var permanent.

Enligt lagen kunde han aldrig komma tillbaks till lappbyn, och barnen kunde inte heller komma tillbaks. Förutsättningen var att söka medlemskap i samebyn, men det fick de i regel inte, säger Östen.

Enligt svensk sedvanligt smidig och finurlig modell, som ofta praktiseras när det gäller känsliga saker, anges inte rakt ut vilka konsekvenser lagen fick för de samer som kastades ut ur gemenskapen.

Under allmänna bestämmelser står i lagens inledning 1§, punkt 2:

”Rätt till renskötsel infattar befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp, som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 14§ 2 mom. sägs.”

14§ handlar endast om skötesrenar:

1. ”Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp, …”

2. ”Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sin hemvist inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugo renar för hushåll, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavare obehaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill äro, ett högre antal, dock ej över ett hundra.”

Alla andra rättigheter och möjligheter för samer att kunna leva och verka i den forna lappbyn gick därmed upp i rök och kvinnornas status skulle komma likna den som rådde i majoritetssamhället:

”Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig;…”

Mikkel var politiskt
intresserad, men inte engagerad i någon politisk rörelse.


Han brukade följa de politiska debatterna på radion mellan Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Men någon samepolitik fanns inte på den tiden. På årsmötena i lappbyarna fanns lappfogden som ordförande och överheten själv, berättar Östen.

Mikkel bodde kvar i Grandudden tillsammans med sin syster och systerdotter ända till 1969 då hans syster Stina gick bort. Året efteråt beslutade de att flytta till Jokkmokk, där Mikkel dog i en hjärtinfarkt samma år.

Och Östen, han har Mikkel Anders sliehppá i sin ägo. Jag frågar om jag kan få se den.
Javisst, säger han och öppnar ett skåp och tar fram den.

Jag förklarar att jag gärna skulle vilja få bilder av barmklädet, men det är regnigt och grått ute så jag frågar Östen om jag får låna hem den tills det blir bättre väder. Det får jag.

Det är en mäktig känsla att knyta skinnremmarna bakom nacken och känna Mikkels sliehppá spänna över halsen.

Men vad har A:na i början och slutet av 1928 för betydelse? Spekulerar om det första a:et betyder Anders och sista a:et också Anders? Vill han säga att han är samma sábme oavsett vad staten hittar på. Att han minsann tänker leva precis som han alltid har gjort oavsett vilka lagar som påtvingas honom? Eller vill han säga att det finns en Anders före 1928 och en efter? Att Anders före 1928 fick vara same på ungefär samma villkor som andra samer, medan Anders efter 1928 miste sina rättigheter och möjligheter som same, och i lagens ögon blev som vilken svensk som helst?

Nästa gång jag startar motorsågen och sågar bort en björkvril i den skog som staten betraktar som sin, gör jag mig skyldig till brott enligt kolonialmakten Sveriges lag. Då ska jag tänka på Mikkel Anders Nilsson Kuoljok och andra samer, som på olika sätt fortsatt att vara samer, alldeles oavsett vad staten har hittat på.

Tor Tuorda

Randijaur den 25 oktober 2017

Källor:
Östen Nägga, muntliga uppgifter, sommaren 2017.
Det rasbiologiska institutets fotoarkiv.

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; given Stockholms slott den 18 juli 1928.
(Cramér o. Prawitz 1970, s. 151-178)

Renbeteslagen 1928 (PDF 15 mb för nedladdning)

Texten är planerad för publicering i kommande akademiska antologi med arbetsnamnet:  Åvdåsvásstádus: Ansvar, avkolonialisering, helande – rasbiologi, rasism, avbildade samer, samiska kvarlevor och vägar till upprättelse och självförtroende (Redaktörer: May-Britt Öhman, Eva Forsgren och Moa-Sara Marakatt).

 

Hårdare klimat för samer i Jokkmokk


I världen, Europa och Sverige hårdnar attityden mot minoriteter och mångfald. Detta gäller också i en liten inlandskommun i Norrbotten. Vi vill med det här debattinlägget visa hur ett kolonialt, rasistiskt präglat arv förvaltas av en samtida kommunledning på ett sätt som påverkar hela den samiska kulturen i ett av dess starkaste fästen: Jokkmokk. Nedan följer några exempel på hur kommunledningen i Jokkmokk (S+V) marginaliserar samiskt inflytande och möjligheter för samer att försörja sig på traditionella näringar.

2012 lade Jokkmokks före detta kommunalråd Anna Hövenmark (V) lade tillsammans med Samernas väls Karin Vannar en motion om att Jokkmokks kommun symboliskt skulle ratificera konventionen ILO 169 om urfolkens rättigheter. Detta som en markering om var Jokkmokks kommun står i urfolksfrågan. Socialdemokraterna i Jokkmokk och den vänsterpartist som numera ingår i kommunledningen vill inte göra ett sådant statement. De vill inte svara ja eller nej, utan menar att motionen ska anses besvarad. Svaret är i princip en wikipediapost om vad ILO169 är. Jokkmokks kommun går miste om chansen att göra skillnad, att sända ut tydliga signaler till Sveriges regering att underteckna ILO 169.

Kommunens ställningstagande blir dock logiskt med tanke på hur ledningen ser på markanvändningsfrågor – de frågor som är grundbulten i den samiska kulturen. Just nu pågår ett arbete med att utveckla infrastruktur som ska gynna entreprenörer inom besöksnäringen i det som kallas Skogslandet sydöst, i praktiken området mellan Goabddális-Muorjek-Jåhkåmåhkke, ett område ungefär lika stort som Öland och helt avgörande för renskötselns vinterbete. I dialog med föreningar och entreprenörer är målet att skapa förutsättningar för skoterkörning, hundspannsverksamhet och skidåkning som länkar orterna samman. I det här arbetet har den samlade politiska oppositionen i kommunstyrelsen krävt att särskild hänsyn ska tas till berörda markägare och samebyar i området. Vid en omröstning förlorade oppositionen, varför beslutet nu endast sträcker sig till att dialog ska föras med ”övriga parter”.

Under de senaste året har också kommunledningens inställning till naturreservatsbildningar av biologiskt värdefull äldre skog blivit tydlig. Vid samtliga tillfällen då länsstyrelsens förslag till reservatsbildningar har behandlats av kommunstyrelsen har den politiska majoriteten yttrat sig i kraftigt negativa ordalag. Motiveringen har varit att nog stora områden redan är skyddade och att naturreservat hämmar utvecklingen i Jokkmokks kommun samt inverkar på det rörliga friluftslivet. Sanningen är att det storskaliga industriskogsbruket avverkar i hög takt i Jokkmokks kommun. Det innebär inte bara att för renskötseln viktiga betesmarker skövlas, utan också att ett helt samiskt kulturlandskap ödeläggs, vare sig detta kulturlandskap har brukats av renskötande eller icke renskötande samer. Dessutom är uppfattningen att reservaten skulle inskränka möjligheterna till jakt och rörligt friluftsliv helt felaktig.

Inom Jokkmokks kommuns gränser verkar Sveriges största sameby, Sirges. När samebyn i våras ansökte om att avlysa ett område från skotertrafik under en ovanligt lång period, berodde det på en mycket svår betesvinter. Jokkmokks kommunalråd beslutade på delegation att förlägga skoterförbudstiden till efter påsklovet, sannolikt för att inte störa skoterturismen. Samebyn överklagade beslutet, en överklagan som via kommunen skulle gå vidare till miljödepartementet. Först två månader senare skickades överklagan vidare till regeringen. Eftersom att ärendet inte längre var aktuellt avslog regerigen överklagan men påpekade också att ”det är av yttersta vikt att kommunen rättidsprövar och översänder ärenden till regeringen så snart som möjligt så att den som klagar har en reell möjlighet att få sin talan prövad.” Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) talar gärna om rättssäkerhet. Det begreppet tycks inte omfatta den samiska befolkningen i kommunen.

Lägg till exemplen ovan det i massmedia redan omtalade föreslaget från kommunledningen, att flytta över ansvaret för förvaltningen av världsarvet Laponia på staten, och fram träder ett tydligt mönster av vad vi menar utgör en strukturellt grundad rasism. Den samiska befolkningen i Jokkmokk upplever sig alltmer trängd av lokalpolitiska motgångar, där frågan om gruvdrift i Gállok/Kallak bara utgör en knivskarp topp på ett isberg. I den upplevelsen blir kommunens satsning på ett samiskt litteraturcentrum, kommunens del i Ájtte museum och Samernas utbildningscentrum mer ett spel för gallerierna och ett sätt att skaffa sig alibi, samtidigt som man arbetar för storskaliga exploateringar av markerna, såsom gruvdrift och skogsbruk. Dessutom underlättar kommunen för en enorm expansion av fritidshus i fjällnära områden med ökade störningar för djur, natur och samiska näringar. På ett systematiskt sätt bidrar Jokkmokks kommun till att slå undan grundförutsättningarna för den samiska kulturen, nämligen att leva med, av och på marker som håller ända in i en avlägsen framtid. I tider då Jokkmokks befolkning minskar kommer den samiska andelen av invånarna sannolikt att öka. Det är med stor oro och rädsla vi ser att kommunledningen i en liten samiskt präglad inlandskommun nu konsekvent fattar beslut som påverkar samiska barn och ungdomars möjligheter att leva på sina marker i framtiden.

Sylva Blind, ordförande i Jokkmokks sameförening

Anders Sunna, konstnär

Lena Viltok, duodjár/slöjdare

Tor Tuorda, Julevsámega lulesamisk förening

Karin Kuoljok, renskötare Sirges sameby

Åsa Lindstrand, chefredaktör tidningen Samefolket

Henrik Blind, renägare Tuorpon sameby

S och V i Jokkmokk vill att Laponia ska styras av staten

De politiska partier som styr i Jokkmokk är socialdemokrater och vänsterpartister. De tycker att förvaltningsorganet Laponiatjuottjudus inte har förvaltat Laponia bra nog. I organet verkar unikt nog samebyarna på samma villkor som staten, vilket enligt min egen erfarenhet har fungerat mycket bra. Nya skyltar, ny karta, upprustade leder och stugor. Framför allt finns nu människor i förvaltningen som kan renskötarkulturen, en kultur som gjorde att världsarvet överhuvudtaget blev till.  Detta vill nu S och V i Jokkmokk skrota och låta staten åter igen ta ansvar över, med de nationalparker, naturreservat och regleringsområden som nu är Laponia.

Jag var med när staten skötte och bestämde allt i detta område. Det var inte så lyckat. Usel och ibland felaktig information om renskötseln och natur/kulturvärden till turisterna, urschligt underhåll av leder och stugor, med mera. Fattar inte var Jokkmokks kommunledning i Jokkmokk håller på med. Vill vommera av det patos som allt starkare har återfötts i det här landet, det rasistiska Lika för alla. Ska någon få hålla på med renskötsel, jakt och fiske i ett område ska alla ha den möjligheten. Ideologi, kanske? Avundsjuka? Men historielöshet och faktaresistensen är omfattande hos alltför många och det saknas ödmjukhet för effekterna av statens härjande här och i övriga Sábme:  Markstölderna, Vattenfall, renbeteslagen 1928, baggböleriet, FMV och övrigt parasiterande.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet är nöjda med att administrera det som redan finns i kommunen och bara vänta med gapande munnar på att någon annan ska komma inglassande och fixa jobb och tillväxt. Som Beowulf Mining, vars företrädare för övrigt spisade middag med kommunalrådet Bernhardsson igår kväll på hotell Akerlund. Frågan är om kommunalrådet själv bekostade sin mat?

Egentligen borde kommunalrådet ägna var annan vecka bland riksdagsmän och på regeringskansli i Stockholm och lobba bland annat för ersättningsjobb och en seriös återbäring av vattenfallsvinsterna och betrakta staten som en stenhård motpart, inte en vän.

Kommunen borde anlita en proffsförhandlare som kommunalrådet har med sig på sina sessioner. Men han nöjer sig med att sitta på sitt tjänsterum på kommunalkontoret och exempelvis ondgöra sig om precis alla naturreservat som planeras, medelst ett standarddokument som skickas till länsstyrelsen där bara namnet på det aktuella reservatet är utbytt, eller som nu, bjuda in staten så den kan styra än mer och låta förvaltningen av Laponia återgå till det moras som rådde tidigare.

Henrik Blind, den kloke och kunnige oppositionspolitikern i Jokkmokks kommun, har reserverat sig om om S och V:s beslut:

”Reservation mot kommunstyrelsens beslut gällande remissvar till Regeringen om Laponiaförvaltningen – en utvärdering

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?

Sveriges utrotning av skogssamer

Klövsjö, Jämtland.Historikern Peter Ericson är specialiserad på samisk historia. Han har bland annat varit sakkunnig för samebyarna i Nordmalingsmålet och ägnar sig nu åt föreläsningsturnéer landet runt. På löpande band gräver Peter Ericson fram chockerande historiska uppgifter från svenska arkiv. Bland annat om skogssamerna. Från hans fb-sida:

”Från NIO landskap (minst) är de sydliga skogssamerna utrotade respektive fördrivna. Av en förr utbredd näring, som sträckte sig från Oppdal till Karelen – från Soppero till Sörmland och Värmland – har vi idag bara enstaka byar kvar i Norrbotten samt längst upp i Västerbotten.
Dom allra flesta skogsrenskötande grupper utefter hela tajgan har försvunnit. Det är en eurasiatisk process; som på sitt sött torde kunna kallas global eftersom urfolksgrupperna i Nordamerika med skogen som bas också synes försvunna i allt väsentligt. Ja; vi har skogssamer kvar i norr — men hur ser det ut om hundra år?”

Den som vill fördjupa sig mer kan besöka Peter Ericsons blogg.

Om detta ämne – skogssamerna – vill jag göra en film, men det verkar vara omöjligt att få nationellt ekonomiskt stöd för det. En ny ideell insats  väntar…

Ryttarfolk i stallet

_OR_1588
En dag på jobbet.
I stallet. Äntligen. Som jag sett fram mot det.
Kring två kilometers vandring och så var vi där. Bara för ett studiebesök, men dock. Ridlektioner blir det senare. Men vissa av pojkarna lär inte behöva några lektioner för att lära sig rida. Förvisso för dressyr av sedvanlig västerländsk modell, men inte för att bemästra en häst. Vissa är troligen mer klistrade på en bar hästrygg och kan fara fram värre än vad någon på orten kan. Inbillar jag mig i alla fall. Fantiserar jag om. Romantiserande dravel kanske, men det bjuder jag på.

_OR_1584
Vissa härstammar mest troligt från det ryttarfolk som skapade världshistoriens största sammanhängande imperium. Ett folk vars här – eller en liten del av denna här,  mest som en lekfull impuls – med småväxta hästar och korta svärd effektivt mejade ner välrustade tyska motsvarigheter. Tanken svindlar.  Också om dagens situation och alla historielösa.

Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är ;)
Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är 😉

 

Imponerande artister mot rasister

Timuktu
Popsångaren Nicklas Strömstedt
har aldrig tillhört mina favoriter, men efter låten Lyckolandet i Så mycket bättre gör han det.

Trots att min moster Margiths alltsedan tidiga barnaår idoga försök för att få mig att gilla opera, har jag alltid haft svårt för denna musikgenre. Tack vare Malena Ernman är det inte så svårt längre.

Jason ”Timbuktu” Diakité är ingen jag lyssnar på. Förvisso gjorde han och Peps Persson mäktiga Dynamit, men nu är också Timbuktu självklar på min spellista.

Många, många fler artister vill och törs utnyttja sitt kändisskap för att nå ut med kritik mot det rasistiska Sverigedemokraterna. Ett politiskt riksdagsparti med rötterna i Hitlers nazism – hur ett sånt här parti kan vara lagligt i en demokrati är obegripligt.

Sverigedemokraterna boostar rasismen här i landet med hot, mordbränder och får väljarkåta partier att bli som de själva. Det är äckligt.