Kategoriarkiv: Okategoriserade

Sisten borta

Min kära moster Margith är död. Natten mellan lördag och söndag mötte hon intet. Om det nu verkligen är intet. Tror inte det. Livet är för stort. För komplext. För mycket. De finns här ibland oss de döda. Det en tröst – en vetskap som håller mig uppe med både far och mor dräpta av cancer 1974 0ch 1989. Egentligen borde denna text följas upp av mer text, men jag orkar inte.

Inte stugvärd i år

Stáddájåhkå

Det var suveränt att kunna fara iväg på morgnarna för att plåta blommor, landskap, fåglar, turister, med mera, och återvända på eftermiddan/kvällen för att se till gästerna som landat i stuglägret. Jobbade en sommar i Darreluoppal (första perioden) och två i Stáddájåhkå (första och andra perioden). Jag saknar på sätt och vis stugvärdsjobbet. Kommer dock att vandra i Badjelánnda i sommar för att se vad lämmelåret ger i för rävar, labbar och framför allt, fjällugglor.

Första hoppträningen!

I torsdags red Astrid för Kajsa Svonni på Jokkmokks ridklubb på sin första hoppträning. Ridgruppens två andra deltagare var sjuka, så Astrid fick odelad uppmärksamhet från ridläraren. Det gick bra, och Astrid tyckte det var roligt. Hennes syster Elina och hennes flicka Mira kom på besök för att få uppleva det stora steget i ridningens konst. Mira följde uppmärksamt moster Astrids förehavande mellan hindren. För henne var det också premiär. Hon hade aldrig sett en häst förut, än mindre matat någon. Det var med skräckblandad förtjusning Mira räckte en av stallets tinkerhästar ett strå hö.

Muddus i förfallstid

Samlar material till en film om gammelskogarna.

Lågor på sluttningen av Lijnávárre.

I helgen var det dags för en tremilatur i Muttos för att skildra förfallstiden, eller förfallo som den kallas bland uppåtborna. Snö och blött och tungt att gå. Jag var tvungen lämna bilen i byn Urtimjaur och därefter gå, pulsa och plumsa till vägänden vid Tonkaperseet.

Vid byn Urtimjaure.
Solaurevägen...
Självporträtt.

Därefter i det snörika baklandet mot knabbens västreände.

Stubbe efter en lumpad tall från hästdrivningarnas tid. Då ville engelsmännen ha raka senvuxna stockar till sparrar i deras gods och herresäten, nu vill de ta järnmalm vid Kvikkjokk och Randijaur.

Hittade inga bra utsnitt, gick då ner mot myrlandet åt sydväst. Hittade en samisk boplats från tiden när renskötseln var ung med ett flertal arran (härdar), många barktäkter och lavfällda tallar.

Arran i Muttos.
Barktäkt i Muttos.

De cirka 1,60 höga stubbarna visade på desperation för att klara livet på renarna under en speciellt besvärlig djupsnövinter för flera hundra år sedan.

Lavtäkt i Muttos.

Plumsade snö väster om Lijnáhuornnásj. Ju mer landet lutade mot söder desto mer barmark och lättgånget blev det.

Vårbäck.

Styrde över Roavásjáhpe.

Myr i Muttos.

Där stod en stor älgko på nära 400 meter märkligt lugn studerade mig och lyssnade till krasanden i is, frasanden i snö, smackande i gyttja och andra oljud. Hon stod kvar till jag förvunnit in i skogen. Fortsatte till Manson, därefter, till en början, efter stigen  mot solaureparkeringen.

Gran draperad av garnlav.

Dock var det alldeles för mycket snö så jag gick upp mot tallåsarna och följde dem istället. Min vana trogen krafsade jag försiktigt i barken på en av de många hålträden i torrfurorna som jag passerade. Det small till i stammen, fräste och pep och ut stack en mårdhona sitt huvud. Jag riggade filmkameran och fick bra bilder. Tyvärr hanns inte med några bra stillisar.

En mård skymtar...

Vandrade tillbaks till bilen och betraktade hygget som slutar vid parkgränsen. Antingen nationalpark eller kalhygge. Totalskydd eller totalexploatering. Extrema skillnader på ett stegs avstånd.

Lämnad av någon anledning står den gammal och härdig kvar på hygget, omgiven av unga contortatallar som undan för undan dukar under av klimatet och snön.

Vulgohygget är illa nog, men att de beslutande statliga skogsbruksförmågorna besudlat jättehygget med tallplantor av contortamodell är fullödigt vansinne. Tätt, tätt står träden där. Många med avbrutna stammar och många liggande efter marken.

Contortaplantering, en gigantisk flopp i skogsbruket. Björken som ligger kommer från röjning av lövsly. Det hade kanske varit bäst att låta björkarna stå och i stället ta bort contortan?

En mark som för övrigt saknar all annan växtlighet än just krokiga contortatallar som väl bara duger till energiskog. Varför testades inte detta främmande trädslag på en plantering á 10 hektar i typ 40 år för att se hur trädet skulle klara vårt klimat med snörika vintrar? Nej, profiten och kortsiktigheten gjorde att skogsbolagen lät plantera 100 000-tals hektar. Det största fiaskot skogssverige skådat! Ett radikalt grepp vore kanske att hugga ner all contorta till gagn för landets energihunger och plantera inhemska tall- och granplantor istället. Men då gäller det att försöka få SCA att svänga först. Tydligen är de enda skogsbolaget som fortsätter med vansinnet.

Tidig vår igen…

En tillbakablick från 18 maj 2007 är på sin plats i tider av störda årstidsväxlingar. Jag ville ta mig söder om Kvikkjokk för att försöka få filmbilder av händelser i kalvningslandet. Vajorna kalvar som mest cirka tre veckor in i maj.

Vajor med kalvar i Badjelánnda den 22 maj 2006.

I vanliga fall går det att ta sig ganska bra utan att hindras av öppet vatten, som 1999 då jag utan problem körde skoter den 20 maj över älven och parkerade bekvämt vid stugan i Kvikkjokk. Detta med författaren Yngve Ryd i kälken, som samlade material till sin bok om olika ord för snö på lulesamiska. Nu gick dock älven upp redan första veckan i vårmånaden.

Anton och jag innan avfärd. Foto: Oden Eriksson.

Som vanligt fick jag den person som är lika galen som jag själv vid äventyr att följa med på färden, min son Anton. Min bror Oden hjälpte oss att lasta skotern på den för ändamålet byggda flotten. Kälken åkte i båten. Sen puttrade vi sakta de dryga tre kilometrarna till Mallenjarka,

På väg! Broderskapet begrundande i bakgrunden.
Vågorna redan något för stora för ekipaget.

körde skotern av flotten, kopplade på kälken och arbetserade oss under ganska stort bök upp efter leden bakom Nammásj. Mycket sten och öppna bäckar! Till slut nådde vi upp till den heltäckande snön i björkskogen, och det gick lätt att färdas.

Anton i skidd bakom presenningen för den ständiga vattenspruten från skotermattan.
Anton tar vatten i en kallkälla.

Vi for till en strategisk plats, ställde kälken på kant som vindskydd och väntade.

Plats för kikarspaning. Foto: Anton Lundberg.

Ganska omedelbart meddelar Anton med kikaren för ögonen, ”Nu ser jag en björn!”. Och mycket riktigt. På cirka 1,5 kilometer kom en mindre björn upp på fjället. Den hade riktningen inställd till en grupp med ett tiotal vajor som betade på en barbacke. Jag fick ganska bra bilder med 600mm. tele på kameran, då en dv Canon XL1. Den applikationen ger en enorm brännvidd – motsvarar över 4000mm. med småbild. Men ingen av vajorna hade kalvat, kunde rovdjuret fort vädra sig till, så den vände moloken ner i granskogen igen. Vi rustade ihop oss och körde en bra bit västöver. Dock inga fler renar.

Den 18 maj.

De hade redan hunnit passera på sin väg till kalvningslandet i Badjelánnda. Det var bara att ta sig tillbaks. Skotern lämnades vid strandkanten över sommaren. Följande något tjorviga flottningsmodell lär bli det vanliga numera om man vill ta sig med skoter. Idag är det skidor och kanske pulka som gäller!

Bild på mig, tagen av min ständige följeslagare i alla galna äventyr, sonen Anton.

Från försommar till vårvinter

Efter att Åsa med naglarna rutinerat knipsat bort den förhoppningsvis sista fästingen av sju som Ráddna skaffat sig på Västkusten for jag till Kvikkjokk i helgen med dotter och hund.

En nyss bortdragen fästing med Ráddnas skinnrester kvar i käkarna placerad på en bit hushållspapper. Man måste fråga sig vilken roll denna varelse spelar i ekologin egentligen...

Den 1 maj åkte vi utan problem skoter till stugan i Änok.

Njáhkájåhkå och Vallespiken.

Tiken var helt vild när hon fick jaga och halvdräpa lämlar och sorkar under fasliga pipanden.

En av de miljoner smågnagare som nu översvämmar Kvikkjokks skogar och fjäll. Äntligen ser det ut att bli ett lika rejält lämmelår som det jag minns från barndomen på 1960-talet.

Passade på att bränna en hög med kvistar och bortröjt sly eftersom snöfläckarna runt omkring skulle hundra elden att sprida sig.

Astrid kastar en kvist på den ännu lugna brasan.

En enorm kontrast till mitt förra bål, det i Kungsviken på Orust. Här har man som sed att fira påsk med att tända jätteeldar på grönskande gräsmattor. En mycket ovan upplevelse.

Påskbål i Kungsviken som matas av Astrids kusin Marc och kompisarna Beda och Frode.

Återblick i bilder från min och familjens vistelse i Trollhättan och på Västkusten följer nedan, samt från returresan till Randijaur.

Solnedgång över Kungsviken, Koljöfjorden och Flatön. Besjunget taubeland.
Typisk miljö i Bohuslän, vid Henån på Orust.
Som en bild från gammal tid, Rämmedalen på Orust.
Vitsippor i Vägeröds dalar på Skaftö.
Ejdrar.
Gaddesanna vid Vänern.
Strandskator.
Gullvivor vid Husaby kyrka som vi passerade på väg hem.
Husaby kyrka.
Klövsjö i Härjedalen.

Kungsviken på Orust

Tidigt på morgonen gick jag runt en liten sväng vid Kungsviken på Orust. Totalt vindstilla, rödhakarna sjöng och nerifrån vattnet hördes ejderhannarnas märkliga friarsång.

Den bensonska röda stugan där vi bor.
Härlig morgon bland tallarna...
Varningsskylt!

Sen blev det en liten tur med Pia och Åsa i närområdet.

Systrarna Lindstrand tar en vila på en brygga.

Vid Hornborgasjön

Knölsvanar.
Sothöna.
Kanadagäss som jagar bort en grågås.
Skrattmåsar.
Skrattmåsar bakom plogen en bit från Axevalla.
Astrid och några av Hornborgasjöns tranor. Dock är dessa fåglar i trä, uppställda vid naturkonstnären Göran Löfwings utställningslokal.

Så blev det dags för ett besök vid den i hela Europa omtalade Hornborgasjön. Tranor i tusental. Den femte april räknades in cirka 15 400 graciösa, grå fåglar som befann sig vid sjön. Som vilade och åt upp sig av utfodrat korn inför fortsatt flyttning norrut. Lägg därtill ett stora mängder grågäss, sångsvanar, bläsänder, gräsänder, viggar, sothöns, med flera. Vid vårt besök var det cirka sju tusen tranor – en fröjd för alla tillresta naturmänniskor försedda med kikare och kameror av olika slag. En stor upplevelse också för Astrid, som med stor iver vred, riktade och tittade i den av Jan Grahn lånade tubkikaren.

Astrid med den av kollegan i Naturfotograferna Jan Grahn lånade tubkikaren.
Trana i flykt.
Skådande och fotograferande besökare.
Tranor vid Hornborgasjön.
Skymning, med Bjurums kyrka i bakgrunden. Tranorna är på väg att lämna rast- och matningsplatsen för att tillbringa natten på grunt vatten en bit ut i Hornborgasjön.
Full fart till nattlägret...

Värre fågeleldorado än Hornborgasjön får man leta efter. Hit måste jag återvända fler gånger. Inte minst till det läckra bondelandskapet på sjöns östra sida.

Sverige är den globala gruvnäringens jultomte

Hundraårig kalk och skiffergruva vid Hunneberg i Västergötland.

I över hundra år har Staten finansierat undersökningar om var landets brytvärda metaller finns att utvinna. Geologer, säsongsanställda och flygare samlade in mineralprover och utförde mätningar. I stort sett hela landet karterades. 100 000 dokument i form av dagböcker, prospekteringsrapporter och kartor dokumenterar fyndigheterna. Och 370 mil borrkärnor, största samlingen i världen. Alltihop bekostat av de skattemedel som vanliga svenska medborgare jobbat ihop.

Mineraler…

I och med den minerallag som kom 1992 släppte regeringen Bildt, i sann nyliberal anda, all denna information fri och väkomnade varmt alla världens gruvbolag till Sverige för prospektering och brytning. Nära ett tusental malmletare per år, de flesta utländska, får all tänkbar behövlig service för att söka information och analysera malmprover på SGU (Sveriges Geologiska undersökningar) i Malå. Gratis.

Kvarlämnade verktyg på Silbbátjåhkkå i Padjelanta nationalpark.

Världens äldsta borrkärna borrades upp 1896 på Ruovddevárre vid Kvikkjokk. Den visar att berget innehöll järnmalm och titan. Ett faktum som gjorde att Staten stakade ut en järnväg genom Tjuoldavágge, genom Badjelánnda, till närmsta norska isfria fjord. Lyckligtvis blev varken brytning eller järnväg verklighet den gången, men hotet av en storskalig exploatering finns fortfarande kvar. Detta från samma gruvbolag som vill bryta järnmalm vid Randijaur – som fått Statens välsignelse att i vilken gång i ordningen det nu är, provborra detta anrika malmberg. På gruvbolaget Beowolf Minings hemsida torgförs Ruovddevárre som flaggskeppet.

Karta över Beowolf Minings planer för Ruovddevárre en dryg mil norr om Kvikkjokkk.

Att fyndigheten ligger i Laponia, Lapplands värdsarv, grämer dem.

Denna silver- och blygruva från 1661 ligger också i Laponia, närmare bestämt på Silbbátjåhkkå i Badjelánnda. Men i och med att den ligger i en nationalpark är tydligen skyddet för starkt också för Bergmästaren på Bergsstaten för att bevilja brytningstillstånd. Säkerligen finns mycket silver kvar här i berget…

Malmletarna tycker Sverige är unikt som helt fritt ger ifrån sig sådan värdefull och lättillgänglig information. Så kan utländska gruvbolag etablera sig i Sverige och suga ut allt som går. När malmen är slut och ingenting mer går att göra pengar på far de hem igen. Lämnar ett ödelagt landskap med frigjorda tungmetaller och läckande slamdammar efter sig. Och besvikna människor som låst upp sig på gruvorten. Förutom några jobb under en begränsad tid, vad tjänar Sverige långsiktigt? I Norrbotten finns redan två stora järnmalmsgruvor och ytterligare en är på gång i Pajala. För dem som vill tjäna stora pengar går det bra att pendla dit, och ha kvar en gruvfri Jokkmokks kommun.

Fotograf fotograferar Gropen i Malmberget, innan den började fyllas igen med gråberg. Nya gropar lär dock komma till…

Det ger ju jobb…

…med malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft. I vår landsända ljuder hallelujastämmorna i kör när nya tunga exploateringar planeras. Gräv, borra och platta till backen så löser sig allt. Det är som om malmbrytning, kalhyggen och vattenkraft är den enda försörjningen. Nu när det utländska gruvbolaget Beowulf Mining ska bryta järnmalm alldeles vid Randijaur, är jobben det de flesta tänker på. Naturen och kulturen är mest bara i vägen.

Nya tunga exploateringar!

I väster får byn en gigantisk damm som utsikt. En damm som innehåller anrikningsverkets slam, som består av vatten och krossat berg. Det ger tonvis med utsläpp av frigjorda tungmetaller som läcker ner i den fina fiskesjön Rádnávrre. Risken att insektslivet slås ut och att fisken förgiftas och inte går att äta är överhängande.

Utsikt från Átjek mot Randijaur där en stor slamdamm och jättelika högar med gråberg kommer att anläggas.

Om slamdammen brister, vilket inträffat på ett flertal platser runtom i världen, innebär det naturligtvis en katastrof för allt liv efter Lilla Lule älv nedströms Rádnávrre. Och självklart blir också luleälven drabbad nedanför Vuollerim, såväl som Luleå skärgård. Nu blir det två dammar  som Randijaur ligger i skuggan av, vattekraftsdammen vid Parki och den nya slamdammen. Två hot, om man så vill säga. Två tunga expoateringar, eller egentligen tre, för några gammelskogar vid Randijaur går inte att hitta. Allt är avverkat. Jobben borta. Kvar finns dock den uråldriga renskötseln. I flera vintrar har medlemmar ur Sirges och Jåhkågasska samebyar haft sina renar på vinterbete vid byn. Nu blir det slut med det också. Turismen får sig en knäck, och Jokkmokks goda rykte.

Parkimagasinet från Átjek.

Den trend med folk som flyttar uttanför storstäderna, vilka tar sina jobb med sig i sin laptop och mobila bredband, den trenden slutar abrupt. Visst flyttar en massa folk in i byn för att jobba i malmbrytningen, men de har jobb bara en begränsad tid sedan flyttar de från Randijaur för något annat gruvföretag och lämnar ett förött landskap efter sig. Och en läckande slamdamm. Först när gruvan läggs ner om ett tjugotal år kan randijaurborna hänga ut sin vittvätt på tork igen. Då först har luften i den förhärskande västliga vinden blivit av med sina föroreningar från det fina dammet från lossningen av gråberg (restprodukter från gruvan).

Átjek från ett fyllt Parkijaurmagasin. Hit kom Linné 1732. Nu är offerplatsen dränkt.

Linné besökte Randijaur på sin Lappländska resa för knappt 300 år sedan. Han övernattade då hos byns första nybyggare och drog sedan vidare över Parkimårkan för att besöka den numera överdämda samiska offerplatsen under Átjek (åska). Han var ivrig på att fortsätta västerut till de hägrande fjällen, så därför besteg han inte berget.

Sarekfjällen från Átjek.

Eller kanske han blev förmanad av den samiska vägvisaren att inte störa platsen för mycket. Linné var inte bara en nyfiken naturforskare och dokumentatör, han intresserade sig också för vilka bergarter som kunde komma staten till nytta. Men likväl som Blomsterkonungen inte hittade fjällnejlikan som växer på Átjeks topp, fann han inte heller några tecken på förekomsten av den enorma malmkropp Átjek vilar vid. Kanske det var den som gav platsen kultstatus, som drog blixten till sig.

Fjällnejlikor på toppen av berget Átjek.
I sluttningen av berget växer norrlandsviol...
...och liten fetknopp.

I dagarna har Sveriges ekokommuner årsmöte i Jokkmokk. Jag undrar hur Jokkmokks kommunalråd försvarar gruvbrytningen i den församlingen?

Stugtransport

Snön yr nerför Boalnotjåhkkå vid Vájsáluokta.

Igår kom jag hem efter en vecka till fjälls. Jag hjälpte Johannes Päiviö att köra en stuga från Rijtjem, dit min granne åkaren Arne Wallmark, transporterat den i lämmar och virkesbuntar.

Arne Wallmark lastar av en virkesbunt som Johannes styr under övervakning av min hund Ráddna.

Johannes ska till sommaren bygga i Vájsáluokta. Färden gick över Stora Lulevattens Áhkájávrre, där vatten på isen stundtals ställde till det. Skotrar och en bandvagn var dragare.

Första lasset skar ner i ovanivatten.
Det blev sen färd med lämlasset.
Bandvagnen var på väg och Johhannes var tvungen att flytta en bil som en obetänksam turist ställt i vägen.
Så kom den bandvagnen. Christian Heimrot fäster en stropp i kranarmen.
Det blev natt när takstolarna lastades.
Färd mot Vájsá över Áhkájávrre.
Bandvagnen just innan det blev tvärstopp i flödvattnet. Den kom sig ingenstans, mest beroende på felkonstruerande medar på en nybyggd vagn.
Christian skottar.
Så blev det skitväder.
Christian Heimrot.
Johannes Päiviö.
Avlastning i blötsnöstormen av en tung bunt med takplåt.
Igår på morgonen bredde vi över hela upplägget. Till sommaren får snickarna ta vid.
Tillbaks mot Rijtjem i full fart!
Dock gick det inte fort efter vägen. Här i möte med Per-Anders Vannar, på väg till platsen vi just lämnat. Det kändes skönt när jag svängde av från Vägen Västerut till 45:an på väg till Jokkmokk efter två fastkörningar med focusen på blankis och i drevsnö.

Isfiske

Anton borrar isborr för käpphålet dit nätet ska dras.
Jag börjar såga upp näthålet. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Första isstycket bänds upp med isbillen. Foto: Anton Lundberg.
Fler stycken bryts upp. Går lättare om man sågat några spår först. Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Foto: Anton Lundberg.
Det gäller att vara försiktig så att det inte går hål i brunnen för fort. Då blir det bökigare att billa bort isstyckena. Foto: Anton Lundberg.
En 0.30 nylonlina fästs vid nätutdragaren, en så kallad ubåt som är en elmotor på ett plaströr vilken drivs av två batterier. Foto: Anton Lundberg.
Ubåten klar för att skickas in under isen. Foto: Anton Lundberg.
Blött och kallt att rikta in ubåten mot nätkäppen. En anordning som man trycker ner den med, är att föredra. När ubåten nått lite längre än nätlängden, rycker man till och den svänger och snurrar in sig i käppen som står i det uppborrade hålet 30 meter bort. Sen fäster man en starkare racklina i fisklinan som man drar ut nätet med. Nu är det enklare att fiska fastän isen är tjock än med forntidens rackstänger och näthästar. Men nog kunde den plastiga ubåten behövt tåla kyla och hantering bättre... Foto: Anton Lundberg.

120 000 blev 199 kronor!

Lars Öderyd vid fälld stortjur under inspelningen av filmen Löshundsjakt i norr.

Har varit på rättegång idag. Detta via telefon med tingsrätten i Mora. Försökte få den person fälld som gjort min film Löshundsjakt i norr tillgänglig på en adress på nätet. Jag yrkade till en början på 120 000 kronor i ersättning på grund av förlorade intäkter för 1 000 nedladdningar (när jag kollat på nätet i början av februari 2007 var det över 3 500 nedladdningar), men efter att Jonas, som han heter, ringt till mig och varit ångerfull  och bett om ursäkt nöjer jag mig med 199 kronor. Samma pris som vid beställning av en film via astok.se. Jag tyckte det var synd om killen, som utan att förstå vad han ställt till med, lagt ut filmen och mest troligt blir fälld. Vill inte skinna en enskild. Troligtvis kommer också uppföljarfilmen att bli tillgänglig på nätet. Ett förfarande jag själv styr över. Jag ogillar när helt obekanta människor stjäl mina alster och lägger ut dem. Jag vill ha den kontrollen själv.

Till minne av Bengt

Min kära kusin Bengt Eriksson i jämtländska Nyhem finns inte mer.

Bengt under en skotertur vi gjorde i påskas.

Han omkom i en olyckshändelse och efterlämnar fru Blanka och barnen Teresia och Daniel. Bengt begravdes den 5 mars i Nyhems kyrka. Med många pauser förmådde jag hålla följande tal inför ett fullsatt kyrkorum:

”Kusin Bengt var min stora idol när jag växte upp. Han lärde mig nätställena i Änok, var storöringarna stod i älven, var älgarna hölls på deltat. Jag skaffade samma kastspö som honom, samma filékniv, samma kaliber på bössan.

Även om inte pratat med varann på flera månader eller inte träffats på flera år, var det som nyss när vi väl gjorde det.

Vi tog upp berättelsen där den slutat eller återvände till älven och ny spännande agga som med största spänning skulle utprovas.

Att med motorbåtta sig längre upp i Tarraälven än vad någon annan någonsin gjort, och sen majestätiskt puttra in i Björntjänna var en bragd vi båda gladdes åt oerhört mycket.

Att lura kärringar som tjuvlyssnade på jaktradion likaså.

Eller björnjaktens kollosala brasa där goda drycker, skratt och skrålanden gjorde att hela fjällvärlden tömdes på vilt.

De galna upptågen och humorn, men också den genuina känslan för Kvikkjokk – var en botten som vi delade. Och alla minnena av gubbarna, och hela historien.

Bengt var en generös, rolig, omtänksam optimist som var lätt att tycka om.

Du är saknad oerhört mycket.”

Treenigheten

Detta är tänkt vara en blogg om mitt liv i och med naturen. Men inte nu. Med viss risk av hämndaktion från de resursstarka (belastad av fortkörning och betalningsanmärkning, kanske inte nog för att göra rubrik av) måste jag ändå dryfta det som drabbat min vän Elizabeth och hennes man Leif. Elizabeths dotter avled hastigt i förrgår. Expressens Linus Brännström ringde upp samma dag för att få nåt från den sörjande modern. Vulgot från vulgoblaskan hann dock inte precisera sina frågor innan modern bad honom fara åt helvete. En anmaning som textmataren fått sig till livs mer än en gång under sin sorgliga karriär. Då skickade Brännström sms: – Hej Elizabeth! Jag beklagar sorgen… Jag vill bara berätta att vi kommer att skriva om det här… Jag villl fråga om vilken bild av henne som vi ska publicera? Två timmar efter dotterns död ringde blaskan till hennes pojkvän. Det saknas helt medkänsla eller etik hos vissa reportrar. Anledningen till deras intresse är troligen att dottern i ungdomligt oförstånd figurerat i den nu omstartade andra vulgoproduktionen Big Brother, och att hennes död kan ha berott på detta faktum.  Att vulgot Brännström tillsammans med sina alltför många likar på Expressen, men också på Aftonbladet, har kan kalla sig journalist är makalöst. Ett faktum som besudlar, äcklar och smutsar ner alla riktiga, seriösa journalister. Besudlar kvinnor och män med flera år på högskola eller annan utbildning där etik lärs ut. Vulgo-Linus och andra vulgosars väg in till vulgoblaskornas redaktioner har troligen bestått av ett ynka textprov eller kanske personliga kontakter, vilken inlämnas till redaktionschefen. Vederbörande anställs snabbt och transformeras utan vidare granskning till journalist. Hemskt. Värst är dock att folk alls köper Expressen, Aftonbladet eller liknande publikationer. Vulgoblaskor som tjänar som moderna gladiatorspel endast älskade av pöbeln. Gladiator Linus Brännström borde för övrigt söka psykologhjälp.