Kategoriarkiv: Nostalgi

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Saknad jagad mat

Bo och Kjerstin Lundbergs hus i Norra Haraholmen

En mycket givande session i Piteå är nu avslutad. Bodde hos min farbror Bosse Lundberg och Kjerstin på Norra Pitholmen där jag blev uppassad på bästa sätt.  Sedan solen hade gått ner kvackade ett gäng gräsänder lågmält. De simmade alldeles vid huset. En rolig och annorlunda erfarenhet. Jag frågade frågade farbror om han aldrig hört eller sett hur jägare skjuter på änderna? Men det hade han aldrig upplevt. Märkligt egentligen. Annat var det när jag var tonåring och i denna nejd jagade gräsänder intensivt – till stor glädje för min mor Maj-Britt som stekte fåglarna i gryta, vilka serverades med kokt potatis och svartvinbärsgelé. Delikat mat som jag saknar mycket.
Gräsänder i skymningen

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

33 och 55

Jag fyller år idag. Det känns en aning overkligt, men också sorgligt. Imorse fick jag dock kaffe och tårta på sängen med skönsång av mina tre fina familjemedlemmar. Nu firar jag genom att leka med min son Nils, 3, och koka kvikkjokkslöja och potatis.
Min andra son Anton är 33 år. Han är nu lika gammal som min far Lennart när han dog i cancer 1974.

Anton Lundberg i Änok.
Anton Lundberg i Änok.

Själv är jag lika gammal som min mor Maj-Britt, som också dog i cancer, 55 år gammal.
För att skruva till det ännu mer påminner jag mig första gången jag besökte mammas grav på Kvikkjokks kyrkogård tillsammans med sambo Åsa . Bör ha varit 1998.
– Men, säger Åsa plötsligt. Hon dog 17 mars, samma datum som jag föddes!

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Nordenskiöldsloppets uppladdning

Skidspår NordenskiöldsloppetDet var verkligen inga optimala förhållande för världens längsta organiserade skidtävling, Nordenskiöldsloppet, när det gick av stapeln 1884. Och det är samma sak nu, när långloppet har återuppstått. Snön är blöt, det är vatten på isarna och genomslag på sidan om spåren. Men det finns spår i alla fall. Det gjorde det inte för 132 år sedan.

I Jokkmokk är det betydligt mer folk än vad det brukar vara. Bilar från Österrike, Tyskland, Norge mfl. blandas med små iögonfallande bilar som ägs av loppets sponsor. En skidåkare på väg till sitt hotell går med skidorna i ett fodral på ryggen. Jag ropar på honom, men han lyssnar på musik som smått läcker ut genom hörlurarna och är inne i sin egen värld .
Gående skidåkarePå målplatsen sitter Anna Karin i Läntas kåta och planerar sin försäljning. Hon kommer vara på plats, säger hon, ända till den siste åkaren gått i mål imorgon.
Anna Karin LäntaJag ser banchefen Tynell med luren vid örat. Bakom honom testar tre åkare skidspåren med kraftfulla stavtag. Molnen över Talvatisberget har skingrats. De -3 grader i natt som SMHI utlovat verkar bli sanna. Då blir det så mycket lättare för åkarna och spåren håller bättre.
Jonas Hägg från Trollhättan är en av deltagarna. Han åker inte elit-klassen, berättar han, men är ändå taggad över det som komma skall.
Jonas Hägg, TrollhättanPå startplatsen i Purkijaur hjälper volontärer från ett flyktingboende till med bordbärning för en ljudmixer.
Flyktingungdomar som volontärerEn elmotor surrar 200 meter bort från startfållan. Den fyller en gigantisk portal med luft, så att sponsorn logga blir väl synlig. Det har blivit stort det här. 390 anmälda åkare, och det första året. Vad månde det bliva?
Startsträcka NordenskiöldsloppetI och med uppvärmningen är det dock behövligt att flytta evenemanget en månad tidigare. Då är det säkrare att originalsträckningen kan följas efter sjöarna med start i Purkijaur, till Kvikkjokk, runda Krutholmen och så tillbaks till Purkijaur igen.

Jag åker 05.15 från Jokkmokk. Starten går 06.00. Hoppas förutom plåtningen också hinna göra några korta intervjuer till tidningen Samefolket 🙂

Min mor i Hoting

Hoting
1953 och två år framåt var min mor Maj-Britt småskolärare i Hoting, Jämtland. Jag och familjen passerade här igår och jag passade på att fotografera Centralskolan. Om det var just här moderskapet tjänstgjorde, vet jag dock inte.

Jag ringde upp Maya-Lisa Karlsson, eller Emretsson, som hon hette som ogift, för att fråga henne om denna tid.
Maj-Britt och Maya-Lisa växte upp i Kvikkjokk och var nära vänner. Bland de första ord min mor tydligen kunde säga i livet var ”Mallalisa”, berättar Maya-Lisa. Flickorna gick i byns skola tillsammans och delade rum under ett år på den treåriga lärarutbildningen i Haparanda seminarium.
– Vi trivdes väldigt bra där och man blev slängd på finska, berättar Maya-Lisa.
Det var vanligt att eleverna for på dans i Torneå.
– Vi fick många bekanta i byarna som vi for och hälsade på och haparandaungdomarna brukade vänta på oss och ta emot oss när vi kom med tåget, minns hon.

Ja, också jag minns hur min mor vurmade för dansen, tangon, också i mogen ålder, och att hon vid 50 ville lära sig finska. Hon tragglade språket ganska flitigt, men gick bet för alla kasusformer. Det var för svårt helt enkelt.

När mamma börjat jobba i Hoting skickade de två vännerna brev till varandra. De delade alla hemligheter. Även att min mor var förlovad en kort period med en hotingbo vid namn Karl-Evert. Något jag själv inte kände till…
Inte heller tjejernas vurm för finskt godis.
– När du skriver nästa gång kan du väl skicka med några lakrits i brevet, föreslog Maj-Britt Maya-Lisa.
De hade fått smak för den omtalade godsaken, så lakritsbreven gick täta mellan Haparanda och Hoting.
– Vars vi än har varit så har vi skrivit brev till varandra. Vi var ganska lika. Kanske inte till utseendet så mycket, men vi färgade varandra.
Maj-Britt fick hemlängtan efter två år i Hoting, så hon började jobba i Harsprånget istället.

Sen blev det Älvsbyn för Maj-Britt Eriksson, sedan Piteå och så min far Lennart Lundberg 🙂

Tack Maya-Lisa för att du berättade detta för mig. Nu blir det fylligare tankar när vi passerar Hoting nästa gång.

 

 

Ryttarfolk i stallet

_OR_1588
En dag på jobbet.
I stallet. Äntligen. Som jag sett fram mot det.
Kring två kilometers vandring och så var vi där. Bara för ett studiebesök, men dock. Ridlektioner blir det senare. Men vissa av pojkarna lär inte behöva några lektioner för att lära sig rida. Förvisso för dressyr av sedvanlig västerländsk modell, men inte för att bemästra en häst. Vissa är troligen mer klistrade på en bar hästrygg och kan fara fram värre än vad någon på orten kan. Inbillar jag mig i alla fall. Fantiserar jag om. Romantiserande dravel kanske, men det bjuder jag på.

_OR_1584
Vissa härstammar mest troligt från det ryttarfolk som skapade världshistoriens största sammanhängande imperium. Ett folk vars här – eller en liten del av denna här,  mest som en lekfull impuls – med småväxta hästar och korta svärd effektivt mejade ner välrustade tyska motsvarigheter. Tanken svindlar.  Också om dagens situation och alla historielösa.

Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är ;)
Monsun, min sambo Åsas gamle travnordis, är sugen på mat. Som alla hästar alltid är 😉

 

Skruva vs trycka

När jag var barn kom televisionen.  En kanal, Humle och Dumle och svartvit bild. Apparaten skruvades på med en svart ratt i bakelit. Också ljudet reglerades, vill jag minnas, genom att skruva på samma bakelitratt.

Märkligt nog har jag fastnat i skruvandets tid.

En kollega på mitt jobb som handledare på ett boende i Jokkmokk för ensamkommande, har dari som modersmål, och talar svenska och flera andra språk mycket väl.
När jag stod vid kylskåpet under eftermiddagens matförberedelser och ville ha lite livat i det tysta huset eftersom alla ungdomar var ute på vift, uppmanade jag kollegan.
– Kan du skruva på TV:n?!
– Va? skrek denne, nästan i chock.

Jag förstod direkt. Detta efter åratals påpekanden av sambo och dotter om att jag inte kan uttrycka mig och lever kvar på stenåldern, med mera.

Måste få in det här nu. Trycka, sätta på, trycka, sätta på, trycka…

Test av Max-Curt

Djupviken, Klövergatan, möjligen 1973.
Jag och kompisen Fredde Lindgren var hos grannen Jimmy Svedberg och hälsade på. Där satt Curt Bergfors och drack kaffe. Utan mankemang gav han oss några sedlar och bad oss cykla till hans relativt nyöppnade Maxgrill i stan för att köpa ett typ Maxmål var. Vi skulle få äta upp hamburgarna och stripsen, men först senare, när vi kommit tillbaks.

Curt Bergfors ville kolla hur hans serveringspersonal skött sig. Hur de anrättat och placerat snabbmaten, och om alla ingredienser till målet verkligen fanns med.

Lyckliga gjorde vi det han bad oss. Pilade snabbt tillbaks på cyklarna innan maten hunnit kallna. Curt öppnade emballagen och kunde nöjt konstatera att allt var okey.

För över 40 år sedan agerade jag bulvan åt Curt Bergfors på hans nystardade grill i Piteå
För över 40 år sedan agerade jag bulvan åt Curt Bergfors på hans nystartade grill i Piteå. Bilden från ett besök september 2015.

Dotter Astrid tolv, annorlunda firad

För tolv år sedan kom hon till livet på Gällivare BB. En skrikhals som man var tvungen bära runt på axeln för att hon skulle vara nöjd. Och så skulle det tvärhastigt tas blodprov i hennes pyttelilla fot, med en brutal grej som såg ut som en spjutspets. Och det kom inget blod hur än de stack och klämde. Oj vad de bökade… Jag var tvungen lämna lokalen.

Men bara efter någon dag blev allt så mycket stabilare och Astrid blev det mest lättskötta barn som går att tänka sig.

Som tvååring sprang hon obehindrat runt i skogar och på fjäll och en månad innan hon blev tre gick hon en mil från Stáddájåhkå till Stáloluokta i Badjelánnda.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

Idag är det nästan tvärt om. På vår gemensamma tur på hennes födelsedag den 1 september, var det hon som verbalt fick bära mig uppför backarna i Stuor Njoasske vid Gassavárre.
– Du klarar det! Det är dumt att vänja musklerna vid att stanna hela tiden!
Pressade mina artritben så gott jag kunde, ben som heller aldrig varit så otränade som nu. Det var som skämmigt…

Astrids födelsedag inleddes dock med plättar, grädde och smoothie, en något annorlunda frukost på en bemärkelsedag.

Självklart fick Nils också en laddning…


Mitt på dagen gav vi så oss iväg. I vindskyddet efter leden var utsikten över Gassavárre väldigt strategisk. När vi suttit en stund och ätit stekt kött, skällde vår hund Ráddná till och ett huvud stack plötsligt fram i vindskyddsöppningen.

Det var Thomas Lindberg och Lars Lindberg  som var på joggingtur samma sträcka som vi kom att vandra. Roligt att möta bekanta björkholmare mitt i alltihop.

Nu var jag och Astrid i bra läge för att söka platsen för min morfars farfars äventyr, Nils Erik Jakobsson (1811-1876). En historia som berättats i generationer. Tåls att återges på lulesamiska, som var vardagsspråk på Spielteks tid:

Sån vuolggá låhkkårijn,
duosstelis rádnajn,
bierna lusi
Bäŋkanjunjen oademin.

Låvga tjuovgga vuorrasav båktå.
Nággi ålgus.
Båskåduvvá sájtijn.
Jållerdibá bávtev vuolus.
Biernna gavttjá.
Bivdde hekkajn bissu,
juolgev doadjá.

Namáv Spieltjek oattjoj.

(översättning Karin Tuolja)

Han far med klockaren,
kamraten som törs,
till björnen
som sover i Bänkanjunnje.

Näverskenet väcker gamlingen.
Han tränger sig ut.
Spjutet tränger sig in.
De tumlar utför klippan.
Björnen dör.
Jägaren klarar livet,
men bryter benet.

Fick namnet Spieltjek.

 

Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre
Kvanne och tolta i den frodiga östsidan om Gassavárre

Astrid och jag nagelfor branten i kikarna, men det gick inte att upptäcka någon lämplig plats för den nära 200 år gamla händelsen med Spieltek. Då var skogsgränsen mer än 100 höjdmeter lägre än vad den är idag. Därför är många intressanta partier av berget dolda av skogen.

De äldre gubbarna i Årrenjarka berättade att deras får som gick på lösdrift brukade söka skydd för oväder inne i idet och att detta låg norr om själva Bäŋkanjunnje.

Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014...
Astrid med fårtacka på fjället, dock i Norge 2014…

Frågor som vi ställer oss är hur långt norr om? Ligger det i övre, mellersta eller nedre delen av klippan? Och var och vad brukade fåren egentligen beta?

En gammal historia säger att Spieltek höll på rasa ner i Sakkat, men då måste ju idet vara på södra sidan om denna Gassaváres förlängning?

Min morbror Mauritz for på äldre dagar till Bäŋkanjunnje för att försöka hitta idet. Men han gick bet.

Det krävs flera dagars kikande, letande och klättrande om man ska hitta detta ide och då krävs att man tältar på berget (som också Mauritz gjorde).

Något tält har vi nu inte med oss och Astrid är inte så sugen på att gå tillbaka under branten till Årrenjarka och dagen börjar lida mot sitt slut.

En lavin har mejat en kanal i björkskopgen vid Stuor Njoasske
En lavin har mejat en kanal i björkskogen vid Stuor Njoasske

– Kan vi inte fara till Kvikkjokk?

Eftersom det är hennes födelsedag så gör vi så. Upp på Gassavárre…

…och så ner på Gassaláhko, slättlandet…

Tallsolitär. Tecken på en viss effekt...
Tallsolitär. Tecken på en viss effekt…
Sia
Sia

…och så upp på Sjnjierák…


…och ner till Huhttán, Kvikkjokk.


Vi når byn vid tio och det är mörkt. En oförglömlig tvåmilatur med finaste färdkamraten är till ända.

 

 

 

 

 

Mira

Jag, Åsa och Nils var på en spännande och nostalgisk tur i början på veckan. Efter att vi skjutsat Astrid till Kallax for vi till min farbror Bo Lundberg och hans fru Kerstin i Piteå för fika och mat och trevlig samvaro.

Därefter besökte vi tillsammans Mira, min pappas gamla segelbåt som jag tillbringat så mycket tid i när jag var 11-13 år.


Båten var i ett rätt så risigt skick och har inte varit i sjön på sju år. Funderar på att köpa och rusta upp henne och få uppleva skärgården igen.
Massor av jobb, men så mäktigt det vore att få segla Mira efter drygt 40 år. Och detta tillsammans med mina barn, och sambo inte att förglömma, som är minst lika angelägen som jag själv inför detta eventuella projekt.

 

 

 

Minnen av Malmberget

Jag var fyra år och bodde i lägenhet på Köpmangatan 6 i Malmberget med pappa Lennart som jobbade som ingenjör vid vägbyggen i samhället och mor Maj-Britt som var hemma med mig och min tre år yngre bror Ola.

Mina minnen från tiden i Malmberget är tydliga och roliga. I alla fall de flesta av dem. Hur någon vänlig själ hjälpte ungskocken i kvarteret med att penetrera en stor snöhög med baklastare där vi ställde in sängar, stolar och placerade stearinljus i urgröpta nischer i väggarna.

Hur jag med min farmor Kerstin åkte upp på Dundret i liften som hängde skrämmande högt ovanför marken. Farmor plogade baklänges nerför hela backen och höll mig i händerna medan hon instruerade mig hur jag skulle svänga.

De 200 kronorna (tror jag) som jag hittade under en balkong och lämnade in på närmsta affär, vilka gav mig hittelön. Hur stor den var kommer jag inte ihåg, bara att jag köpte godis för alltihop.

Grannpojken på gården som spöade upp mig med en cykelkedja som träffade ögonbrynet med ymnig blodsprut som följd. Jag var alltid livrädd för den galningen.

Hur vi tog oss in i ett rivningshus där vi undersökte alla skrymslen och vrår. Otroligt spännande! Jag kommer tydligt ihåg den särpräglade lukten av sågspån och mögel än idag och får flashbacks då och då när jag besöker liknande miljöer.

Hur jag släppte med sparken nedför backen längs Johannesgatan. Fick upp farten rejält, men en bar asfaltsfläck gjorde att det tog tvärstopp. Tungan nästan avbiten när jag slog hakan i styrstången. Ymnig blodsprut också då.

Förra veckan återbesökte jag mina gamla minnen med kameran i högsta hugg. När jag var färdig med nostagitrippen ställde jag mig mitt på Köpmangatan för att ta en sista bild. Ett begravningsfölje passerade och två  äldre kvinnor och en man gick ut från en bil som stannade vid nummer sju, alltså grannen till vår tidigare uppgång.

– Hej, sa jag och presenterade mig.
– Jag undrar bara hur länge ni har bott här?
– Sedan 1965, svarade mannen, eller rättare sagt min mor som bott här hela tiden, hon är 93 år, fortsatte han.

Fanastiskt. Han delade mina minnen om när fastigheten mitt emot byggdes, med en massa armeringsjärn som stack upp i grundsättningen mellan vilka gubbar kryssade med rör som de stoppade ner i den mjuka betongen som lät besynnerligt, hur bryggeribilen klirrande brukade parkera vid vår infart och roligast av allt, han kom ihåg min pappa.

 

Den heliga porten

En text jag fick publicerad i Naturskyddsföreningens årsbok 2003. Den tål att återbrukas:


Basseuoksa, Den Heliga Porten, Tarradalen

Eldrök, lukten av tjära, löv, myggsurr, grönt vatten. Pappas bestyr med träbåten var det slutgiltiga beviset på att sommaren var inne. Tjäran som med rykande och brinnande pensel svabbades ut över det fnösktorra, glupska granvirket. Rodden i virvlande strömmar, gröna av glaciärslam, med en båt som ännu inte var ihopsvälld och hela tiden måste ösas. Paniken som ständigt låg på lur inför hotet att dras ner över forsnacken. Klättringen uppför älvbrinken med eroderade grästorvor som trappsteg, anpassade också för ett barn. Den tygsvepta aktersnurran dold under granen. Verktygen prydligt uppsatta på grå avbrutna kvistar: Den gamla plåttratten, hylsnyckeln, startsnöret med täljt björkhandtag där morfars varenda litet snitt kunde urskiljas. Lukten av motorn, bensinen, oljorna. Ramsorna över evinrudeeländet som inte ville starta.


Det finns replipunkter i naturen som jag har speciella känslor inför. Nästan alla är präglade av upplevelser tillsammans med mina föräldrar under tidiga barnaår. De ligger lagrade i medvetandet och är så starka att de troligen är de allra första som kommer upp ur minnesfloden den stund jag ligger för mitt yttersta. Änoks deltaBåtlänningen, denna självklara samlingspunkt under långliga tider, där båtar – numera i plast – fortfarande vårdas, brasor eldas, historier berättas, byten landas, turister skjutsas: Till denna vackra plats hör jag och jag blir glad varje gång jag återvänder. Längst upp efter älven, där två biflöden möts, finns ett annat ställe som vilar inom mig. Den skarpa gränsen mellan klart och mättat vatten. Sandstränderna. Skäret med sina släta, välslipade stenar. Udden. Björkarna. Den heter Gåtoroagge. Över älvmötet vilar lugn och harmoni. Kanske det är det sagolika skimret i vatten och luft som gör det, eller också går de starka upplevelser från barndomen igen också här.

Den lynniga, starka motströmmen, som i högflod tycktes hantera båten som den ville, och stenarna som bara vagt kunde urskiljas i slamvattnet, som sicksackades med största livsfara. Spänningen som släppte när forsen var besegrad. Puttrandet in i tryggheten på det stora bakvattnet. Tystnaden. Stillheten. Mygghorderna. Kastspöt och mepps-två- spinnaren i koppar. Måste vara koppar. En känsla av lycka och tillhörighet kommer över mig också när jag tagit de sista stegen upp på toppen av Prinskullen, och hela fjällandskapet öppnas. Detta fastän min första bekantskap som sexåring på 1960-talet, egentligen borde ha förskräckt. Besöket gjordes tillsammans med min mor och hennes svägerska. Det var i mitten av juli och solen gassade. Den stundtals våldsamma stigningen gjorde att svetten sved i ögonen. Tre-kilometers-vandringen tycktes ändlöst lång, och jag tyckte att jag avverkade dubbelt så lång sträcka som de vuxna eftersom jag tog dubbelt så många steg. Jag var tvungen att linda en scarf  runt munnen så att inga mygg andades in, och det gjorde vandringen än tyngre. Men jag knogade tappert på, uppmuntrad av en rik godisarsenal. Det var underbart när granskogen lämnades bakom oss och fläktande vindar fick utrymme mellan de glesa björkarna.

Och utsikten. TjuoltaljusDet var första gången jag upplevde fjället, och jag kunde inte förstå att den där korta biten ner till Kvikkjokk varit så jobbig och tagit så lång tid. Att det gick att se berglanden hela tolv mil bort vid Jokkmokk, var helt obegripligt. Det var en bit kvar till själva kullen, målet, där utsikten visst skulle vara än mer storslagen. Den sista björken passerades, kråkbärsheden öppnade sig och många gula blommor växte. Nog skulle det bli spännande alltid, med utsikt utlovad åt alla håll. Där framme syntes så toppen sticka upp med sitt röse. Bara några hundra meter kvar. Men vad nu? Där fanns folk. Vi gick närmare. Långhåriga och rökande människor i grälla blusar och klänningar satt lutade mot klippan. Att vi uppenbarade oss verkade inte bekomma dem ett smack. Höga på höjden? Vi vände och återvände till björkskogen där vi tände kaffeeld vid en liten kallkällbäck. Mor var upprörd, säkert skärrad av de märkliga, till synes helt malplacerade människorna. Hippies på fjällsession anno 1967. Det är mitt tydligaste minne av Flower Power.

Prinskullen har jag besökt oräkneliga gånger sedan dess. Haft många trevliga stunder med djurmöten och läckra ljusscenarier. Jag håller denna plats för en av de allra finaste. Men det finns en annan plats. Den mäktigaste, vars kraft inte kan förstås eller förklaras. Här finns ingen gängse, begriplig koppling bakåt till min barndom. Ingen tolkning som går att göra med vanlig logik. Platsen är i Tarradalen. Jag var vuxen första gången vi möttes. Det var i september och jag kom trött gående efter Lappstigen från väster med tung packning. Visst registrerade jag landskapets märkliga gran- och tallsolitärer, kullarna med sina krumma björkar i dungar, prydliga som vore de anlagda, bäcken som sällsam porlade i Tarraälvens brus. Men mest dignade jag av bördan och tittade plågad Fjällbjörk, Njunjesned på den smala gångvägen, nednött av århundradens klövjerajder. Vitnade björkpålar markerade dess sträckning över myrarna. Uppför en jämn sluttning ringlade sig stigen och det var torrt och fint att gå. Så kom den. En subtil förnimmelse, en aning. Jag tvingades stanna. Krängde av mig ryggsäcken och vände mig om. En bubblande eufori som jag aldrig tidigare känt grep mig. I norr vilade det storslagna Tarrekaisemassivet och i väster löpte björkskogen på sina kullar accentuerade av de märkliga enslingarna. I söder och öster stängdes sikten av en brant och en björkskog där rönnar stod insprängda. På marken, som täcktes av en tjock matta av kråkbärs- och blåbärsris, låg några stenblock utspridda. Det var det hela. Ingen milsvid utsikt, inga superba fotografiska utsnitt. Egentligen fanns inga större vägande skäl till förälskelse eller andra känslostormar. Men jag drabbades och drabbas fortfarande. På samma plats händer det något. Varje gång. Det är som att en tentakel från underjorden greppar mig, lindar sig kring mig och håller mig fast. Funderar om det är mina samiska rötter, om någon anfader vandrat här, levt här, eller bott? I mina försök till att få svar har jag också funderat på Basseuoksa, den heliga porten. I gamla tider räknades den gigantiska urgröpningen i Jungágájsses fjällsida som den kraftfullaste av alla i hela det lulesamiska området. Basseuoksa ligger knappt tre kilometer bort. Måhända dess styrka ännu verkar?

TarrekaiseMen egentligen – behöver allt förklaras? Kraften hos en plats eller minnet av tjärdoft? Bäst är nog ändå att bara ge sig hän åt känslor och minnen och ge sig ut i sina landskap, vare sig de finns inombords eller runt husknuten.

Lennart Lundberg – en stridbar person

På väg tillbaks från invigningen av vår utställning Om gruvan kommer på Tráhppie i Umeå närmade vi oss Piteå. I bilen fanns förutom jag dotter Astrid, sonen Nils, sambo Åsa och vännen Henrik. Vi var tvungna byta blöja på Nils och då fick jag ett infall och frågade medpassagerarna om vi kunde byta på Nils vid Fårösundet och samtidigt se det hus som pappa Lennart byggde på Klövergatan 1. Jo det ville de.

Jag körde, men körde fel på grund av alla nya vägar. Så nya kanske de inte var, men sist jag var i Djupviken, som stadsområdet heter, var väl för nära 20 år sen. Har dragit mig för att fara hit för det finns så många erfarenheter, tankar och känslor som inte är så trevliga. Pappa dog i cancer när jag jag var 13 och då hade vi hunnit bo i huset i drygt två år, jag, bror Ola (numera Oden) och mor Maj-Britt. Pappa jobbade som bygglärare på Strömbackaskolans gymnasium, men han var också ritingengör och ritade hus åt folk på fritiden, planlade byggnationer och mätte in husgrunder. Jag fick ibland följa med och hjälpa honom hålla mätstickan vid någon stakkäpp och göra ett pennstreck när pappa sa att det var i vattring – i rätt vågräta nivå enligt mätinstrumentet.

_H1A3384

Vi körde förbi huset och de nya ägarna hade byggt ett lusthus på tomten. Svängde ner mot Fårösundet och parkerade bilen. Jag berättade om alla badsessioner vi hade, jag, kompisarna Fredrik Lindgren och Arne Tingstad med flera, vid den brygga som under min tid här låg vid vattnet. Om den stubbade snubben som kom med sin Super 8-kamera när vi brukade bada och frågade om han fick filma. Och det fick han. Ingen brydde sig och inga föräldrar fanns i närheten. Hade det varit idag hade stubbisen direkt blivit klassad som pedofil.

_H1A3382

Vi gick efter en asfalterad gångstig längs med sundet och allt var sig likt från den tid jag bodde här. Märkligt nog fanns inga nybyggda hus närmast pappas hus, utan grönytan var kvar ända till bron. När vi passerat nedre änden på huset fanns ett offentligt utemöbelemang inom bekvämt räckhåll. Här bytte Åsa på pojken.

_H1A3389

När bytet var klart kom ett något äldre par med två små hundar spatserande mot oss. Jag hälsade och frågade om de bott länge på området? Ja det hade de, ända sedan 1973.

_H1A3397Jag berättade att jag bott i det huset, och pekade, och att min pappa hette Lennart Lundberg. Paret sa att de mycket väl kände till min far så vi presenterade oss.

_H1A3404

Pappa hade hjälpt Elvy och Christer Svensson med att rita deras hus på Kilgatan i närheten och de ville gärna ha ett i modellen Hortlaxhus. Pappa ritade ett dylikt, men betydligt större, och med en veranda – något som Hortlaxhus original inte hade, men som företaget började med när Elvy och Christers hus fanns på plats.

Christer berättade om turerna kring hur området började byggas. Att pappa for upp på Piteå kommun i jakt på en tomt vid Fårösundet men fick där höra att hela området var vikt för VIP-personer (i den sedan decennier socialdemokratiskt styrda kommunen) och att det absolut inte gick för sig att han skulle kunna få köpa någon tomt där. Men pappa granskade byggnadsplaneritningarna och där fanns tomter utsatta. Han propsade på att få köpa en och till slut kunde de inte neka honom det. Han var stridbar och rättsmedveten, min far. Christer tyckte att han var bra att ha och göra med. Det ver verkligen roligt att höra, tack Christer!

_H1A3387

Christer berättade också att Lennart hjälpt några fler i området med att få bygglov och också ritat deras hus.

Vi samtalade vidare och så framkom att Elvy var bördig från Stenträsk utanför Jokkmokk. Samma by som Henrik Blind är född i och där hans mor fortfarande bor. Det blev mycket tal om alla släkter i Stenträsk. De första människor vi möter vid Fårösundet kände mina föräldrar och till på köpet Henriks mor. Vilket sammanträffande!

Vi gjorde en tur ut på Fårön där min farbror Bosse berättat att det vuxit upp många lyxiga nybyggen, och det stämde. Men vilken byggnad som var Mikael Renbergs kunde vi inte få kläm på.

Natten blev sen när vi nådde Jokkmokk…

Nils med en av Elvy och Christers hundar
Nils med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med en av Elvy och Christers hundar.
Astrid med den andra av Elvy och Christers hundar.

Tre politiker att se upp med

Läs Naturskyddsföreningens varning här.

Tre gubbar från Norrbotten, tre kolonialistlakejer, tre exempel på politiker med kort perspektiv (den egna livstiden), tre fantasilösa förmågor, tre exempel på politruker vars enda värde i livet är pengar.

Sossen Sven-Erik Bucht.

Centerpartisten Nils-Olov Lindfors.

Sossen Niklas Nordström.

Jag ryser…

Foto: Tor L. Tuorda
Svartträskgruvan, Storuman. Foto: Tor L. Tuorda