Kategoriarkiv: Natur

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Skidtur med annat fokus


Lastade ryggsäcken med pressenning, snören, yxa, liggunderlag och en hopfällbar stol. Jag tänkte leta upp ett tjädervin, en plats där tjädrarna spelar, som jag fått höra talas om. Hade tänkt bygga ett gömsle på en strategisk punkt vid vinet och där invänta tjädrarna för att filma spelet och ta stillbilder.

Solen var på väg att försvinna bakom skogshorisonten. På väg till den förmodade spelplatsen uppenbarade sig färska spår av rävar och något större djur som gått fram och tillbaka i samma spår så mycket att traden blivit isig. Och så var det lite smutsigt, som av jord. Jag anade att det var björn, och efter att jag skidrat ett tjugotal meter till såg jag tydliga spår efter ramarna. Jag fortsatte efter traden och fick se hur björnen gjort en sväng ut på en myr. Den hade inte sjunkit ner så mycket för under den lösare ytsnön bar det bra.

Efter ytterligare en bit såg jag en renhud som var prydligt ihopvikt. Ett stycke från huden syntes hornen från en krossad renskalle och bakom den ett runt hål rakt ner i marken. Jag var endast ett par meter ifrån när en björnskalle sakta fyllde hålet och tittade ut på mig. Jag vek sakta av och begav mig bort från idet, pratade lugnt, jojkade. Stannade cirka 30 meter bort och vände mig om. Där står björnen på bakbenen i idet och anvarar mig noggrant. För att dokumentera händelsen tar jag upp kameran. Med den påmonterade 28 millimetersgluggen blir det inga bra bilder, mest bara ett minne. Men batteriet är slut och kameran stendöd. Jag skidrar iväg något modstulen och vänder mig om en sista gång. Då har björnen krypt in i idet igen.

Idag blev det skidor på igen och en lättsam skidtur på ett myrstråk i mina skidspår från igår. Så upp i skogen och snart ligger idet kring 25 meter bort. Ställer ner stativet i snön. Skjuter in kameran i snabbfästet med påsatt 200-objektiv. Nivellerar. Ställer in skärpan. Väntar. Pratar, småvisslar och prasslar med papper. Idet verkar vara tomt. Funderar om jag skrämde björnen tidigare. Att den har bytt viloplats? Slår på videofunktionen på min Lumix GH4 och skidrar fram till idet. Inne i hålet ser jag att det rörs någonting. Får för mig att det är ungar. Pulsen höjs. Var är honan? Far fort tillbaks till kameran och flyttar mig tio meter längre bort. Efter en bra stund skymtar en björnunge i öppningen. Den är nyfiken och sträcker på sig när jag visslar svagt. Filmar och tar ett par stillisar. Ungen försvinner ner i idet igen och jag beger mig av från platsen. Vill inte störa mera, eller fresta lyckan. Vet inte om honan blivit skrämd av att jag kom i det hemskt skrapiga föret eller om hon är ute på jakt. Det är inte så lyckat om hon kommer tillbaks när jag står där och får för sig att jag hotar ungen. Förvisso hade hon enkelt kunnat dräpa mig flera gånger om dagen innan. Jag hade aldrig haft en chans att hinna undan.

Denna händelse bekräftar det jag från tidiga barnaår fått höra att björnar inte alls är farliga, utom vid mycket speciella tillfällen när de är tillsammans med sina ungar, vid nydräpta kadaver och förstås om de är skadskjutna. Jag har mött björnar på nära håll också tidigare och aldrig känt mig det minsta hotad. Min morbror Mauritz stod för de flesta berättelserna om hur han och hans far och framför allt farfar mött björnar och jagat dem med Mausern och med spjut se tidigare inlägg i ämnet.

Saken är den att jag heller aldrig hört talas om att någon blivit attackerad av björnar på vårvintern. Hur många människor har inte under historiens gång varit med om samma sak som vad jag var med om idag, när de varit på skidturer på skaren och jagat tjäder på tjädervin med gevär och pilbåge?

Älg- och renspår i närheten björnens ide. Näst på tur som byte torde en älg vara.

 

Greta Huuva

Greta höll i en matlagningskurs i det fantastiska Geunja väster om Ammarnäs. Så blev det ännu en kurs i Tärnamo söder om Tärnaby där deltagarna fick lära sig ta reda på allt från två renkroppar. Sedan matlagning på Samernas i Jokkmokk och anrättningar med örter, njuranfetasvept gurppi, rökning och barkbröd i Dragnäs,
örtplockning på Vállenulppe vid Kvikkjokk, där vi också, med stor frenesi fiskade löja tillsammans. Hela tiden var kameran med.
Jag imponerades av kunskaperna, teknikerna, entusiasmen, hennes förmåga att lära ut och hennes patos för det genuint samiska förhållningssättet till naturen.
När alla bildsekvenser var insamlade skulle det spelas in en speaker. Med inspelare och mygga körde jag till Dragnäs. In i ett litet sovrum, perfekt ljudmiljö. Så talade Greta in hela speakern utifrån stolpar av ämnen som ingick i filmen. Det gick som på räls. Inga omtagningar, First Take, alltihop.
Efter ett par dagar med mig och sambo Åsa vid redigeringsdatorn blev så vår film Biebbmo – mat, tradition, trend om det samiska köket färdig.
Filmen blev mycket väl mottagen i både svensk och norsk television. Den repriserades också i februari 2017 just efter hundraårsjubileet av det första samiska landsmötet i Tråante/Trondheim. Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att berätta det för henne.
Omgiven av sina närmaste dog Greta hemma i Dragnäs efter en lång tids kamp mot cancern. För mig försvann en god vän och samarbetspartner. Den subtila krusningen som bara du Greta såg i Darrhaädno kommer minna dig varje höst. Det samiska samhället har mist en till synes outsinlig kunskapskälla och en person som aldrig ansåg sig fullärd, utan alltid ville veta mer. Men mina tankar finns framför allt hos Gretas make Anders, hos deras barn och barnbarn. Gretas begravning sker den 29 april.

 

Bottenviken med bil

Tillsammans med Dominique Fredion och Alexander Segerström besökte jag Anna Källström på Hindersön i Lule skärgård. Alla är vi tidigare bästa kollegor, så det var ett kärt återseende 🙂

Alexander, Anna och jag förtär middag på Jopikgården, Hindersön. Foto: Dominique Fredion

Det var en fenomenal helg med vännerna på denna fina ö i Lule skärgård. Kring hundra stugor finns på Hindersön, men många idylliska miljöer och en postkur som i Randijaur.
Denna ö måste jag uppleva också på sommaren. Kanske på strandhugg med segelbåten Mira?

 

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Street Photography i naturen, och komposition

Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.
Balans, sparsam färg och komposition. En harmonisk bild.


De bildade skola
de här duktiga mellaneuropeiska fotograferna och någon syd- och nordamerikan och ryss. Ingen nämnd ingen glömd. De plåtade i urbana miljöer, alltid i svartvitt och kände sin kamera utan och innan. När läget kom blev foto-handlingen som en rörelse styrd av den förlängda märgen, en upptränad reflex.

Ofta kom bilden i en exponering. Inga chanstagningar eller motorer. En bild räckte ibland för att fånga det fotografera ville. När det stämde fanns allt på plats, spänning, komposition och egenart. Negativet skulle helst inte delförstoras. Optimalt och direkt skulle ögonblicken fångas. Det var den fotografiska norm som rådde i mitten av förra seklet. Negativets kanter skulle synas, med svart på sidorna där man kunde skönja filmfabrikat och perforering för filmmatningens kugghjul. Äkthet. Ingen skulle kunna tvivla på att kopian verkligen skildrade hela negativet. Helst skulle bilden också innehålla rörelseoskärpa med bara ett vitalt bildelement knivskarpt. Normalobjektiv och 1/60 sek. var en vanlig exponeringstid. Bländarinställningen fick kompensera exponeringen. I mörkrummet manipulerades den råa ton fram som var vanlig bland många Street Photographers. Hur relationen exponering framkallningstid, kopiepapprets hårdhet, osv. såg ut kräver ett egen längre inlägg.

På sjön Ráddnávvre vid vårt hem fick jag en bild av sonen Nils som till viss del påminner om vad de gamla suveränt duktiga fotograferna eftersträvade. Dock skulle jag ha hållit kameran en meter lägre, är för stel och långsam…

Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka.
Farten, med kornsnön som sprutar upp vid vänsterfoten, engagemanget, med blicken som fixerar denna snö, pulksnörets lycka. Barnets fenomenala förmåga att hitta lek och spänning i allt.

Saknad jagad mat

Bo och Kjerstin Lundbergs hus i Norra Haraholmen

En mycket givande session i Piteå är nu avslutad. Bodde hos min farbror Bosse Lundberg och Kjerstin på Norra Pitholmen där jag blev uppassad på bästa sätt.  Sedan solen hade gått ner kvackade ett gäng gräsänder lågmält. De simmade alldeles vid huset. En rolig och annorlunda erfarenhet. Jag frågade frågade farbror om han aldrig hört eller sett hur jägare skjuter på änderna? Men det hade han aldrig upplevt. Märkligt egentligen. Annat var det när jag var tonåring och i denna nejd jagade gräsänder intensivt – till stor glädje för min mor Maj-Britt som stekte fåglarna i gryta, vilka serverades med kokt potatis och svartvinbärsgelé. Delikat mat som jag saknar mycket.
Gräsänder i skymningen

Hopp i september!

Blir det höstfärger?Rádnávrre, söndagen den 28 augusti klockan 07.35.

Det sägs att det blir höstfärger först när det har varit ett par frostnätter i slutet av augusti. Men höstfärger, säger du, det är det väl alltid. Jo men jag menar riktigt intensiva färger – inte bara gult och brunt – som förmår att färga träden och buskarnas löv och markens blad till osannolikt läcker prakt.

Det var ett tag sedan fjällsidorna och skogarna pryddes också av många röda och orange björkar. Jag kommer vara ute ganska mycket just i september så hoppas på en optimal fotografisk höst 🙂

Dystopi med skogsbrukets vansinniga avverkningsmetoder

Stormfälld produktionsskog.För knappt två år sedan blåste det rejäla vindar i Jokkmokks kommun. För en knapp månad sedan var det dags igen. Båda gångerna var det storm i byarna, 25 m/s. Många tallar föll i plantagerna. Inte så konstigt med det. På de planterade jättearealerna är alla tallar lika höga, lika tjocka och har lika stort rotsystem. Alla tallar kommer söderifrån där de kultiverats och gödselboostats på plantskolor. De är inte anpassade till våra breddgrader och höjdlägen och inte heller kan de stå emot de allt brutalare vädertyper som det förändrade klimatet kommer att bidra till. Vindarna 2014 och 2016 var resultatet av stormbyar. Tänk hur det kommer se ut när det blir orkan dito med 33 m/sek och mer?

Skogsbruket har trots alla sina resurser och all sin expertis inte alls förutsett eller tagit någon som helst hänsyn till klimatförändringarna. De trampar på i samma gamla hjulspår som de alltid har gjort. Inom en rätt så snar framtid torde därför större delen av plantagerna inta liggande läge. Framtida släkter kommer att få dras med skogsbrukets kortsynta och ointelligenta metoder och få leva i artfattiga ökenlandskap.

Barn i plantageskog
Detsamma gäller plantagernas urschliga motståndskraft mot brand. Med den jämna övre höjd som alla plantager besitter, vilket skogsbruket under lång tid eftersträvat, som tjänat som primärt mantra, som varit främsta budord likt sektfanatikerns, kan elden  snabbt och lätt sprida sig i tallarna, där ju alla toppar finns i samma nivå. Se bara jättebranden i Västmanland 2014. Många fler liknande bränder lär följa och skogsbrukets vansinniga avverkningsmetoder förvärrar dystopin.

 

Nord mot syd i kampen om urskogarna

Vi, Naturskyddsföreningens ombud från Norrbotten, gjorde vad vi kunde för att få riksstämmans stöd för en ökad prioritering för skyddet av de kvarvarande nordliga urskogarna på riksstämman den 18-19 juni.Norna
Jag berättade om den hysteriska avverkningstakten i Jokkmokks kommun. Att bolagen anlitar manuella huggare som klättrar i rasbranterna för att fälla berglandens sista talljättar så att skördarna kan komma åt dem. Om Sveaskogs nedklassning av gammelskogar som de tidigare avsatt men nu kalavverkar. Om den uppgivenhet och hopplöshet renskötare upplever eftersom skogsbolagen gör som de vill och livsviktiga vinterbetesland blir spolierade. Hur de så kallade samråden med skogsbolagen inte är någonting annat än informationsmöten.

Jag förklarade att vårt enda hopp nu står till Sveriges största miljöorganisation, Naturskyddsföreningen, för att kunna skydda de fåtal urskogar som ännu finns kvar.  Om fem år är det för sent. Då kan SNF nedprioritera frågan till noll. Norbottens länsordförande Isabella Katsimenis fyllde på. Suzanne Jansson likaså. Vi gjorde ganska bra ifrån oss. Men det hjälpte föga. En av riksstämmans förmågor från södra Sverige yttrade sig och sa att de visserligen inte hade några urskogar kvar men att föreningen också borde tala om skydd för hens fina skogar. Tyvärr förstod inte hen och många av det andra vad det akut är frågan om. Mycket illavarslande. Om inte ens Naturskyddsföreningens medlemmar begriper det, hur ska man kräva att andra ska kunna göra det?

Tyvärr ligger de flesta kvarvarande skogar med ett fungerande ekosystem och rik biologisk mångfald i norra Sverige. Inte i Mälardalen. Den att-sats i den motion som angav att SNF skulle öka skogsskyddet röstades således ner med cirka 70% övervikt.

Frågan om skydd för natur- och urskogar har dock fått ökat utrymme på senare tid. Risken är tyvärr att det är för sent innan rätt saker hinner göras.

Skogstur till Jámijvárásj

Myrskog och JámijvásásjInnan jag och hunden Ráddná går upp på döingens lilla berg Jámijvárásj vid Randijaur konstaterar jag att merparten av all tallurskog i det här landet mest existerar på myrarna. Många av de relativt smala tallarna kan här, i den syrefattiga miljön, vara flera hundra år gamla.

Det stormar friskt uppe på berget. Vill filma stormen genom att trycka ner kameran i mossan. Då får jag som en yrsel. Tror det är lösglasögonen det är fel på när jag ställer in skärpan på dispayen. Tycker att marken rör sig. Och det gör den kommer jag snabbt fram till. Jag rusar därifrån. Har legat på rotsystemet av en stor tall som gungar upp och ner. Annars ser jag ingen tall som rasat på toppen. Där har det tidigare bara sparsamt avverkats, så de kvarvarande träden har lyckats vänja sig med utglesningen.
Från Jámijvárásj med Stainas i bakgrundenVi går tillbaka ner, jag och hunden. Ett par gånger knakar och brakar det när något träd faller. Spännande minst sagt.

Jag kör de fyra milen till Jokkmokk för att hämta sonen Nils och i plantagerna som kantar vägen ligger ungtallar huller om buller. Återigen påminns jag  om det så kallade skogsbrukets idiotiska metoder med att kalavverka och plantera gigantiska monokulturer. Nu måste någon skördare köra in i tallåkrarna och plocka upp hundratals vindfällen. Det var knappt två år sen sist. Tyvärr lär bara det här vara början. För att inte tala om toppbränder. En toppbrand sprider sig effektivare i en plantage där topparna är i samma höjd än i en gammelskog. Exemplet Västmanland 2014 är väl nog belysande…

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta