Kategoriarkiv: Miljöförstörning

Arne Müller om Kallak

Arne Müller vid släpp av sin bok Smutsiga miljarder, den svenska gruvboomens baksida, på Ája i Jokkmokk i augusti 2013.

Jag har under lång tid förundrats av den ovilja regeringar har av att revidera minerallagen. Oavsett hur många Talvivaara, Northland, Blaiken eller Svärtträsk som briserat tickar den ålderdomliga lagen på utan att ändras. Det spelar ingen roll hur många anmälningar som görs mot mineralprospektörer och gruvbolag om misstänkta miljöbrott: Sönderkörda myrar, havererade dammar, oljeläckage, sänkta grundvattennivåer, olovliga vägbyggen, massiva läckage av tungmetaller, polisvåld mot demonstranter. Allt läggs ner av åklagarna på löpande band. Den är oantastbar, minerallagen.
Att samernas folkrätt kontinuerligt kränks på marker som stulits av samerna och att de urgamla kulturlanden skövlas och förgiftas i en hysterisk takt spelar heller ingen roll. Inte heller att svenska regeringar kritiseras av FN för kränkningarna.

Jag frågade Arne Müller, Sveriges i gruvfrågor mest kunniga journalist och författare om varför knappt någonting hörs om Northlands praktfiasko vid Pajala?

När det gäller Kaunisvaara så tycker jag att det är märkligt hur politiker och journalister verkar ha glömt alla erfarenheter från Northlandepoken. Det finns massor av grundläggande frågor som inte har ställts: Vilket järnmalmspris behövs för att gruvan ska gå ihop? Vilka finansiella muskler har företaget Abecede? Hur ska det miljömässiga fuskverk som Northland har gjort åtgärdas på ett sådant sätt att miljötillståndet följs? Hur ska gruvan kunna tjäna in de 250-340 miljoner som återställningen beräknas kosta? Varför startar ni inte Sahavaaragruvan, som enligt Northland var den viktigare av de två fyndigheterna i området?

Vad tror du om framtiden för den planerade gruvan i Gállok?

När det gäller Kallak kan man verkligen undra över en massa. UNESCO-frågan hänger fortfarande i luften. Den grundläggande konflikten med rennäringen är inte på något sätt löst. Med tanke på de stora likheterna med Kaunisvaara är det svårt att se hur projektet ska kunna bli lönsamt i nuläget, såvida inte staten bjussar på alla väg- och järnvägsinvesteringar. Ser man till dessa förutsättningar borde det vara svårt för regeringen att säga ja till gruvan, men nu handlar det om en större politisk fråga. Gruvbranschen är oerhört frustrerad och irriterad efter Ojnarebeslutet, Högsta förvaltningsdomstolens dom och efter att det börjat gå upp för dom att EU:s vattendirektiv kommer att få stor betydelse. De kommer inte att vilja ha ytterligare ett beslut som går dem emot. Jag är ganska övertygad om att Damberg är beredd att säga ja. Det ligger i linje med inriktningen i Mineralstrategin. Men vad händer med Miljöpartiet om regeringen säger ja till Kallak? En tänkbar lösning är att dra ut på processen till efter valet 2018. Men inte heller det är okomplicerat. Läser man det Beowulf skrivit den senaste tiden är de väldigt missnöjda med att processen tagit lång tid. De kommer säkerligen inte att vara tysta om det inte kommer ett beslut under det närmaste halvåret. Grundtipset är att det kommer att bli ett ja från regeringen förr eller senare, men även med ett ja så är det helt otänkbart att Beowulf kan dra igång projektet under överskådlig tid.

Om mineralprospektören verkligen får ja från regeringen, vad händer sen?

Om vi antar att Beowulf får koncession så kommer miljöprövningen. Där kommer påverkan på renskötseln att tas upp. Då måste också Beowulf sätta ned foten i en rad frågor. Bland annat har de än så länge duckat på frågan om hur transporterna ska ske. Det enda de har sagt är att de har avskrivit en järnväg genom Jelka-Rimakåbbå, men alla alternativ som är aktuella kommer att ställa till problem för rennäringen (och kräva stora investeringar i väg/järnväg). Nu är det inte ens säkert att Beowulf når så långt som till miljöprövning. Det krävs omfattande undersökningar och underlag för att ansöka om miljötillstånd. Det handlar om i vart fall tvåsiffriga miljonbelopp. Det är inte säkert att det går att få fram de pengarna inom de närmaste åren. Laponiafrågan är, och förblir, komplicerad. Som jag har fattat det tycker Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen att frågan om påverkan på Laponia borde avgöras allra först, innan det kan bli fråga om att pröva frågan om bearbetningskoncession. De tre myndigheterna tycker inte att Beowulf har lämnat underlag som duger för att avgöra påverkan på Laponia. Jag skulle tro att de främst är tveksamma när det gäller påverkan på renskötseln (som är en viktig grund till Laponias världsarvsstatus). Jag är inte säker på vad detta innebär. Det jag tror är att frågan om världsarvets framtida status kommer att fortsätta att hänga i luften. Rimligen måste UNESCO när som helst kunna säga: Vi har inte fått de begärda garantierna för att en eventuell gruva inte kommer att påverka Laponia, därför kommer vi att ompröva Laponias världsarvsstatus om det blir en gruva. Det skulle vara intressant om någon kunde ställa frågan till UNESCO hur de ser på att frågan om påverkan på världsarvet inte har klarats ut innan frågan nu skickats till regeringen. Om Beowulf skulle klara av att fixa en miljöprövning och skulle kunna övertyga UNESCO om att projektet inte påverkar Laponia, så återstår det allra högsta hindret. För att få loss de mångmiljardbelopp som kommer att krävas måste man kunna visa upp en trovärdig lönsamhetskalkyl. Jag förstår inte hur man ska kunna presentera en sådan. Förutsättningarna påminner om Kaunisvaara när det gäller halter och fyndighetens storlek. Det krävs ett anrikningsverk som kostar ett antal miljarder och transportvägen är i vart fall inte mindre besvärlig än i Kaunisvaara. Northlands kalkyl gick ihop genom att man räknade med att järnmalmspriset skulle ligga klart över 100 dollar per ton fram till 2030. Idag är järnmalmspriset 55 dollar och jag har mycket svårt att tro att någon investerare kommer att köpa en kalkyl som påminner om Northlands. Det Beowulf har sagt är att de kan leverera järnmalmskoncentrat av hög kvalitet, vilket ger mer betalt. Men det gällde också för malmen från Kaunisvaara. Återigen är det häpnadsväckande att ingen journalist har ställt de självklara frågorna om hur ekonomiskt realistiskt projektet egentligen är. Det minsta man kan säga är att en eventuell gruva i Kallak kommer att bli ett ekonomiskt vågspel där risken för en upprepning av händelseutvecklingen i Kaunisvaara är överhängande.

Socialdemokraternas kortminne


Från Henrik Blinds Facebookvägg:

Tre år har gått och 14 miljarder kronor i skulder. Så stavas den största konkursen sedan Kreugerkraschen 1932. Det är större än SAAB, större än Panaxia, större än Salénrederierna. Där Pajala kommun fick låna pengar för att ha råd att betala löner åt sin personal, har ett berg av skulder för investeringar knutet till gruvdrömmen, samt att miljöskulden skyfflats över till kommande generationer av Pajalabor att betala. För mig ter det sig obegripligt att Socialdemokraterna i Jokkmokk tycks åter igen stå med mössan i hand och välkomnar en miljövidrig och storskalig engångsindustri med kort bäst före och stora risker. Trots att likstelheten i gruvprojektet Northland fortfarande består så lever gruvdrömmen hos Jokkmokkssossarna. Jag önskar att deras kortminne var bättre än deras drömmar. För Jokkmokk förtjänar en bättre framtid än ödelagda kulturlandskap, förgiftade vattendrag och spruckna drömmar. För vi kan, vi vill och vi skriver framtiden i balans med naturen. Det är mer än en gruva i Gállok som lever i skuggan av konkursernas dödsrike.

Socialdemokratisk egoism

Visst kan dammar haverera, buller störa, ytvattentäkter förgiftas, grundvatten kontamineras, renskötseln förstöras, Laponia avslutas, fisket och jakten saboteras, torkvindans vittvätt bli dammig, social misär växa, trafikolyckorna accelerera, Björkholmen bli spökby, turismen minska, turistföretag slås ut, Jokkmokks renommé som kultur- och naturkommun försämras, sjukdomar öka, gruvorna bli fler, rasismen eskalera, jobb slås ut, psykisk ohälsa bli vanligare, med mera.
Men det skiter Jokkmokks kommunledning i. De socialdemokrater och vänsterpartister som styr, med Robert Bernhardsson i spetsen, vill till vilket pris som helst att Jokkmokk också ska bli en gruvkommun. Den faktaresistens om gruvors negativa inverkan som de lider av, är cementerad. Det primära är de jobb som Kallak kan ge. Jobb som framför allt rallare från andra orter kommer att få. Samma fenomen som under de stora exploateringarnas tid under förra seklet när älvarna byggdes ut och skogarna skövlades i rasande takt. Och arbetarrörelsens partier önskar sig tillbaka till den tiden, i nostalgisk vurm om ”riktiga jobb”.  Att Kallaks malmkropp bara räcker för 15 års industriarbete och att vi därefter får dras med läckande gruvdammar, förstörd natur och  saboterad renskötsel spelar ingen roll. Malmen ska upp här och nu. Endast de människor som nu lever ska ha allt. 15 års socialdemokratisk lycka. Tala om egoism.

Aitik utanför Gällivare. Gruvan i Jokkmokk planeras bli lika stor, eller till och med större.

Och Luleås kommunalråd socialdemokraten (vad annars!) Nicklas Nordström utövar påtryckningar på sina partibröder i Stockholm för att gruvan i Kallak till vilket pris som helst verkligen ska bli verklighet. Allt för att Luleå hamn ska få ökade intäkter. Att länet ska utvecklas och annat dravel. Tala om egoism.

Is a hot air balloon the solution?


Enligt en artikel i Norrbottens affärer den 13 juni 2017 citeras Beowulf Minings vd:

Kurt Budge påpekar att bolaget har uteslutit att transporter ska ske genom Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, det gjorde man så snart man fick reda på att det fanns invändningar mot detta.

Beowulf Mining har dock också ett pågående undersökningstillstånd mitt inne i Natura 2000-området. Hur har de tänkt transportera ut malmen, med luftballong?

Lögner och manipulation är ständiga följeslagare till mineralernas lycksökare.

According to an article in Norrbotten’s business on June 13, 2017, Beowulf Mining’s CEO is quoted:

Kurt Budge points out that the company has ruled out that transport should take place through the Natura 2000 area Jelka-Rimakåbbå, as soon it became known that there were objections to this.

However, Beowulf Mining also has an ongoing exploration permit inside the Natura 2000 area. How are they planning to transport the ore, with a hot air balloon?

Lies and manipulations are constant companions to the the mineral fortune hunters.

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

S och V i odemokratisk gruvsymbios

Följande händer i gruvfrågan i Jokkmokk. Skärmdumpar från Facebook:

Ovanstående yttrande är också Vänsterpartiet i Jokkmokk med på, vilka ingått valteknisk samverkan med socialdemokraterna under rådande mandatperiod.
Remissen från Länsstyrelsen i Norrbotten inkom till Jokkmokks kommun redan den 12 maj. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade gott om tid på sig att läsa remissen och klura ut ett svar på densamma fram till kommunstyrelsens sammanträde igår den 29 maj, då de tvärhastigt lade fram det färdiga yttrandet för sittande församling. Inget oppositionsparti hade fått ta del av remissen under de 16 dagarna. Inte heller på kommunstyrelsens arbetsutskotts sammanträde den 15 maj andades kommunledningen om att remissen faktiskt anlänt till kommunen.

Igår krävde kommunstyrelsens ordförande Robert Bernhardsson att remissen skulle tas upp och beslutas om i början av mötet. Inte i slutet, som extraärende, vilket brukligt är. Det blev protester och sossar och vänsterpartister ajournerade sig tio minuter. De återkom och så blev det omröstning. Bara Henrik Blind (MP) och Jonas Wiandt (L) var emot skrivningen i remissvaret. Henrik Blind skrev därefter följande pressmeddelande.

Som slutkläm skrev Henrik:


Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) var tidigare en smula kritisk till gruvetableringen, men nu vurmar har för destruktionen med full kraft. Det verkar som att någon tagit honom i örat. Kanske Nicklas Nordström?

Den stil kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) uppvisar genom att hålla inne med information påminner i högsta grad om det tidigare kommunalrådet Kent Ögrens odemokratiska metoder. Inte så underligt, eftersom Ögren präglat Bernhardsson under dennes tidigare period i jokkmokkspolitiken under 1980 och 1990-talen. Bernhardsson vet inget annat.

 

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Herman Sundqvist, fenomenet

1977 och Skogsbruksskolan i Arvidsjaur. En av de mest populära lärarna hette Herman Sundqvist. Ung, grabbig och entusiasmerande sjöng han skogsbrukets lov med gigantiska kalhyggen som främsta modell.  Eller så kallat trakthyggesbruk med slutavverkning, föryngringsytor, gallring och så kalhygge igen i en aldrig sinande cykel. Det skulle vara en jämn övre höjd på krontaket. Om skogens siluett gav ett ojämnt intryck var den vederstygglig och skulle slutavverkas utan pardon. Alltid. Detta var den sedan 1950-talet allenarådande doktrinen, vilken Herman och alla andra lärare bejakade,  lärdomar som de nu proppade i oss.
Efter ett år på den tvååriga gymnasieutbildningen förstod jag att den inte var någonting för mig.

Men Herman Sundqvist fortsatte sin gärning. Han jobbade nära 22 år på Sveaskog. När han 2004 var han biträdande skogschef på den statliga myndigheten ville byborna i Valvträsk i Norrbotten att en naturskog skulle sparas som skulle gynna deras framtida turistiska satsningar och tjäna som rekreationsort för ortsbefolkningen. Bybornas kamp fick stort medialt utrymme. En av de drivande var Zara Hellman:
– Skogschefen hotade min son när han vaktade skogen i måndagskväll. Han sa att han riskerar att få fängelse och att han kan hamna i brottsregistet, säger hon.
Herman Sundqvist:
– Jag sa det av ren omtanke.
Bybornas och Fältbiologernas protester hjälpte inte. Herman Sundqvist körde över byborna och lät kalavverka det mesta av skogen. Skogschefens skäl var bland andra: ”Det är ryggraden i svensk ekonomi…och en förnyelsebar resurs”.  

Herman Sundqvists fadäser när han och Sveaskog skövlat urskogar på löpande band genom åren, har tydligen utgjort en merit för honom. Detta eftersom regeringen för drygt ett år sedan utsåg honom till generaldirektör för Skogsstyrelsen.

Så den praktfulla skandalen när den nye generaldirektören torgförde att ”Det är inte kala hyggen vi har idag”.

Och så det värsta av allt. Skogsstyrelsens paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. En av Herman Sundqvist många givar för att skogsbruket lättare ska kunna skövla de kvarvarande spillrorna natur- och urskogar i kolonin.

I vår orwellska och trumpistiska värld skulle det inte förvåna mig om fenomenet Herman Sundqvists samlade verk utgör ännu en pinne på hans karriärstege och att vederbörande blir utnämnd till jordbruks- eller näringsminister i kommande regering. Eller varför inte miljö dito?

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Gammal betongpolitik segrar igen i Jokkmokk

Hos kommunstyrelsens arbetssutskott den 14 november 2016 kom ett ärende upp om naturskydd på dagordningen. Länsstyrelsen önskade bilda Njánnjá naturreservat norr om Njavve och Lilla Lule älv. Eftersom kommunalrådet ville fördjupa sig i frågan begär denne anstånd hos länsstyrelsen för att lämna in remissen, vilket beviljas till den 31 januari. På förmiddagen den 12 december bereds dock ärendet i Jokkmokks kommunstyrelse inför fullmäktige-sammanträdet som startar 13.00 samma dag. Kommunalrådet yrkar bifall till tillväxtfunktionens yttrande. Miljöpartiet, Samernas väl och Liberalerna är emot  och reserverar sig mot beslutet.

Majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, vidhåller KS beslut också i fullmäktige. Efter en lång debatt där Henrik Blind och Peter Lagerqvist försöker få S och V att ändra sig, beslutar fullmäktige ändå enligt kommunstyrelsens beslut. Oppositionspartierna kvarstår med samma yrkande, det vill säga bifall till reservatet, men utan framgång. Miljöpartisterna Henrik Blind, Helen Swartling, Peter Lagerqvist och Hanna Sofie Utsi, samt Karin Vannar från Samernas väl, reserverar sig mot beslutet.

Yttrandet, utan underskrift från någon ansvarig på den så kallade tillväxtfunktionen, har därefter, utan några som helst ändringar eller tillägg, vindlat sig fram genom den politiska beslutsgången och blivit Jokkmokks remissvar på Länsstyrelsens reservatsförslag. Hela skrivningen följer här:

Kommunens yttrande om att  ”för stora eller för många arealer undantas” väsentligt kan påverka kommunens möjligheter ”till en långsiktig tillväxt och utveckling” är rena floskler och dumheter.

Det föreslagna naturreservatet innehåller till största del urskog. När socialdemokrater och vänsterpartister talar om tillväxt i en urskog menar de troligen ingenting annat än skogsbruk. Men den tillväxt för de veckor det tar för ett par skördarmaskinister att meja ner skogen, med de skatteintäkter från maskinisternas löner detta ger, blir deras löneskatt den enda ekonomiska tillväxten. Om maskinisterna bor i kommunen vill säga. Urskogen, som förvandlas till timmer och massaved, körs ut från kommunen, vilken i vanlig ordning inte tjänar en spänn på virket. Vilken tillväxt och utveckling ser socialdemokrater och vänsterpartister på kalhyggen?
Vad är majoriteten i Jokkmokks politik rädda för?
I ett Njánnjá naturreservat får man vandra, köra skoter, köra hundspann, jaga, fiska och göra gruvor.

I yttrandet står även att Norrbotten hyser 8 nationalparker varav 4 finns i Jokkmokk och så jämförs andelen skyddad natur i Kiruna och Jokkmokk. Att vår kommun, enligt Länsstyrelsens hemsida, har 48 reservat/Natura 2000-områden medan Kiruna bara har tio reservat.
Visst, men övervägande delen skyddade arealer består av fjäll, medan urskogar och naturskogar bara är skyddade till en mindre del.

Den ideella kampen för att skydda Jokkmokks urskogar har pågått sedan 1970-talet. Miljöministern tillika socialdemokraten Birgitta Dahl påverkades till att Pärlälvens naturreservat kunde bildas och sedan har skogsgruppen Steget Före gjort stora framsteg med att skydda urskogar. Steget Föres inventeringsmetodik har adopterats av skogsbolagen och bildat skola världen över som en effektiv modell att klassificera och skydda just gammelskogar.

Jokkmokks kommun har tidigare varit en vit fläck på utbredningskartorna vad gäller förekomsten av sällsynta arter. Arter som endast kan överleva i gammelskogar. Steget Före har dock visat att det just är i de kvarvarande gammelskogarna i Jokkmokk där livet sjuder som bäst. Här kryllar det av arter som tidigare varit utbredda över nästan hela landet. Det var en sensation. Konstigt nog har denna nyhet gått socialdemokrater och vänsterpartister helt förbi.

Jokkmokks kommun frågar sig om det finns andra svenska kommuner som kan bidra med liknande naturvärden som Jokkmokks? Svaret är nej. Jokkmokk är helt unikt. Om man bara ser till det fem kvadratmil stora Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, så finns ingenting liknande inom hela den Europeiska Unionen. 2007 förstod EU det och tvingade Sverige avsätta området. Allt tack vare ideella krafter i Steget Före. Framför allt vuollerimbiologen Mats Karström.

Kommunledningen ställer sig även frågan om det är rimligt att att samma saker värnas i flertalet av reservaten och hur många naturreservat som krävs för att skydda förekomsten av en enskild art?
Ja det är verkligen nödvändigt att all kvarvarande gammelskog skyddas för att garantera skyddet för enskilda arter, där vissa bara finns i ett fåtal i en specifik skog. För att bäst trygga sällsynta arters överlevnad över tid krävs egentligen stora sammanhängande områden, som Jelka-Rimakåbbå. Detta område är dock rätt så fjällnära. Arter som finns vid det låglänta Vuollerim finns inte i Jelka-Rimakåbbå. Tyvärr har skogsbruket skövlat såna enorma arealer i Jokkmokks kommun till förmån för artfattiga tallplantager, så att de kvarvarande arterna bara finns sammanträngda i mindre reservat. Ett par hundra hektar här, och hundra hektar där. Mindre öar i tallåkrarna.

Vad gäller skötselplaner för gammelskogar, som Jokkmokks kommun också poängterar vikten av, behövs inga såna. Riktig skog behöver bara skydd, ingen skötsel.

Kommunen ställer ännu en fråga. Det är många frågor för övrigt i detta yttrande. Och upprepningar. Kunskapsläget är tydligt extremt bristfällig om dessa frågor. Frågan lyder i alla fall hur näringsverksamhet ska kunna bedrivas och om det rörliga friluftslivet ska kunna behållas i reservaten, och så återigen tugget om tillväxten och utvecklingen.  Svar: se ovan.

Okunskap, nostalgi och faktaresistens är ingen bra kombination om man ska utveckla ett samhälle i en modern, hållbar och långsiktig riktning. Tyvärr frodas denna kombination alltför ofta i Jokkmokks politik. Det är oerhört märkligt att denna stora kommun, som hyser så höga naturvärden, fortfarande 2017, inte har någon vilja eller kompetens till att förstå vilka unika värden som faktiskt finns. Och att det inte finns någon anställd kommunbiolog eller kommunekolog. Därför måste de kvarvarande spillrorna av gammelskog skyddas.

Kommunens skyddade natur är en tillgång, inte en belastning. Hur många fler decennier av socialdemokrat- och vänsterstyre ska behövas innan detta faktum tar över den betongpolitik som råder?

 

Medverkar i proffsigt videorep av KIT

Jag blev intervjuad och filmad av KIT för en dryg vecka sedan. En fantastiskt proffsigt gjord video om artutrotning och storskaliga exploateringar i norra Sverige. Är rätt så nöjd med min egen insats för en gångs skull… Se videon här! 

Videon har nära nog en halv miljon visningar och är den 24 september delad 131 gånger. Helt otroligt!

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Inga gruvor i Dricksvattenutredningen

DricksvattenutredningenDen 25 april tog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht emot Dricksvattenutredningen av den särskilde utredaren Gunnar Holmgren.
I den video som finns av överlämnandet berättar Bucht att regeringen 2014 i sin regeringsförklaring anförde att:
”Regeringen kommer att genomföra flertal förebyggande åtgärder för att skydda våra värdefulla dricksvattentäkter. Utredningen är ett viktigt underlag i det arbetet.”

Men i utredningen finns inte ett ord om gruvors inverkan. Gruvors läckage. Gruvors förgiftning av vårt vatten.

Jag skickade därför ett mejl i relativt höggradig affekt till statsrådsberedningen, som följer här:

Hej!

Gruvor, i synnerhet de som är gamla och nedlagda, läcker konstant gifter i form av tungmetaller till yt- och grundvatten. Som exempel kan nämnas silver- och blygruvan i Nasafjäll i sydvästliga Norrbottens län som var i drift på 1600-talet. Här finns varningssyltar i bäcken nedströms gruvan som varnar om att vattnet är otjänligt att dricka.

Första gruvan i Malmfälten, Nautanen vid Malmberget, läcker 200 kilo koppar per år.

Alla nedlagda sulfidmalmsgruvor kring Malå läcker gifter. Malåbor som under en varm sommardag vistas i skogarna passar sig från att dricka vattnet från vissa bäckar.

Också gruvor som är i drift läcker och förgiftar vattnet. Bland andra Aitik som läcker flera hundra kilo tungmetaller varje år.

Gruvor torde utgöra bland de allra värsta hoten mot ett rent vatten. Ändå finns inte en rad att läsa om gruvors påverkan i den Vattenutredning som i april i år överlämnades till landsbygdsminister Bucht.

Det är skandal.

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda, fristående gruvexpert. 

På den frusna videobilden från överlämningen av utredningen möter Gunnar Holmgren inte minister Buchts blick. I den galna övertro till gruvor som Bucht och många andra  svenska potentater hyst i flera hundra år skulle jag inte bli det minsta förvånad om ministern gett utredarna direktiv:
– Nämn inte gruvorna i utredningen!

Dricksvattenutredningen

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Klimatet och metalleffektivitet

Arne Müller föreläser under boksläppet av hans bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.

På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:

”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.

Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.

Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.

Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.

Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.

Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.

Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.

Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.

Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.

På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”