Kategoriarkiv: Kultur

100-årsfirande av samernas första landsmöte i Trondheim

Nu, på samernas nationaldag, börjar 100-årsfirandet av det första gemensamma samiska landsmötet som hölls i Tråante/Trondheim den 6 februari 1917.
Sambo Åsa är där för att bevaka jubileet för tidningen Samefolket. Till hjälp för att mata ut fylliga och rappa Instagram, med mera, har hon Henrik Blind. Finns nog ingen lämpligare person för att fylla den uppgiften 🙂

Samefolket på Instagram.
Läs om pionjären Elsa Laula.

Program för landsdagarna i Tråante 5-12 februari hittar ni här.

Tänker tillbaks på 2014 då jag och familjen besökte Tråante, Trondheim. Då stod den mäktiga katedralen i fokus.

Segrarna på samma bild

Alldeles nyss, när jag gräver fram bilder till småskriften som jag och Åsa ska göra åt Ájtte Musei vänner, ser jag en bild i mitt arkiv som jag tidigare har missat. Från starten av Nordenskiöldsloppet i Purkijaur den 10 april 2016 finns bägge segrarna på samma bild!

Startnummer 2, Lina Korsgren till vänster i illgrön tävlingsdress och startnummer 112, Jon Kristian Dahl i gulgröna kläder till höger.

Nästa Nordenskiöldslopp går av stapeln den 15 april 2017. Hoppas vädret blir gynnsamt så att loppet kan genomföras på de 22 milen som tänkt. Starten blir i Purkijaur, vändningen i Årrenjarka och så målgång i Jokkmokk. Lite synd att loppet inte löper på originalsträckningen från 1884, men start och mål i Purkijaur med vändning runt Krutholmen i Kvikkjokk. Läs mer här.

Pokemonjakt och kraftsamling vid grav

AnundshögTänker tillbaka på sommarens begivenheter vid Västerås, där jag hälsade på min son Anton och hans fina familj. De hade planerat en cykeltur till Anundshög och det blev en verklig hit. Vid gravhögen – Sveriges högsta som mäter nio meter- pågick pokemonjakt, senare också drakflygning, och en kvinna satt i mitten av den stora skeppssättningen vid gravhögen och sög åt sig av den kraft hon tyckte sig känna. Vilken plats 🙂
Kvinna i skeppssättning

En kulturell tillbakablick

Letade bilder från november och då kom jag över denna 🙂Harriet och HenrikÅret var 2010. Jag hade uppdrag att göra en broschyr till årsredovisningen  för kultur- och fritidsnämnden. Kulturchefen i Jokkmokk, Harriet Nordlund och nämndens miljöpartistiske ordförande Henrik Blind, håller varandra kärleksfullt i händerna när de glatt går genom tallåkern i närheten av Östansjö. I formgivningens slutfas behövde jag en bild av dem båda. Det var skymning och murrigt ljus, men funkade ändå. Reflekterar först nu över att det kan vara den första gången som en kommunal nämnd varit styrd av samer.

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Kulturtanter gjorde min marknad

Kulturtanter

Jag spankulerade runt i Jokkmokk på marknadslördagens kväll (höstmarknaden) härförleden och förundrades över att det var så fattigt på folk fastän det just var marknad. Och när jag ska gå runt Café Gasskas ropar en kvinnoröst mitt namn bakom mig. Där står Anne Wuolab och Eva Conradzon som var på genomresa på sin Roadtrip via Norge. Med såna genuina kulturmänniskor var marknaden räddad. Tack för detta möte 🙂

Isak Tiock, Bergmästare i Kvikkjokk, hemmansägare i Böle

Huhttán, Kvikkjokk. Gamájåhkå ständig ljudkuliss. Fri och outbyggd. Men så har det inte alltid varit. Också här har det exploaterats med vattenhjul till malmkross och blåsbälgar för den smälthytta, Luleå silververk, som började byggas här år 1660.

Bergmästare och chef för hela alltet var Isak Tiock. En förmåga som på kort tid fick fart på malmtransporterna och hjulen i hyttan att snurra, men som också skapade ett skräckimperium och tvingade samerna att med sina renar dra malmen från gruvan drygt fem mil bort. Visserligen fick de betalt i natura, men det var likväl ett tvång.

Härkarna räckte inte till för malmdragningarna så samerna var tvungna koppla sina dräktiga vajor framför pulkorna. De samer som vägrade drogs i ett rep mellan två vakar i nuvarande Lappviken vid Kvikkjokk. Om denna tortyr, och andra hemskheter som Tiock ägnade sig åt, vittnar endast muntlig tradition.  I historiska dokument finns dock dokument som säger att Tiock under sin tid som vice bergmästare vid föregångaren till silverbruket i Kvikkjokk, Piteå silververk,  hade beordrat samer som vägrat att dra silvermalmen från Nasafjäll att kastas i strömmen i Silbbajåhkå några gånger fästade med ett rep runt fötterna tills de fogade sig.

Isak Tiock betalade heller inte samerna för sina körningar förrän efter flera år. Tiock fick flera klagomål över detta. Dessutom manipulerade han brukets räkenskaper och lydde inte order från Stockholm. Därför konfiskerades Tiocks hemman i Böle utanför Piteå och han straffades med fängelse i 18 månader.

Jag har ofta funderat på denna man när jag passerat Böle till och från Piteå. Efter att jag under förra helgen skruvat och donat i vår segelbåt Mira, styrde jag genom själva byn. Stannade vid ett rejält potatisland med en stor Norrbottensgård i bakgrunden. Tog en bild. Körde vidare upp mot gården. Fick ett infall och svängde in. På gårdsplanen höll en av gårdens kvinnor på att klyva ved. Gården har under lång tid ägts av familjen Nilsson och kallas nu Jåon.
JåonJag frågade om vedklyvaren hade hört talas om Isak Tiock? Och det hade hon. Bjöd in mig och frågade sin mor för att få ännu bättre upplysningar. Så kom Böleboken fram och där stod det en del spännande om denne forne bergmästare. Att Käcktjärn kan ha hetat Tiocktjärn eftersom Isak Tiock eventuellt hade ett utskifte där. Ur BölebokenUr BölebokenDessutom låg Tiocks själva hemman troligen ganska precis där jag hade stannat för att fotografera vid potatislandet (..nedanför Rönnbäcks loge…). Helt otroligt vad spontana möten kan leda till 🙂
Familjen Nilssons gård, Jåon, i Böle
För den som vill fördjupa sig om silverbrukstiden vid Lilla Lule älv kan läsa Kenneth Awebros bok Luleå Silververk. Ett norrländskt silververks historia.

SNF och samerna

Sameflaggan, blockad och konstverk i Kallak.

Som kommunombud för jokkmokkskretsen reste jag den 18-19 juni till Naturskyddsföreningens riksstämma i Norrköping.
Stämman inleddes med att jojk- och sångartisten Sofia Jannok fick ett hedesmedlemskap i Naturskyddsföreningen.

 

Det är glädjande att Naturskyddsföreningen numera engagerar sig för samiska frågor. Ett faktum som också manifesteras i föreningens förträffliga Mineralpolicy.

• Samernas kultur, traditionella kunskaper och renskötselns behov ska respekteras vid all prospektering och utvinning av mineral.
• Samebyar ska kunna säga nej till eventuella gruvprojekt som exempelvis allvarligt försämrar möjligheten att bedriva renskötsel, t ex intrång inom nyckelområden såsom flyttleder. Principen om Free, prior and informed consent (FPIC)2 ska tillämpas.
• Sverige ska ratificera ILO-konventionen 169 om ursprungsbefolkningar.

 

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Nordenskiöldsloppet, final

Knökfull med jokkmokkare mfl vid upploppetTre norrmän susar förbi i en tätklunga. 19 mil är avverkade och ”Labyrinterna” på Talvatis väntar med hiskeliga backar. Asjobbigt, helst med den enorma sträcka som åkarna har i benen.

Efter täten kommer spridda förmågor. Alla stakar i det tungföre som solen sett till att skapa. De stakar också uppför. Verkar inte ha tillstymmelse till fäste, bara glid. Obegripligt tungt. Flera åkare nästan stannar i uppförsluten, men de segar sig ändå obegripligt uppför med stavarna.Seg stakningFler och fler människor fylls på utmed banan utmed den konstgjorda sjön vid Dálvvadis. Vahid Cullsberg har ställt upp sin storformatskamera, samma typ av kamera som användes 1884. Stefan Lindmark följer uppmärksam alla händelser i sekretariatet och ropar ut tider och nyheter när det behövs. Den i alla arrangemang i Jokkmokk ständigt närvarande ljudteknikern Ronny Danielsen har riggat och kopplat färdigt. Den låter bra, den pumpande Sofia Jannok-låten. Vahid CullsbergStefan LindmarkRonny DanielssonDet är fest. Skidfest. Historiefest. Vinnaren John Kristian Dahl glider över mållinjen på tiden 8 timmar, 35 minuter och 17 sekunder, med Anders Aukland och Øyvind Moen Fjeld hack ihäl, låter han sig intervjuas på en gång. Hur är karln egentlige funtad. Vill han åtminstone inte pusta ut ett tag efter den enorma fysiska ansträngningen. De är som övernaturliga de här människorna. Vinnaren i NordenskiöldsloppetJohan Kristian DahlTV-murvlarna har alltid förtur för intervjuer på något vis. De ska alltid vara först och vräker sig fram med brakakameror och ljudtekniker med bomhållen mikrofon. Jag får vänta bra länge innan jag försynt kan ställa segraren en av de frågor jag funderat ut:
Vad har du för tankar om det lopp som gick innan det här, det första, 1884. Att de åkte med tunga träskidor, bara med en stav och oftast var det ospårat under loppet. Skulle du kunna hävda dig under såna förhållanden?
–  Det hade gått dåligt tror jag, men det visar vad människan verkligen kan prestera. Jag ser i alla fram fram mot nästa år och hoppas att de då drar spåret efter originalsträckningen med vändning i Kvikkjokk. Den banan har ju den historiken, säger vinnaren John Kristian Dahl.
En annan segrare blev Lina Korsgren med tiden 9 timmar, 23 min och 55 sek, tätt följd av Britta Johansson Norgren. Makalöst imponerande.

Nordenskiöldsloppet har kommit för att stanna tror jag. Att det gått så här bra, trots strul med varmväder för tre veckor sen, borgar för en fortsättning. Åkarna var supernöjda med spår, arrangemang och väder. Det är såna här genuina evenemang Jokkmokk behöver.

Nordenskiöldsloppet och Arne Müllers guldspade

Åsa LindstrandMin sambo Åsa förklarar på sin Facebooksida hur Nordenskiöldsloppet och journalisten Arne Müllers Guldspade-pris för sin bok Norrlandsparadoxen hänger ihop:
Var ute en snabbis med hunden ikväll och konstaterade att det frasade under stövlarna och var is på vattenpölarna. Blir glad för Nordenskiöldsloppets skull. Men ännu gladare är jag nog för att Arne Müller fick en spade ikväll på Gräv 2016. Och vet ni, de båda hänger ihop: Lyckat skidlopp och vi visar att Jmk bör satsa på annat än skitiga gruvor – nämligen vit snö. En spade till Müller betyder att fler kommer att upptäcka hur norra Sverige utarmas genom storskalig naturresursutvinning som vi lokalt inte kan leva av.

Nordenskiöldsloppet, Wolfgang Mehl

Wolfgang MehlUtan Wolfgang Mehl, som jobbar på Jokkmokks kommun, hade det inte blivit någon nystart av Nordenskiöldsloppet. Wolfgang har den kunskap och det driv som krävts för att planera och anordna detta mastodontlopp. På P4 Norrbotten intervjuas han:
Det är en fantastisk känsla. Jag tror nästan inte att det är sant. Det har varit så mycket jobb. Vi har jobbat dygnet runt de senaste två veckorna med att ändra bansträckning och allt och nu är det verklighet. Efter 132 år. Det är bara fantastiskt just nu.

Nordenskiöldsloppet, starten

Fullt ös i Purkijaur 05.15 på morgonen. Busslaster med åkare strömmar ner till startfållan. Skidåkare i NordenskiöldsloppetMusik, helikoptersurr och sorl av förväntasfulla skidåkare. Ingen har gjort det här förut. De ger sig alla  in i det okända. Som Pavva Lassa Tuorda och Anders Rassa när de stod där på grönlansisen 1883 och skidade 46 mil på 57 timmar, vilket gav upphov till detta lopp. Som bevis på att det verkligen kunde gå att åka så fort, och så långt.
Delar ur den yppersta sverigeeliten blandas med motionärer. Och idealister. En av dem är startnummer 376, Kenneth Hallin. Han lärde sig åka skidor i januari i år och åker för att samla in 30 000 kronor till Cancerfonden.
Kenneth Hallin06.00 avlossar Jan-Erik Kuoljok hagelgeväret och den 390-hövdade skaran kastar sig fram för de 20 milen i Nordenskiöldsloppet 2016.
Jan-Erik Kuoljok, starter i NordenskiöldsloppetStartfältet ger sig iväg på Nordenskiöldsloppet 2016Spåren är knallhårda. SMHI hade rätt i sin prognos om nattkyla. Det verkar också som att det mulna vädret gör att kylan håller sig kvar en bra bit in på dan.

Jag intervjuar elitåkaren Britta Johansson Norgren och några av de samer, också en ättling till Pavva Lasse, som finns med i startfältet. Intervjuer och bilder publiceras dock senare i tidningen Samefolket.
Skidor och stavar

Nordenskiöldsloppets uppladdning

Skidspår NordenskiöldsloppetDet var verkligen inga optimala förhållande för världens längsta organiserade skidtävling, Nordenskiöldsloppet, när det gick av stapeln 1884. Och det är samma sak nu, när långloppet har återuppstått. Snön är blöt, det är vatten på isarna och genomslag på sidan om spåren. Men det finns spår i alla fall. Det gjorde det inte för 132 år sedan.

I Jokkmokk är det betydligt mer folk än vad det brukar vara. Bilar från Österrike, Tyskland, Norge mfl. blandas med små iögonfallande bilar som ägs av loppets sponsor. En skidåkare på väg till sitt hotell går med skidorna i ett fodral på ryggen. Jag ropar på honom, men han lyssnar på musik som smått läcker ut genom hörlurarna och är inne i sin egen värld .
Gående skidåkarePå målplatsen sitter Anna Karin i Läntas kåta och planerar sin försäljning. Hon kommer vara på plats, säger hon, ända till den siste åkaren gått i mål imorgon.
Anna Karin LäntaJag ser banchefen Tynell med luren vid örat. Bakom honom testar tre åkare skidspåren med kraftfulla stavtag. Molnen över Talvatisberget har skingrats. De -3 grader i natt som SMHI utlovat verkar bli sanna. Då blir det så mycket lättare för åkarna och spåren håller bättre.
Jonas Hägg från Trollhättan är en av deltagarna. Han åker inte elit-klassen, berättar han, men är ändå taggad över det som komma skall.
Jonas Hägg, TrollhättanPå startplatsen i Purkijaur hjälper volontärer från ett flyktingboende till med bordbärning för en ljudmixer.
Flyktingungdomar som volontärerEn elmotor surrar 200 meter bort från startfållan. Den fyller en gigantisk portal med luft, så att sponsorn logga blir väl synlig. Det har blivit stort det här. 390 anmälda åkare, och det första året. Vad månde det bliva?
Startsträcka NordenskiöldsloppetI och med uppvärmningen är det dock behövligt att flytta evenemanget en månad tidigare. Då är det säkrare att originalsträckningen kan följas efter sjöarna med start i Purkijaur, till Kvikkjokk, runda Krutholmen och så tillbaks till Purkijaur igen.

Jag åker 05.15 från Jokkmokk. Starten går 06.00. Hoppas förutom plåtningen också hinna göra några korta intervjuer till tidningen Samefolket 🙂

Skidbedrift med tjurvedsskidor och vargspjut

"Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström." (i blyerts på baksidan av kopian) Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa
”Lapparnas affärd d: 22 juli 1883. Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland. Foto af C. J. O. Kjellström.” (i blyerts på baksidan av kopian)
Pavva-Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa

Just innan skidturen på grönlandsisen 1883. Jokkmokkssamerna Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Anders Rassa. Jag har sett denna bild många gånger förut, men aldrig analyserat den som nu.

Bägge två har korta och för den tiden rätt smala skidor. Mest troligt är de hemmagjorda av biŋál (lulesamiska), hård tjärved från tall eller gran. Såna skidor användes om det var skare. Vanliga björkskidor hade slitits sönder bara efter några mil, men de här herrarna hade 46 att tillryggalägga. Men de visste de inte då de stod uppställda för fotografering inför starten. De åkte in i det okända.

Pavva Lasse står närmast kameran. Min vän Roland Jatko har i en kommentar till detta inlägg konstaterat att Pavva Lasses vänstra skidspets är avbruten. Biŋál-skidor är hårda och sköra när de är torra. Troligen har skadan uppkommit under resan. Inte roligt att starta med en sån skida…

Bindningarna är vad de var vana vid. Enkla ölor, tåremmar, runt skorna. Skorna ser ut att vara av skohö (starr) välstoppade nuvtaga, bällingskor gjorda av hårbeklädda skinn från renens underben.

De båda männen är också utrustade med hattar. Högsta mode vid denna tid, har jag kunnat konstatera på en mängd bilder av lulesamer som finns bevarade. De är klädda i kolt. Vad de har på benen är svårt att avgöra. De har också varsin liten vuossa, ryggsäck, mest troligt gjord i renskinn och bär någon typ av solglasögon för att skydda ögonen för det totalvita landskap som väntar de kommande 57 timmarna.

Vad Pavva Lasse har för vitt bröstet vet jag inte. Roland trodde vidare att detta var en skada på själva glasplåten, och den verkar vara den mest sannolika förklaringen.

Det smått otroliga med hela utrustningen är att skidåkarna verkar ha varsitt vargspjut i sina högra händer, vilken tjänar som en andra stav. Troligen har de med sig detta vapen för att kunna freda sig mot eventuella isbjörnar. Ett regelrätt björnspjut hade varit alldeles för stort och klumpigt att ta med sig. Annars var dessa renskötare och jägare vana vid att åka skidor med bara en stav. Detta har alltid förbryllat mig när jag sett denna bild. Varför två stavar? Men som sagt, den andra staven är nog ett spjut.

Pavva Lasse verkar för övrigt ha en övernaturligt rak och smal vänsterstav. Kan det vara en issond, stativ för något instrument, eller dylikt, gjord i metall?

Om Pavva Lasse Tuorda hade en eller två stavar när han åkte Nordenskiöldsloppet, vet jag inte. Jag är tacksam för svar på den frågan och synpunkter i övrigt.

Den som vill fördjupa sig mer om historiken kring loppet som startar klockan 06.00 i Purkijaur imorgon, kan göra det på Nordenskiöldsloppets hemsida.

Inlägget redigerat den 9 april. Imorgon dokumenterar jag starten på denna historiska händelse med stillbilder och film. Tack till försående kollega på ungdomsboendet som numera är min vanliga arbetsplats, som tar öve ett par timmar så jag kan fara till Purkijaur.

Anonym rastplats

Grillplats vid AråsPå jakt efter en rastplats efter E45:an hittade vi detta oansenliga ställe nära Arås, söder om Strömsund, med utedass och allt. När vi  öppnade dasset fick vi en positiv chock. Fräscht med skithuspapper, plastblommor och en 30 år gammalt fotografi av kungahuset.
DassDass med kungahusetKungahusetSjälva mangårdsstugan var dock låst, men plastblommor också här, adventstjärna och jultomtar. Nils blev lyrisk. Tiden stod stilla.
Stuga AråsFönstertomtarNils i Arås

Sveriges utrotning av skogssamer

Klövsjö, Jämtland.Historikern Peter Ericson är specialiserad på samisk historia. Han har bland annat varit sakkunnig för samebyarna i Nordmalingsmålet och ägnar sig nu åt föreläsningsturnéer landet runt. På löpande band gräver Peter Ericson fram chockerande historiska uppgifter från svenska arkiv. Bland annat om skogssamerna. Från hans fb-sida:

”Från NIO landskap (minst) är de sydliga skogssamerna utrotade respektive fördrivna. Av en förr utbredd näring, som sträckte sig från Oppdal till Karelen – från Soppero till Sörmland och Värmland – har vi idag bara enstaka byar kvar i Norrbotten samt längst upp i Västerbotten.
Dom allra flesta skogsrenskötande grupper utefter hela tajgan har försvunnit. Det är en eurasiatisk process; som på sitt sött torde kunna kallas global eftersom urfolksgrupperna i Nordamerika med skogen som bas också synes försvunna i allt väsentligt. Ja; vi har skogssamer kvar i norr — men hur ser det ut om hundra år?”

Den som vill fördjupa sig mer kan besöka Peter Ericsons blogg.

Om detta ämne – skogssamerna – vill jag göra en film, men det verkar vara omöjligt att få nationellt ekonomiskt stöd för det. En ny ideell insats  väntar…