Kategoriarkiv: Kolonialism

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Medverkar i proffsigt videorep av KIT

Jag blev intervjuad och filmad av KIT för en dryg vecka sedan. En fantastiskt proffsigt gjord video om artutrotning och storskaliga exploateringar i norra Sverige. Är rätt så nöjd med min egen insats för en gångs skull… Se videon här! 

Videon har nära nog en halv miljon visningar och är den 24 september delad 131 gånger. Helt otroligt!

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Klimatet och metalleffektivitet

Arne Müller föreläser under boksläppet av hans bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.
Arne Müller föreläser vid boksläppet av sin bok Smutsiga miljarder, på Ája i Jokkmokk den 25 augusti 2013.

På SVT-journalisten Arne Müllers Facebookgrupp Norrlandsparadoxen läggs löpande diger och seriös information ut om tillståndet i Gruvsverige. Idag kom ännu ett fenomenalt inlägg. Den nyligen belönade guldspadevinnaren refererar sitt föredrag Gruvorna och klimatet som han i söndags höll i Luleå inför ett femtiotal personer:

”En sak som jag ville visa var det oerhörda glapp som finns mellan det mål som antogs i Paris om att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader å ena sidan och det faktum att det mesta inom politik och näringsliv rullar på som vanligt å den andra. Detta gäller globalt och inom gruvbranschen i Sverige.

Gruvor och smältverk i Sverige står för drygt 1/3 av koldioxidutsläppen från industrin. (Smältverken släpper ut 4,6 miljoner ton CO2 (2014) och en beräkning jag gjorde för gruvorna pekar mot minst 1 miljon ton). Det visar att detta är ett av många problem som måste lösas om utsläppen ska kunna sänkas till de nivåer som krävs för att klara Parismålet.

Men om man läser den mineralstrategi för Norr- och Västerbotten som antogs förra året så räknar man där med en fördubbling av malmproduktionen i Sverige mellan 2013 och 2025. Det går inte rakt av att säga att detta innebär en fördubbling av utsläppen, men med all säkerhet kan man säga att det kommer att innebära en ytterligare ökning av koldioxidutsläppen från en den del av industrin som redan idag orsakar de största utsläppen.

Detta är fullständigt oförenligt med de svenska klimatmålen. Ändå har detta dokument skrivits under av de båda länens landshövdingar, Region Västerbottens ordförande, ordföranden för landstingsstyrelsen i Norrbotten, samt representanter för universiteten i Luleå och Umeå. Det här är personer som rimligen måste stå bakom de svenska klimatmålen, samtidigt som de också ställt sig bakom en mineralstrategi som är helt oförenlig med dessa mål. Faktum är att utsläppen av växthusgaser inte ens nämns i mineralstrategin.

Så länge det ser ut på detta sätt i politiska dokument av detta slag är vägen till kraftfulla åtgärder för att minska utsläppen fortfarande lång.

Själva grunantagandet som mineralstrategin vilar på är att jordens befolkning ökar liksom inkomsnivåerna i stora länder som Kina. Historiska data pekar mot att det är just i den fas av industriell utveckling som Kina, Indien, Brasilien med flera länder befinner sig som metallförbrukningen ökar. Det beskrivs i mineralstrategin närmast som en naturlag.

Det ligger naturligtvis en del i denna verklighetsbeskrivning, men uppgiften måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk utveckling och metallförbrukning om det ska vara möjligt att hålla klimatförändringarna på en hanterlig nivå. Att ge en grov skiss på hur det skulle kunna gå till var det andra jag ville ta upp på mötet i Luleå. Det var ett första tillfälle att försöka beskriva vad jag tycker bör rymmas i begreppet metalleffektivitet.

Ökad återvinning är en självklar åtgärd, och där finns mycket kvar att göra. Men det finns mycket mer och än större åtgärder som skulle minska behovet av metaller och nya gruvor. Ett exempel jag tog upp var möjligheten att byta ut stål och betong mot trä som byggnadsmaterial. Med tanke på att just byggande är det största användningsområdet för stål så skulle detta att ha stor betydelse. Det går att minska metallanvändningen i olika produkter. Ett exempel är bilar, som också är ett av de verkligt stora användningsområdena för metaller. Några ganska normala familjebilar som jag tittade på väger runt 1400 kilo. De SUVar jag kollat vikten på vägde runt 2 ton. Med tanke på att det såldes 345000 bilar i Sverige under förra året är det lätt att se att en minskning av den genomsnittliga vikten på bilar skulle spara stora mängder metaller.

Genom förändringar av samhällsplaneringen går det också att spara stora mängder metaller. Tillgång till kollektivtrafik, var affärer och arbetsplatser lokaliseras är exempel på sådant som påverkar behovet av bilar och åtgången av byggnadsmaterial. Göteborg har den lägsta biltätheten i Sverige och antalet bilar per 1000 invånare har minskat de senaste åren. I Stockholm går utvecklingen i motsatt riktning. Det är ett tecken på att det går att påverka utvecklingen genom politiska beslut om samhällsplanering.
Sist men inte minst gäller det att i vissa fall kunna säga NEJ. Metaller är en ändlig resurs som orsakar stora utsläpp, då går det inte att använda dem hur som helst.

På 45 minuter hann jag förstås ge betydligt fler och mer konkreta exempel. Men det här visar förhoppningsvis i alla fall att det går att tänka på ett annat sätt än att bara mekaniskt skriva fram tidigare samband mellan ökad befolkning, ökade inkomster å ena sidan och en växande användning av metaller å den andra.”

Sveriges utrotning av skogssamer

Klövsjö, Jämtland.Historikern Peter Ericson är specialiserad på samisk historia. Han har bland annat varit sakkunnig för samebyarna i Nordmalingsmålet och ägnar sig nu åt föreläsningsturnéer landet runt. På löpande band gräver Peter Ericson fram chockerande historiska uppgifter från svenska arkiv. Bland annat om skogssamerna. Från hans fb-sida:

”Från NIO landskap (minst) är de sydliga skogssamerna utrotade respektive fördrivna. Av en förr utbredd näring, som sträckte sig från Oppdal till Karelen – från Soppero till Sörmland och Värmland – har vi idag bara enstaka byar kvar i Norrbotten samt längst upp i Västerbotten.
Dom allra flesta skogsrenskötande grupper utefter hela tajgan har försvunnit. Det är en eurasiatisk process; som på sitt sött torde kunna kallas global eftersom urfolksgrupperna i Nordamerika med skogen som bas också synes försvunna i allt väsentligt. Ja; vi har skogssamer kvar i norr — men hur ser det ut om hundra år?”

Den som vill fördjupa sig mer kan besöka Peter Ericsons blogg.

Om detta ämne – skogssamerna – vill jag göra en film, men det verkar vara omöjligt att få nationellt ekonomiskt stöd för det. En ny ideell insats  väntar…

Museum reducerar samisk existens

Besökte Härjedalens fjällmuseum igår. Fenomenala fotoutställningar av Ingemar Lind och Mats Ricklund, fina utställningslokaler, trevlig personal och gott kaffe.
Men utställningen var tyvärr en besvikelse. Svenska folkdräkter, spinnrockar, hästgrejer, smörtinor…Smörtinor…bakattiraljer och en fullskalig modell av en handelsman sittande vid sitt skrivbord.
HandelsmanCirka 90% av utställningens skildrar bondekulturen som den såg ut förr i tiden i de mer agrara delarna av  Sverige. Romantiskt.
Kor i lagårdUtställd är också en pilbåge av europeiskt snitt, vilken kan ge falska associationer. Dessutom visas en tidslinje där den oinvigde lätt kan få för sig att samerna inte funnits och jagat i området innan 800-talet.
Pilbåge, randomSamisk jakttid...?!Det är samerna som gjort sig kända som framstående bågmakare och bågjägare. Om detta historiska faktum finns inte en rad att läsa. Dock presenteras ett axplock av områdets  samiska kultur i ett rum längst in i museet. Pliktskyldigt, liksom. Det är som om museet vill förminska samernas långa närvaro i de härjedalska markerna. Som om kolonialpolitik styrt utformningen, inte historiska fakta. Inte så underligt kanske när museet stod klart 1999, när Härjedalsmålet rasade som värst.
Samiska rummetFör en sábme norrifrån hade det varit intressant att fördjupa sig i det den sydligaste samiska kulturen, men även om de samtida  markägarkonflikterna. Det känns surt att betala 150 kronor i inträde för att beskåda ännu ett förminskande av den samiska kulturen.

(Bilderna tagna med mobilkamera…)

Kvikkjokk, ett paradis som bytt skepnad

Skoterspår på Darrhaädno
Skoterspår på Darrhaädno

Naturhistorikern och språkforskaren Olof Rudbeck, d.y, kallade år 1695 Kvikkjokk för Lapplands paradis. Sedan dess har Kvikkjokk innehaft det epitetet. Men paradiset har bytt skepnad. Från att vara ett paradis för naturälskare har Kvikkjokk blivit ett paradis för motorintresserade.

Det är sorgligt.

Minerallagen blir starkare med fuskprofessor

Gállok 2013
Gállok 2013

Regeringen vill att Minerallagen, med rötterna i 1500-talet, ska ses över, enligt en artikel/ljudfil på Sveriges Radio P4 Norrbotten. Detta sker utifrån ett sedvanligt snävt och ålderdomligt gruvperspektiv. Till sin hjälp tar regeringen en så kallad professor vid Luleå tekniska universitet. Men denne är fuskprofessor. Nils Harnesk förklarar på Facebook:

Tyvärr är inte Magnus Ericsson någon riktig professor som det verkar i artikeln. Han är en adjungerad professor, det är en köpt titel.

Så här fungerar det med adjungerad professor:

•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.

•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.

•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.

Han har sitt ursprung i gruvnäringen och kommer alltså att gå näringens vägnar utan några andra hänsynstaganden.

Otroligt märkligt beslut. Ska vi inte börja låta alkoholindustrin revidera alkohollagen också? Eller låta spelindustrin bestämma över hur spelandet om pengar ska regleras i Sverige? Eller kanske låta vapenindustrin avgöra vilka länder vi ska sälja vapen till?

Översynen är en praktfull skandal. Var finns Miljöpartiet de Gröna? Var finns opinionen mot detta vansinne. Var finns modernt tänkande? Ännu en gång kommer teknokraternas värderingar att få fritt spelrum medan kloka och långsiktiga frågor som bland annat rör natur, miljö, rent vatten, matproduktion, levande kulturlandskap, framtida släkter, dammsäkerhet och folkrätt skjuts åt sidan.

När ska socialdemokraterna revidera sin gamla vurm om att gräva och spränga är den enda vägen för utveckling. Idag med de fabulöst styvnackade betonghäckarna Bucht och Damberg som härförare.

Skrota Minerallagen helt och hållet och bygg upp en annan lag som tar hänsyn till moderna värderingar, modern folkrätt och modernt folkvett.

Kiruna och LKAB

_OR_2228
Världens starkaste lok
drar 68 malmvagnar i en 750 meter lång rad. Hela ekipaget kan lasta 8 600 ton järnmalm. Varje dygn går tio sådana tågset mellan Kiruna och Narvik. Om några år kanske det blir dubbelt så många, när den svenska staten investerat minst nio miljarder i dubbelspår till Riksgränsen.

Det statsägda LKAB vill effektivisera så mycket som det någonsin går. Nere i gruvan sker brytningen till stor del per automatik. Dock finns ännu många arbetare under jord. Men arbetare kostar pengar. Därför kan – inom en inte alltför avlägsen framtid – gruvans drift komma skötas av en handfull operatörer från ett kontrollrum i Stockholm – eller kanske Peking. Då har produktionen optimerats optimalt, med eftersträvade minimala personalkostnader.

_OR_2253_OR_2211
Den enorma skiva av högkvalitativ järnmalm som går ner djupt under Kiruna ska konverteras till pengar så lätt, så billigt och så fort som det överhuvudtaget är möjligt. Att den centrala delen av staden mest troligt måste flyttas, är dock ett dyrt streck i beräkningen, men för LKAB finns alltid skattebetalarna i bakgrunden som en stark garant ifall kostnaderna skulle skena.

Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.
Modell av Kiruna och malmkroppen utställd på Folkets hus.

Någon hänsyn till hur framtida släkter ska kunna utvinna järnmalm för sin försörjning existerar inte. Huvudsaken är att statskassan – här och nu – kan fyllas på med några miljarder per år. Om priset på järnmalm faller svarar LKAB med ökad produktion – samtidigt som bolaget talar om hållbarhet.

_OR_2238
Föga hänsyn tas
till det urfolk som befolkat platsen i tusentals år. LKAB vill expandera på längden, på djupet och på tvären och skiter i hur många urskogar som destrueras för nya gruvor, hur mycket gift som släpps ut, hur mycket damm som besudlar luften, hur många hus som måste flyttas, hur många renar eller andra djur som förgiftas eller blir påkörda på vägar eller räls.
– Kiruna är en gruvstad som aldrig skulle ha funnits om det inte vore för malmen, säger gruvkramaren.
Bara gilla läget, typ.

Gruvan ligger sydväst om Kiruna. Stadsborna får därför ofta i sig ett flöde av små luftburna partiklar till sina lungor. Har någon undersökning gjorts om ökade sjukdomsfall här med allergier, astma, cancer?

_OR_2222
Värst nog bäddar den svenska staten också för att många fler aktörer än LKAB ska kunna tömma malmfyndigheterna. Lycksökarna från när och fjärran har fri access till EU:s Klondyke. De behöver numera inte ens resa till Malå och världens största och äldsta och statligt uppbyggda borrkärnearkiv för att hitta mineraler. Nu finns all behövlig info på nätet. Lycksökarna kan därmed bekvämt vid datorn analysera var de givande fyndigheterna finns och direkt muta in dessa via Bergsstatens hemsida. Ingen prövning görs. Alla spekulanter får grönt ljus. Det spelar inte någon roll om de blivande gruvorna ligger på rad under foten av Sveriges högsta fjäll Gebmegáisi, eller för den delen inne i världsarvet Laponia. Allt godkänns. På löpande band.

_OR_2231
När lycksökarna vill sälja sina fyndigheter ställer staten villigt upp för att bekosta gruvbolagens infrastruktur. Som den dryga miljarden som vägdragningen vid floppen med Northland Resources kostade, med efterföljande miljösanering på upp mot 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. Någon prislapp för förstört renbete, saboterade hjortronmyrar och förgiftat vatten finns dock inte. Ett faktum som också gäller LKAB:s gruvdammar, deponier, vägar, kalavverkningar, med mera, för de nya gruvor bolaget exploaterar.

Kiruna ska flyttas för att ge plats för ökad malmutvinning. Var finns den verkliga hållbarheten och det sunda ekonomiska tänkandet med dessa fabulösa planer? Någon järnmalmsmeteorit som fyller på den tömda fyndigheten lär aldrig komma störtande.
_OR_2078

Gruvor hotar Natura 2000-område vid Jokkmokk

I denna lilla film vill jag visa det fantastiska urskogslandskap som sträcker sig fyra kvadratmil från fjäll till älv. Jag vill också lyfta fram en del av det myller av liv som bara riktiga skogar kan hysa.

Trots att det är skyddat som Natura 2000-område är Jelka-Rimakåbbå, eller Jielkká-Rijmagåbbå på lulesamiska, hotat. Tidigare var det skogsbruket som den ideella naturvården med Steget Före i spetsen såg till att EU tvingade Sverige att skydda. Nu är det gruvnäringen som hotar.

I Ojnare på Gotland ansågs Natura 2000-skyddet räcka för att stoppa Nordkalks destruerande planer. Hoppas det räcker också här, i kolonin…

Nasa, ett nytt Alta?

Nasafjäll
Besökte denna hemska plats med min förra familj i början av 1990-talet.


I Nása, Nasafjäll, började
den svenska staten bryta silvermalm år 1635.  Samer tvingades att med sina renar dra malmen i pulkor till smältverket vid Säddvájávrres strand cirka 4,5 mil österut. Bland andra historikern Kenneth Awebro har skildrat denna mörka epok.

Gruvprojektet var Sveriges svar på de större kolonialmakterna Portugal, Spanien, England, Frankrike , Belgien, med fleras, storskaliga stölder av silver och guld från bland andra Sydamerika. Sverige var ekonomiskt dränerat efter alla krig. Riksrådet Karl Bonde hade därför förhoppningarna att Med Guds hjälp så skall detta bliva de svenskes Västindien.

Nása, Nasafjäll, är startskottet för Sveriges intrång och kolonialism i de delar av Sápmi, Sábme, Saepmie som ännu inte hade hunnit erövras. De samer som vägrade delta i silverhanteringen torterades. Den samiska religionen förbjöds, trummor och samer brändes. Samiska skatteland konfiskerades, eller köptes för låga summor, för att ge plats åt nya gruvor eller tillresta nybyggare. Samer tvångsförflyttades kors och tvärs, tvångsassimilerades. Samer användes som slavar och tvingades leva under ohyggliga förhållanden med extremt hög barndödlighet (mer fördjupning finns på historikern Peter Ericsons blogg). Alla skatteland som varit i samisk ägo i 500 år stals av den svenska staten. All skog (utom några ynkligt små rester) utrotades till förmån för tallplantager. Mängder med gruvor växte successivt fram som oåterkalleligt förstörde mark och vatten. De flesta större vattendrag blev kraftverksdammar. All natur som den svenska staten kunde konvertera till pengar exploaterades. Vinsterna for till kustregionerna eller Mälardalen.

Här är vi nu. Och  allting fortsätter. Precis som vanligt. Också i Nása, Nasafjäll. Här planeras en ny gruvexploatering. Inne i Norge förvisso, men på samma fjäll som 1635. Och vad hindrar väl en gräns att gifter sprids. Idag finns varningsskyltar vid den bäck som rinner redströms gruvområdet om att vattnet är farligt att dricka. Detta trots att 381 år har gått sedan gruvan startades.
En gräns hindrar inte heller renar att passera för sitt sommarbete, som de gjort i tusentals år.

Ett kinesiskt bolag vill bryta kvarts på ett fem kvadratkilometer stort område. Kvarts…Men kvartsen bör också bära silver, eftersom det är samma malmkropp som på 1600-talet. Men silver hade varit osmart att nämna i ansökan för denna extremt symbolladdade plats. Det blir väl en gynnsam biprodukt istället, vilken hamnar i Kina.

Det är inte nog med att norskarna vill dumpa milonvis ton av gruvavfall i fjordarna. Nu ser denna kolonialmakt till att också Nása, Nasafjäll saboteras.

Jag hoppas storligen att denna nygamla gruva blir till ett nytt Alta.

Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása
Länsstyrelsen i Norrbottens bevakarstuga vid Nása

 

Grattis Girjas!

Matti Berg, Girjas ordförande
Matti Berg, Girjas ordförande

Nu har dekoloniseringen av Sápmi tagit ett första rejält kliv. Dagens positiva beslut om att Girjas sameby vunnit målet mot staten om förvaltningen av jakten och fisket inom samebyns område. Detta kommer troligen att ge en positiv dominoeffekt också för andra delar av Sámeädnam. Girjas sameby har i tingsrätten dragit det tunga lasset och tagit riskerna, vilket hedrar dem enormt mycket.  För egen del kommer troligen störningarna från tillflugna nöjesjägare som skjuter hagelsvärmar bakom ripkycklingar att minska, vilket underlättar matförsörjningen av älgkött.

Han var rätt så nervös samebyns ordförande Matti Berg när jag träffade honom igår på Ája i Jokkmokk under det gruvkritiska nätverkets seminarium. Men det gick ju vägen. Första slaget är vunnet. Grattis Girjas och Matti berg 🙂

Renarna fattar, inte Sverige

(c) Tor Lundberg Tuorda/Naturfotograferna/IBL Bildbyrå.

Átjek är ett tungt och fruktat namn döpt från en av dem som råder.
Vattenfall kalavverkade stora arealer och dränkte två samiska offerplatser när de reglerade Bárkávrre (Parkijaur) i slutet på 1960-talet. Det mesta av den urskog som växte vid berget är också kalavverkad. Skövlandet är hemskt och ofattbart, men något som dem som råder ändå tål. Men att spränga upp ett tre kvadratkilometer och 350 meter djupt dagbrott och täcka delar av Átjek av sprängsten är någonting helt annat. Det kommer att ge oanade konsekvenser.

På 1940-talet kom för första gången en ung Lars J Walkeapää förbi på denna plats. Tillsammans med antal andra renskötare som tvångsförflyttats från Gárasavvon (Karesuando) – fågelvägen 24 mil bort – åkte han skidor bakom renhjorden på den outbyggda sjön Bárkávrre. Renarna var trötta och hungriga efter flyttningen och snön låg djup vart än de kunde se.

Under Átjek fanns dock många barfläckar på skogsbackarna. Lars blev glad och tänkte att renarna omedelbart skulle gå dit för att beta. Som de alltid brukade göra i liknande situationer. Mörka backar är som magneter för skrikande renmagar.

Men inte nu. Renarna nonchalerade barfläckarna och passerade berget med förnyad frenesi. Vid Björkholmen, när berget inte längre var synligt, saktade renarna ner och sökte sig upp i skogen för att äta. Här låg snön överallt, men de grävde hellre än att nyttja Átjeks barmark.

Renar på flyttning.
Renarna kände och förstod. Det gör inte den respektlösa kolonialmakten Sverige eller den lilla penningkåta lycksökaren Beowulf Mining .

Doajvov eldagis dijájda tsábmes!

 

 

Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärld

Inlägget delvis uppdaterat den 5 november 2016.

Deltat, Kvikkjokks by och Bårdde i Sarek.

Kvikkjokk, eller Huhttán på lulesamiska, från den absurda epok från 1660 då svenska staten ville göra sig pengar på sitt annekterade område och bröt silverhaltig blymalm i nuvarande Badjelánnda och Sareks nationalparker vilken raffinerades i en smälthytta vid Gamájåhkå. Efter 40 års förlustbringande drift gjorde staten allt för att få nybyggare att bosätta sig i Kvikkjokk och nyttja silverbrukets uppbrutna slåttermarker. Nybyggarna slapp krigstjänst och erhöll 30 års skattefrihet.
Utvecklingen har gått från silverbrytning till en kort era av jordbruk/boskapsskötsel – till turism och sommarstugor. Kolonisering 3.0…

Kvikkjokks by och Tarradalen i väster.

Kvikkjokk och landet kring hela den övre delen av Lilla Lule älv har nu blivit rekreationsort för inte bara fjällvandrare utan också penningstarka sommarstuguägare och skoterfolk från hela Norrbotten. Det jungfruliga landet utan uppdämda vattendrag, skogsskövlingar eller gruvdrift lockar. Hygget norr om byn är dock ett undantag…
En stuga i den pittoreska fjällby betingar allt större inköpssummor och taxeringsvärdena på alla typer av stugor och tomter har ökat extremt mycket.  En och en halv miljon för en 48 kvm stor stuga på en tomt om knappt 800 kvadratmeter.
A8-regementet i Boden har via sin Kamratförening (och oss skattebetalare) byggt en stuganläggning för uthyrning till vem som helst. En oseriös konkurrens med de privata stugbyarna Kvikkjokks Turistservice, Årrenjarka Fjällby och Hellsten hotell som köpt anrika Kvikkjokks fjällstation. I början av 1980-talet ville Jokkmokks kommun med statens hjälp göra Kvikkjokk till Turistiskt centrum i Jokkmokks fjällvärd. Slalombacke skulle byggas, en stugby, ett servicehus, husvagnsparkering, nya vägar, strandskoning, flytbryggor, vatten och avlopp, flygplats, och all annan infrastruktur som i sedvanlig teknokratisk ordning är kutym vad gäller all form av så kallad utveckling. Men när bybon Sture Danielsson hann före kommunens planer med att bygga en stugby, avslog politikerna hans bygglovsansökningar, förhalade hans ärenden, och uppträdde allmänt arrogant.

Ett naturvårdsområde skulle också inrättas, där endast privatägd mark skulle ingå (märkligt att inte en kvadratmeter av statens mark ansågs vara skyddsvärd). Byn byggnadsplanelades, vilket innebar att det i många fall blev grönområden mellan fastigheterna. Hus och bodar skulle flyttas. De stod för assymetriskt på marken tyckte lantmätaren, eller kanske de stod på annans mark, eller samfällighetens, eller ingens mark. I vissa lägen var det oklart om marker och ägarförhållanden, men det hade ändå fungerat i hundratals år. Nu skulle ansvarige lantmätare Per Hermansson fixa till det. Då bybornas hatbojekt, nu (2011) ordförande för Kvikkjokks samfällighetsförening – placerad på sin post av Naturvårdsverket vilka är de största markägarna. Vägen byggdes ett sextiotal meter väster om min stuga, stamfastigheten och alldeles nära min morbrors stuga (som för övrigt är såld). Breddad, rätad och extremt förhöjd blev resultatet i den EU-anpassade niten. Insynen till våra hus och tomter blev öppen för allsköns bilister. Morbror byggde ett högt staket/bullerplank, men det hjälpte föga. Staten exproprierade (tvångstinlöste) mark som min släkt ägt i hundratals år för att göra en parkeringsplats. Släkten fick 50 öre per kvadratmeter i ersättning. De sprängde sönder en vacker tallås där vi lekt som barn och samer i evinnerliga tider övernattat i kåtor och tält. Vägen skulle få rätt lutning, ju. Sedan anlade de själva parkeringsplatsen mitt i en fin myr. Denna fylldes naturligtvis igen med sprängmassorna från tallåsen. All så kallad utveckling skedde över kvikkjokkbornas huvuden. Visst behövdes insatser göras för att möta de enorma turistmassorna som politiker och tjänstemän hoppades på, men det hade kunnat göras mjukare. Och att vi bofasta fått vara delaktiga. 1982, när stakkäpparna stod för att markera vidden och höjden på parkeringsplatsen for jag runt på skoter och drog upp varenda en. Ny laddning käppar sattes ut, och jag gjorde om det hela. De sattes upp på nytt, men då ledsnade jag. De byggde sin parkeringsplats, som nu under högsäsong är fylld bara vid kanterna (se bilden). Myren med alla arter förstördes, och bäcken. Jag kan aldrig glömma när jag bar vatten från den lilla bäcken till mormor Signe och till mig själv. Eller när jag som liten lekte med grodorna, gjorde båtar av vedklabbar och balanserade på bron. Den tiden är för evigt borta.