Kategoriarkiv: Kolonialism

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

S och V i Jokkmokk vill att Laponia ska styras av staten

De politiska partier som styr i Jokkmokk är socialdemokrater och vänsterpartister. De tycker att förvaltningsorganet Laponiatjuottjudus inte har förvaltat Laponia bra nog. I organet verkar unikt nog samebyarna på samma villkor som staten, vilket enligt min egen erfarenhet har fungerat mycket bra. Nya skyltar, ny karta, upprustade leder och stugor. Framför allt finns nu människor i förvaltningen som kan renskötarkulturen, en kultur som gjorde att världsarvet överhuvudtaget blev till.  Detta vill nu S och V i Jokkmokk skrota och låta staten åter igen ta ansvar över, med de nationalparker, naturreservat och regleringsområden som nu är Laponia.

Jag var med när staten skötte och bestämde allt i detta område. Det var inte så lyckat. Usel och ibland felaktig information om renskötseln och natur/kulturvärden till turisterna, urschligt underhåll av leder och stugor, med mera. Fattar inte var Jokkmokks kommunledning i Jokkmokk håller på med. Vill vommera av det patos som allt starkare har återfötts i det här landet, det rasistiska Lika för alla. Ska någon få hålla på med renskötsel, jakt och fiske i ett område ska alla ha den möjligheten. Ideologi, kanske? Avundsjuka? Men historielöshet och faktaresistensen är omfattande hos alltför många och det saknas ödmjukhet för effekterna av statens härjande här och i övriga Sábme:  Markstölderna, Vattenfall, renbeteslagen 1928, baggböleriet, FMV och övrigt parasiterande.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet är nöjda med att administrera det som redan finns i kommunen och bara vänta med gapande munnar på att någon annan ska komma inglassande och fixa jobb och tillväxt. Som Beowulf Mining, vars företrädare för övrigt spisade middag med kommunalrådet Bernhardsson igår kväll på hotell Akerlund. Frågan är om kommunalrådet själv bekostade sin mat?

Egentligen borde kommunalrådet ägna var annan vecka bland riksdagsmän och på regeringskansli i Stockholm och lobba bland annat för ersättningsjobb och en seriös återbäring av vattenfallsvinsterna och betrakta staten som en stenhård motpart, inte en vän.

Kommunen borde anlita en proffsförhandlare som kommunalrådet har med sig på sina sessioner. Men han nöjer sig med att sitta på sitt tjänsterum på kommunalkontoret och exempelvis ondgöra sig om precis alla naturreservat som planeras, medelst ett standarddokument som skickas till länsstyrelsen där bara namnet på det aktuella reservatet är utbytt, eller som nu, bjuda in staten så den kan styra än mer och låta förvaltningen av Laponia återgå till det moras som rådde tidigare.

Henrik Blind, den kloke och kunnige oppositionspolitikern i Jokkmokks kommun, har reserverat sig om om S och V:s beslut:

”Reservation mot kommunstyrelsens beslut gällande remissvar till Regeringen om Laponiaförvaltningen – en utvärdering

Arne Müller om Kallak

Arne Müller vid släpp av sin bok Smutsiga miljarder, den svenska gruvboomens baksida, på Ája i Jokkmokk i augusti 2013.

Jag har under lång tid förundrats av den ovilja regeringar har av att revidera minerallagen. Oavsett hur många Talvivaara, Northland, Blaiken eller Svärtträsk som briserat tickar den ålderdomliga lagen på utan att ändras. Det spelar ingen roll hur många anmälningar som görs mot mineralprospektörer och gruvbolag om misstänkta miljöbrott: Sönderkörda myrar, havererade dammar, oljeläckage, sänkta grundvattennivåer, olovliga vägbyggen, massiva läckage av tungmetaller, polisvåld mot demonstranter. Allt läggs ner av åklagarna på löpande band. Den är oantastbar, minerallagen.
Att samernas folkrätt kontinuerligt kränks på marker som stulits av samerna och att de urgamla kulturlanden skövlas och förgiftas i en hysterisk takt spelar heller ingen roll. Inte heller att svenska regeringar kritiseras av FN för kränkningarna.

Jag frågade Arne Müller, Sveriges i gruvfrågor mest kunniga journalist och författare om varför knappt någonting hörs om Northlands praktfiasko vid Pajala?

När det gäller Kaunisvaara så tycker jag att det är märkligt hur politiker och journalister verkar ha glömt alla erfarenheter från Northlandepoken. Det finns massor av grundläggande frågor som inte har ställts: Vilket järnmalmspris behövs för att gruvan ska gå ihop? Vilka finansiella muskler har företaget Abecede? Hur ska det miljömässiga fuskverk som Northland har gjort åtgärdas på ett sådant sätt att miljötillståndet följs? Hur ska gruvan kunna tjäna in de 250-340 miljoner som återställningen beräknas kosta? Varför startar ni inte Sahavaaragruvan, som enligt Northland var den viktigare av de två fyndigheterna i området?

Vad tror du om framtiden för den planerade gruvan i Gállok?

När det gäller Kallak kan man verkligen undra över en massa. UNESCO-frågan hänger fortfarande i luften. Den grundläggande konflikten med rennäringen är inte på något sätt löst. Med tanke på de stora likheterna med Kaunisvaara är det svårt att se hur projektet ska kunna bli lönsamt i nuläget, såvida inte staten bjussar på alla väg- och järnvägsinvesteringar. Ser man till dessa förutsättningar borde det vara svårt för regeringen att säga ja till gruvan, men nu handlar det om en större politisk fråga. Gruvbranschen är oerhört frustrerad och irriterad efter Ojnarebeslutet, Högsta förvaltningsdomstolens dom och efter att det börjat gå upp för dom att EU:s vattendirektiv kommer att få stor betydelse. De kommer inte att vilja ha ytterligare ett beslut som går dem emot. Jag är ganska övertygad om att Damberg är beredd att säga ja. Det ligger i linje med inriktningen i Mineralstrategin. Men vad händer med Miljöpartiet om regeringen säger ja till Kallak? En tänkbar lösning är att dra ut på processen till efter valet 2018. Men inte heller det är okomplicerat. Läser man det Beowulf skrivit den senaste tiden är de väldigt missnöjda med att processen tagit lång tid. De kommer säkerligen inte att vara tysta om det inte kommer ett beslut under det närmaste halvåret. Grundtipset är att det kommer att bli ett ja från regeringen förr eller senare, men även med ett ja så är det helt otänkbart att Beowulf kan dra igång projektet under överskådlig tid.

Om mineralprospektören verkligen får ja från regeringen, vad händer sen?

Om vi antar att Beowulf får koncession så kommer miljöprövningen. Där kommer påverkan på renskötseln att tas upp. Då måste också Beowulf sätta ned foten i en rad frågor. Bland annat har de än så länge duckat på frågan om hur transporterna ska ske. Det enda de har sagt är att de har avskrivit en järnväg genom Jelka-Rimakåbbå, men alla alternativ som är aktuella kommer att ställa till problem för rennäringen (och kräva stora investeringar i väg/järnväg). Nu är det inte ens säkert att Beowulf når så långt som till miljöprövning. Det krävs omfattande undersökningar och underlag för att ansöka om miljötillstånd. Det handlar om i vart fall tvåsiffriga miljonbelopp. Det är inte säkert att det går att få fram de pengarna inom de närmaste åren. Laponiafrågan är, och förblir, komplicerad. Som jag har fattat det tycker Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen att frågan om påverkan på Laponia borde avgöras allra först, innan det kan bli fråga om att pröva frågan om bearbetningskoncession. De tre myndigheterna tycker inte att Beowulf har lämnat underlag som duger för att avgöra påverkan på Laponia. Jag skulle tro att de främst är tveksamma när det gäller påverkan på renskötseln (som är en viktig grund till Laponias världsarvsstatus). Jag är inte säker på vad detta innebär. Det jag tror är att frågan om världsarvets framtida status kommer att fortsätta att hänga i luften. Rimligen måste UNESCO när som helst kunna säga: Vi har inte fått de begärda garantierna för att en eventuell gruva inte kommer att påverka Laponia, därför kommer vi att ompröva Laponias världsarvsstatus om det blir en gruva. Det skulle vara intressant om någon kunde ställa frågan till UNESCO hur de ser på att frågan om påverkan på världsarvet inte har klarats ut innan frågan nu skickats till regeringen. Om Beowulf skulle klara av att fixa en miljöprövning och skulle kunna övertyga UNESCO om att projektet inte påverkar Laponia, så återstår det allra högsta hindret. För att få loss de mångmiljardbelopp som kommer att krävas måste man kunna visa upp en trovärdig lönsamhetskalkyl. Jag förstår inte hur man ska kunna presentera en sådan. Förutsättningarna påminner om Kaunisvaara när det gäller halter och fyndighetens storlek. Det krävs ett anrikningsverk som kostar ett antal miljarder och transportvägen är i vart fall inte mindre besvärlig än i Kaunisvaara. Northlands kalkyl gick ihop genom att man räknade med att järnmalmspriset skulle ligga klart över 100 dollar per ton fram till 2030. Idag är järnmalmspriset 55 dollar och jag har mycket svårt att tro att någon investerare kommer att köpa en kalkyl som påminner om Northlands. Det Beowulf har sagt är att de kan leverera järnmalmskoncentrat av hög kvalitet, vilket ger mer betalt. Men det gällde också för malmen från Kaunisvaara. Återigen är det häpnadsväckande att ingen journalist har ställt de självklara frågorna om hur ekonomiskt realistiskt projektet egentligen är. Det minsta man kan säga är att en eventuell gruva i Kallak kommer att bli ett ekonomiskt vågspel där risken för en upprepning av händelseutvecklingen i Kaunisvaara är överhängande.

Socialdemokraternas kortminne


Från Henrik Blinds Facebookvägg:

Tre år har gått och 14 miljarder kronor i skulder. Så stavas den största konkursen sedan Kreugerkraschen 1932. Det är större än SAAB, större än Panaxia, större än Salénrederierna. Där Pajala kommun fick låna pengar för att ha råd att betala löner åt sin personal, har ett berg av skulder för investeringar knutet till gruvdrömmen, samt att miljöskulden skyfflats över till kommande generationer av Pajalabor att betala. För mig ter det sig obegripligt att Socialdemokraterna i Jokkmokk tycks åter igen stå med mössan i hand och välkomnar en miljövidrig och storskalig engångsindustri med kort bäst före och stora risker. Trots att likstelheten i gruvprojektet Northland fortfarande består så lever gruvdrömmen hos Jokkmokkssossarna. Jag önskar att deras kortminne var bättre än deras drömmar. För Jokkmokk förtjänar en bättre framtid än ödelagda kulturlandskap, förgiftade vattendrag och spruckna drömmar. För vi kan, vi vill och vi skriver framtiden i balans med naturen. Det är mer än en gruva i Gállok som lever i skuggan av konkursernas dödsrike.

Socialdemokratisk egoism

Visst kan dammar haverera, buller störa, ytvattentäkter förgiftas, grundvatten kontamineras, renskötseln förstöras, Laponia avslutas, fisket och jakten saboteras, torkvindans vittvätt bli dammig, social misär växa, trafikolyckorna accelerera, Björkholmen bli spökby, turismen minska, turistföretag slås ut, Jokkmokks renommé som kultur- och naturkommun försämras, sjukdomar öka, gruvorna bli fler, rasismen eskalera, jobb slås ut, psykisk ohälsa bli vanligare, med mera.
Men det skiter Jokkmokks kommunledning i. De socialdemokrater och vänsterpartister som styr, med Robert Bernhardsson i spetsen, vill till vilket pris som helst att Jokkmokk också ska bli en gruvkommun. Den faktaresistens om gruvors negativa inverkan som de lider av, är cementerad. Det primära är de jobb som Kallak kan ge. Jobb som framför allt rallare från andra orter kommer att få. Samma fenomen som under de stora exploateringarnas tid under förra seklet när älvarna byggdes ut och skogarna skövlades i rasande takt. Och arbetarrörelsens partier önskar sig tillbaka till den tiden, i nostalgisk vurm om ”riktiga jobb”.  Att Kallaks malmkropp bara räcker för 15 års industriarbete och att vi därefter får dras med läckande gruvdammar, förstörd natur och  saboterad renskötsel spelar ingen roll. Malmen ska upp här och nu. Endast de människor som nu lever ska ha allt. 15 års socialdemokratisk lycka. Tala om egoism.

Aitik utanför Gällivare. Gruvan i Jokkmokk planeras bli lika stor, eller till och med större.

Och Luleås kommunalråd socialdemokraten (vad annars!) Nicklas Nordström utövar påtryckningar på sina partibröder i Stockholm för att gruvan i Kallak till vilket pris som helst verkligen ska bli verklighet. Allt för att Luleå hamn ska få ökade intäkter. Att länet ska utvecklas och annat dravel. Tala om egoism.

Is a hot air balloon the solution?


Enligt en artikel i Norrbottens affärer den 13 juni 2017 citeras Beowulf Minings vd:

Kurt Budge påpekar att bolaget har uteslutit att transporter ska ske genom Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, det gjorde man så snart man fick reda på att det fanns invändningar mot detta.

Beowulf Mining har dock också ett pågående undersökningstillstånd mitt inne i Natura 2000-området. Hur har de tänkt transportera ut malmen, med luftballong?

Lögner och manipulation är ständiga följeslagare till mineralernas lycksökare.

According to an article in Norrbotten’s business on June 13, 2017, Beowulf Mining’s CEO is quoted:

Kurt Budge points out that the company has ruled out that transport should take place through the Natura 2000 area Jelka-Rimakåbbå, as soon it became known that there were objections to this.

However, Beowulf Mining also has an ongoing exploration permit inside the Natura 2000 area. How are they planning to transport the ore, with a hot air balloon?

Lies and manipulations are constant companions to the the mineral fortune hunters.

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Jokkmokks kommunledning lider av faktaresistens

Kommunledningen administrerar kommunen. Endast.
Väntar på att någon annan ska fixa jobb och välstånd. Som när blöjfabriken och takpannefabriken och en massa andra lycksökare lovade arbetstillfällen, utveckling och tillväxt. För att inte tala om Vattenfall.

Och nu är vi där igen. En lycksökare från England vill starta gruvor och socialdemokrater och vänsterpartister köper lyriska all deras propaganda med hull och hår.

200 jobb, 400, 1500…

Trots all seriös information om gruvors påverkan i form av TV-reportage, filmer, radioprogram och böcker befinner de sig på samma nivå som 2006, när Beowulf slog ner sina klor i kommunen och ingen visste någonting.

Trots gruvkonkurser för miljarder, gruvhaverier, dammbrott, miljökatastrofer och miljarder i saneringskostnader vill Jokkmokks kommunledning bestående av socialdemokrater och vänsterpartister ingenting hellre än att just gruvor blir till i kommunen.

Faktaresistensen kan inte bli tydligare än hos dessa politiska förmågor. Det är inkompetent, och korkat.

Aldrig, aldrig har någon hint kommit från det välbetalda kommunalrådet om att det nu kanske vore läge för att sätta press på regeringen om att kommunen får en skälig återbäring av vattenkraftsvinsterna. Inget tal om förhandlingar, med hjälp av erfarna förhandlare. Inga krav, inga krav alls.
Ingen tanke på att det kanske kan gå att samarbeta med andra parter i frågan, som exempelvis Sametinget. Och det så kallade Jokkmokksupproret är dött.

S och V i odemokratisk gruvsymbios

Följande händer i gruvfrågan i Jokkmokk. Skärmdumpar från Facebook:

Ovanstående yttrande är också Vänsterpartiet i Jokkmokk med på, vilka ingått valteknisk samverkan med socialdemokraterna under rådande mandatperiod.
Remissen från Länsstyrelsen i Norrbotten inkom till Jokkmokks kommun redan den 12 maj. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade gott om tid på sig att läsa remissen och klura ut ett svar på densamma fram till kommunstyrelsens sammanträde igår den 29 maj, då de tvärhastigt lade fram det färdiga yttrandet för sittande församling. Inget oppositionsparti hade fått ta del av remissen under de 16 dagarna. Inte heller på kommunstyrelsens arbetsutskotts sammanträde den 15 maj andades kommunledningen om att remissen faktiskt anlänt till kommunen.

Igår krävde kommunstyrelsens ordförande Robert Bernhardsson att remissen skulle tas upp och beslutas om i början av mötet. Inte i slutet, som extraärende, vilket brukligt är. Det blev protester och sossar och vänsterpartister ajournerade sig tio minuter. De återkom och så blev det omröstning. Bara Henrik Blind (MP) och Jonas Wiandt (L) var emot skrivningen i remissvaret. Henrik Blind skrev därefter följande pressmeddelande.

Som slutkläm skrev Henrik:


Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) var tidigare en smula kritisk till gruvetableringen, men nu vurmar har för destruktionen med full kraft. Det verkar som att någon tagit honom i örat. Kanske Nicklas Nordström?

Den stil kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) uppvisar genom att hålla inne med information påminner i högsta grad om det tidigare kommunalrådet Kent Ögrens odemokratiska metoder. Inte så underligt, eftersom Ögren präglat Bernhardsson under dennes tidigare period i jokkmokkspolitiken under 1980 och 1990-talen. Bernhardsson vet inget annat.

 

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Herman Sundqvist, fenomenet

1977 och Skogsbruksskolan i Arvidsjaur. En av de mest populära lärarna hette Herman Sundqvist. Ung, grabbig och entusiasmerande sjöng han skogsbrukets lov med gigantiska kalhyggen som främsta modell.  Eller så kallat trakthyggesbruk med slutavverkning, föryngringsytor, gallring och så kalhygge igen i en aldrig sinande cykel. Det skulle vara en jämn övre höjd på krontaket. Om skogens siluett gav ett ojämnt intryck var den vederstygglig och skulle slutavverkas utan pardon. Alltid. Detta var den sedan 1950-talet allenarådande doktrinen, vilken Herman och alla andra lärare bejakade,  lärdomar som de nu proppade i oss.
Efter ett år på den tvååriga gymnasieutbildningen förstod jag att den inte var någonting för mig.

Men Herman Sundqvist fortsatte sin gärning. Han jobbade nära 22 år på Sveaskog. När han 2004 var han biträdande skogschef på den statliga myndigheten ville byborna i Valvträsk i Norrbotten att en naturskog skulle sparas som skulle gynna deras framtida turistiska satsningar och tjäna som rekreationsort för ortsbefolkningen. Bybornas kamp fick stort medialt utrymme. En av de drivande var Zara Hellman:
– Skogschefen hotade min son när han vaktade skogen i måndagskväll. Han sa att han riskerar att få fängelse och att han kan hamna i brottsregistet, säger hon.
Herman Sundqvist:
– Jag sa det av ren omtanke.
Bybornas och Fältbiologernas protester hjälpte inte. Herman Sundqvist körde över byborna och lät kalavverka det mesta av skogen. Skogschefens skäl var bland andra: ”Det är ryggraden i svensk ekonomi…och en förnyelsebar resurs”.  

Herman Sundqvists fadäser när han och Sveaskog skövlat urskogar på löpande band genom åren, har tydligen utgjort en merit för honom. Detta eftersom regeringen för drygt ett år sedan utsåg honom till generaldirektör för Skogsstyrelsen.

Så den praktfulla skandalen när den nye generaldirektören torgförde att ”Det är inte kala hyggen vi har idag”.

Och så det värsta av allt. Skogsstyrelsens paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. En av Herman Sundqvist många givar för att skogsbruket lättare ska kunna skövla de kvarvarande spillrorna natur- och urskogar i kolonin.

I vår orwellska och trumpistiska värld skulle det inte förvåna mig om fenomenet Herman Sundqvists samlade verk utgör ännu en pinne på hans karriärstege och att vederbörande blir utnämnd till jordbruks- eller näringsminister i kommande regering. Eller varför inte miljö dito?

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

Gruvor hotar Laponia


Laponia, historik

I december 1996 utnämnde UNESCO, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Laponia i Jokkmokk och Gällivares kommuner till världsarv.
Laponia blev ett så kallat mixat världsarv där naturvärdena i de stora nationalparkerna, naturreservaten och regleringsområdena jämställdes med den samiska renskötarkulturen. En kultur som varit verksam i området i hundratals år. Unik i den Europeiska unionen, där samerna för övrigt också är det enda erkända urfolket.

Hot mot renskötseln och Gállok
Eftersom en av två grunder till världsarvet är renen och renskötseln, skulle en gruva i Gállok påverka världsarvet negativt, då det är samma renar som betar i Laponia om sommaren, som behöver betesmarkerna i bland annat Gállok om vintern. Delar av renskötseln i området skulle tvingas att helt upphöra, eftersom flyttvägar blir avskurna av exploateringen och att vinterbetet till stor del blir negativt påverkat.

Vinterbetet är renens flaskhals. Den numera oerhört höga avverkningstakt som råder inom skogsbruket, har en stor påverkan på renens möjligheter till att på naturlig väg kunna beta marklavar om vintrarna. Om renskötarna dessutom måste tvingas till att anpassa sig till gruvor, blir läget ohållbart.
Det är lätt att ta till sig, vackert och fint att se renarna beta på sommarens grönskande fjällsidor i Sarek och Badjelánnda, men svårare att förstå att samma renar på vintern är beroende av fri passage förbi Gállok och ett gruvfritt vinterbetesland för att överleva.

Jokkmokk Mining District
I det dagbrott som planeras i Gállok fem mil väster om Jokkmokk är järnmalm tänkt att utvinnas. Hela exploateringen med sandmagasin, deponier för sprängsten, tillfartsvägar och byggnader, med mera, kommer att uppta en yta av cirka 1 500 hektar. Gállok kommer dock sannolikt inte att bli ensam gruva i Jokkmokk. Industrin planerar för ett Jokkmokk Mining District, med ett flertal gruvor där koppar, bly, torium, sällsynta jordartsmetaller, med mera, planeras att brytas. Om Gállok blir verklighet, med förstärkta bilvägar och järnvägar, kommer självklart gruvindustrins planerna för ett ”Mining District” att underlättas och ju mer gruvnäring i renarnas vinterbetesland, desto mer äventyras Laponias världsarvsstatus, eftersom graden av ökad exploatering i motsvarande grad minskar möjligheterna att bedriva renskötsel.

Hot mot laponiaturismen
Om järnmalmen blir transporterad på lastbil, blir frekvensen av lastbilar på väg 805 mellan Vaikijaur och Kvikkjokk en bil var 90 sekund, enligt branschens egna beräkningar. Denna mängd tung trafik kommer att menligt hämma turismen till bland annat Laponia, eftersom två strategiska startpunkter för besök i världsarvet finns i Kvikkjokk och vid Sitoälven, nordost om Tjåmotis. Lägg där till all den trafik som alla de andra planerade gruvorna kommer att bidra till. Dessutom blir trafiksäkerheten allvarligt försämrad. Likaså kommer antalet påkörda renar och älgar dramatiskt att öka. Redan idag finns det turistiska aktiviteter vars företagsidé är att bila längs den älgtäta Kvikkjokksvägen för att skåda och fotografera viltet.
Att det blir svårt bedriva sådan turistisk verksamhet i ett myller av malm- (och timmer) transporter blir en realitet. Många fler renkadaver kommer att kanta vägen. Om gruvan/gruvorna blir verklighet är risken uppenbar att laponiaturismen kommer att hitta sig andra resmål.

Direkta hot från mineralprospektörer
Bergsstaten har i kraft av den Minerallag som myndigheten har som allenarådande rättesnöre, allt sedan 1996 när Laponia bildades, beviljat minst fjorton undersökningstillstånd i världsarvet där olika prospekteringsföretag fått tillstånd att provborra efter koppar, guld, silver, titan och järnmalm.

Nuvarande status
Idag har Boliden Mineral AB två pågående tillstånd i världsarvet och LKAB ett tillstånd. Se listan nedan, med de aktuella tillstånden fetade. Företag kan således kryssa sig fram med skogstraktorer, borriggar och fyrhjulingar i världsarvets urskogar, med avverkade träd, olje- och kaxspill, samt körskador som följd. Medan staten är aktör i ett världsarv med ena handen, gynnar man mineralindustrin med den andra. Att detta ser illa ut inför FN-organet UNESCO är givet och skulle i förlängningen kunna leda till att UNESCO placerar Laponia på sin hotlista, eller ännu värre lyfter bort den prestigefyllda status som Laponia har som världsarv.

Den svenska staten var på 1990-talet oerhört angelägen om att UNESCO skulle inrätta Laponia som världsarv samtidigt som staten önskade att så många gruvor som möjligt kunde startas. Att båda de målen inte kan uppfyllas i eller i anslutning till laponiaområdet torde stå klart för var och en.


Undersökningstillstånd inne i världsarvet efter att Laponia bildades 1996

Cirka 15 kilometer norr om Kvikkjokk i Jokkmokks kommun, i södra delen av Laponia
(1 område):
Ruotevare nr 1

Mineral: titan
Ägare: Jokkmokk Iron Mines
Area: 850 ha
Giltighet: 2006-03-21 till 2013-05-17

Nordöstra delen av Laponia, Gällivare kommun, inne i Laponia (Sjávnjá naturreservat)
(minst 13 områden):
Nipporiskirka

Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3553 ha
Giltighet: 1999-05-26 till 2000-03-09

Mákkak nr 1
Mineral: koppar
Ägare: inte uppgiven på Bergsstatens hemsida Areal: 3681 ha
Giltighet: 1999-08-26 till 2000-03-09

Norrbotten nr 142
Mineral: guld
Ägare: Lundin Mining Exploration AB
Areal: 3245 ha
Giltighet: 2003-03-12 till 2006-03-12

Patovare nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 1480 ha
Giltighet: 2000-08-29 till 2003-08-29

Pattok nr 2
Mineral: koppar
Ägare: Nordic Iron Ore AB
Areal: 1765 ha
Giltighet: 2006-05-12 till 2010-01-08

Pattok
Mineral: koppar
Ägare: Equinox Resources N.L. Australia filial Areal: 1765 ha
Giltighet: 1999-03-10 till 2000-04-03

Påstape nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlant. Nat. Res. AB
Areal: 5475 ha
Giltighet: 2000-08-30 till 2003-08-30

Fjällåsen nr 2
Mineral: järn
Ägare: Luossavaara-Kirunavaara AB
Areal: 6391 ha
Giltighet: 2011-06-15 till 2017-06-15

Låpesj-jaure nr 100
Mineral: koppar
Ägare: North Atlantic Natural Resources AB
Areal: 3610
Giltighet: 2000-10-20 till 2003-10-20

Fjällåsen nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Areal: 12053 ha
Giltighet: 2014-12-16 till 2017-12-16

Kassajaure nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 647 ha
Giltighet: 1999-08-09 till 2001-08-09

Risbäck nr 1001
Mineral: koppar, guld, silver
Ägare: Boliden Mineral AB
Area: 8143 ha
Giltighet: 2015-01-21 till 2018-01-21

Kaskavaara nr 1
Mineral: koppar
Ägare: Rio Tinto Mining and Exploration Limited, England, Svensk filial Areal: 5606 ha
Giltighet: 2003-08-28 till 2004-05-29

Källa: Bergsstatens hemsida

Medverkar i proffsigt videorep av KIT

Jag blev intervjuad och filmad av KIT för en dryg vecka sedan. En fantastiskt proffsigt gjord video om artutrotning och storskaliga exploateringar i norra Sverige. Är rätt så nöjd med min egen insats för en gångs skull… Se videon här! 

Videon har nära nog en halv miljon visningar och är den 24 september delad 131 gånger. Helt otroligt!

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂