Kategoriarkiv: Kolonialism

Jokkmokks kommun censurerar Fredrik Prost och sin egen historia


Förra året fick slöjdaren
Fredrik Prost det prestigefulla Asa Kitok-stipendiet. Med stipendiet följde också möjligheten att publicera en text i marknadsprogrammet. Men Jokkmokks kommun gillade inte texten, så den publicerades aldrig.

Här följer Fredrik Prost text: 

Jokkmokks marknad har hållits på samma plats i över 400 år. Jag har varit på många marknader genom åren och det är en höjdpunkt, speciellt för oss slöjdare. Det är många man bara träffar på marknaden. Det är en mötesplats för folk från hela Sápmi och man brukar få med sig både nya tankar och vackra saker härifrån. Genom åren har jag mer börjat tänka på marknaden som fenomen och vad den står för, kanske är det så att man börjar se saker och ting annorlunda med stigande ålder.

År 2013 stod en strid om en tänkt gruva i Jokkmokksområdet, en gruva som skulle allvarligt hota både renskötsel och natur i området. I förlängningen blev det här även en symboliskt viktig kamp om den samiska kulturens rätt till existens. Det är inte första gången en sån kamp förts i Jokkmokk. Från början var Jokkmokks marknad något som kom till för att Svenska staten skulle kunna kontrollera handeln med samerna. Man skapade en samlingsplats där man handlade, drev in skatt och skötte kyrkliga ärenden som dop och giftermål. Man bedrev även en skoningslös mission mot samerna som var ett sätt att tvinga in oss under kyrkans och statens kontroll.

På Jokkmokks marknad tvingades våra förfäder på 1600 och 1700-talet under hot om hårda straff och evig pina i helvetet lämna ifrån sig det allra heligaste, trumman. Det var en stöld godkänd av staten, inte bara av trummorna men även av vårt innersta, våra tankar. Kolonisation har ofta varit en både välplanerad och utstuderad process. Ett sätt att kolonisera som använts över hela världen är att utrota urbefolkningars andlighet. Trumman är det redskap som används för att komma i kontakt med det andliga i naturen bland många naturfolk världen över. Staten ville att vi skulle glömma trummorna, symbolerna och med dem kontakten till naturen. Så trummorna är en viktig del av den koloniala historien. De gamla trummorna på museerna runtom i världen är viktiga och vi ska absolut jobba för att få tillbaks dem till Sápmi men de nya trummor vi gör idag är lika viktiga. Att ta tillbaks trumman på allvar är att ta tillbaks den som ett bruksföremål, det är dekolonisering av tankarna och själen.

Varje Jokkmokks marknad har ett tema, mitt tema i år är den samiska trumman och dekolonisering genom den. Min gamle vän och mentor, Ailo Gaup, sa en gång att trummorna och kunskapen om dem aldrig försvann utan bara gömde sig under jorden och bakom stjärnorna. Vi har namn för trumman på alla samiska dialekter, namn som tål att upprepas. Govadas – Goabdes – Gåbddá – Gievrie

Här följer kommentar av Fredrik Prost, som han igår lade ut på Instagramkontot @duodji_365:

Som Asa Kitok-stipendiat får man egen utställning på Sami Duodji under marknaden. Man får presentera sin slöjd på marknadsbladets framsida samt skriva ett kåseri till bladet, så är tanken. Jag ville belysa Jokkmoks koloniala historia, både historiskt och idag. Jag skrev en text där jag nämnde, tvångskristnande, trumbränning och ett vid det här laget ökänt gruvprojekt i Gállok. Något som få tänker på är att marknaden förr var tingsplats där man stal och brände våra förfäders trummor, spöstraff, dryga böter och till och med bålet väntade för den som vägrade.
Detta skrev jag om i min text men kommunen stoppade den. Istället skrev en kommunanställd en fullständigt meningslös text om snö. 
Den ersatte min text till marknadsbladet, jag blev helt enkelt censurerad i bästa koloniala anda. Inga avvikande åsikter och definitivt inget ifrågasättande av den snygga polerade fasaden är tillåten.

Min kommentar:
Det är riktigt illa att Jokkmokks kommun som leds av (S) och (V) censurerar historiska fakta för att upprätthålla ett falskt sken. De krävs ödmjukhet för historiska skeenden istället för styvnackad faktaresistens. Jag uppmanar kommunledningen att förkovra sig i den jokkmokkska historien. Ni kan få en liten överblick här:

Efter att Jokkmokks marknad och kyrkplats inrättades 1605 ökade svenskarnas krav på det lulesamiska urfolket. Först tvingades samerna till en extrem skattebörda, vilket gjorde att de flesta flydde sina land. Så mildrades skatterna och samerna återvände. I mitten av 1660-talet var det dock dags igen. Nu stod silvergruvan på nuvarande fjället Silbbatjåhkkå i Badjelánnda, med tillhörande smälthytta i Huhttán/Kvikkjokk och svenskarnas tvång och tortyrmetoder för att den nuvarande Jokkmokks kommun snudd på tömdes på samer. Efter bruksepoken 1662-1702 började kolonisationen och sedan skövlingarna av skogarna. Avvittringen 1895-1905 lade sista handen vid den enorma Landgrabbing där alla marker som samerna hade ägt och skattat för i 500 år i ett nafs stals av den svenska staten och blev kronojord. Så skövlades vattendragen, med mera, med mera.

Lappskatteland inhandlat av den svenska staten

Nuvarande Silbbatjåhkkå benämndes Kedkevare av svenskarna. Hela detta berg köptes av en enskild samisk skattelandsinnehavare, så att staten medelst krut kunde spränga lös silvermalm.


Lyssnar på direktsändningen av Girjasrättegången i Umeå hovrätt. Statens advokater förminskar dignitetet av de så kallade lappskattelanden och anser inte att de ägdes av enskilda samer utan bara användes med nyttjanderätt.

Vill lyfta fram ett exempel som jag som amatör tycker tydligt visar att samer visst ägde sina skatteland.

I historikern Kenneth Awebros bok Luleå silververk – Ett Norrländskt silververks historia, behandlas hela den era då staten byggde upp en 40-årig bruksrörelse med smälverk i Kvikkjokk, med gruvor i Badjelánnda och Sarek, vars malm med samernas renar fraktades till hyttan.

På sidan 34 finns kapitlet: Ett kommissionsbesök år 1660.

Staten skickade bland andra ut ett kammarråd och en bergmästare för att kolla upp silverfyndigheten i Badjelánnda. Kenneth Awebro skriver:
Resan till Lappmarken kostade 1800 dr kmt. En av de minsta utgifterna var de 4 dr och 16 öre kmt som kommissarierna gav till ”Thore Anderssons fader” för berget Kedkevare.

Om statliga representanter köper mark bör väl det betyda att säljaren ägt den marken, ungefär som en bonde äger sitt hemman. Om ”Thore Anderssons fader” endast haft nyttjanderätt torde väl kommissarierna inte behövt punga ut med ett endaste öre, kan tyckas…

#GirjasMotStaten

Fortfarande avverkas fjällnära skog

Nu kör timmerbilarna i skytteltrafik längs kvikkjokksvägen. De tomma lastbilarna kör västerut i hundra kilometer i timmen längs den smala vägen. De fullastade far inte fullt lika fort österut, mot kusten. Det är hysteriskt.

Avverkningen sker vid Njavve, på södra sidan Lilla Lule älv. Det är en privat skogssägare som kalavverkat sin skog.


Det är hemskt att fjällnära skog fortfarande skövlas. Privata skogsägare måste få ersättningsskog eller pengar för att låta sin skog stå kvar. Staten måste gå in, och göra det snabbt.

Det får inte ske som med den skog jag själv är delägare i Kvikkjokk. Väntade i tio år på ersättning för det naturreservat skogen hamnade i. Fick 50 kronor per kubikmeter i ersättning, trots landshövdingen Per Ola Erikssons löfte om full kompensation.

Konsekvenser av renbeteslagen 1928


På Rasbiologiska institutets
fotosamling med avbildade samer skrollar jag förbi ansikte efter ansikte. Lappar i Karesuando, lappar i Jokkmokk, lappar i Jämtland.

På nätet presenteras långtifrån alla de tusentals samer som rasbiologerna avbildat, men där finns ändå tillräckligt många för att man ska få en uppfattning om vidden av den fotografiska rasism som staten ägnade sig åt.

Jag skrollar vidare över bilderna i katalogen Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1918-1929: Unga samer, gamla samer, barn. Samer utan gábdde, kolt, och samer med. Vissa män med slickad frisyr som vore håret insmetat med brylkräm, andra har mössa på sig på de prydliga svartvita bilderna. Knappt någon bär några konstfärdiga sliehpá, barmkläden, utan oftast har de bara en skjorta eller sjal under.

Kvinnorna bär enkla barmkläden – inget tenn, knappt någon brodyr. Blickarna som möter mig är antingen nollställda eller trotsiga. Alla bilder jag hittar visar påklädda samer. Funderar på om de är tagna före eller efter att fotoobjekten tvingats klä av sig för att rasisterna skulle få sitt perversa lystmäte stillat, eller om det digitaliserade arkivet månne censurerats?

Fotografierna andas kränkning. Eller är det bara jag, som nu i efterhand, vet att det var ett massövergrepp som pågick, som tolkar det så? Jag känner sorg, och ilska.

Jag fortsätter nedåt i samlingen och en ung man framträder som bryter av vemodet. Förvisso stirrar också han stint in i kameran, men hans sliehppá är högst ovanlig. I min tolkning signalerar den obstinat motstånd. ”A 1928 A” står det med tecknens kanter fastsydda av vitgjort renskinn mot mörk tygbotten.

Jag blir glad, och tagen. Kan det vara en manifestation, en protest? Men vem är han? Var bodde han?


Alla bilder i den rasbiologiska digitaliserade samlingen är endast döpta med nummer. Där finns inga namn, inga orter, allt är anonymiserat. För rasisterna räcker det att veta vilken region samerna kom ifrån. Inte vilken sijdda eller lappby de tillhörde.

För att få klarhet gjorde jag ett kort inlägg på min blogg kvikkjokk.nu där jag lade upp en skärmdump av ynglingen med sitt budskap. Fråga Östen Nägga! var det svar jag fick.

Östen jobbar på Jokkmokks ridklubb, så det var en enkel sak att fara dit och fråga honom. Jag visar Östen en fotoutskrift av ynglingen.

Det där är Mikkel Anders Nilsson Kuoljok, min mormors bror, utbrister han utan betänketid. Han föddes under fjället Áhppagis och livnärde sig som fiskare i Granudden i Storlule och hade getter, kor, får och häst. På vintrarna körde han timmer med hästen och så fraktade han material till Suorva åt Vattenfall. Mikkel var flitig och fysiskt stark. Alla stenbumlingar som han rullat bort från ängarna. Det är imponerande! utbrister han.


Mikkel ordnade fint för sig i Granudden med sitt småbruk, där också pälsviltsjakt var en viktig del av försörjningen.

De levde ett gott liv. Det var ju självhushåll och inkomsterna var inte så stora, men man hade djur, fisk och kunde jaga vilt. På marknaden var det skinn av järvar, hermeliner, rävar och ibland någon varg som kunde säljas, berättar Östen.

Visste du om att rasbiologerna fotograferat din släkting?

Det pratades aldrig om det. Det här är en nyhet för mig. Men egentligen borde det inte vara nån nyhet, för många blev undersökta och skallmätta på den tiden. Det var dåtidens sätt att se på människor. Då var det helt normalt, för de hade ju överheten med präster och landfiskaler. Hade en länsman sagt åt dem att hoppa i sjön så hade de säkert gjort det, säger Östen.

Har du träffat Mikkel?

Ja, han dog 1970. Jag var mycket väl bekant med honom. Han var pratsam och troende. På den tiden var laestadianismen stark. På bönemötena var han tolk från svenskan till samiskan. Jag minns bönemötena i Tjieŋalluokta. De tog en hel vecka och det kom en massa båtar från luspen och uppåt efter Storlule, säger Östen.

Mikkel var 25 år gammal när han 1929 blev fotograferad av rasbiologerna. Samma år som den nya lagen började verka.

När han sitter där på pallen i gábdde med sin nygjorda sliehppá, där solen strilar in från ett fönster till vänster, där fotografen bakom kamerans svarta skynke instruerar honom att se åt vänster, se åt höger, titta rakt fram, vända sig till vänster, visste troligen Mikkel vilka konsekvenser den nya renbeteslagen skulle få för honom.

Statens mål var att renodla samerna och detaljstyra renskötseln in i minsta detalj. I lagens 44§, Om hållande av getter, står bland annat:

”Å kronomark under kronans omedelbara disposition äger fjällapp hava getter på bete under tid, då han är berättigad att där uppehålla sig med sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.”

1928 års renbeteslag slog fast att endast medlemmar i lappbyar fick bedriva renskötsel.

I och med att han inte var en aktiv renskötare så blev han automatiskt utanför. Mikkel hade renar, men inte så många. Hans föräldrar blev gamla och deras renhjordar krympte, för det var nödår som tog kål på en hel del renar. Efter det så blev de bofasta i Guossenjargga. Det var också fler som stannade och blev bofasta, berättar Östen.

Medlemskapet i lappbyn gav också andra rättigheter. Till skillnad från sina renskötande kusiner fick Mikkel inte längre fiska i de sjöar hans släkt brukat i eoner av tid, inte hugga ved där det var som lämpligast, inte ta timmer för byggnadsbehov, inte jaga där viltet oftast brukade uppehålla sig, inte heller själv få bestämma över de fåtaliga renar han fortfarande ägde.

Mikkel fick inte ens hugga ämnen där de lättast gick att hitta för att slöjda kosor och knivskaft. Han fick endast ta hässjevirke, ved och timmer på en yta av cirka 400×900 meter, på den lilla fjällägenhet han fått ärva.

Fjällägenheterna avskaffades, berättar Östen. Istället är det nu som en tomt, med samma rättigheter som på 1920-talet. Jag betalar 800 kronor per år i arrende. Man har ju funderat på att det är konstigt att det är gammal samisk mark, varför ska man behöva betala för det?

Lappfogden och länsstyrelsen ansåg inte att Mikkel ägnade sig åt äkta samiska sysslor, så uteslutningen ur Sirkas lappby, som samebyn då hette, var permanent.

Enligt lagen kunde han aldrig komma tillbaks till lappbyn, och barnen kunde inte heller komma tillbaks. Förutsättningen var att söka medlemskap i samebyn, men det fick de i regel inte, säger Östen.

Enligt svensk sedvanligt smidig och finurlig modell, som ofta praktiseras när det gäller känsliga saker, anges inte rakt ut vilka konsekvenser lagen fick för de samer som kastades ut ur gemenskapen.

Under allmänna bestämmelser står i lagens inledning 1§, punkt 2:

”Rätt till renskötsel infattar befogenhet för lapp att, enligt vad nedan sägs, å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Lapp, som ej tillhör lappby, må dock icke utöva nämnda befogenhet i vidare mån än i 14§ 2 mom. sägs.”

14§ handlar endast om skötesrenar:

1. ”Lapp är berättigad att hava renar i vård hos renskötande lapp, …”

2. ”Tillhör lapp ej lappby, må han ändock, därest han har sin hemvist inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller inom Idre socken av Kopparbergs län, hava renar i vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugo renar för hushåll, års- och fjolårskalvar häri ej inbegripna; Konungens befallningshavare obehaget att, där det med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett antal av intill femtio eller, då synnerliga skäl därtill äro, ett högre antal, dock ej över ett hundra.”

Alla andra rättigheter och möjligheter för samer att kunna leva och verka i den forna lappbyn gick därmed upp i rök och kvinnornas status skulle komma likna den som rådde i majoritetssamhället:

”Rätt till renskötsel tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med man med dylik rätt. Ingår kvinna, som har rätt till renskötsel, äktenskap med man, som saknar dylik rätt, går hon rätten förlustig;…”

Mikkel var politiskt
intresserad, men inte engagerad i någon politisk rörelse.


Han brukade följa de politiska debatterna på radion mellan Tage Erlander och Gunnar Hedlund. Men någon samepolitik fanns inte på den tiden. På årsmötena i lappbyarna fanns lappfogden som ordförande och överheten själv, berättar Östen.

Mikkel bodde kvar i Grandudden tillsammans med sin syster och systerdotter ända till 1969 då hans syster Stina gick bort. Året efteråt beslutade de att flytta till Jokkmokk, där Mikkel dog i en hjärtinfarkt samma år.

Och Östen, han har Mikkel Anders sliehppá i sin ägo. Jag frågar om jag kan få se den.
Javisst, säger han och öppnar ett skåp och tar fram den.

Jag förklarar att jag gärna skulle vilja få bilder av barmklädet, men det är regnigt och grått ute så jag frågar Östen om jag får låna hem den tills det blir bättre väder. Det får jag.

Det är en mäktig känsla att knyta skinnremmarna bakom nacken och känna Mikkels sliehppá spänna över halsen.

Men vad har A:na i början och slutet av 1928 för betydelse? Spekulerar om det första a:et betyder Anders och sista a:et också Anders? Vill han säga att han är samma sábme oavsett vad staten hittar på. Att han minsann tänker leva precis som han alltid har gjort oavsett vilka lagar som påtvingas honom? Eller vill han säga att det finns en Anders före 1928 och en efter? Att Anders före 1928 fick vara same på ungefär samma villkor som andra samer, medan Anders efter 1928 miste sina rättigheter och möjligheter som same, och i lagens ögon blev som vilken svensk som helst?

Nästa gång jag startar motorsågen och sågar bort en björkvril i den skog som staten betraktar som sin, gör jag mig skyldig till brott enligt kolonialmakten Sveriges lag. Då ska jag tänka på Mikkel Anders Nilsson Kuoljok och andra samer, som på olika sätt fortsatt att vara samer, alldeles oavsett vad staten har hittat på.

Tor Tuorda

Randijaur den 25 oktober 2017

Källor:
Östen Nägga, muntliga uppgifter, sommaren 2017.
Det rasbiologiska institutets fotoarkiv.

Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; given Stockholms slott den 18 juli 1928.
(Cramér o. Prawitz 1970, s. 151-178)

Renbeteslagen 1928 (PDF 15 mb för nedladdning)

Texten är planerad för publicering i kommande akademiska antologi med arbetsnamnet:  Åvdåsvásstádus: Ansvar, avkolonialisering, helande – rasbiologi, rasism, avbildade samer, samiska kvarlevor och vägar till upprättelse och självförtroende (Redaktörer: May-Britt Öhman, Eva Forsgren och Moa-Sara Marakatt).

 

Bergsstaten ger Beowulf Mining avslag

Bergsstaten har avslagit lycksökaren Beowulf Mining och dess dotterbolag Jokkmokk Iron Mines:s ansökan om förnyat undersökningstillstånd på Parkijaur nr 3.
Skälet till avslaget  kan vara att bolaget haft undersökningstillstånd för området från den 11 augusti 2011 till den 11 augusti 2017 men ändå inte förmått provborra en enda meter under alla år på sin inmutning. Andra skäl kan vara att tunga namn lämnat Beowulf Mining och sålt av stora delar av sin aktieportfölj, att bolaget därmed kan verka ekonomiskt ostabilt, vad vet jag…?
Huvudsaken är dock detta positiva trendbrott. Att Bergsstaten som tidigare sagt ja och amen till vad som helst nu slår klackarna i backen.

Utsikt från berget Átjek över Kallak och Sarek. Lilla Lule älv.

Enligt Beowulf Mining/JIMAB:s egna beräkningar fortsätter malmkroppen söderut från det område där de ansökt om bearbetningskoncession. Malmkroppen går tydligen djupast mitt under Bárkávrre, Parkijaurmagasinet.
Min dystopi att Lilla Lule älv leds om norr om halvön där Björkholmen/Randijaur ligger, och att Bárkávrre torrläggs för att komma åt malmkroppen, får fortsätta vara en dystopi. Nu är det dock fritt fram för en annan lycksökare att förleda sina aktieägare, Jokkmokks kommun, Bergsstaten, mfl.

Hårdare klimat för samer i Jokkmokk


I världen, Europa och Sverige hårdnar attityden mot minoriteter och mångfald. Detta gäller också i en liten inlandskommun i Norrbotten. Vi vill med det här debattinlägget visa hur ett kolonialt, rasistiskt präglat arv förvaltas av en samtida kommunledning på ett sätt som påverkar hela den samiska kulturen i ett av dess starkaste fästen: Jokkmokk. Nedan följer några exempel på hur kommunledningen i Jokkmokk (S+V) marginaliserar samiskt inflytande och möjligheter för samer att försörja sig på traditionella näringar.

2012 lade Jokkmokks före detta kommunalråd Anna Hövenmark (V) lade tillsammans med Samernas väls Karin Vannar en motion om att Jokkmokks kommun symboliskt skulle ratificera konventionen ILO 169 om urfolkens rättigheter. Detta som en markering om var Jokkmokks kommun står i urfolksfrågan. Socialdemokraterna i Jokkmokk och den vänsterpartist som numera ingår i kommunledningen vill inte göra ett sådant statement. De vill inte svara ja eller nej, utan menar att motionen ska anses besvarad. Svaret är i princip en wikipediapost om vad ILO169 är. Jokkmokks kommun går miste om chansen att göra skillnad, att sända ut tydliga signaler till Sveriges regering att underteckna ILO 169.

Kommunens ställningstagande blir dock logiskt med tanke på hur ledningen ser på markanvändningsfrågor – de frågor som är grundbulten i den samiska kulturen. Just nu pågår ett arbete med att utveckla infrastruktur som ska gynna entreprenörer inom besöksnäringen i det som kallas Skogslandet sydöst, i praktiken området mellan Goabddális-Muorjek-Jåhkåmåhkke, ett område ungefär lika stort som Öland och helt avgörande för renskötselns vinterbete. I dialog med föreningar och entreprenörer är målet att skapa förutsättningar för skoterkörning, hundspannsverksamhet och skidåkning som länkar orterna samman. I det här arbetet har den samlade politiska oppositionen i kommunstyrelsen krävt att särskild hänsyn ska tas till berörda markägare och samebyar i området. Vid en omröstning förlorade oppositionen, varför beslutet nu endast sträcker sig till att dialog ska föras med ”övriga parter”.

Under de senaste året har också kommunledningens inställning till naturreservatsbildningar av biologiskt värdefull äldre skog blivit tydlig. Vid samtliga tillfällen då länsstyrelsens förslag till reservatsbildningar har behandlats av kommunstyrelsen har den politiska majoriteten yttrat sig i kraftigt negativa ordalag. Motiveringen har varit att nog stora områden redan är skyddade och att naturreservat hämmar utvecklingen i Jokkmokks kommun samt inverkar på det rörliga friluftslivet. Sanningen är att det storskaliga industriskogsbruket avverkar i hög takt i Jokkmokks kommun. Det innebär inte bara att för renskötseln viktiga betesmarker skövlas, utan också att ett helt samiskt kulturlandskap ödeläggs, vare sig detta kulturlandskap har brukats av renskötande eller icke renskötande samer. Dessutom är uppfattningen att reservaten skulle inskränka möjligheterna till jakt och rörligt friluftsliv helt felaktig.

Inom Jokkmokks kommuns gränser verkar Sveriges största sameby, Sirges. När samebyn i våras ansökte om att avlysa ett område från skotertrafik under en ovanligt lång period, berodde det på en mycket svår betesvinter. Jokkmokks kommunalråd beslutade på delegation att förlägga skoterförbudstiden till efter påsklovet, sannolikt för att inte störa skoterturismen. Samebyn överklagade beslutet, en överklagan som via kommunen skulle gå vidare till miljödepartementet. Först två månader senare skickades överklagan vidare till regeringen. Eftersom att ärendet inte längre var aktuellt avslog regerigen överklagan men påpekade också att ”det är av yttersta vikt att kommunen rättidsprövar och översänder ärenden till regeringen så snart som möjligt så att den som klagar har en reell möjlighet att få sin talan prövad.” Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) talar gärna om rättssäkerhet. Det begreppet tycks inte omfatta den samiska befolkningen i kommunen.

Lägg till exemplen ovan det i massmedia redan omtalade föreslaget från kommunledningen, att flytta över ansvaret för förvaltningen av världsarvet Laponia på staten, och fram träder ett tydligt mönster av vad vi menar utgör en strukturellt grundad rasism. Den samiska befolkningen i Jokkmokk upplever sig alltmer trängd av lokalpolitiska motgångar, där frågan om gruvdrift i Gállok/Kallak bara utgör en knivskarp topp på ett isberg. I den upplevelsen blir kommunens satsning på ett samiskt litteraturcentrum, kommunens del i Ájtte museum och Samernas utbildningscentrum mer ett spel för gallerierna och ett sätt att skaffa sig alibi, samtidigt som man arbetar för storskaliga exploateringar av markerna, såsom gruvdrift och skogsbruk. Dessutom underlättar kommunen för en enorm expansion av fritidshus i fjällnära områden med ökade störningar för djur, natur och samiska näringar. På ett systematiskt sätt bidrar Jokkmokks kommun till att slå undan grundförutsättningarna för den samiska kulturen, nämligen att leva med, av och på marker som håller ända in i en avlägsen framtid. I tider då Jokkmokks befolkning minskar kommer den samiska andelen av invånarna sannolikt att öka. Det är med stor oro och rädsla vi ser att kommunledningen i en liten samiskt präglad inlandskommun nu konsekvent fattar beslut som påverkar samiska barn och ungdomars möjligheter att leva på sina marker i framtiden.

Sylva Blind, ordförande i Jokkmokks sameförening

Anders Sunna, konstnär

Lena Viltok, duodjár/slöjdare

Tor Tuorda, Julevsámega lulesamisk förening

Karin Kuoljok, renskötare Sirges sameby

Åsa Lindstrand, chefredaktör tidningen Samefolket

Henrik Blind, renägare Tuorpon sameby

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

S och V i Jokkmokk vill att Laponia ska styras av staten

De politiska partier som styr i Jokkmokk är socialdemokrater och vänsterpartister. De tycker att förvaltningsorganet Laponiatjuottjudus inte har förvaltat Laponia bra nog. I organet verkar unikt nog samebyarna på samma villkor som staten, vilket enligt min egen erfarenhet har fungerat mycket bra. Nya skyltar, ny karta, upprustade leder och stugor. Framför allt finns nu människor i förvaltningen som kan renskötarkulturen, en kultur som gjorde att världsarvet överhuvudtaget blev till.  Detta vill nu S och V i Jokkmokk skrota och låta staten åter igen ta ansvar över, med de nationalparker, naturreservat och regleringsområden som nu är Laponia.

Jag var med när staten skötte och bestämde allt i detta område. Det var inte så lyckat. Usel och ibland felaktig information om renskötseln och natur/kulturvärden till turisterna, urschligt underhåll av leder och stugor, med mera. Fattar inte var Jokkmokks kommunledning i Jokkmokk håller på med. Vill vommera av det patos som allt starkare har återfötts i det här landet, det rasistiska Lika för alla. Ska någon få hålla på med renskötsel, jakt och fiske i ett område ska alla ha den möjligheten. Ideologi, kanske? Avundsjuka? Men historielöshet och faktaresistensen är omfattande hos alltför många och det saknas ödmjukhet för effekterna av statens härjande här och i övriga Sábme:  Markstölderna, Vattenfall, renbeteslagen 1928, baggböleriet, FMV och övrigt parasiterande.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet är nöjda med att administrera det som redan finns i kommunen och bara vänta med gapande munnar på att någon annan ska komma inglassande och fixa jobb och tillväxt. Som Beowulf Mining, vars företrädare för övrigt spisade middag med kommunalrådet Bernhardsson igår kväll på hotell Akerlund. Frågan är om kommunalrådet själv bekostade sin mat?

Egentligen borde kommunalrådet ägna var annan vecka bland riksdagsmän och på regeringskansli i Stockholm och lobba bland annat för ersättningsjobb och en seriös återbäring av vattenfallsvinsterna och betrakta staten som en stenhård motpart, inte en vän.

Kommunen borde anlita en proffsförhandlare som kommunalrådet har med sig på sina sessioner. Men han nöjer sig med att sitta på sitt tjänsterum på kommunalkontoret och exempelvis ondgöra sig om precis alla naturreservat som planeras, medelst ett standarddokument som skickas till länsstyrelsen där bara namnet på det aktuella reservatet är utbytt, eller som nu, bjuda in staten så den kan styra än mer och låta förvaltningen av Laponia återgå till det moras som rådde tidigare.

Henrik Blind, den kloke och kunnige oppositionspolitikern i Jokkmokks kommun, har reserverat sig om om S och V:s beslut:

”Reservation mot kommunstyrelsens beslut gällande remissvar till Regeringen om Laponiaförvaltningen – en utvärdering

Arne Müller om Kallak

Arne Müller vid släpp av sin bok Smutsiga miljarder, den svenska gruvboomens baksida, på Ája i Jokkmokk i augusti 2013.

Jag har under lång tid förundrats av den ovilja regeringar har av att revidera minerallagen. Oavsett hur många Talvivaara, Northland, Blaiken eller Svärtträsk som briserat tickar den ålderdomliga lagen på utan att ändras. Det spelar ingen roll hur många anmälningar som görs mot mineralprospektörer och gruvbolag om misstänkta miljöbrott: Sönderkörda myrar, havererade dammar, oljeläckage, sänkta grundvattennivåer, olovliga vägbyggen, massiva läckage av tungmetaller, polisvåld mot demonstranter. Allt läggs ner av åklagarna på löpande band. Den är oantastbar, minerallagen.
Att samernas folkrätt kontinuerligt kränks på marker som stulits av samerna och att de urgamla kulturlanden skövlas och förgiftas i en hysterisk takt spelar heller ingen roll. Inte heller att svenska regeringar kritiseras av FN för kränkningarna.

Jag frågade Arne Müller, Sveriges i gruvfrågor mest kunniga journalist och författare om varför knappt någonting hörs om Northlands praktfiasko vid Pajala?

När det gäller Kaunisvaara så tycker jag att det är märkligt hur politiker och journalister verkar ha glömt alla erfarenheter från Northlandepoken. Det finns massor av grundläggande frågor som inte har ställts: Vilket järnmalmspris behövs för att gruvan ska gå ihop? Vilka finansiella muskler har företaget Abecede? Hur ska det miljömässiga fuskverk som Northland har gjort åtgärdas på ett sådant sätt att miljötillståndet följs? Hur ska gruvan kunna tjäna in de 250-340 miljoner som återställningen beräknas kosta? Varför startar ni inte Sahavaaragruvan, som enligt Northland var den viktigare av de två fyndigheterna i området?

Vad tror du om framtiden för den planerade gruvan i Gállok?

När det gäller Kallak kan man verkligen undra över en massa. UNESCO-frågan hänger fortfarande i luften. Den grundläggande konflikten med rennäringen är inte på något sätt löst. Med tanke på de stora likheterna med Kaunisvaara är det svårt att se hur projektet ska kunna bli lönsamt i nuläget, såvida inte staten bjussar på alla väg- och järnvägsinvesteringar. Ser man till dessa förutsättningar borde det vara svårt för regeringen att säga ja till gruvan, men nu handlar det om en större politisk fråga. Gruvbranschen är oerhört frustrerad och irriterad efter Ojnarebeslutet, Högsta förvaltningsdomstolens dom och efter att det börjat gå upp för dom att EU:s vattendirektiv kommer att få stor betydelse. De kommer inte att vilja ha ytterligare ett beslut som går dem emot. Jag är ganska övertygad om att Damberg är beredd att säga ja. Det ligger i linje med inriktningen i Mineralstrategin. Men vad händer med Miljöpartiet om regeringen säger ja till Kallak? En tänkbar lösning är att dra ut på processen till efter valet 2018. Men inte heller det är okomplicerat. Läser man det Beowulf skrivit den senaste tiden är de väldigt missnöjda med att processen tagit lång tid. De kommer säkerligen inte att vara tysta om det inte kommer ett beslut under det närmaste halvåret. Grundtipset är att det kommer att bli ett ja från regeringen förr eller senare, men även med ett ja så är det helt otänkbart att Beowulf kan dra igång projektet under överskådlig tid.

Om mineralprospektören verkligen får ja från regeringen, vad händer sen?

Om vi antar att Beowulf får koncession så kommer miljöprövningen. Där kommer påverkan på renskötseln att tas upp. Då måste också Beowulf sätta ned foten i en rad frågor. Bland annat har de än så länge duckat på frågan om hur transporterna ska ske. Det enda de har sagt är att de har avskrivit en järnväg genom Jelka-Rimakåbbå, men alla alternativ som är aktuella kommer att ställa till problem för rennäringen (och kräva stora investeringar i väg/järnväg). Nu är det inte ens säkert att Beowulf når så långt som till miljöprövning. Det krävs omfattande undersökningar och underlag för att ansöka om miljötillstånd. Det handlar om i vart fall tvåsiffriga miljonbelopp. Det är inte säkert att det går att få fram de pengarna inom de närmaste åren. Laponiafrågan är, och förblir, komplicerad. Som jag har fattat det tycker Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen att frågan om påverkan på Laponia borde avgöras allra först, innan det kan bli fråga om att pröva frågan om bearbetningskoncession. De tre myndigheterna tycker inte att Beowulf har lämnat underlag som duger för att avgöra påverkan på Laponia. Jag skulle tro att de främst är tveksamma när det gäller påverkan på renskötseln (som är en viktig grund till Laponias världsarvsstatus). Jag är inte säker på vad detta innebär. Det jag tror är att frågan om världsarvets framtida status kommer att fortsätta att hänga i luften. Rimligen måste UNESCO när som helst kunna säga: Vi har inte fått de begärda garantierna för att en eventuell gruva inte kommer att påverka Laponia, därför kommer vi att ompröva Laponias världsarvsstatus om det blir en gruva. Det skulle vara intressant om någon kunde ställa frågan till UNESCO hur de ser på att frågan om påverkan på världsarvet inte har klarats ut innan frågan nu skickats till regeringen. Om Beowulf skulle klara av att fixa en miljöprövning och skulle kunna övertyga UNESCO om att projektet inte påverkar Laponia, så återstår det allra högsta hindret. För att få loss de mångmiljardbelopp som kommer att krävas måste man kunna visa upp en trovärdig lönsamhetskalkyl. Jag förstår inte hur man ska kunna presentera en sådan. Förutsättningarna påminner om Kaunisvaara när det gäller halter och fyndighetens storlek. Det krävs ett anrikningsverk som kostar ett antal miljarder och transportvägen är i vart fall inte mindre besvärlig än i Kaunisvaara. Northlands kalkyl gick ihop genom att man räknade med att järnmalmspriset skulle ligga klart över 100 dollar per ton fram till 2030. Idag är järnmalmspriset 55 dollar och jag har mycket svårt att tro att någon investerare kommer att köpa en kalkyl som påminner om Northlands. Det Beowulf har sagt är att de kan leverera järnmalmskoncentrat av hög kvalitet, vilket ger mer betalt. Men det gällde också för malmen från Kaunisvaara. Återigen är det häpnadsväckande att ingen journalist har ställt de självklara frågorna om hur ekonomiskt realistiskt projektet egentligen är. Det minsta man kan säga är att en eventuell gruva i Kallak kommer att bli ett ekonomiskt vågspel där risken för en upprepning av händelseutvecklingen i Kaunisvaara är överhängande.

Socialdemokraternas kortminne


Från Henrik Blinds Facebookvägg:

Tre år har gått och 14 miljarder kronor i skulder. Så stavas den största konkursen sedan Kreugerkraschen 1932. Det är större än SAAB, större än Panaxia, större än Salénrederierna. Där Pajala kommun fick låna pengar för att ha råd att betala löner åt sin personal, har ett berg av skulder för investeringar knutet till gruvdrömmen, samt att miljöskulden skyfflats över till kommande generationer av Pajalabor att betala. För mig ter det sig obegripligt att Socialdemokraterna i Jokkmokk tycks åter igen stå med mössan i hand och välkomnar en miljövidrig och storskalig engångsindustri med kort bäst före och stora risker. Trots att likstelheten i gruvprojektet Northland fortfarande består så lever gruvdrömmen hos Jokkmokkssossarna. Jag önskar att deras kortminne var bättre än deras drömmar. För Jokkmokk förtjänar en bättre framtid än ödelagda kulturlandskap, förgiftade vattendrag och spruckna drömmar. För vi kan, vi vill och vi skriver framtiden i balans med naturen. Det är mer än en gruva i Gállok som lever i skuggan av konkursernas dödsrike.

Socialdemokratisk egoism

Visst kan dammar haverera, buller störa, ytvattentäkter förgiftas, grundvatten kontamineras, renskötseln förstöras, Laponia avslutas, fisket och jakten saboteras, torkvindans vittvätt bli dammig, social misär växa, trafikolyckorna accelerera, Björkholmen bli spökby, turismen minska, turistföretag slås ut, Jokkmokks renommé som kultur- och naturkommun försämras, sjukdomar öka, gruvorna bli fler, rasismen eskalera, jobb slås ut, psykisk ohälsa bli vanligare, med mera.
Men det skiter Jokkmokks kommunledning i. De socialdemokrater och vänsterpartister som styr, med Robert Bernhardsson i spetsen, vill till vilket pris som helst att Jokkmokk också ska bli en gruvkommun. Den faktaresistens om gruvors negativa inverkan som de lider av, är cementerad. Det primära är de jobb som Kallak kan ge. Jobb som framför allt rallare från andra orter kommer att få. Samma fenomen som under de stora exploateringarnas tid under förra seklet när älvarna byggdes ut och skogarna skövlades i rasande takt. Och arbetarrörelsens partier önskar sig tillbaka till den tiden, i nostalgisk vurm om ”riktiga jobb”.  Att Kallaks malmkropp bara räcker för 15 års industriarbete och att vi därefter får dras med läckande gruvdammar, förstörd natur och  saboterad renskötsel spelar ingen roll. Malmen ska upp här och nu. Endast de människor som nu lever ska ha allt. 15 års socialdemokratisk lycka. Tala om egoism.

Aitik utanför Gällivare. Gruvan i Jokkmokk planeras bli lika stor, eller till och med större.

Och Luleås kommunalråd socialdemokraten (vad annars!) Nicklas Nordström utövar påtryckningar på sina partibröder i Stockholm för att gruvan i Kallak till vilket pris som helst verkligen ska bli verklighet. Allt för att Luleå hamn ska få ökade intäkter. Att länet ska utvecklas och annat dravel. Tala om egoism.

Is a hot air balloon the solution?


Enligt en artikel i Norrbottens affärer den 13 juni 2017 citeras Beowulf Minings vd:

Kurt Budge påpekar att bolaget har uteslutit att transporter ska ske genom Natura 2000-området Jelka-Rimakåbbå, det gjorde man så snart man fick reda på att det fanns invändningar mot detta.

Beowulf Mining har dock också ett pågående undersökningstillstånd mitt inne i Natura 2000-området. Hur har de tänkt transportera ut malmen, med luftballong?

Lögner och manipulation är ständiga följeslagare till mineralernas lycksökare.

According to an article in Norrbotten’s business on June 13, 2017, Beowulf Mining’s CEO is quoted:

Kurt Budge points out that the company has ruled out that transport should take place through the Natura 2000 area Jelka-Rimakåbbå, as soon it became known that there were objections to this.

However, Beowulf Mining also has an ongoing exploration permit inside the Natura 2000 area. How are they planning to transport the ore, with a hot air balloon?

Lies and manipulations are constant companions to the the mineral fortune hunters.

Sveaskogs kalhygge vid Muttos, Laponia

Kalhygge vid Muttos

Pudlar och ändrar nedanstående bildtext. Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring. #laponia #skogsstyrelsen #hermansundqvist #sweden #sverige #sveaskog #muddus #muttos #skövling #kalhygge #kolonialism #colonialism #paus #worldheritage #clearcut #sveaskog #forestry #exploitation #exploatering

Publicerat av Tor L. Tuorda den 8 juni 2017

Det är skillnad på kalhygge och kalhygge…
Vid ingången till Muddus nationalpark städar Sveaskog bort gammal dårskap. För några decennier sedan såg hygget ut precis så här, så planterade skogsbolaget det kanadensiska och snabbväxande tallträdslaget Pinus Contorta på hygget. I stort sett alla marklevande arter kvävdes av planteringen, också renbetet försvann. Contortan växte snabbt, men plantagen säckade med tiden ihop av snötrycket. Den kanadensiska tallen blev också en självföryngrande invasiv art inne i nationalparken. Sveaskog sanerade därför bort det främmande, och för detta klimat inte anpassade trädslaget, och planerade istället svensk tall på hygget. En positiv åtgärd. Dock blir hygget ingen skog utan ännu en tallåker. Om man på allvar ska restaurera den gamla skogen krävs att fröerna tas från trakten och att skogsbolagen låter vindfällen ligga och bränderna rasa. Då kanske det tar tusen år tills det blir en ny urskogsartad skog.
Öster om Muttos finns gigantiska contortaplanteringar som sträcker sig till parkgränsen. Också dessa plantager måste bort om man menar allvar med att förhindra spridning och självföryngring.

Gjorde ACE att renkalven dog i Muttos?

När jag vandrade i Muttos mellan Måskosgårsså och Muddusagahtjaldak låg en död renkalv på stigen. Den var helt orörd av rovdjur och hade fosterhinnan kvar över en del av kroppen. Troligen har vajan hastigt blivit skrämd av något och kastat kalven. Enligt en renskötare som jag träffade på vandringen och nämnde det här för berättade att vajorna brukar slita bort fosterhinnan och slicka kalven fastän den är döfödd. Att de blir desperata och gör allt för att få liv i den. Men inte med denna kalv.

Jag upptäckte kalven den 31 maj. Då pågick flygövningen ACE, Arctic Challenge Exercise, och hade så gjort sedan den 22 maj – mitt under renarnas kalvningstid. Det mullrade mer eller mindre konstant i lufthavet och ibland brakade det till när stridsplanen kom ner på lägre höjder. Jokkmokksförfattaren och konstnären Hans Anderson citerades i en artikeln i DN 1992 om en flygövning när han besökte nationalparken med en skolklass:
Mitt i denna tystnad kommer så Viggen hasande över trädtopparna och släpper ned sitt helvetesdån, som en säck sten över en. Oförberedd som man är blir man vettskrämd och framför allt förbannad.

Och nutida flygmaskiner har ett ännu värre helvetesdån. Kanske det bidrog till kalvens död?

Jokkmokks kommunledning lider av faktaresistens

Kommunledningen administrerar kommunen. Endast.
Väntar på att någon annan ska fixa jobb och välstånd. Som när blöjfabriken och takpannefabriken och en massa andra lycksökare lovade arbetstillfällen, utveckling och tillväxt. För att inte tala om Vattenfall.

Och nu är vi där igen. En lycksökare från England vill starta gruvor och socialdemokrater och vänsterpartister köper lyriska all deras propaganda med hull och hår.

200 jobb, 400, 1500…

Trots all seriös information om gruvors påverkan i form av TV-reportage, filmer, radioprogram och böcker befinner de sig på samma nivå som 2006, när Beowulf slog ner sina klor i kommunen och ingen visste någonting.

Trots gruvkonkurser för miljarder, gruvhaverier, dammbrott, miljökatastrofer och miljarder i saneringskostnader vill Jokkmokks kommunledning bestående av socialdemokrater och vänsterpartister ingenting hellre än att just gruvor blir till i kommunen.

Faktaresistensen kan inte bli tydligare än hos dessa politiska förmågor. Det är inkompetent, och korkat.

Aldrig, aldrig har någon hint kommit från det välbetalda kommunalrådet om att det nu kanske vore läge för att sätta press på regeringen om att kommunen får en skälig återbäring av vattenkraftsvinsterna. Inget tal om förhandlingar, med hjälp av erfarna förhandlare. Inga krav, inga krav alls.
Ingen tanke på att det kanske kan gå att samarbeta med andra parter i frågan, som exempelvis Sametinget. Och det så kallade Jokkmokksupproret är dött.

S och V i odemokratisk gruvsymbios

Följande händer i gruvfrågan i Jokkmokk. Skärmdumpar från Facebook:

Ovanstående yttrande är också Vänsterpartiet i Jokkmokk med på, vilka ingått valteknisk samverkan med socialdemokraterna under rådande mandatperiod.
Remissen från Länsstyrelsen i Norrbotten inkom till Jokkmokks kommun redan den 12 maj. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade gott om tid på sig att läsa remissen och klura ut ett svar på densamma fram till kommunstyrelsens sammanträde igår den 29 maj, då de tvärhastigt lade fram det färdiga yttrandet för sittande församling. Inget oppositionsparti hade fått ta del av remissen under de 16 dagarna. Inte heller på kommunstyrelsens arbetsutskotts sammanträde den 15 maj andades kommunledningen om att remissen faktiskt anlänt till kommunen.

Igår krävde kommunstyrelsens ordförande Robert Bernhardsson att remissen skulle tas upp och beslutas om i början av mötet. Inte i slutet, som extraärende, vilket brukligt är. Det blev protester och sossar och vänsterpartister ajournerade sig tio minuter. De återkom och så blev det omröstning. Bara Henrik Blind (MP) och Jonas Wiandt (L) var emot skrivningen i remissvaret. Henrik Blind skrev därefter följande pressmeddelande.

Som slutkläm skrev Henrik:


Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) var tidigare en smula kritisk till gruvetableringen, men nu vurmar har för destruktionen med full kraft. Det verkar som att någon tagit honom i örat. Kanske Nicklas Nordström?

Den stil kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) uppvisar genom att hålla inne med information påminner i högsta grad om det tidigare kommunalrådet Kent Ögrens odemokratiska metoder. Inte så underligt, eftersom Ögren präglat Bernhardsson under dennes tidigare period i jokkmokkspolitiken under 1980 och 1990-talen. Bernhardsson vet inget annat.

 

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Herman Sundqvist, fenomenet

1977 och Skogsbruksskolan i Arvidsjaur. En av de mest populära lärarna hette Herman Sundqvist. Ung, grabbig och entusiasmerande sjöng han skogsbrukets lov med gigantiska kalhyggen som främsta modell.  Eller så kallat trakthyggesbruk med slutavverkning, föryngringsytor, gallring och så kalhygge igen i en aldrig sinande cykel. Det skulle vara en jämn övre höjd på krontaket. Om skogens siluett gav ett ojämnt intryck var den vederstygglig och skulle slutavverkas utan pardon. Alltid. Detta var den sedan 1950-talet allenarådande doktrinen, vilken Herman och alla andra lärare bejakade,  lärdomar som de nu proppade i oss.
Efter ett år på den tvååriga gymnasieutbildningen förstod jag att den inte var någonting för mig.

Men Herman Sundqvist fortsatte sin gärning. Han jobbade nära 22 år på Sveaskog. När han 2004 var han biträdande skogschef på den statliga myndigheten ville byborna i Valvträsk i Norrbotten att en naturskog skulle sparas som skulle gynna deras framtida turistiska satsningar och tjäna som rekreationsort för ortsbefolkningen. Bybornas kamp fick stort medialt utrymme. En av de drivande var Zara Hellman:
– Skogschefen hotade min son när han vaktade skogen i måndagskväll. Han sa att han riskerar att få fängelse och att han kan hamna i brottsregistet, säger hon.
Herman Sundqvist:
– Jag sa det av ren omtanke.
Bybornas och Fältbiologernas protester hjälpte inte. Herman Sundqvist körde över byborna och lät kalavverka det mesta av skogen. Skogschefens skäl var bland andra: ”Det är ryggraden i svensk ekonomi…och en förnyelsebar resurs”.  

Herman Sundqvists fadäser när han och Sveaskog skövlat urskogar på löpande band genom åren, har tydligen utgjort en merit för honom. Detta eftersom regeringen för drygt ett år sedan utsåg honom till generaldirektör för Skogsstyrelsen.

Så den praktfulla skandalen när den nye generaldirektören torgförde att ”Det är inte kala hyggen vi har idag”.

Och så det värsta av allt. Skogsstyrelsens paus i inventeringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. En av Herman Sundqvist många givar för att skogsbruket lättare ska kunna skövla de kvarvarande spillrorna natur- och urskogar i kolonin.

I vår orwellska och trumpistiska värld skulle det inte förvåna mig om fenomenet Herman Sundqvists samlade verk utgör ännu en pinne på hans karriärstege och att vederbörande blir utnämnd till jordbruks- eller näringsminister i kommande regering. Eller varför inte miljö dito?

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?