Kategoriarkiv: Jakt & fiske

Saknad jagad mat

Bo och Kjerstin Lundbergs hus i Norra Haraholmen

En mycket givande session i Piteå är nu avslutad. Bodde hos min farbror Bosse Lundberg och Kjerstin på Norra Pitholmen där jag blev uppassad på bästa sätt.  Sedan solen hade gått ner kvackade ett gäng gräsänder lågmält. De simmade alldeles vid huset. En rolig och annorlunda erfarenhet. Jag frågade frågade farbror om han aldrig hört eller sett hur jägare skjuter på änderna? Men det hade han aldrig upplevt. Märkligt egentligen. Annat var det när jag var tonåring och i denna nejd jagade gräsänder intensivt – till stor glädje för min mor Maj-Britt som stekte fåglarna i gryta, vilka serverades med kokt potatis och svartvinbärsgelé. Delikat mat som jag saknar mycket.
Gräsänder i skymningen

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Uppkopplad i Änok

Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun :)
Änojávrre. Bild från stugubron nyss. Here comes the sun 🙂

Det är förnämligt att vara uppkopplad också i Änok. Med hjälp av ett bilbatteri kan Nils se film och spela spel medan andra halvan av familjen sover.
Idag blir det skidtur för Åsa och kompisen Karen som kommer upp från Randijaur. Jag ska hämta Karen i Kvikkjokk och skjutsa de båda urskogsvännerna till en lämplig utgångspunkt i Änok de kan runda Gajmák och kryssa sig fram mellan gammeltallarna ner till Kvikkjokk.

Survädret har äntligen gett vika för nattkyla och knallblå himmel. Nu går det till och med att vandra omkring i skogen på det dryga 60 centimeter tjocka snötäcket. Och många barfläckar finns i solexponerande lägen, så fina platser för kaffeelden går att hitta överallt.

Vi gjorde en kort skogsvandring igår kväll, men nysnön hade luckrat upp skaren så det var just att det bar, åtminstone för oss tunga.
ÄnokskogenEn stor flock snösparvar pilade förbi. Några tog rast i granarna. Nils var engagerad.
Nils sittar efter snösparvarFlera grankottar låg i rad i snön.  Spår efter att korsnäbb eller större hackspett varit i farten.
GrankottePimpelfiske väntar idag. Är laddad med både maggot och mask. Hoppas det går bättre än vad det gjorde i snöfallet igår, när Astrid för första gången förmådde borra genom tjockisen med Moraspiralen. Ett litet napp var allt. Govädret kan komma att göra skillnad 🙂 Och det gör det. Astrid får en fin röding. En sån där äkta  fast och fin änokröding som det fanns rikt av när jag växte upp. Nu har dock öringen mer och mer tagit över de här vattnen, men den är ju också smaklig. På återfärden somnar Nils i vedkälken lutad mot storasyster. En fenomenal helg är snart till ända…
Barn i vedkälken. _OR_3147

Rekreation med familjen norr om Kvikkjokk

Nils och Åsa vid eld vid stugan i ÄnokÄntligen är familjen samlade i pappas stuga i Änok. Nils matar pinnar i en eld och Åsa finns som backup så att han  inte halkar in i brasan med plastkläderna. I fonden tronar titanmalmskroppen i berget Ruovddevárre. Att berget ligger inne i världsarvet Laponia hindrar tyvärr inte exploatörer för att prospektera fyndigheten.
Pinkastaren Nild med backupÅsa och Nils vid eldFan, skriver han om gruvor nu igen, kanske ni tänker. Överdriver han inte nu. Måste det typ alltid finnas nåt negativt i blogginläggen.  Beowulf Mining har ju dragit sig tillbaka från sin inmutning Ruotevare nr 1. Det finns inget hot, ingen fara. Är karln paranoid?

Ja visst är det så. Jag skulle ljuga om jag inte nämner det jag känner och är rädd för.  Det finns inom mig hela tiden. Hotet mot denna hjärtats plats där jag präglats, vuxit upp, där mina förfäder färdats som jägare, fiskare, renskötare, sedan urminnes tider. Där småbrukens slåttermän och räfskvinnor trampat. Sprängs Ruovddevárre förstörs hela naturen. Blir som ett hjärtstick. Hur fan ska jag kunna nonchalera detta horribla hot. Hur kan jag förtränga, eller lita på myndigheterna, lita på att det inte är någon fara. Bergsstaten kan när som helst förnya tillståndet för Beowulf eller någon annan av världens lycksökare.  Jag är inte paranoid, bara realist.
Astrid tecknarStundtals finns inte Hotet i mitt inre. När Astrid sitter och tecknar, Nils åker pulka eller som sagt är euforisk över elden och alla pinnar och kottar som åker in i flammorna. Det är tur att de finns, barnen 🙂
Brasa och Änokstugan

Skyddsjakt på fredade sarekälgar?

P053
Nu i februari är länsstyrelsen
i Norrbotten på gång med idéer om att skjuta vandringsälgar från bland annat Rapadalen i Sarek som betar ungtallar vid Tjåmotis efter Lilla Lule älv. Den så kallade skyddsjakten kommer eventuellt genomföras på grund av de skador älgarna anses åsamka tallplantagerna.

Men de har inga andra val, älgarna. Det finns inget annat än tall att äta. Och merparten av alla markarealer utgörs hemskt nog av tallåkrar. I tallplantagerna finns bara likåldriga tallar – inga lövträd, som ju älgen föredrar.


Samtidigt som länsstyrelsens idéer om decimering av sarekälgarna förhandlar naturvårdsverket med Jåhkågasska tjiellde om att låta Rapadalens världsberömda älgstam fredas från jakt under den ordinarie jakttiden på hösten. Den ena av statens armar vet inte vad den andre gör…

Det är inte nog med att det råder fri kalvavskjutning på många platser i Norrbotten, nu ska det vinterjagas också. Förmodligen från skoter. Var finns etiken? Var finns viljan av att hitta andra klokare lösningar?

Ansvarig för ett eventuellt framtida beslut i denna fråga är Roland Saitzkopf och dennes chef Britta Wännström på Miljöavdelningen på länsstyrelsen i Luleå.

P037

 

Grattis Girjas!

Matti Berg, Girjas ordförande
Matti Berg, Girjas ordförande

Nu har dekoloniseringen av Sápmi tagit ett första rejält kliv. Dagens positiva beslut om att Girjas sameby vunnit målet mot staten om förvaltningen av jakten och fisket inom samebyns område. Detta kommer troligen att ge en positiv dominoeffekt också för andra delar av Sámeädnam. Girjas sameby har i tingsrätten dragit det tunga lasset och tagit riskerna, vilket hedrar dem enormt mycket.  För egen del kommer troligen störningarna från tillflugna nöjesjägare som skjuter hagelsvärmar bakom ripkycklingar att minska, vilket underlättar matförsörjningen av älgkött.

Han var rätt så nervös samebyns ordförande Matti Berg när jag träffade honom igår på Ája i Jokkmokk under det gruvkritiska nätverkets seminarium. Men det gick ju vägen. Första slaget är vunnet. Grattis Girjas och Matti berg 🙂

Tuorda, från Sjokksjokk till Sirkas

Renskugga
Första gången namnet Tuorda
nämns i svensk dokumentation var i början på 1700-talet. Nils Thomasson (-1748) lade till namnet  i den senare delen av sitt liv: Nils Thomasson Tuorda (källa: Börje Öberg). Troligen hittade Nils inte på namnet, utan återtog ett gammalt släktnamn. Vid tiden för den svenska statens fiasko med utvinning av silvermalm från två gruvor väster och nordväst om Kvikkjokk, döpte prästerna brutalt om alla befintliga samer i det lulesamiska området till svenska namn.

Denna 40-åriga bruksrörelse skildras suveränt av historikern Kenneth Awebro i hans faktaspäckade bok Luleå silververk – ett norrländskt silververks historia (Luleå kommun 1983). I boken finns mängder av jokkmokkssamer namngivna. Alla med svenska för- och efternamn.

Min son Anton vid statens första gruva i Gedkevárre, Badjelánnda
Min son Anton vid statens första gruva 1661-1671 i Gedkevárre, nuvarande Silbbatjåhkkå, Badjelánnda. Foto: Tor L. Tuorda

Också Nils Thomasson Tuorda och hans far, tuordasläktens äldsta dokumenterade anfader Thomas Nilsson (-1710),  finns beskrivna i Awebros bok. Också de tvingades att med sina renas dra raffinerad silvermalm eller bly i pulkor på vissa sträckor efter den långa transportleden. En väg där sk. hållappar fanns stationerade med jämna mellanrum, som under den senare delen av vintern alltid tvingades finnas på sin station för att betjäna transporter fram eller tillbaka från silverhyttan, Huhttán, Kvikkjokk. Ibland var dock hållapparna förhindrade, eller så var de för fåtaliga. Då anlitades de sk. skattelapparna:
”Det kunde också hända att skattlapparna rekvirerades för mindre transportsträckor om hålltjänsten inte fungerade. I september 1671 lejdes 4 renar av Thomas Nilsson och hans son Nils Thomasson ifrån Jokkmokk till Parkijaur. ”

I Awebros bok står vidare :
”Spannmålsförslor och andra förslor från Storbacken ombesörjdes till stor del av hållapparna. När deras skyldighet on 60 renlass/år var slut eller när de inte fanns till hands  inkallades ett antal skattlappar. […] År 1679 skedde detta nämligen av samer från Sirkas sameby: Lång-Nils Johansson, Peder Johansson, Anders Andersson, och Amund Andersson och från Suoksjokks sameby: Thomas Nilsson, Peder Larsson, Peder Amundsson, Amund Michelssson, Rik-Peder Eriksson, Lars Amundsson, Pål Larsson och Pål Amundsson.”

Tuordasläktens äldste namngivne människa Thomas Nilsson kategoriserades mest troligt som skogssame i Sjoksjokks sameby. (Thomas Nilsson är förvisso ett vanligt namn som fler kan ha burit, men eftersom stavningen Th i Thomas är densamma och uppgiften om att han och hans son anlitades från just Jokkmokk, bör det vara samma person). Thomas Nilssons son kallades Árasoajvve, troligen efter berget som idag kallas Áras, som ligger öster om Árasluokta i Badjelánnda.

Troligen var uppdelningen mellan fjäll- och skogssamer mer flytande på 1600-talet än vad den är idag. Kanske den överhuvudtaget inte fanns bland samerna själva? På den tiden hade man små renhjordar som hölls under sträng uppsikt med vajor som mjölkades dagligen. De jagade vildren och annat vilt, fiskade och plockade örter som syrades, skar tallbark, med mera. Vildrensjakten på glaciärerna var tålamodsprövande, men effektiv (källa: Yngve Ryd/Ola Omma), och rödingen i Virihávrre välsmakande. Nils Thomasson Tuorda Árasoajvve levde troligen detta liv.

När Sverige 1702 drog sig tillbaks från sitt skrotade gruvimperium utan gruvfogdar, bergmästare, profosser och präster blev livet friare. Men samernas goda tid varade bara några decennier, sedan tog kolonisationen och exploateringen av naturresurserna ordentlig fart. Sjokksjokk skogssameby lades ner och togs över av bland andra Sirkas fjällsameby och all mark som skattelapparna ägde stals av den svenska kolonialmakten. I Jokkmokk, såväl som hela övriga Sábme.

Silverkalk, Kvikkjokks kyrka

Hyllning till fransoserna med gammal valuta

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

Tillsammans med flera andra är också gäddorna på min fb-profilbild, upptinade och ska snart göra tjänst som basingrediens i fiskbullar. Detta som hyllning till fransmännen och deras queneller som de anser vara en delikat maträtt. Visst kan jag också tycka att de annars nyttjar vissa suspekta saker i delar av sitt kök, men inte i det här fallet.

De här rätt fransoserna. Det här är ingen skräpfisk, som många svär åt, slår ihjäl (i bästa fall) och kastar tillbaks i sjön när de trasslat ut dem ur näten. Godare och matsligare fisk får man leta efter. Och så har de inga parasiter i köttet, vilka båda de så kallade ädelfiskarna öring och röding kan hysa.

Det är märkligt hur gäddan har kunnat degraderas från sin tidigare upphöjda ställning i Sveriges valuta, som skatteuppbörd och förnämlig torrmat för åtskilliga svenska arméer.

Storfiske i Kvikkjokk

Greta, Åsa och AndersDagen idag var fantastisk, med både superfint sällskap, isfria vatten och kanonväder. Löjorna samlades in med min sedvanliga stenåldersmetod och alla var vi lyriska av det rika fisket.
Löjor i nätDet var speciellt roligt att återuppliva det fiske vi hade när material till min film Biebbmo – mat, tradition, trend samlades in. Då Greta, Anders, Astrid och jag befann oss på samma plats. I början av november åker Greta och jag till filmfestivalen Dellie Maa i Tärnaby och berättar om filmens tillblivelse och om det samiska köket.
Greta, Nils och Anders arbetserar med nät och fiskLille Nils var tapper med oss tjurskallar – som det blev mest fart på sedan solen gått ner. Han plockade lycklig fisk efter fisk i hinken och var faktiskt till stor hjälp. Älven kokade. Några löjor hoppade upp på land av sig själva och fångades av Greta. Åsa kikade efter stim, sprang efter Nils mellan plockningssessionerna, och Astrid gjorde detsamma.

Det är en ynnest att få umgås med människor som värdesätter såna här äventyr och som älskar mat från giftfria vatten. Speciellt den omtalade kvikkjokkkslöjan 🙂

Det var inte jag som välte hinken...
Det var inte jag som välte hinken…

Fisketurer i rinnande och stilla vatten

Innan Astrid reste till Västkusten for vi på en nattlig session efter skogsbäckarna för att fiska harr och öring. Tyvärr blev det ingen fångst i de rinnande vattnen.  Men det var ändå en mycket trevlig skogstur med dotterskapet.

Köttstekning...
Köttstekning…
Urgammal samisk barktäkt.
Urgammal samisk barktäkt.
Tallstocksticka.
Tallstocksticka.

Bättre lycka hade vi i sjön Gállokjávrre, dit också kompisen Hampus, Åsa, Karen och Nils följde med.

(c) Tor Lundberg Tuorda

Denna sjö kommer att försvinna i ett dagbrott om de rådande gruvplanerna blir verklighet. Något som den svenska regeringen kanske bäddar för efter sommaren. Hur det blir är upp till socialdemokrater och miljöpartister…

 

 

 

Ny jaktfilm med Astok, den tredje…

Tjur framifrån
Digitala jaktfilmer

Jobbar just nu med att göra mina och Lasse Öderyds älgjaktsfilmer tillgängliga digitalt via sk. VOD, Video On Demand.

Löshundsjakt i norr byggs på 
Fräschar upp ettan för brinnande livet, med bättre färgbalans och kontrast, fler klipp, ny speaker och mer extramaterial. Tvåan behöver inte så mycket korrigeringar och trean den kommer ut i höst.

Trean, en reportagefilm
Den tredje filmen blir en rakare skildring, ett reportage, från en jakt med superhunden Astok i Norrbottens kustland.

Omedelbar respons
På siten BraJakts Facebooksida  direkt efter att jag lagt ut informationen om v.3:

”Jaktfilmer när de är som bäst, gjorda av en riktig fotograf/dokumentärfilmare! Recension av samtliga när trean släpps! För er som ej sett 1:an o 2:an, köp!”

Fina ord, tack!
Nu gäller det bara att vi lever upp till förväntningarna…

Glupsk vattenpredator

Vittjade nät i Ráddnávrre tillsammans med Åsa och Nils härförleden. Jag fick en ingivelse att ta med justret ifall att. Och det kom väl till pass.

En trekilosgädda hade snurrat fast sig ordentligt i nätet och så hade en större gädda huggit sin frände på mitten och satt själv fast. Om jag hade lyft upp alltihop hade självklart storgäddan slitit sig, så jag stötte ljustret i skallen på den och lyfte upp hela härligheten i båten. Åsa fångade fänget med sin IPhone.

Foto: Åsa Lindstrand
Foto: Åsa Lindstrand

8,6 vägde den store. Fina fileer som ska malas och göras fiskbullar av 🙂

Jag är säker på att det finns många fler riktiga mastodontgäddor i sjön. Somliga troligen upp mot 20 kilo. Det är en mäktig och god fisk som i dessa breddgrader märkligt nog kallas skräpfisk och kastas bort. What a waste!