Kategoriarkiv: Historia

Mitt yttrande på remiss om laponiaförvaltningen

Jag har blivit remissinstans! Nedan följer det yttrande jag gjort till Miljö- och Energidepartementet 🙂


Remissyttrande om Laponiaförvaltningen  Tor L. Tuorda
Dnr M2016/02649/Nm

Till att börja med vill jag uttrycka min tacksamhet för att jag, som samisk privatperson inte medlem i någon sameby, också getts möjlighet att ge mina synpunkter på Laponiatjuottjudus. Jag vill också ge en eloge till Laponiatjuottjudus som skött förvaltningen av världsarvet bättre än vad någon annan tidigare har åstadkommit. Det är unikt att urfolket tillåts finnas med på samma villkor i en i alla fall till stora delar svenskbyggd administration. Ett faktum som visat sig borga för kvalitet i skötseln och underhållet av världsarvet, som skapar dynamik och utvecklingspotential, som ser till att de bärande delarna för Laponias existens, natur- och kulturvärden säkerställs, som utvecklar den process av dekolonisering som är nödvändig, vilken i framtiden kan komma tjäna som ett gott exempel för andra dekoloniserande processer i samisk-svenska och samisk-samiska relationer i hela Sábme, Sápmi, Saepmie och i bästa fall också för urfolk på andra håll i världen.

Det finns dock andra viktiga aspekter att nämna för att Laponiaförvaltningen ska utvecklas ännu mer och ges än större legitimitet. Men låt mig börja med en historisk tillbakablick, som jag sedan knyter ihop med mig själv som exempel – helt enkelt för att det är det exempel jag bäst känner till. Poängen är dock att många fler befinner sig i samma situation som jag.

Den renbeteslag som den svenska staten tvingade på samerna 1928, som blev verksam den 1 januari 1929, gjorde att den större delen av de samer som fanns i de dåvarande lappbyarna kastades ut ur gemenskapen. De samer som fick stanna kvar var endast de samer vilka staten ansåg vara renskötare. Alla de utkastade samerna förlorade sina möjligheter till vedtäkt, jakt, fiske och renskötsel, men fick dock äga ett tjugotal skötesrenar som någon renskötare i samebyn ansvarade för. Det kunde vara en kusin, farbror eller morbror.

Efter 1928 fick de utkastade inte ens längre ta slöjdmaterial i de skogar som bara några år tidigare kanske hade varit delar av deras skatteland.
Under de 88 år som denna renbeteslag har varit verksam har staten inte gjort någonting för att korrigera detta grava övergrepp på det samiska folket.
Min tanke är att Laponiatjuottjudus skulle kunna vara den instans som tar täten för att synliggöra konsekvenserna av renbeteslagen från 1928 och verkar för att dessa om inte helt upphör, så i alla fall mildras.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att vissa rättigheter i det nuvarande världsarvet återförs till ättlingar av de 1928 utkastade samerna? Detta kan till exempel gälla rätten att ta slöjdämnen. (Fler rättighetsexempel följer nedan.)
Kan någon plats i laponiaförvaltningens styrelse vikas för samer utanför renskötseln, istället för att dessa som idag ska företrädas av Jokkmokks kommun – ett sammanhang där man som same, i synnerhet i dessa tider, inte känner sig hemma?

I den samiska berättartraditionen finns mängder med nedtecknade och muntligt överförda berättelser från Laponia. Berättelser om samer och samisk kultur vilka primärt inte handlar om renskötseln. I ett blogginlägg jag skrev den 18 september 2017 nämns ett exempel: http://kvikkjokk.nu/vid-huhttan-lever-arvet-efter-pirkit-amma/. Inlägget finns också som bilaga till detta yttrande (bilaga 1).
Vill Laponiatjuottjudus verka för att samisk kultur i och i anslutning till världsarvet som inte direkt handlar om renskötsel i Laponia också görs publik på förvaltningens digitala plattformar, i Naturum i Stor Muorkke, mfl. platser?

Min morfar byggde en kåtaliknande byggnad vid Standárjåhkå inne i det nuvarande världsarvet som han använde som utgångspunkt för jakt efter rovdjur och för fiske på Pårekslätten. 1962 blev dock Pårekslätten en del av Sareks nationalpark och möjligheterna till jakt och fiske försvann över en natt både för honom och alla andra kvikkjokksbor. Naturligtvis utan något som helst samråd eller dialog med dem som miste sin rätt och sin möjlighet till försörjning.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor och/eller samer återfår fiskemöjligheterna på till exempel Pårekslätten?

1962 bildades också Padjelanta nationalpark, där de större delarna av Badjelánnda ingick. Inför bildandet var det livliga diskussioner mellan statens tjänstemän och ordförandena för berörda samebyar, vilka tyckte att kvikkjokksborna skulle få behålla sin rättighet att jaga och fiska i nationalparken. Samebyarna hade i decennier ansett att de ortsbor som jagade varg, järv och räv i Badjelánnda var en stor tillgång. Den tidigare ordföranden i Tuorpons sameby Isak Parfa berättade för mig att min morfar, och ett par andra jägare, fick samebyns tillåtelse att på jaktfärderna i Badjelánnda skjuta en slaktren för att klara sin proviantförsörjning. Enda kravet jägarna hade var att de skulle skära öronen av den ren som de hade slaktat. Öronen skulle sedan lämnas till berörd sameby så att samebyn ersatte renägaren.
Trots samebyarnas positiva inställning till att jägare från orten skulle få behålla sina möjligheter till jakt och fiske i  Padjelanta nationalpark, var det endast Börje Danielsson från Kvikkjokk som fick ha kvar denna möjlighet, men bara under sin egen livstid.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att andra samer än medlemmar i samebyarna återfår möjligheter att jaga och fiska i Padjelanta nationalpark på andra och mer generösa villkor än utifrån kommande turister?

När Laponia bildades 1996 kom också Tjuoldavágge, Vállásj, Tjårok och landet på södra sidan av Njoatsosjåhkå ner mot Änok att ingå. De blev en del i Kvikkjokk-Kabla fjällurskog naturreservat och blev också ett så kallat regleringsområde, vars primära syfte är att skydda djurlivet. Kvikkjokksbor och samer utanför samebyarna blev förbjudna att med skoter köra in i regleringsområdet. Möjligheten att jaga ripa och pimpla röding i mars-april som man gjort sedan skotern kom på 1960-talet, tog med ens slut.
Samtidigt kan jägare försedda med hundar och tältkåtor flyga in i området i slutet av augusti för att jaga ripkycklingar. Nöjesjägare som omfattas av en främmande jaktkultur, som inte har någon anknytning till området, som stör djurlivet, som med hagelgevär skadskjuter individer i de ännu tätt sammanhållna ripkycklingflockarna och låter tomhylsor av plast och mässing regna ner på marken. Hylsor som man ser ligga lämnade på fjällhedarna.
Under vårvintern med sitt relativt sparsamma djurliv förbjuds ortsbor att ta sig in i regleringsområdet med skoter, medan det är fritt fram för var och en att landa med helikopter i samma område och nöjesjaga med hagelgevär och hund på sensommaren och hösten när älgar och renar vandrar genom området på sin väg mellan fjäll och skog, björnarna inte hunnit gå i ide och många småfåglar ännu inte har hunnit flytta till sydligare nejder.
Vill Laponiatjuottjudus bidra till att nöjesjakten med helikopter i augusti-september stoppas i regleringsomådet?
Kan Laponiatjuottjudus verka för att ortsbor med rötter i området och samer utanför samebyarna få tillbaka sina möjligheter att färdas i det nuvarande regleringsområdet som de gjorde innan Laponia bildades 1996?

Huhttán, Kvikkjokk, har hamnat i bakvattnet när det gäller den ekologiskt vänliga besöksnäringen. Största delen av Laponiaturismen styrs längs Vägen västerut, det vill säga till Storlule, och de stolpar som håller upp Laponiaskyltningen i Kvikkjokk lutar redan. Går det att göra någon form av nya satsningar så att också Huhttán känns som en port mot världsarvet? Också som ett sätt att markera områdets dignitet. Tyvärr har kvikkjokksområdet blivit ett eldorado för motormänniskor som medför störningar på både renskötseln, för renskötarnas och ortsbornas jakt och fiske och för djuren och naturen.
Vill Laponiatjuottjudus bättre utveckla Huhttán, Kvikkjokk, som ett Laponias nav för den ekologiskt hållbarare besöksnäringen?

Vad gäller tillståndsgivningen för folk som med hjälp av helikopter eller skoter vill filma och fotografera inne i världsarvsområdet, så har tidigare varit betydligt svårare för en liten lokal aktör med mycket god lokalkännedom att få tillstånd, än för stora kommersiella bolag. Detta trots förbudet mot kommersiell verksamhet i framför allt nationalparkerna. Överhuvudtaget är förbudet mot kommersiell verksamhet en knepig sak med svår gränsdragning, och självklart ska, som ett led i lokala och samiska näringslivssatsningar, personer med dokumenterad lokalkännedom och dokumenterat ursprung i området premieras. Dessutom blir prägeln på de lokalt sammanställda exempelvis filmproduktionerna, mer initierade och seriösa än de utifrån kommande filmbolagen, vilket som en sidoeffekt gynnar världsarvet och Laponiatjuottjudus.
Vill Laponiatjuottjudus arbeta för att lokala film- och fotoaktörer med dokumenterad lokalkännedom i Jokkmokk och Gällivares kommuner prioriteras vid ansökningar om landningstillstånd och tillstånd att använda skoter i Laponia för att lättare förmå utföra sitt arbete?

I Sjávnjá, världsarvet Laponias östra del, har Boliden Mining och LKAB tre pågående undersökningstillstånd efter järnmalm, guld, silver och koppar. Bolagen har i kraft av Minerallagen rätt att köra med skogstraktorer, fyrhjulingar och borriggar i Laponias urskogar för sina undersökningsarbeten. De har också rätt att fälla träd som står i vägen och släppa ut vatten som kyler borrkronorna och kax – av borrkronorna söndermalt berg. Kaxets innehåll är av obestämbart art. Det kan röra sig om giftiga tungmetaller och/eller uran vilka kan ge skador på miljön.
Kan Laponiatjuottjudus verka för att undersökningsarbeten inne i världsarvet upphör, så att de värden som världsarvsstatusen bygger på inte hotas?

Den nya kartan över Muttos som Laponiatjuottjudus har tagit fram tillhör de värdefulla och konkreta insatser förvaltningen har åstadkommit. På den karta över Muttos som Laponiatjuottjudus gett ut saknas vissa viktiga ortnamn. Bland annat namnet på det markanta berg i parkens västra del varvid E45 passerar. Enligt renskötare i Unna Tjerusj heter berget (658 m.ö.h.) Baktestubba, men benämns på kartan som Oarjemus Stubba.
Det är viktigt att lulesamiska ortnamn i det lulesamiska kulturlandskapet som namnges på kartorna och/eller dokumenteras i annan form så långt det är möjligt. Det handlar om kulturarvet, men också om en viktig bas för ett hotats språks överlevnad.
Kan Laponiatjuottjudus initiera ett projekt där äldre renskötare och eventuellt andra kunniga personer intervjuas om platser som saknar namn på de nuvarande kartorna?


Sammanfattning:

– Laponiatjuottjudus har förvaltat område bättre än någon institution har lyckats med tidigare.

– Själva organisationen och upplägget av förvaltningen är ett viktigt led i en dekoloniseringsprocess och ett sätt att öka det samiska självbestämmandet.

– Samer utanför samebyarna och ortsbor i Laponias närområde har inte upplevt några skillnader som berör just dem i och med att Laponiatjuottjudus tog över förvaltningen.

– Det vore önskvärt om Laponiatjuottjudus hittade strategier för att inlemma också samer utanför samebyarna i förvaltningen.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus verkade för att till exempel genom ett pilotprojekt återföra vissa rättigheter som samer utanför samebyarna miste i och med renbeteslagen 1928.

– Det vore önskvärt att Laponiatjuottjudus vidtog konkreta åtgärder dels för att höja Huhttán/Kvikkjokks status som port in till Laponia och dels för att dokumentera de lulesamiska ortsnamnen i området och se till att dessa så lång som möjligt kommer in på kartorna.

 

Med vänliga hälsningar

Tor L. Tuorda

 

 

Bilaga 1:

 

Vid Huhttán lever arvet efter Pirkit Amma


”Pirkit-Amma var född i trakten av Kvikkjokk och hade en bror vid namn Niila och en syster Magga. Dessa bröder hade sitt vår och höstviste på södra sluttningen av Rauna-berget, norrut från Kvikkjokk, cirka tolv kilometer, vid sjön Tatas norra strand. Då Amma var liten pojke och odygdig brukade föräldrarna säga, att om Amma inte var snäll, skulle ’Vaapalis’, pärlugglan, komma och taga honom. Amma hade ju allt emellanåt hört denna fågels underliga läte och vårkvällarna i skymningen. En afton då han hörde detta ljud tog han emellertid, i smyg, sin faders vargspjut och begav sig åt det håll lätet hördes. Till slut kom Amma till en liten luden gran, varifrån det underliga lätet, som kan återgivas som povovovovo-povovovovo och så vidare, ideligen upprepades. Vid närmare betraktande av granens inre, får så Amma se den fågelliknande varelsen och tänkte: ’Nu ska jag då ta reda på om det är någon övernaturlig varelse eller ej’, tog sikte med spjutet och kastade detta mot fågeln som fastnade på spjutet och dog. ’Jaha’, tänkte Amma, ’det var ju bara en liten oskyldig fågel’”. (Nedtecknat av Johan Holmbom i Njunjes väster om Huhttán, Kvikkjokk)

Pirkit Amma var också intresserad av finmekanik och hade i sin kåta borrar, lödutrustning, mejslar, med mera. Han brukade anlitas till att löda fast korn på gevär, men också att räta gevärspipor som hade blivit krokiga. Han stod i förbund med järven och var lärjunge till den omtalade stornåjden Unnasj. Han hade synska förmågor, och kunde styra skeenden med tankens hjälp.

Amma Larsson Pirkit. Foto: Lotten von Düben 1868.

Erik Holmbom i Njunjes har nedtecknat en av Pirkit Ammas sanndrömmar. Efter att Amma slog upp ögonen efter en övernattning i Njunjes yttrade han:

”Jo, jag tror att det ska komma ett främmande folk till dessa trakter som liknar mera djur än människor i det de gå klädda helt och hållet i skinn”.

Då frågade husfolket Amma om det främmande folket kunde tänkas vara farliga eller annars otrevliga att umgås med:

”Nej, tvärt om, de är riktigt bra folk och äro mycket gästvänliga”, svarade han.

I början av förra seklet kom tvångsförflyttade nordsamer till kvikkjokksområdet. Detta folk var mycket riktigt helt klädda i skinn och mycket trevliga och gästfria.

En annan historia förtäljer att Pirkit Amma blev kär i en flicka och därför gav henne några silverföremål. Men Amma fick nobben av flickan, och hon återlämnade silvret som han gömde i en klippskreva. Erik Holmbom berättar:

”Efter detta vandrade så Amma utan något bälte på sin kolt. Detta att gå utan bälte var tecken på att något mystiskt var i görningen. Pirkit-Amma gick omkring på detta vis i Jokkmokk på marknaden där. Inte långt därefter dog flickan.”

Ovanstående texter finns med i boken Vid Vägs ände (Arena 1994) som jag gjorde tillsammans med Hans Anderson. Hans skriver att han i samtal med Lars Pirak och i olika berättelser läst att Pirkit Amma lärt sig mycket av den gamle Unnasj, vilken för sina tjänster fick tobak i utbyte. I sin skinnväska ska Amma haft en tand av en död människa och, vilket Nils Antti Pirtsi berättade för Hans, fingrar från en människa. Fingrar som han tog fram och plockade med när han sökte svar om hemliga spörsmål. Nils Antti nämnde också att Amma lär ha haft en skafttrumma gjord av en náhppe, ett kärl som användes av samerna när de mjölkade renar. Ammas náhppe/trumma hade ett skinn spänt över urholkningen, vilken var bemålad av tecken.
I vår bok skrev också Hans att Amma inte bara utövade sin kraft i tysthet, utan även då det fanns många vittnen, inte minst då sinnet rann till. Erik Holmbom, återger här ännu en historia:

”Någon gång i början av juli månad brukade alltid alla lappar både från Jokkmokks och Arjeplogs socknar fara till närheten av Sulitelmas fjäll för att skingra sina renar. Någon dag var ett lag på 25 á 30 lappmän sysslolösa och fördrev tiden med bland annat stenlyftning i och för att pröva styrkan. Pirkit-Amma var även med, fast endast som åskådare. Så småningom framgick att Arjeplogs-lapparna voro de starkare. Nu började dessa uttala spefulla ord om Jokkmokkslapparna och sade att det inte var någon mening för dessa ynkryggar att ställa upp vid sidan om Arjeplogslapparna… Amma säger ingenting men har i tysthet blivit arg. Så utbrister han: ’Nu ska ni börja lyfta på nytt’. Arjeplogarna hugga i med alla krafter men kunna ej rubba stenarna det minsta. Då säger Amma: ’Nå huru blev det nu med här starka, skrytsamma sörlapparna?’ Ingen lyfte mera. Man förstod att Pirkit-Ammas magi hade verkat. Man fick respekt.”

I vid vägs ände nedtecknade Hans Anderson att ingen vet när Pirkit Amma vare sig föddes eller när han dog, men det stämmer inte. Återkommer om det längre fram. Så långt vår bok.

Onekligen rönte Pirkit Amma stor aktning. Ända sedan barnsben har jag hört talas om denne man som mer än någon annan finns kvar i de muntliga berättartraditionerna. Han var nåjdlärling och ägde minst en trumma. Om han använde den eller någon annan trumma vet jag inte. Hur han använde trumman vet jag inte heller. Kolonisationen med prästerna i spetsen fick till stora delar samernas trumkunskaper och religion att försvinna. Även 1891 då Amma sålde en skafttrumma med konstfärdigt gjord ”trumpinne” till en samlare i Jokkmokk. Något som fick forskaren och amanuensen vid statens historiska museum Gustav Hallström att gå i taket, vilket han gav uttryck för i en skrift han gjort om ”lapptrummor”:

”Lule lappmark. Angående förhållandena i denna lappmark har jag åtsport doktor F. Svenonius, som benäget meddelat följande. På upprepade förfrågningar om spåtrummor lämnades ibland beskedet, att de användes att trumma på samt att visarens gång mellan figurerna förutsade det eller det, men lika ofta stod man alldeles oförstående för frågan. Formen på trumman var ej alls känd, hvilket bäst bevisades genom ett falsarium som gjordes af den så kallade Pirkit-Amma (Amma Larsson). Den var ett monstrum med en vanlig »näppe», mjölkskål, till stomme. Amma prackade emellertid denna trumma på en ifrig samlare såsom äkta. Säkert är det samma falsarium som nu befinner sig på Nordiska Museet. Den inköptes – jämte sin monstruösa hammare, som fullständigt saknar hvarje spår af tradition – af jägmästare H. Nordlund 1891 från turpun-lappen »Amma Larsson Prikil». Den kallas »niuorris», hvilket endast betyder >af trä> eller något liknande. Ordet är enligt prof. Wiklund alldeles hopgjordt och omöjligt.”

Ett arrogant kolonialt yttrande av en förmåga från en främmande kultur. Vad visste väl han? Äkta eller inte äkta? Amma kunde dock, troligen, vara en aning spjuveraktig mot höga herrar från Stockholm. Herrar som i sekler utnyttjat samerna i Huhttán och i övriga Sábme.

Amma var tjärroka, en sábme som levde på lågfjäll och i skogar norr och nordöst om Huhttán, i det nuvarande världsarvet Laponia. Han försörjde sig på jakt, fiske, finmekanik och renskötsel. Han var känd som biernna skuorgga, en stor björnjägare. Och finurlig fiskare. Sture Danielsson från Kvikkjokk berättade att Amma brukade ljustra röding på sensomrarna under fallet i den nedre delen av Njoatsosjåhkå. På nätterna tände han en stor eld på klipporna och fiskarna drogs till eldljuset. Så stod han vid elden beväpnad med ljustret och lång fork så han kunde nå fiskarna nere i aggan under fallet. Troligen hade han själv lött fast ljusterspetsarna.

Pirkit Amma ägde ett fåtal renar. Johan Rassa från Jåhkågasska tjiellde berättade för mig att ett år, när alla renskötare i sedvanlig ordning flyttat ner till skogarna vid Jokkmokk och längre österut på vinterbete, stannade Amma kvar med sina renar i Boarek. Han torde ha haft en skötare i samebyn byn som i vanliga fall skötte om hans renar. Men inte nu. Han kände på sig att betet skulle bli dåligt i skogslandet och lät sina renar beta hela vintern i det stora hålster (fält av stenblock) som finns vid vistet. Och mycket riktigt blev det ett fruktansvärt nödår med många renar som svalt ihjäl i skogslandet. Ammas djur överlevde dock genom att slicka lav som växte på stenarna.

Amma har också, mer än någon annan, bidragit till att flera platser i naturen vid Huhttán bär hans namn. Dock finns inga av de namnen med på kartorna.
Som Pirkit valln (vallen) i närheten av Jåhkågasska tjielddes höst- och vårviste i Boarek. I början av 2000-talet visade Per Ingvar Huosi mig lämningarna av Ammas boplats och hans vall, där Amma och hans syster troligen mjölkade både getter och renar. Bara stolpen till hans njalla stod kvar. Underlaget till stolpboden låg på marken och dess bräder hade turisterna eldat upp. När jag var bildredaktör för boken Jokkmokks natur och kultur genom tiderna fick jag fri access till museet Ájttes bildarkiv. I två lådor låg kontaktkopior gjorda från sarekforskaren Axel Hambergs glasplåtar. Bilder som tidigare ansetts försvunna. Vilket återfynd, vilken skatt! Jag bläddrade bland kopiorna och där var bilder på glaciärer och apparatur, på hästtransporter och renklövjningar av utrustning till Hambergs olika forskningsstationer, med mera. Där fanns också bilder på många av Hambergs medhjälpare. De närmaste var namngivna, som Pavva Lasse Nilsson Tuorda och Lars Nilsson Tuorda, i övrigt innehöll bildtexterna på folk mest benämningar som lappar här och lappar där.


Så framträder en bild som får mig att nära nog tippa från stolen där jag satt. ”Vid Pirkit Ammas kåta i Pårek” stod det. Bilden tagen någon gång under 1910-talet. Sju getter utanför den typiskt lulesamiska näverkåtan. I bakgrunden skymtar Ammas njalla. Samma njalla som jag fotodukumenterade resterna av när jag passerade där med min sambo Åsa i oktober 2009. Vid kåtadörren står Amma och vid sin sida har han troligen sin syster Magga. Om Amma levt när renbeteslagen 1928 förverkligades hade också han blivit utslängd från Tuorpons lappby. Och så hade han begått brott mot denna lag som tvingades på samerna. Varje familj fick endast äga fem getter, nämligen. Ett faktum som gäller än idag, som så många andra detaljstyrningar och galenskaper som staten hittat på.

Pirkit Amma och hans syster Magga i Boarek. Foto: Axel Hamberg.

Pirkittjärn är en annan plats där jag fått höra att Pirkit Amma bruka hålla till i sin tältkåta när han var på björnjakt. En senhöst gick jag dit med Åsa. Det var en tum snö på marken och jag analyserade terrängen runt den grunda tjärnen och funderade var någonstans Amma egentligen kunde hade bott. Vi strosade runt strandkanten, men det var blött och slyigt. Enda platsen som kunde passa var en liten ås med björkskog en bit från den södra stranden. Själva sökte vi också en någorlunda jämn plats där vi kunde sätta upp vårt tält. Uppe på åsen fanns bara en enda plätt som var slät. Jag gick fram och sparkade bort snön och på en gång framträder en rektangulär arran. Pirkit Ammas kåtaplats. Otroligt! Vi placerade tältet på denna yta, den enda tältplats som överhuvudtaget gick att finna vid tjärnen. Funderade på hur många andra samer som skulle vilja övernatta på just denna plats? Vi samlade ved, gjorde eld och jag funderade på om man verkligen måste gå ända ner till tjärnen för att hämta vatten? Satt mig in i Ammas situation. Nog borde han ha ordnat det mer bekvämt för sig. Tittade runt på bakre kanten av åsen, och där, fem meter bort, nere mellan kvistar och björkstammar syntes en liten vattensamling. Det var en liten ajá, kallkälla, och dess kanter var stensatta. Pirkit Ammas stensättning, med flata stenar i fyrkant. Det kändes oerhört mäktigt att hitta Ammas kåtaplats. Här bevakade han sluttningen av Sähkok, troligen med en kikare. Men med blotta ögat torde det också ha gått att se björnarna som betade på de av kråkbär rika åsarna som löper nedför fjället. På Ammas tid kring förra sekelskiftet, bör det ha gått betydligt lättare att kunna upptäcka viltet eftersom det knappast fanns någon björkskog på fjällsluttningen då. Amma använde mest troligt spjut som jaktvapen, knappast den inte alltid så pålitliga mynningsladdaren. Vi sov mycket gott i vårt tält.

Pirkitsten. 1991 ledsagade Sture Danielsson mig till denna plats ett par kilometer öster om Stuor Tsågak i Änok. Ett stort stenblock mitt i den frodiga granskogen med sláhppa, ett överhäng, där Pirkit Amma hade haft sitt krypin. En liten arran. Taket på överhänget var svart av eldrök. Gräs växte ymnigt i ytterkanten, troligen gödslat av resterna från Ammas köksbestyr.

För att komma underfund med släktförhållandena och om det verkligen stämmer att Pirkit Amma inte existerar i kyrkboken, kontaktade jag släktforskaren Agneta Silversparf. Och nu framträder allt supertydligt. Amma var en Tuorda, men märkligt nog var det bara han och hans äldsta syster som tog efternamnet Pirkit – efter sin farmor.

Amma Larsson Pirkit föddes den 16 januari 1842 i Tuorpon, Kvikkjokk som son till Lars Nilsson Tuorda, född 1802-15-16, död 1882-12-30 och Ibba Pannasdotter Rassa, född 1798-12-23, död 1868-10-23.
Amma hade fem syskon, Anna Larsdotter Pirkit, född 1824, Elli Larsdotter Tuorda, född 1827, Kristina Larsdotter Tuorda, född 1829, Magga Larsdotter Tuorda, född 1833 och Nils Larsson Tuorda, född 1836.

Enligt Agneta är jag fyrmänningsbarnbarnbarn till Amma 🙂

 

Tor L. Tuorda, Huhttán den 18 september 2017.

 

 

 

 

Personliga bilder

Bilderna på mig nedan är tagna av olika fotografer under 1970-1990-talen, några glömda, andra angivna.

I Änok norr om Kvikkjokk 1976. Glad ägare av en Lynx 320 – trots dess usla plastmatta…
Hemma i Kvikkjokk, cirka 1982.
Jag på stugubron i Kvikkjokk 1988.
Jag på stugubron i Kvikkjokk. Dotter Elina skymtar när hon kravlar upp på knät. 1988.
Bror Oden, jag och mor Maj-Britt i min stuga i Kvikkjokk 1988. Dotter Elina skymtar th. och finnspetsblandningen Reko tv.
Jag med dotter Elina cirka 1991.
Elina, jag och Anton i Änok cirka 1991. Foto: Carina Sjöberg.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag med bas 1992. Foto: Oden Eriksson.
Jag 1993. Foto: Hans Anderson.
Jag i båt på Kvikkjokksälven 1994.

 

Laxfisket i Luossamuorkke, min skildring

Luossamuorkke/Edefors innan Vattenfalls utbyggnad. ” Vy över Luleälven vid Edefors”. Foto: Ludvig Wästfeldt (c) Ájtte, fjäll- och samemuseum.

Jag har fått delta i en akademisk skriftserie som bland andra May-Britt Öhman ansvarat för. Gjorde en något annorlunda skildring från Luossamuorkke/Edefors där historisk fiktion blandas med fakta.
Jätteroligt 🙂
Dumpar från skriften med vissa historiska men också egna bilder, följer här:




Laxede kraftstation. Boden, Norrbotten. Istället för laxar ger numera Lule älv cirka tio miljarder kronor per år som går rakt in i den svenska statskassan. Kanske älven nu bidrar till att finansiera vägbygget Förbifart Stockholm?

Bygget av Uppsala universitet finansierades av lax från Luleälven

På 1400-talet finansierades bygget av Uppsala universitet med pengar från laxfisket i Edefors i Luleälven. Under samma sekel bekostade Luleälvens laxar också uppförandet av Gammelstads kyrka.
På den tiden kunde man se hur pengar från stulna naturresurser i Sábme fördelades. Idag rinner miljarderna från timmer, massaved, vattenkraft, gruvor, militärflygövningar och vindkraft ner i statskassans stora svarta hål och anonymiseras. Kolonialismen kan inte bli tydligare än så här.

Källa: Edefors hembygdsförening

Sveriges rekord i tjuveri innehas av Sverige

Den svenska historiens största stöld står Sverige självt för. Kuppen torde ha gett statskassan tusentals miljarder kronor genom åren. Pengar från framför allt skog, mineraler och vattenkraft.
I Jokkmokk drog den så kallade avvittringen fram 1890 till cirka 1915. Detta bidrog till att ägandet av alla samiska skatteland och hemman abrupt fördes över till staten, allmänningen och skogsbolagen. De så kallade lappskattelanden, som varit i samers ägo i flera hundra år, döptes helt sonika om av nitiska tjänstemän på länsstyrelsen i Norrbotten från  ”Skatte” till ”Krono” i jordaböckerna. Sedan konstruerade staten ett sprillans nytt ord för allt stulet land: Kronoöverloppsmark.

Kan det bli värre kriminellt. Varför är det så tyst om denna extrema handling?

 

Manifesterar 1928, vem är han?

Denne man från Jokkmokk fotograferades av de svenska rasisterna 1929. Bilden finns arkiverad på det Rasbiologiska institutet i Uppsala under samlingen ”Lappar och Lappblandad befolkning tillhörande Jokkmokks församling 1925-1929”, Ark 10, bild nummer 7277.

Jokkmokkssamen ser stint rakt in i kameran. Antar att han är bofast fiskare, jägare, växelbrukare, timmerhuggare, bärare och/eller rendräng. Kanske han själv äger några renar, men inte tillräckligt många för att den svenska staten via Lappfogden tyckte att han var nog mycket äkta same. Enligt staten skulle riktiga samer leva uteslutande av och med renar. Helst skulle de vara till fjälls om somrarna. Alla samer som inte fyllde dessa villkor fick inte vara kvar i lappbyarna och förlorade sina lagliga möjligheter och rättigheter att leva som samer.

Bilden är tagen 1929, året efter att Sveriges riksdag beslutat att den rasistiska och koloniala renbeteslagen* skulle gälla. En lag som gjorde att kring 80 % av alla samer kastades ut ur lappbyarna.

Är det månne därför som denna man manifesterar övergreppet med en sliehppa just med det fabulösa årtalet 1928?

Vem är han?

*Denna lag gäller fortfarande, men nu heter det samebyar.

Sameblod chockar svenska journalister

”Jag sitter och håller andan och känner mig drabbad och blir chockad över hur lite man vet om den samiska historien och den samiska kulturen. Jag sitter och skäms över att jag inte har bättre koll,” säger journalisten Tilde de Paula Eby i TV 4:s morgonsoffa där hon tillsammans med Peter Jihde intervjuar filmen Sameblods debuterande långfilmsregissör Amanda Kernell och likaledes debuterande huvudrollsinnehavare Lene Cecilia Sparrok.

Se intervjun här.

Äntligen en engagerad intervju om denna film och om samer i allmänhet i svensk riksmedia. Hoppas det vänder nu.

Dock finns mycket mer allvarliga ting som samerna drabbats av kvar att berätta.  Som bland annat stölden av de samiska skattelanden och effekterna av 1928 år renbeteslag, något jag själv hade tänkt skildra i dokumentär form men som inte blev av (ännu…). Kanske Amanda Kernell, som nu är ordentligt varm i kläderna kan göra det i form av en ny film á la Sameblod?

Gruvor i nationalparkerna sprider gifter

Regeringen avslår ansökan om akuta åtgärder för att förhindra spridningen av tungmetaller från de nedlagda gruvorna i Blaiken och Svartträsk i Västerbottens län. Läs artikel här.

Tyvärr gäller nonchalansen många fler nedlagda gruvor, också i nationalparker. Nedan följer några exempel:

Från Norrbottens första koppargruva i Nautanen (1903-1908) utanför Malmberget läcker tungmetaller, bland annat cirka 200 kilo koppar per år. Gifterna sprids via den helt döda bäcken Imetjoki och vidare till nationalälven Kalixälven. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

Från LKAB:s provbrytning i Pleutajokk norr om Arjeplog fortsätter bly och uran att läcka. Inga verksamma åtgärder görs för att förhindra utsläppen.

I Nasafjäll (1635–1659) och (1770–1810) bröts silvermalm. Gruvan läcker tungmetaller idag i sådan omfattning att varningsskyltar om att vattnet är otjänligt finns utplacerade vid den bäck som rinner ner från gruvområdet.  Inga åtgärder görs för att förhindra utsläppen.
På berget Kedkevare (nuvarande Silbbatjåhkkå) i Padjelanta nationalpark bröts silvermalm mellan åren 1661-1672. Inga insatser görs för att hindra tungmetaller att läcka från gruvområdet.
Vid Álggávárre i Sareks nationalpark bröts silvermalm åren 1672-1702. Inte heller här görs någonting för att hindra tungmetaller att sprida sig till vattendragen.
Det är riktigt uselt att regeringens och statens nonchalans också gäller i nationalparkerna, som är tänkta att värna naturen.

 

 

 

 

 

 

 

100-årsfirande av samernas första landsmöte i Trondheim

Nu, på samernas nationaldag, börjar 100-årsfirandet av det första gemensamma samiska landsmötet som hölls i Tråante/Trondheim den 6 februari 1917.
Sambo Åsa är där för att bevaka jubileet för tidningen Samefolket. Till hjälp för att mata ut fylliga och rappa Instagram, med mera, har hon Henrik Blind. Finns nog ingen lämpligare person för att fylla den uppgiften 🙂

Samefolket på Instagram.
Läs om pionjären Elsa Laula.

Program för landsdagarna i Tråante 5-12 februari hittar ni här.

Tänker tillbaks på 2014 då jag och familjen besökte Tråante, Trondheim. Då stod den mäktiga katedralen i fokus.

Segrarna på samma bild

Alldeles nyss, när jag gräver fram bilder till småskriften som jag och Åsa ska göra åt Ájtte Musei vänner, ser jag en bild i mitt arkiv som jag tidigare har missat. Från starten av Nordenskiöldsloppet i Purkijaur den 10 april 2016 finns bägge segrarna på samma bild!

Startnummer 2, Lina Korsgren till vänster i illgrön tävlingsdress och startnummer 112, Jon Kristian Dahl i gulgröna kläder till höger.

Nästa Nordenskiöldslopp går av stapeln den 15 april 2017. Hoppas vädret blir gynnsamt så att loppet kan genomföras på de 22 milen som tänkt. Starten blir i Purkijaur, vändningen i Årrenjarka och så målgång i Jokkmokk. Lite synd att loppet inte löper på originalsträckningen från 1884, men start och mål i Purkijaur med vändning runt Krutholmen i Kvikkjokk. Läs mer här.

Pokemonjakt och kraftsamling vid grav

AnundshögTänker tillbaka på sommarens begivenheter vid Västerås, där jag hälsade på min son Anton och hans fina familj. De hade planerat en cykeltur till Anundshög och det blev en verklig hit. Vid gravhögen – Sveriges högsta som mäter nio meter- pågick pokemonjakt, senare också drakflygning, och en kvinna satt i mitten av den stora skeppssättningen vid gravhögen och sög åt sig av den kraft hon tyckte sig känna. Vilken plats 🙂
Kvinna i skeppssättning

Utrotade samiska avtryck minskar kulturlandskapets dignitet

Fallen barktäkttallSpår av samer. I alla naturskogar i Sábme, dvs. skogar som aldrig kalavverkats, finns spår efter samisk barktäkt. På unga tallar skar samerna ut barken med en hornkniv och den ljusa innerbarken togs tillvara och grillades över elden eller användes till soppor, med mera. Barken togs framför allt i juni månad när träden savade. Trots att ingen längre använder sig av detta bruk heter juni fortfarande biehtsemánno på lulesamiska, tallmånaden.

Barktäkterna är i skogslandet de tydligaste spåren efter den gamla samiska kulturen. Barken på bildens fallna torrfura bör ha skurits ut för mer än 500 år sedan.
Barn på gammal tallågaI övrigt är de samiska spåren till övervägande del utrotade av det moderna skogsbruket och tallarna med barktäkterna har förpassats till massavedstravarna och blivit kokta till dasspapper.  På enstaka stubbar kan dock ett fåtal barktäkter finnas kvar på plantagerna.
Stubbe med barktäktFörvisso finns andra spår efter samer i skogslandet, som runda eller rektangulära härdar (árran) som kringgärdat den eld vilken värmt folket i tältkåtorna. Tyvärr är dessa spår ofta också utplånade av skogsbrukets plöjningar, markberedningar och körskador på tallåkrarna/plantagerna.

Med en fortfarande hysterisk takt på skogsavverkningar och andra exploateringar förstörs spåren efter samisk kultur på löpande band. Därmed kommer processerna för att hävda samisk rätt till land och vatten fortsatt att komma öka i domstolarna. Sverige är onekligen en aggressiv och styvnackad kolonialmakt…

Isak Tiock, Bergmästare i Kvikkjokk, hemmansägare i Böle

Huhttán, Kvikkjokk. Gamájåhkå ständig ljudkuliss. Fri och outbyggd. Men så har det inte alltid varit. Också här har det exploaterats med vattenhjul till malmkross och blåsbälgar för den smälthytta, Luleå silververk, som började byggas här år 1660.

Bergmästare och chef för hela alltet var Isak Tiock. En förmåga som på kort tid fick fart på malmtransporterna och hjulen i hyttan att snurra, men som också skapade ett skräckimperium och tvingade samerna att med sina renar dra malmen från gruvan drygt fem mil bort. Visserligen fick de betalt i natura, men det var likväl ett tvång.

Härkarna räckte inte till för malmdragningarna så samerna var tvungna koppla sina dräktiga vajor framför pulkorna. De samer som vägrade drogs i ett rep mellan två vakar i nuvarande Lappviken vid Kvikkjokk. Om denna tortyr, och andra hemskheter som Tiock ägnade sig åt, vittnar endast muntlig tradition.  I historiska dokument finns dock dokument som säger att Tiock under sin tid som vice bergmästare vid föregångaren till silverbruket i Kvikkjokk, Piteå silververk,  hade beordrat samer som vägrat att dra silvermalmen från Nasafjäll att kastas i strömmen i Silbbajåhkå några gånger fästade med ett rep runt fötterna tills de fogade sig.

Isak Tiock betalade heller inte samerna för sina körningar förrän efter flera år. Tiock fick flera klagomål över detta. Dessutom manipulerade han brukets räkenskaper och lydde inte order från Stockholm. Därför konfiskerades Tiocks hemman i Böle utanför Piteå och han straffades med fängelse i 18 månader.

Jag har ofta funderat på denna man när jag passerat Böle till och från Piteå. Efter att jag under förra helgen skruvat och donat i vår segelbåt Mira, styrde jag genom själva byn. Stannade vid ett rejält potatisland med en stor Norrbottensgård i bakgrunden. Tog en bild. Körde vidare upp mot gården. Fick ett infall och svängde in. På gårdsplanen höll en av gårdens kvinnor på att klyva ved. Gården har under lång tid ägts av familjen Nilsson och kallas nu Jåon.
JåonJag frågade om vedklyvaren hade hört talas om Isak Tiock? Och det hade hon. Bjöd in mig och frågade sin mor för att få ännu bättre upplysningar. Så kom Böleboken fram och där stod det en del spännande om denne forne bergmästare. Att Käcktjärn kan ha hetat Tiocktjärn eftersom Isak Tiock eventuellt hade ett utskifte där. Ur BölebokenUr BölebokenDessutom låg Tiocks själva hemman troligen ganska precis där jag hade stannat för att fotografera vid potatislandet (..nedanför Rönnbäcks loge…). Helt otroligt vad spontana möten kan leda till 🙂
Familjen Nilssons gård, Jåon, i Böle
För den som vill fördjupa sig om silverbrukstiden vid Lilla Lule älv kan läsa Kenneth Awebros bok Luleå Silververk. Ett norrländskt silververks historia.

Saknad jagad mat

Bo och Kjerstin Lundbergs hus i Norra Haraholmen

En mycket givande session i Piteå är nu avslutad. Bodde hos min farbror Bosse Lundberg och Kjerstin på Norra Pitholmen där jag blev uppassad på bästa sätt.  Sedan solen hade gått ner kvackade ett gäng gräsänder lågmält. De simmade alldeles vid huset. En rolig och annorlunda erfarenhet. Jag frågade frågade farbror om han aldrig hört eller sett hur jägare skjuter på änderna? Men det hade han aldrig upplevt. Märkligt egentligen. Annat var det när jag var tonåring och i denna nejd jagade gräsänder intensivt – till stor glädje för min mor Maj-Britt som stekte fåglarna i gryta, vilka serverades med kokt potatis och svartvinbärsgelé. Delikat mat som jag saknar mycket.
Gräsänder i skymningen

Ett handslag som gjorde mig glad

Jokkmokks vintermarknad 2014:

Jörgen Stenberg med band, Malå 2015Jag och sambo Åsa blev bjudna på middag på Gasskas av vännerna Anette Afentoulidou Winblad och Johan Winblad. Vi pressade oss in vid ett bord nära scenen i den stimmiga och knökfulla lokalen i väntan på bordplacering och den artist, Jörgen Stenberg, som skulle uppträda. För första gången skulle jag få se denne, en av de största jojkarna i Sábme, uppträda. En person som jag tidigare aldrig träffat, dock upplevt när han uppträdde i Gállok året innan.
Jörgen Stenberg i Gállok 2013I trängseln skymtade jag Jörgen och ett par av hans kompmusiker som grejade med något på scenen. Plötsligt kom jojkaren stegande fram mot vårt bord. Räckte mig sin hand och fixerade mig med sin vänliga blick. Han sa ingenting, det gick inte i sorlet, det behövdes inte, hans gest var tillräcklig. Sällan har jag väl blivit så glad över att få sådant beröm och sådan uppmuntran.
Det var riktigt stort 🙂

Erik Yngvesson 1936-2016

Erik Yngvesson vid NjunjesErik YngvessonHan skulle ha blivit 80 år i september min gode vän Erik Yngvesson. Min mor berättade många historier om hur hon och kusinen Erik lekte i Kvikkjokk som barn. Hur nära de stod varandra.
Också jag och Erik kom varandra nära. I början var han som en idol när han lät mig som femåring mata sin häst. När jag fick åka på timmerdoningarna, i träbåten eller sitta bredvid min kusin Marianne i kälken bakom dubbelbandaren för att pimpelfiska i Tarra.
Erik siktarFjälljägare kikar.Erik med byteI vuxen ålder var det framför allt på jaktstigen vi kamperat ihop, men också på spångkörningar med skoter, där vi gjorde vägar genom kuperad gammelskog som man knappast trodde var möjlig att ta sig fram genom. Otaliga är de jakter där vi bärgat vintrars matbehov. Vår jaktstrategi var att jag upptäckte älgarna i kikaren och Erik styrdes till deras position med hjälp av WalkieTalkie. Sedan ett skott. Alltid ett. Ofta i skallen. Skallskjutaren blev Eriks epitet. Mina reportage om våra jakter har blivit många i jaktpressen. För han var inte blyg att låta sig avbildas.
Erik vid NjunjesErik Yngvesson var den mest hjälpsamma och generösa person man kan tänka sig. Också en oerhört praktiskt lagd människa som aldrig sade nej när någon behövde hjälp med att svetsa, bygga, skotta snö, fixa och dona med stort och smått.
Erik och hans fru Gerd var verkligen sociala varelser. Deras hem i Kvikkjokk var en fika- och matoas för väldigt många människor.
Erik i tälkåtanDet är en enorm förlust att Erik nu är borta. Den sista gamlingen, den sista länken. Nu finns ingen i släkten kvar längre att fråga om gamla tider. Nu är vi ensamma.
Tältkåta vid Dähkánoaivve

 

Le Monde Diplomatique i Gállok (Kallak)

Cédric Gouverneur i GállokJag har tappat räkningen om hur många journalister och akademiker som ringt mig för en intervju, kommit på besök i Randijaur eller guidats i Gállok (Kallak).

Senast var i torsdags när frilansjournalisten Cédric Gouverneur från Le Monde Diplomatique kom på visit. Jag hämtade honom från bussen i Jokkmokk, körde till närmsta vattenkraftverk och berättade om kolonialmakten Sverige, om de gigantiska arealerna destruerad urskog och skogsnäringen vilka manipulativt nog kallar tallplantagerna för skog, om hur Vattenfall dränkt och förstört sagolika älvmiljöer efter luleälvarna, hur drönare och missiler testas vid Jokkmokk, att Jokkmokk och norra Sverige är EU:s största övningsområde för internationellt stridsflyg, att gruvorna är det sista som kolonialmakten nu kan ta från vår natur.
Ville bara beskriva att kolonialismen inte är något gammalt påfund utan att den fortsätter ännu idag med oförminskad kraft. Detta utan att Sverige egentligen förstår det.  Men Cédric förstår. Han jämför Sverige med sina tidigare reportage från länder där mer namnkunniga kolonialmakter härjat.

Väl framme i Gállok lämnar vi bilen vid den låsta bommen och går till den plats där Kamp Gállok stod med kåtor, tält och partytält. Där det sjöd av engagemang och kampvilja.
Platsen för Kamp GállokVi går 500 meter ner till sjön där den första Kampen låg. Cédric Gouverneur vid GállokjávrreRiset från May-Britt Öhmans stora tältkåta finns ännu kvar. Likaså Beowulfs körskador och patetiska maskering. Vi fortsätter till en av de tre timmerlämningar jag fann vid sjön. Berättade historien om fynden. Stock i timmerkåtaKnutändeBerättade också det sorgliga faktum att själva Gállokjávrre försvinner om ett dagbrott blir verklighet. Försvinner gör också den urskog som växer öster om sjön. Den planeras att kalavverkas för att ge plats åt sprängstensdeponin.

Vi sneddar upp mot vägen genom tallåkern och kommer in i gammelskogen. Alltså en skog som aldrig kalavverkats. Här finns eldved i riklig mängd, slöjdmaterial likaså. Cédric ser tydligt skillnaden från den artfattiga åkern. Han tar en tjock tuss lav från en gran och förundras. Här finns flera olika träd i olika längder och grovlekar. Några står döda och andra ligger. Ett myller av liv. Bergfinken sjunger konstant i den i övrigt helt tysta skogen. Cédric påpekar detta, för tystnaden är han ovan vid. Ett par lavskrikor följer vår väg. SprängtickaEn sprängticka har sprängt av en björk passande nog vid en provbrytning som SGU sprängt upp 1946, med en vag svacka i terrängen som enda spår. Märkligt nog som en runmärkt fornlämning.SGU FornlämningMen det halvmeterlånga foderrör från den statliga prospektörens provborrning samma år är inte uppmärkt.Fodderrör GállokCédric är en aning bekymrad över att han glömt vattenflaskan. Inga problem, säger jag, för här finns rikligt av källvatten som vi kan dricka. Vid en kallkälla skär jag ut ett kärl av björknäver och ger honom att dricka. Han har tidigare haft en dröm om att hitta ett renhorn och bara en stunds flanerande efter kallkällan ser jag en del av ett sarvhorn sticka upp. Visar honom det och han drar själv upp ett ganska rejält horn ur mossan. Trots att det troligen är över femtio år gammalt och helt svart är fransmannen överlycklig. Också jag blir glad av hans eufori.
Cédric med sarvhornVi återvänder och jag skjutsar honom tillbaks till Jokkmokk. En nyvunnen vän smyckad med torhammare och Mayakalender. Ser fram mot hans reportage som troligen också översätts till engelska och svenska 🙂

Kalhyggen och plantager i hela Sverige

Utsikt vid Jokkmokk
Så här ser det ut i  Sverige. Är det inte kalhyggen så är det plantager, tallåkrar, som tidigare också varit kalhyggen. Om den här bilden kunde visa alla kalhyggen från de senaste 60-70 åren skulle allt det gröna vara vitt.

Det är inte skog vi ser, utan en stor tallplantage.  En yta där det inte går att hitta någon ved eller några slöjdämnen. Där det bara finns likåldriga tallar och där många hundra djur och växtarter har utrotats.

Skövlingen har skett från bilden förgrund till allra längst bort. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist säger dock i en intervju i Naturmorgon att det inte finns några kalhyggen i Sverige idag. Det är bevisligen lögn och förbannad dikt.

Vyn fångad den 28 april 2016 från berget Ruovddevárre vid Jokkmokk.

Anpassad yngling

Tallplanta i Änok
För kring åtta tusen
år sedan nära den bortsmältande inlandsisen. Sedan landhöjning, brutala kast i klimatet, älgar, sjukdomar, frost, snö, köld, stormar.

Anpassning, hela tiden anpassning. Just här. Numera fjällnära och så ännu en klimatförändring.  Härdad.

En orkan år 2001 fällde vissa, men några av mina 500-åriga släktingar står ännu stadigt här i Änok norr om Kvikkjokk.

Här vid Laponia och Sarek som människan ansett vara för fint för ögat för att skövla. Vid mina fränder en bit bort som var på väg att sågas ner men som räddades av människans Naturskyddsförening i sista stund. Vid titanmalmkroppen som människor ville spränga bort. Och om inte människan pastor Lander funnits i början på förra seklet så hade min växtplats här varit dränkt i ett stort regleringsmagasin.

Här kan endast jag och mina släktingar överleva. Inte några ynkliga broilers från någon plantskola söderut. Eller Kanada, hemska tider.

Tallplanta